Kampen om kulturen (1)

Med anledning av att magasinet Neos senaste nummer med rubriken ”Kampen om konsten” gör ett halvhjärtat försök att lyfta fram konsten i sitt senaste nummer, där den enda fördjupningen egentligen består av en intervju med Bengt Ohlsson, vill jag ta tillfället i akt att återpublicera några artiklar från min blogg konstpol. Först ut är ”Kampen om kulturen” som i två delar avhandlar allianspartiernas försök att i grunden förändra kulturpolitiken. Publicerades 12/10 2010

Den intensiva eftervalsanalysen och diskussionen om Socialdemokraternas kris har handlat om nästan allt utom en enda sak: kulturpolitiken. Det är synd, för jag skulle vilja påstå att den hade en ovanligt stor betydelse för utgången i höstens riksdagsval.

Jag menar inte att kulturpolitiken hade en framträdande roll i själva valrörelsen (den var i princip helt frånvarande), eller att den på något sätt skulle ha varit prioriterad av väljarna (inte alls, om man får tro media). Men jag menar däremot att den, som ideologisk fråga, fick ett ovanligt stort genomslag i mellanvalsperiodens debatter om kulturpolitiken och konsten, och att genomslaget var frukten av en offensiv från Alliansen och dess allierade under den förra mandatperioden med målet att omdana en i grunden Socialdemokratisk kulturpolitik i en konservativ/liberal riktning.
När FP presenterade sitt förslag till en kulturkanon sommaren 2006 kunde man ana början på en ny konfliktyta mellan höger och vänster, och den nytillträdda regeringen väntade inte länge med att dra igång den stora offensiven efter valsegern samma höst. I februari 2007 presenterade Moderaterna sin kulturpolitiska programförklaring med det talande namnet ”Kulturen 2.0”, och i juni samma år gav Regeringen sina direktiv till den första svenska kulturutredningen på 33 år med en lång och intensiv debatt som följd.
Näringslivets tankesmedjor med Timbro i spetsen hakade snabbt på för att försöka formulera innehållet i en ny liberal/konservativ kulturpolitik. I januari 2008 gav Timbro ut rapporten ”Kulturskymning inställd” som i oktober samma år följdes av ”Kulturförvandling observerad” av Carl Rudbeck. Framför allt i den senare formuleras en rad idéer, förslag och argument för en liberal kulturpolitik med radikala inslag som återkommer i många kulturpolitiska debatter och utspel under det kommande två åren.
Med argumenten vässade och klara var ringen i högsta grad krattad för politisk strid när Kulturutredningen presenterade sitt betänkande i januari 2009. Att den sedan skulle växa till en tornado kan Alliansen tacka konsten för. I den mediehysteri och debatt som följde på Anna Odells aktion på Liljeholmsbron den 21 januari, och NUG:s framträdande på konstmässan Market, fick man en nästan osannolik draghjälp i den kulturpolitiska debatt som kom att vara i månader.
Under hösten försökte Göran Hägglund att slå mynt av allt detta genom att ställa ”verklighetens folk” (ett begrepp som han lanserade under Almedalsveckan) mot en ”radikal elit” i en debattartikel i DN den 17 september 2009. Datumet för debattartikeln var väl vald – dagen efter överlämnade Allians-regeringen sin kulturproposition – ”Tid för kultur” – till Riksdagen (som baserades på Kulturutdredningens förslag).
När valet närmade sig hösten 2010 hade debatterna kring kulturpolitiken klingat av och valkampanjens slutskede var den i princip helt frånvarande. Kulturen blev aldrig den valfråga som Mona Sahlin hävdade att hon ville göra den till. Oppositionen kunde (eller ville) aldrig bemöta Alliansens offensiv på ett effektivt sätt.
Det parti som jag tror vann mest på Alliansens kulturpolitiska arbete i valet var Sverigedemokraterna. För SD är nämligen kulturpolitiken helt central som en ideologisk följeslagare till frågan om minskad invandring. I konstdebatterna har deras anhängare tagit alla chanser att föra fram extrema kulturpolitiska åsikter och de har i flera fall inte tvekat att försöka att göra andra partiers utspel, som t.ex. ”verklighetens folk”, till sina för att få draghjälp av de etablerade partierna.
Jag menar att man måste se Alliansens offensiv på kulturens område som en ideologisk strid med Socialdemokraterna i första hand. Man har redan lyckats med konststycket att ta över många av deras välfärdspolitiska argument, medan däremot kulturen ses som en av de sista bastionerna för socialdemokratin. Det är en strid som är baserad på en ganska svag analys av kulturvärlden inställning till politik. Om just detta kommer mitt nästa inlägg att handla.

Läsvärda artiklar på samma tema:
Håkan A Bengtsson – Arena

Kommentarer är avstängda.