Att vara med andra (del 2)

I en tidigare postning tog jag upp Zygmunt Baumans försök att förstå förintelsen utifrån en moralisk sociologisk praktik, i boken Förintelsen och det moderna samhället. Bauman menar att Förintelsen gjordes möjlig på grund av modernitetens tro på rationalitet, vilket innebär att den måste räknas till ett av vår civilisations framsteg. Detta omtumlande sätt att se på ett av den moderna mänsklighetens största brott, kräver enligt Bauman, en förnyelse av sociologin, som distanserat sig från moraliska analyser i sin vilja att göra sig av med magiskt och teleologiskt, tänkande.
Baumans uppehåller sig i det arbetet kring formuleringen ”att vara med andra”. ”Den normala sociologiska praktiken tycks inte tilldela detta ”att vara med andra” (det vill säga att vara med andra människor) någon speciell ställning eller betydelse.” Den mänsklige andre, menar Bauman, fungerar normalt i sociologin som något som begränsar en aktörs valfrihet och kontroll. Något som utgör en ”teknologisk utmaning.” Den mänsklige andre erkänns men tillräknas, som Bauman skriver, inte någon subjektivitet.
Hos Jean-Paul Sartre hittar Bauman stöd för en annan utgångspunkt. I dennes ”alter” och ”ego” förvandlas den andre till en medmänniska som undergräver subjektets avskildhet och autonomi. ”I närvaro av alter-ego – det vill säga i världen – är mitt vara för mig också obönhörligen att vara för den andre.” Däremot konstaterar Bauman att moralens ställning i Sartres analys snarast är negativ: ”en gräns snarare än en inspiration.”
Det är framför allt till filosofen Emmanuel Lévinas som Bauman vänder sig för att formulera sitt utkast till en moralisk sociologi (kursiveringarna nedan är Baumans).
”För Lévinas innebär ”vara med andra”, detta den mänskliga existensens mest primära och orubbliga attribut, först och främst ansvarighet: ”…från det ögonblick den andre ser på mig, är jag ansvarig för honom, utan att ens behöva ta det ansvaret. … Framför allt är mitt ansvar ovillkorligt. Det är inte beroende av förhandskunskap om föremålets kvaliteer, det föregår denna kunskap. Det är inte beroende av att en intresserad avsikt riktar sig mot objektet; det föregår denna avsikt…. Enligt Lévinas är det faktiskt så att ansvaret är subjektivitetens väsentliga, primära och fundamentala struktur… Att bli ansvarig är att konstituera mig som subjekt…Eftersom ansvaret är det mänskliga subjektets existentiella modus, är moralen den primära strukturen för det intersubjektiva förhållandet i dess mest ursprungliga form, opåverkat av icke-moraliska faktorer (som egennytta, vinstkalkyler, rationellt sökande efter optimala lösningar eller kapitulation inför tvång)….Moralen är inte en samhällets produkt. Moralen är något som samhället manipulerar – exploaterar, omriktar, sätter ur spel.”
När Bauman definierat ansvaret, och därmed moralen, som en social ”primat” kan han gå vidare och visa hur målinriktat Nazisterna arbetade på att sätta denna grundläggande moral ur spel genom att undertryckande, neutraliserande och distanserande praktiker. Tyskarna mobiliserades inte mot Judarna, de distanserades så mycket, i flera steg, tills dess att Judarnas närvaro inte längre genererade det naturliga, grundläggande moraliska ansvaret hos den övriga befolkningen. Bauman tycks mena att våra, av moderniteten präglade, samhällen, är sårbara för den typen av politiska strategier.
Lévinas och Baumans teorier är förstås högintressanta, och användbara, i en tid som präglas av ökade konfliktytor mellan befolkningsgrupper, när högljudda röster försöker att skilja av och distansera hela befolkningsgrupper, som t.ex. Romer, från sig själva. Det finns med andra ord all anledning att återkomma deras tankegångar.

Foto: Emmanuel Lévinas, foto av Bracha L. Ettinger från Wikimedia Commons, licens: CC-BY-SA 2.5 License

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Kommentarer är avstängda.