Omslaget av nya numret av Neo är riktigt smaskigt. Ett färgöversköljt kranium pryder framsidan med den braskande rubriken ”Kampen om konsten” och informationen att Johan Wennström kräks på konstens spyor. Jag brukar inte läsa detta (numera) borgerliga magasin, men omslaget fick mig faktiskt att gå igång. Och min tidigare magkänsla att Neo är en intressant publikation från högerflanken fick mig att hoppas på några intressanta, insatta och djuplodande artiklar om konsten med liberala/konservativa övertoner. Jag måste säga att jag blev riktigt grymt besviken.

Visst, intervjun med Bengt Ohlsson är bra. Den ger prov på det långsamma och eftertänksamma temperament som ofta är förhärskande inom kulturvärlden. Den ger nya perspektiv på den debatt om kulturvänstern som Ohlsson drog igång i Dagens Nyheter. Men resten?

Jag hittar bara ytterligare två ”artiklar” till om konsten i detta nummer av Neo (jag har inte lusläst så jag kan ha missat något). Johan Wennström radar upp nio konstverk/konstnärskap som får representera den ”negativa konsten” med några korta, redogörande och sarkastiska texter. Ett konstens skräckkabinett för borgerligheten att förfasas över. Inte mer än så. ”Trams” som en kollega twittrade. Ett uppslag består av grafik som ger en översiktlig bild av hur pengarna är fördelade i kulturbudgeten som är så ytlig att den skulle platsa i en betydligt mindre seriös tidskrift.

That’s it.

Paulina Neuding slår sig för bröstet och skriver att ”Neo är sveriges bästa politiska magasin”. Nu har jag inte följt Neo genom åren så jag kanske får äta upp de här formuleringarna, men om detta är vad Neo har att komma med när det gäller kulturpolitisk debatt så vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Säga vad man vill om ofta utskällda Axess. När det gäller att syna kulturens politik och ideologier från ett borgerligt håll ligger man inte ens steget före, man har redan för länge sedan varvat Neo.

Uppdatering:

Martin Aagård är inte heller speciellt nådig mot Neo i AB. Han gör följande intressanta observation:

Det märkligaste i det nya numret är när esteten Johan Wennström upprättar ett litet förbrytargalleri över bildkonstnärer han tycker är ”negativa”.
Det är en osmaklig form av konstkritik. Nej, jag tänker inte dra paralleller till nazistiska utställningar med ”urartad konst” – Johan Wennström vill inte förbjuda något. Han vill bara inte bli störd av konstig konst.
Och där finns nog den sorgliga egenskap som mest av allt definierar borgerligheten – den stora viljan att få bli lämnad i fred.

Läs även andra bloggares åsikter om Konst, kultur, kulturpolitik, neo, axess, borgerlig, konservatism, liberalism, bengt ohlsson