Mer om postmodern etik (förnuft och känsla)

Zygmunt Baumans försök att ställa upp en postmodern etik (se också denna artikel) är en minst sagt intrikat historia som ställer en del begrepp på huvudet. I kapitlel 3 – de gäckande grunderna – gör Bauman upp med föreställningen om förnuftet som grund för samhällets försök skapa en universell moral genom lagboken och tar i det arbetet hjälp av filosofen Emmanuel Lévinas teorier om vårt förhållande till den andre och vad det innebär för oss som moraliska subjekt. Jag har skrivit om Lévinas tidigare och finner i hans försvar för humanismen och förklaringsmodeller för hur ansvar och moral framträder i mötet med andra en intressant motpol till ett samtida fokus på det individuella egenintresset som motor i samhället.
Bauman menar att det moraliska jagets grundval – den moraliska impulsen – är otillräcklig för maktens förvaltare och filosoferna, som betraktar den med djup misstänksamhet. Den moraliska impulsen som den uppstår hos subjektet är en alltför instabil konstruktion för en centraliserad maktordning att bygga på. Maktens förvaltare vill hellre vädja till individens egenintresse och övertalar denne att gå med på ett visst tvång i utbyte mot välfärd och säkerhet. Detta ”kontrakt” stadfästs i lagens form, och genom moralkodexar som försöker reglera hur vi bör bete oss.
Bauman menar att denna moraliska grund (etik – lag – moralkodex) inte är att betrakta som moral i egentlig mening eftersom moral är något subjektivt som inte kan uttryckas i universella termer. Subjektet är alltid ensam med sin moral, med sitt samvete.
Maktens moralisk grund vilar i stället på föreställningen om förnuftet och en rättslig auktoritet och regler som är byggda på förnuftet (”förnuftsstyrda regler och regelstyrt förnuft”). En föreställning som inte bara utesluter den moraliska impulsen (som kanske delvis kan förstås som känslostyrd) men som också berövar det moraliska jaget möjligheten att bidra till det allmänna goda.
”Att det moraliska argumentet försvagas till förmån för den rena procedurmässigheten bidrar i hög grad till att den moraliska agenten underordnas yttre lagstiftande organ men föga eller inte alls till en ökning av det samlade goda; i sista hand berövas det moraliska motståndets krafter sina vapen mot omoraliska påbud – i stort sett det enda skydd som det moraliska jaget besitter mot att bli del av omänskligheten.”
”Det sökande som börjar med misstron mot jagets moraliska förmåga slutar i fönekande till jagets rätt till moralisk bedömning”
Här någonstans börjar det bränna till ordentligt och Baumans projekt börjar ta en tydligare form. I boken ”Auschwitz och det moderna samhället” från 1989 (läs mer här) kom Bauman fram till att Förintelsen kunde ske just på grund av det moderna samhällets organisation – ”Postmodern etik” skulle kanske kunna ses som en uppföljare som försöker gå till botten med samhällets svårigheter att hantera moralen och individens förmåga att agera utefter sin moraliska impuls. För hur kan samhället göra gott om det inte kan ta tillvara medborgarnas moraliska impulser utan i stället försöker diktera dem? Löper vi i så fall inte ständigt risken att kollektivt bidra till nya ”omänskligheter”?

Läsning
Postmodern Ethics. Cambridge, MA: Basil Blackwell (1993). ISBN 0-631-18693-X
På svenska: Daidalos (1995). ISBN 917173 0842 (adlibris)

I efterhand
En uppsats från Försvarshögskolan av Anders Malm.om militärt beslutsfattande utifrån Baumans teser Verkar intressant! ”Studiens problem kan därmed sammanfattas i följande övergripande fråga:
Hur kan Försvarsmaktens värdegrund utvecklas från en etik som fokuserar på myndighetens interna principer, till en etik som tillåter ett kritiskt förhållningssätt till den militära våldsanvändningen?”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*