Liten rapport om gårdagens samtal om makten över historien

Det kändes som om samtalet om ”Makten över historien”, som jag deltog i på Moderna Museet i går kväll, kunde ha fortsatt hur länge som helst med tanke på hur de olika deltagarnas infallsvinklar grep in i varandra. Formen för samtalet var att vi som deltog först presenterade vår syn på makt utifrån våra respektive verksamhetsområden för att sedan anta en mer öppen debattform, lätt modererad av intendenten Catrin Lundqvist, en form som jag tycker fungerade utmärkt. Det blev kort sagt ett dynamiskt samtal som presenterade flera olika infallsvinklar på makt och som bitvis kom att bli ganska personligt.

Deltog gjorde Maria Lantz, som är tillförodnad rektor på Konsthögskolan i Stockholm och lektor för seminarie-kursen Konst och Arkitektur (som jag för övrigt deltar i som student), Per Wirtén, författare och skribent, Dr Iris Müller-Westerman som är intendent på Moderna Museet och skapat den pågående utställningen med Lee Lozano, jag själv i egenskap av utställare i Studion, samt Catrin Lundqvist som är intendent på Moderna och hade sytt ihop samtalet.

Ett tema som dök upp flera gånger i samtalet var makt i förhållande till sanningsanspråk, objektivitet och trovärdighet och det slog mig hur komplicerat det blir att prata om maktrelationer om man har en i positiv bemärkelse ”relativistisk” syn på sanningen. Det som jag uppfattar som ett perspektiv på, eller ett förslag till, historieskrivning kan någon annan uppfatta som ett anspråk på att sitta inne med en absolut sanning, och detta oavsett hur mycket jag än försöker förklara motsatsen. Det som jag uppfattar som ett förslag på hur maktrelationen mellan mig och någon annan skall tolkas blir uppfattad av den andre som en krigsförklaring eller som ett försök att använda maktmedel. Man måste med andra ord skrida varsamt fram om man vill samtala om makt.

Jag måste också säga att jag fascineras av Lee Lozanos personliga historia. Av hennes avhopp från konstvärlden 1972, när hon på många sätt var på toppen av sin karriär. Just avhoppet, eller vad man med några modeord i dag skulle kalla för ”down-sizing” eller ”downshifting” är något som jag kommer att belysa mer inom ramenför det här projektet. Jag har tidigare skrivit om begreppet ”dekurrens” som en analogi där man i stället för att konkurrera gör precis tvärtom. Man avsäger sig kort och gott en del av sin makt, som en handling riktad mot en person eller organisation eller till en allmän ”pool” av makt som kan användas av andra. Vän av ordning kanske undrar om makt verkligen fungerar på det sättet? Säker är jag inte, men läs gärna hur jag resonerar i två tidigare postningar.

Foto: Sara Vide Ericsson

I en annan del av blogosfären: diskuteras det hejvilt om kulturskaperier efter det att en rad branschorganisationer, bland andra KRO – som jag själv är medlem av – gjort ett utspel i SvD om hur kulturskapare kan få betalt för produktioner som publiceras på internet, vilket skapat något av en nätstorm. Utspelet hade visserligen sina tveksamheter (måste man verkligen hänvisa till en rapport?), men jag gläder mig över att KRO och de andra organisationerna bestämt sig för att komma ut i ljuset och ta matchen. Det var faktiskt inte en dag för tidigt. För min egen del funderar jag på att helt övergå från digital konstproduktion till unik exemplarsframställan i betong, stål, granit eller gjutjärn. Just nu känns det liksom helt rätt.

Här är ett urval av länkar som producerats i debatten:

Kulturskaparnas hemsida

Copyriot om kulturkreationism (äldre men intressant i sammanhanget)
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*