Att vara med andra

Jag måste tyvärr ge mig in på moralens område i sökandet efter en humanistisk praktik som inleddes i föregående postning. Tyvärr, eftersom det kommer att bli en skumpig resa. Mina kunskaper i moralfilosofi är ytterst begränsade. Men efter att ha läst de avslutande kapitlen i Zygmunt Baumans enastående bok Auschwitz och det moderna samhället så inser jag att det kommer att vara nödvändigt att se på en humanistisk praktik med moraliska glasögon.

Det som är intressant med Baumans teser är att han försöker att förstå hur man kan prata i moraliska termer inom en vetenskaplig kontext och jag kommer i den här postningen att försöka följa hans resonemang. Bauman skriver: ”De flesta sociologiska skildringar klarar sig utan att hänvisa till moralen. I detta avseende följer den sociologiska diskursen samma mönster som vetenskapen i allmänhet, som i sina tidiga år frigjorde sig från religiöst och magiskt tänkande … Vetenskapen är i själva verket ett språkspel med en regel som förbjuder teleologiskt språkbruk (förf. kursivering).”

Vetenskapen får, menar Bauman, inte hänvisa till sådant som högre mening eller vilja. I och med detta får moralen en osäker ställning inom vetenskapen vilket lett till ”ett förnekande av att moralnormer har en självständig existens”, och till att man ser moralen som en produkt av social-kausala samband, d.v.s att en specifik moralisk norm uppstår på grund av en specifik social situation eller behov, och inte tvärtom.

Bauman går vidare genom att hänvisa till Émile Durkheim, som han menar ytterligare förstärker denna syn på moralen, genom att hävda att moralen produceras av samhällets behov, snarare än individens. Durkheim erbjuder, enligt Bauman,däremot inget sätt att utvärdera och jämföra innehållet i specifika moralsystem, det viktiga är att samhället har en moral.

Bauman har förstås en uppgift med sitt resonemang. Hans tes är att Förintelsen gjordes möjlig av en modern rationalitet och att detta är en stor utmaning för vetenskapen, som inte kan förklara den genom att hänvisa till ideologi eller andra avvikelser, eller för den delen undvika att diskutera möjligheten att förintelsen ”vittnar om civilisationens framtsteg”(Richard L Rubenstein citerad av Bauman). På grund av att förövarna kunde beskrivas som ”normalt” moraliska, vill Bauman framhålla individens ”moraliska förmåga” som en motkraft till samhällets socialisationsprocesser. Bauman skriver att: ”Socialisationsprocessen består i att den moraliska förmågan manipuleras – inte i att den produceras” och drar slutsatsen att ”Moraliskt beteende är tänkbart bara i samlevnadens kontext, i att ”vara med andra”; d.v.s i en social kontext, men att den uppträder beror inte på förekomsten av överindividuella instanser för fostran och upprätthållande, det vill säga; en samhällelig kontext.”

Detta ”vara med andra”, med referenser till Levinas och Sartre, är centralt i Baumans rekonstruktion av det moraliska ”problemet” inom sociologin, i ljuset av Förintelsen, och jag kommer att återkomma till det i nästa postning. Den här är redan tillräckligt lång.

Foto: Zygmunt Bauman (från Wikipedia, fotograf Mariusz Kubik ©)

I efterhand
Om Emmanuel Levinas: officiell hemsida, bloggen Who is Emmanuel Levinas?. Levinas och Heidegger (Bo Cavefors blogg).
Organisationen om Zombier och Den Andre

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Kommentarer är avstängda.