Fortets murar – ny bok om europeisk migrationspolitik

I dagens Dagens Arena pushar man för Björn Hedlunds nya bok ”Fortets murar” – som handlar om migration och europeisk migrationspolitik – genom att publicera en intervju med författaren av Mikael Färnbo och ett utdrag ur boken. Jag måste säga att den verkar högintressant. Här ett citat från intervjun:
”Runt den lilla spanska enklaven Melilla i Marocko reser sig en sju meter hög betongmur. Det är taggtråd, värmesensorer, vakttorn och övervakningskameror. Allt finansierat av EU för att skydda de yttre gränserna.
– Man brukar tala om Melilla som en sorts experimentverkstad för hur man med fysisk arkitektur kan stänga ute migranter. Muren påminner starkt om Israels barriär mot de palestinska områdena, säger författaren Björn Hedlund.

Muren runt Melilla utgör kanske det mest konkreta och synliga hindret för människor att ta sig till Europa. Men egentligen utgör den bara en tråd i ett allt mer omfattande och genomgripande nät av gränskontroll som spunnits allt tätare runt Europa. Det handlar om allt från murar och databaser till lagstiftning och konventioner. Allt för att hålla dem, migranterna, borta från oss, EU-medborgarna.”

Melilla, och den Spanska enklaven Ceuta som också den ligger på den Marockanska kusten, började dyka upp i nyhetsrapporteringen för några år sedan som en av de punkter i den europeiska fortifikationen där migranter försökte ta sig in i schengenområdet. I mitt arbete med den koloniala historien dyker dessa båda orter upp som exempel på det spanska försöket till kolonisation i Afrika under slutet av 1800-talet. I själva verket erövrades dessa små territorier av Spanien redan för 500 år sedanoch har sedan dess i princip varit en del av Spanien.

Under den afrikanska kolonialismens mest aggressiva fas, det som brukar kallas för ”The Scramble for Africa” (ca 1880-1914) försökte Spanien att utvidga dessa enklaver till ett sammanhängande territorium och införliva Marocko med sina kolonier, något som också så småningom lyckades.
  En gång i tiden användes alltså dessa små landområden som utvidgning av en europeisk kolonialmakts territorium, i dag bygger man sju meter höga murar och stängsel för att hålla de tidigare kolonialiserade utanför samma enklaver. 
Ceuta och Melilla är ett utmärkt exempel på vad jag skulle kalla för en effekt av ”den koloniala bumerangen” som ett slags historiens ironi. För mer än hundra år sedan användes enklaverna för att försöka exploatera Afrikas till synes oändliga resurser i form av arbetskraft och naturtillgångar. I dag står samma arbetskraft och knackar på våra portar. Eller försöker klättra över de hinder som vi bygger allt högre och högre för att stänga dem ute. För nu är vi inte lika intresserade av arbetskraften längre, utan snarare livrädda för vad vi ser som en ”okontrollerad invasion” som till varje pris måste tyglas. Det var betydligt enklare för oss när vi kunde härja fritt i deras länder med hjälp av vår överlägsna eldkraft, precis som det är enklare för oss i dag att förlägga vår exploatering av arbetskraft utanför vårt eget fysiska och juridiska territorium (läs: Kina).
  Den koloniala bumerangen har styrt tillbaka mot punkten där vi står, men de som en gång kastade den är nu sedan länge döda och kan inte ställas till svars för sin obetänksamma girighet i ”civilisationens” namn. Vi kan bara försöka mildra dess negativa effekter för alla inblandade, men kanske framför allt tänka på vad vi kan göra för att begränsa det ständiga bumerangkastande som pågår i dag.

Foto: Melilla border fence(från Wikipedia, GNU 1.2 User: Ongayo)

Kommentarer är avstängda.