Kulturen som valfråga och konsten som symbol

Kulturpolitiken som valfråga? Det verkar nästan osannolikt, men inför 2010 så försöker åtminstone Sossarna att lyfta frågan, och med vinterns debatter har kulturen och konsten kommit att bli en vattendelare mellan höger och vänster, en nyckelfråga som kan användas för att positionera partierna mot varandra. Jag har tidigare, på annat håll, hävdat att konservativa, liberala och högerextrema politiker kommer att försöka föra fram frågan om den skattefinansierad kulturens vara eller inte vara i nästa års valrörelse. Hägglund har redan klampat in med elefantfötter i debatten med sitt ”verklighetens folk” och även om inte Sverigedemokraterna hakat på så misstänker jag att man hittar många av deras sympatisörer bakom de hätska utfallen mot kulturproducenter i t.ex. DN:s och Newsmills kommentarsfält.

Argumenten i debattinläggen är välkända: skattebetalarna skall inte finansiera konstnärers verksamhet I själva verket kostar direkta bidrag till konstnärerna skattebetalarna cirka 30 kr per år och person. Den största delen av de restrerande 970 kronorna går till institutioner, bibliotek, folkbildning och media. Det finns med andra ord många andra områden som skattebetalarna skulle kunna angripa med ett mycket bättre resultat. Försvaret kostar t.ex. varje skattebetalare ca 4000 kronor per år och kulturen är bara en piss i havet jämfört med statliga utgifter för trygghetssystemen. Frågan är med andra ord inte en principfråga utan ideologiskt betingad. Den handlar om värderingar. Konsten (och de intellektuella i allmänhet) utpekas här, direkt – eller indirekt genom association, som hantlangare åt den elit som styr landet. Kulturproducenterna är klassfiender som blickar ner på den hårt arbetande svensken från sina höga hästar samtidigt som han/hon profiterar på arbetslösa arbetare genom att uppbära konstnärslön. Att verkligheten ser annorlunda spelar ingen roll. Detta är en symbolfråga av dignitet som är lika otäckt auktoritär som den är klassisk (akademiker, intellektuella och konstnärer är ofta de första att avrättas i revolutionens kölvatten).

Det är därför intressant att Sossarna nu med Pagrotsky i förarsätet nu tar kampen om just denna symbolfråga och försöker frammana en bild av ekonomisk och kulturell välfärd som doftar 50-tal. Man talar därmed på ett paradoxalt sätt direkt till de väljare som lämnade S för SD under förra valet. Till råga på allt har SD lämnat öppet mål genom att söka sig ut till hörnflaggan och den extremistiska kärntruppen med sin barocka debattartikel om muslimer i AB.

Som konstproducent kan jag tycka att det kan bli en riktigt intressant valrörelse, men jag är också ytterst tveksam till hur konsten används om symbol i en maktkamp mellan olika värderingssystem. Det har redan vädrats allt för mycket propaganda, hat, fördomar, klyschor och rena dumheter om konsten och konstnärerna i debatten.

Länkar
[1] Statens utgifter 2007, sid 32
[2] Statens kulturutgifter fördelad över utgiftsposter

Mer
SvD, AB
Soilander blandar ihop saker, Hell-man förstår inte hur KD skall kunna vinna väljare på utspelet om verklighetens folk

Andra bloggare om: , , , , , , , , , , intressant

Kommentarer är avstängda.