Om nu summan av makten är konstant (del 2)

Jag har tidigare skrivit om vad som händer med makten när den transfereras från en person till en annan och hur sådana överföringar kan se ut. Avges till exempel energi (spillmakt) i överföringen eller förblir summan av makten mellan två individer konstant? Man skulle kunna kalla detta för en maktens energilära, eller ekonomi, om man så vill.  
Den energiläran kan förstås också appliceras på ett makroperspektiv genom att man tittar närmre på hur makt fördelas mellan större enheter i samhällskroppen. Sådana komplexa, systemiska modeller bör man förstås handskas ytterst försiktigt med om man inte, som t.ex. den gode Immanuel Wallerstein, har ett helt institut i ryggen. Jag tänkte i alla fall försöka koka soppa på den spik jag har i verktygslådan, och i samma veva stryka Foucault och konfliktperspektivet ur receptet, för att återvända till en mer klassisk syn på makt, á la Max Weber, genom att försöka definiera olika makroekonomiska maktcentra.
Det som intresserar mig just nu är statens roll som ett sådant maktcentra. Staten har en administrativ, exekutiv och lagstiftande makt, och i de flesta fall en våldsmakt-apparat till sitt förfogande för att se till att lagarna efterlevs. Staten är en av de bredaste makthubbarna som representerar en mängd olika intressen.
Våldsmakten, i form av polis och militär, är i sig en makthubb som i många länder är lika stark som, eller starkare än, staten. Det kan förefalla främmande att diskutera detta i ett land som Sverige, men man behöver inte åka långt för att se hur militär, miliser och säkerhetspolis agerar som kraftfulla grå eminenser i nationella politiska sfärer.
Den ekonomiska makten kan i sin tur fördelas på juridiska instanser som företräder olika grupper av individer och intressen som till exempel företag eller fackföreningar. Även staten är en sådan instans med betydande ekonomisk makt och individer kan i sig bli maktcentra i kraft av storleken på sitt kapital.
Det finns också andra maktcentra som formeras parallellt eller på tvärs emot den westfaliska ordningen, som till exempel kriminella nätverk, med den internationella drog- och vapenhandeln i spetsen.
Därmed är vi framme vid massan, eller multituden – för att prata hardt-negriska eller spinoziska – en stor samling individer, sedda ur makroperspektiv, som i kraft av sin storlek och vilja kan fungera som en maktfaktor i sig, eller som en katalysator för makt-transfereringar.
Ni förstår kanske vart jag är på väg? Slutledningen måste bli att stat, företag och organisationer (ja, till och med våldsmaktorganisationer som militär och polis) i grund och botten fungerar på ett liknande sätt. Skillnaden är att olika centra företräder olika intressen och grupperingar i samhället.
Min poäng är egentligen att ingen av makthubbarna är bättre per se (trots att jag personligen hyser en mycket stor motvilja mot våldsmakten, och trots att jag anser att staten i princip har den största legitimiteten). Alla former av maktcentra kan bli egenmäktiga, svårstyrda och korrumperade och i värsta fall till och med börja föra krig emot de som de är satta att representera.
Däremot skulle jag vilja påstå att det är ett önsketänkande att tro att man kan skilja närlingsliv från stat, som många marknadsliberaler vill, utan att ta massans vilja till inflytande i beräkning. Man stirrar sig lätt – som Jimmy Sand så riktigt påperkar – blind på staten utan att förstå att massan kommer att söka andra, och kanske betydligt mer våldsamma vägar till inflytande över kapitalet. Om summan av makten är konstant även på makronivå borde man noga analysera alla möjliga vägar som maktflödena kan ta innan man så lättvindigt önskar skilja sig från det maktcentra som kanske till och med säkrar ens verksamhet.
För att förstå konsekvenserna med ett sådant avskiljande kan man med stor behållning gå tillbaka till en av makt-teorins klassiker: Niccolo Machiavellis Fursten. Vikten av massans betydelse för furstens makt, och handlingar, är en ofta förbisedd del av denna fantastiska lilla bok. Faktum är att man kan läsa den som en uppmaning till fursten att inte underskatta massans makt. Fursten är dessutom en utmärkt beskrivning av hur en maktordning i värsta fall skulle kunna se ut i en post-westfalisk värld.

Kommentarer är avstängda.