Rundresa på Västbanken med A,B och Arendt i bakhuvudet

Jag vet, det har varit tyst här ett bra tag. Anledningen är att jag varit på en rundresa i Mellanöstern och huvudsakligen på Västbanken i två veckor som student på kursen Konst och Arkitektur på Konsthögskolan i Stockholm. Ur ett maktperspektiv var resan oerhört intressant, och inte minst med tanke på den rigorösa kontrollapparat som Israel upprättat på Västbanken. Om denna kontrollapparat har det redan skrivits mycket, och jag borde på så sätt ha varit förberedd. Ändå blev detta första möte med murar, övervakningstorn, checkpoints, ID-kort och vägblockeringar något av en kalldusch. Insikten om kontrollapparatens omfattning och labyrintiska komplexitet lätt överväldigande. På Västbanken tycks Israel vilja applicera Benthams panopticon på ett helt folk.

Man skulle kunna säga att en klassisk definition av makt, som lyder att A har makt över B om A kan få B att göra något som strider mot B:s egenintresse, tycks mer relevant än någonsin i denna kontext, men jag åminner mig också det perspektiv på maktbegreppet som Hannah Arendt utvecklar i sin bok Om våld (ISBN: 9171732799) där hon, fritt tolkat, menar att den part som ser sig nödgad att ta till våldsmakt gör det utifrån en känsla av att makten håller på att gå förlorad.

”Vi är mycket svaga och Israel väldigt, väldigt starkt” förklarade en exilpalestinier för mig på en av våra bussresor genom det vackra, veckade landskapet. Och vid första anblicken tycks det vara ett oantastbart uttalande i enlighet med exemplet med A och B ovan. Men med Arendts perspektiv i minne skulle man också kunna påstå att muren, de 592 kontrollstationerna på Västbanken, och den ”totala” krigföringen mot Gaza, snarare är ett tecken på att Israel är på väg att förlora greppet om sitt territorium än tvärtom.

Att Arendts tes är värd att ta på största allvar blir ännu tydligare om man tittar på fallet med motsättningen mellan Fatah och Hamas. Först när Fatah förlorade den politiska makten och fråntogs ansvaret för säkerheten i Gaza svarade man med att försöka besegra Hamas militärt med Egyptens och USA:s hjälp. Det tycktes sannerligen ut som en desperat handling av en organisation som såg sin mångåriga makt rinna som den röda palestinska sanden genom fingrarna. Som vi vet misslyckades Fatahs kuppförsök nesligen.

Huruvida Arendts tes om våldsmakten är relevant i alla situationer kan förstås diskuteras, men den erbjuder definitivt en möjlighet att se på specifika maktrelationer i ett nytt ljus.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

7 tankar om “Rundresa på Västbanken med A,B och Arendt i bakhuvudet

  1. Du har inte reflekterad över att A kanske önskar att ha makt över B för att A då kan förhindra att B att göra något som strider mot A:s egenintresse, som t.ex. att skicka självmordsbombare till A:s kollektivtrafik, marknadsplatser, restauranter och skolor?

  2. Självklart. I den modell jag nämner är det förutsatt att det ligger i A:s intresse att utöva makt över B, och det är ju också fallet med Israel. Alla kontrollinstrument på västbanken är resultatet av en högst medveten säkerhetspolitik.

    Däremot kan man bolla med en massa andra scenarion, t.ex. att A utövar makt över B utan att ens vara medveten om det. Det skulle kunna tillämpas på en Israelisk familj som inte alls är medveten om vad den Israeliska regeringen gör. Vad jag har förstått är Israeler förbjudna att åka in på Palestinskt-kontrollerat territorium, så det är i någon mån ett relevant scenario.

  3. Ok, jag fick intryck av att du hävdade att A utövde makt över B bara för maktens egen skuld.

    Israeler är mycket medvetna om situationen även om civila israeler är förbjudna att åka in på palestinskt-kontrollerat territorium.

    De flesta israeliska familjer har minst én soldat i aktiv tjänst och nyhetsbilden i israeliska medier präglas mycket starkt av situationen.

  4. Vad någon har för motiv för att utöva makt är förstås svårt att svara på, och speciellt när det handlar om kollektiva processer (t.ex. inom en stat) där olika individer har olika motiv. Det finns alltid någon i ett kollektiv som är intresserad av makten för dess egen skull.

    Jag visste inte om att civila israeler var förbjudna att besöka zon A(?) innan jag åkte. Det är ju oerhört intressant och stärker snarare min uppfattning (och Arendts tes) att Israels maktövertag håller på att nötas ned. Varför detta förbud? Vad är konsekvenserna för den Israel som bryter mot det?

  5. Visst håller Israels maktövertag at ”nötas ned”.

    I och med Osloavtalen gav man ju fra sig makt över A-områden til Palestinska myndigheten.

    När man trakk sig ut ur Gazaremsan i 2005 gav man från sig makt (dock inte all makt, man behöll kontrollen över Gazas luft rum och territorialfarvatten).

    At ge från sig makt har varit en medveten politik från samtliga israeliska regeringar sedan Osloavtalen inngicks, även högerregeringar.

    Jag skulle tro förbudet har med säkerhet att göra. Israeliska myndigheter kan inte garantera för civila israelers säkerhet i zon A och man har inte förtroende för att palestinska myndigheter kan eller vill garantera den heller. Dessuten vill man nog också förhindra att radikala bosättare åker in och upprättar såkallade utposter.

    Jag är inte säker på vad konsekvenserna enligt lagen är för den israel som bryter mot förbudet, men jag vet att israeliska myndigheter brukar se genom fingrarna när det gäller arabiska israeler som åker in i zon A.

  6. En ensidig analys av Israels maktsituation kan jag tycka. Ja, man gav ifrån sig makt i Gaza men tog samtidigt ett hårdare grepp om Västbanken. Och Palestinierna har knappast något att sätta emot blockaden av Gaza. Var det att ge i från sig makt eller bara en strategisk kursändring? En omflyttning av resurserna från ett symboliskt Gaza till ett för Israel nödvändigt Västbanken och dess vattenkällor, skulle jag säga.

    Att ge ifrån sig makt betyder för mig att man ensidigt, utan att ha blivit pressad till det, utan att kräva eller ta något i gengäld och utan andra villkor, avstå från makt i form av position eller resurs till någon annan. Jag kan inte se att man varken från Israeliskt eller Palestinskt håll gjort nåot sådant. Jag skulle säga att det är ytterst ovanligt att man ger bort makt över huvudtaget i spelet mellan nationer.