Hur kan man se på konsten i förhållande till lönearbete och varuproduktion? Det var temat för Rasmus Fleischers föreläsning med titeln: ”Konst och arbete – två sidor av samma mynt?” på Teater Tribunalen tidigare i kväll. Det var en timme med många intressanta trådar och utvikningar som jag knappast kan göra rättvisa genom att försöka återskapa mina anteckningar. I fokus för framställningen stod möjligen frågan om på vilket sätt och varför konstnären är avskiljd från lönearbetet. Hur det kan komma sig att vi har svårt att tänka oss konstnären som produktiv, kreativ och autonom yrkesmänniska i en lönerelation. Det är en intressant fråga utan givet svar. Själv skulle jag nog vilja hävda att det finns en uppsjö vägar som en konstnär i Sverige i dag kan förtjäna sitt uppehälle på och samtidigt behålla ett visst mått av konstnärlig autonomi – även lönearbete. Och omvänt: det är inte nödvändigtvis så att konsten blir friare bara för att den fungerar som tjänst eller vara inom en viss ekonomisk kontext. Här tjänar frågan om konstens ”kvalitet” ofta som skygglappar.

Uppdatering 1:

Jag vill passa på och förtydliga några ståndpunkter angående gårdagens föreläsning. För det första tycker jag att användandet av begreppet konstnärlig autonomi är problematisk. Fleischers resonemang – som jag tolkar det fritt ur minnet – går ut på att det är det konstnärliga arbetet som traditionellt sett ses som bärare av det autonoma anspråket medan produkten – konstverket – bär det ekonomiska värde som genererar inkomsterna till konstnären. Jag skulle vilja påstå att en fullständig konstnärlig autonomi bara är möjlig så länge som konstverket förblir en privat affär för konstnären. Så fort som verket ses av någon annan, blir en vara, eller diskuteras med någon annan person kommer konstnären att influeras och därmed förlora en del av denna autonomi. Om konstnären arbetar på uppdrag av någon annan kan kanske någon högre grad av autonomi aldrig uppnås. Denna ”förlust” (eller tillgång) är en naturlig del av den konstnärliga processen. Frågan är därför om det är meningsfullt att försöka ställa konstnärlig autonomi mot lönerelationens kontraktsbundenhet – om man vill diskutera lönearbetets inverkan på konsten.

konst, arbete, samhälle, politik, marxism, rasmus fleischer, teater tribunalen