En summarisk guide till kultureliten

Det är mycket snack om eliter denna höst och inte minst om den så kallade kultureliten, som är i skottlinjen från alla möjliga håll och kanter. Dels har vi de mindre pricksäkra höftskotten från höger som ”vet” att det finns en kulturelit och ungefär var den bor någonstans, men inte så mycket mer. Sen har vi dom som är mycket selektiva när de tar ut skottriktningen, vilket lätt ger uppfattningen att kultureliten består av de anställda på DN:s kulturredaktion eller någon annan misshaglig instans. Sålunda kan man få se denna kulturelit beskylld för de mest absurda saker så fort någon känner sig misshagad av någon eller något som har med kultur att göra.

Som ändå på något sätt tillhörande denna svårgripbara kulturelit, om än kanske inte på yppersta nivå, så måste jag bestämt hävda att jag inte är ute efter att beröva någon glädjen av att smittas av läsbaciller. Inte heller vill jag ”stigmatisera vänsterhänta” och inte heller blundar jag för ”kristendomens brott”. Jag har inte speciellt svårt att acceptera ”Ingmar Bergmans yttersta vilja om försäljning av inventarier och fastigheter” och jag var garanterat inte med när delar av den svenska kultureliten ”dömde ut SF-litteraturen.” Kort sagt, jag har alltid haft väldigt svårt för svepande generaliseringar och guilt-by-association. Nu verkar det inte bättre än att detta oskick har kommit till en diskussion nära mig.

Men, jag skall ändå försöka att göra ett bidrag till debatten bidra med en granska grund kategorisering av kultureliten (om den nu ens finns). Jag skulle ändå vilja definiera tre typer av aktörer på den elit-kulturella scenen (även om många, med rätta skulle hävda att rollerna ofta flyter ihop).

Kreatörerna producerar produktioner med allehanda konstinnehåll. Här finns regissörer, konstnärer, författare, musiker, dansare, filosofer och andra intellektuella, etc etc.

Agenterna säljer, finansierar eller förmedlarna kreatörernas arbete. Här finns privata såväl som statliga aktörer. Museer, teatrar, bibliotek, gallerier, agenter, inköpare, konsulter, förlag och producenter kan räknas in i det här facket. Även statliga och privata stipendiefonder och mecenater hamnar här.

Analytikerna analyserar och kritiserar kreatörernas och agenternas arbete. Här hittar vi DN:s kulturredaktion dvs kritiker och krönikörer men också historiker och allehanda experter och kännare.

Så långt tror jag att många skulle hålla med mig om själva kategoriseringen. Svårare blir det när man skall försöka att definiera vilken nivå en aktör måste agera på för att få inrangeras i kulturens ”elit” eller dess ”yppersta elit”. Här blir det mycket, mycket svårare att nå en konsensus. Ja, många skulle säkert hävda att sjäva försöket att definiera en sådan gräns är något som går emot konstskapandets natur. Att principerna för att värdera ett konstnärskap inte fungerar på samma sätt som att värdera t.ex. en idrottsmans insats. Alla försök till sådana definitioner på en institutionell nivå riskerar att skapa uppror. Att en myriad av definitioner ändå tillämpas på mikronivå och diskuteras flitigt agenter emellan är ingen hemlighet. Själv låter jag frågan tills vidare bero.

PS: Och vad har detta med makt att göra? En hel del. DS

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Kommentarer är avstängda.