Eliterna, Folket och Hägglund

Av någon outgrundlig anledning hade jag missat Göran Hägglunds debattartikel från den 17/9 i DN och den eldfängda debatt som följt i dess spår. Därför är jag glad att en vänlig själ i går stack artikeln i handen på mig med uppmaningen: ”den här måste du läsa”.

Mina spontana reflektioner efter första genomläsningen var att: 1) valrörelsen har börjat, och 2) kulturen används här återigen som en slägga i en politisk debatt som inte på något sätt handlar om kulturen och dess utövare, och 3) kulturen biter sig fast som en potentiell valfråga inför nästa år.

Men det som jag vill ta fasta på är att Hägglunds debattartikel handlar om makt på så sätt att KD genom Hägglund försöker att ta ledartröjan i en kampen om ett specifikt politiskt tema, som skulle kunna kallas för ”folket mot eliten”. Temat har hamnat högt upp på en rikspolitisk dagordning där den återupprepas i en mångfald av sammanhang i media och det politiska livet. Jag skulle till och med vilja hävda att det pågår en kamp till höger i politiken om vem som bäst kan formulera argumenten i denna sak, ”sätta dagordningen för frågan”, och därmed locka väljare. Skulle KD skicka ut partiledaren att signera en artikel på DN Debatt om man inte trodde att frågan var betydelsefull?

Det jag tycker är problematiskt med Hägglunds Radikala Elit är för det första att den inkluderar alldeles för många personer och fenomen som har mycket lite med varandra att göra (men det kan vi lämna därhän så länge). För det andra framställs ”folket” som om det inte fanns något elit-tänkande alls ”ute i stugorna”. Där har man fullt upp med att tänka på andra saker. Det är naturligtvis en falsk motsättning. Tvärtom omhuldas elit-tänkandet på de flesta nivåer i samhället. De som inte bryr sig om elit-filosofi, elit-konst eller elit-politik kanske bryr sig om elitidrott (som det ju faktiskt heter), elit-teknik, elit-ekonomi eller elit-underhållning. Ja, är inte TV-programmet Idol, där deltagarna utlovas en möjlig plats bland underhållningsindustrins snudd på gudalika elit, det mest talande uttryck vi har i Sverige för det elittänkande och den elitdyrkan som genomsyrar samhället?

Jag kan hålla med Hägglund i att en växande klyfta mellan folk och etablissemang kan innebära ett demokratiproblem (även om folket ju själva röstat fram det politiska etablissemanget). Men tittar Hägglund verkligen åt rätt håll? Om han lyfte blicken från kaffekopparna, glömde det kommande valåret och KD:s motgångar, och slet av sig sina ideologiska skygglappar så skulle han finna sig belägrad av elitism från alla håll.

Artikeln har debatterats flitigt, och jag har inte läst mycket av det, men här är två röster i floden:

Per Garthon på Newsmill
Peter Santeson Wilson på Inslag.se och Neo

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Kommentarer är avstängda.