SD visar sitt ansikte i kulturpolitiken

Jag har hela tiden varit säker på att Sverigedemokraterna förr eller senare skulle börja formera sig kring kulturfrågan inför valet 2010. I mina ögon måste kulturpolitiken till och med vara central för partiet eftersom dess grundfråga är frågan om svenskhet och svensk kultur. Jag blev inte heller helt förvånad att se att SD nu börjar använda Göran Hägglunds begrepp ”verklighetens folk” i sitt partiprogram. Som jag har skrivit tidigare är jag säker på att Göran ville positionera sig i den region av det politiska landskapet där också SD huserar när han myntade sitt begrepp. Mönstret, eller den retoriska konstruktionen, är densamma i båda fallen: ”kultureliten” står mot ”folket”. SD:s formuleringar finns i deras budgetförslag för Region Skåne som kom i onsdags och den är värd att ta en närmre titt på inte minst därför att jag tror att den är vägledande för hur jag tror att SD kommer att agera även på riksplanet.

Under rubriken kultur hittar vi följande:

”Sverigedemokraterna tycker kulturella satsningar är viktiga såväl regionalt som lokalt och nationellt. Tyvärr har den svenska och folkliga kulturen och kulturarvet länge fått stå tillbaka för en liten kulturelits radikala och moderna uppfattningar om kultur.”

Hela uppdelningen mellan elit- och folkkultur är en falsk motsättning enligt min åsikt. Det som kan betecknas som elitkultur är i högsta grad baserat på en folklig kultur och vice versa. Däremot finns det en hierarkisk pyramid där det mesta av pengarna och uppmärksamheten finns i toppen. Dessutom kan vi ur ett maktperspektiv definiera flera eliter som riktar sig till olika grupper av människor i samhället. Inom musikområdet kan vi säga att opera och kammarorkestrar utgör en traditionell och ”borgerligt” inriktad kulturelit medan populärmusikens elit vänder sig till andra grupper av människor och kommer ur andra befolkningslager. Båda eliterna är sprungna ur samma konstform – musiken – och båda områdena har kontinuerliga förgreningar från toppen ned till basen. Därmed blir det förvirrande när SD fortsätter:

”I grunden är det ett demokratiproblem att viss, företrädesvis figurativ, klassisk och på traditionella värderingar vilande, kultur brännmärks, förkastas och bannas av kultureliten, vilken istället hellre prioriterar provokativ och samhällsdestruktiv kultur som saknar ett bredare stöd hos verklighetens folk.”

Här får vi ett antal adjektiv att bolla med när figurativ, klassisk och på traditionella värderingar vilande ställs mot provokativ och samhällsdestruktiv. För mig säger detta ingenting. Konst kan upplevas som provokativ men samtidigt vara både figurativ och ”klassisk”. Och riktigt klassiska och traditionella konstformer som exempelvis opera verkar vara avskydd av företrädare för SD. Det måste med andra ord vara så att SD har en tydlig bild för ögonen vilken typ av kultur som man anser skall lyftas fram och det skulle vara oerhört intressant att få några exempel. Vad som står helt klar när man läser vidare är att SD prioriterar satsningar på ”det svenska kulturarvet”

”Vad den svenska och skånska kulturen behöver är en långsiktig, medveten och kontinuerlig upprustning. Svensk kultur är enkelt uttryckt summan av svenska folkets värderingar, språk,sedvänjor, uppfattningar och traditioner. Det svenska och skånska kulturarvet bör, med anledning av dess utsatthet i dagens Sverige, prioriteras och stärkas.”

Och i det avslutande stycket står det klar att kulturpolitiken måste omdanas radikalt för att denna förändring skall kunna ske.

”Satsningar på kultur som inte ingår i vårt kulturarv bör vara självfinansierade och inte skattefinansierade. Trots en kraftigt minskad budgetram för kulturnämnden, kommer väsentliga kultursatsningar kunna få ökade anslag med ovan angivna prioriteringar. För att nå denna målsättning måste Region Skånes kulturpolitik reformeras kraftigt.”

Så SD:s kulturpolitik är fullständigt oklar så länge som man undviker att i detalj diskutera vad som är ett Svenskt Kulturarv. Och man undviker det säkert därför att man vet att argumenten skulle smulas sönder så fort man öppnade munnen eftersom det svenska kulturarvet är en konstruktion som kan fyllas med i princip vad som helst. Säkerligen är man intresserad av en form av konstnärligt uttryck som i sig skapades som en konstruktion under nationalromantiken och nyklassicismen. Säkerligen är man intresserad av historieberättande som lyfter fram vissa delar av den svenska historien och vissa konstnärliga uttryck som utan tvivel har sin motsvarighet inom andra ”nationella” rörelser på en global nivå där glorifiering av den nationella identiteten är i förgrunden. Om det är så är det verkligen anmärkningsvärt. Man föreslår helt enkelt att politikerna skall bestämma vilken estetisk inriktning som skall prioriteras.

Om man skulle göra en analogi med idrotten så skulle det vara som att säga att från och med nu prioriterar vi Bandy eftersom det är mer svenskt än något annat. Vi skall bara ha ett svenskt landslag i Bandy och inte i några andra sportformer. Allt stöd till fotboll, ishockey, friidrott eller rodd, och alla nationella förbund för dessa sporter skall tas bort eftersom det inte matchar våran syn på vad som är kulturarvet. Fråga idrottsvärlden vad de skulle tycka om en sådan politik.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Kommentarer är avstängda.