Rekommenderat inlägg om bildning och politik med krispig precision

På väg till möte med Maria Wetterstrand ledsagad av Anders Wallner, hösten 2009
Om jag skall rekommendera att du läser ett enda blogginlägg i dag – ja, eller den närmsta veckan eller månaden för all del – så måste det bli Vänstra Strandens inläggi dag ”om bildningens oundgänglighet i politiken”.
Jag har haft precis samma tankar som Vänstra om behovet av bildning i politiken – detta ganska bedrövliga kapitel inom samtida svensk politisk kultur – och hon uttrycker med en sådan krispig precision om detta ämne att jag blir lätt euforisk.
Det fanns en tid när politiken var ett forum för våra allra vackraste drömmar och när politiker representerade oss genom att peka framåt, mot det som vi kunde bli. Inte försökte komma på samma nivå som medianväljaren. Bildning är inte en kunskapslåda eller litteraturkanon, det är en attityd, ett förhållningssätt till omvärlden. Men att visa bildning skulle kanske idag kunna uppfattas som utmanande eller t o m (Gud hjälpe) e-l-i-t-i-s-t-i-s-k-t! Och, inte ens jag (som tror på politiken) vill låta den typen av ointressanta och banala politiker bestämma det minsta lilla. Håller politiken av idag på att göra sig själv överflödig? Och är det just det som är meningen…
Det här ämnet ligger mig ganska varmt om hjärtat – inte minst eftersom jag som konstnär arbetar med olika teman som berör det politiska och eftersom jag i det arbetet försökt närma mig politiker och politiska organisationer på något slags jämlik fot – t.ex. när jag överlämnat Utopist-VM dokument till Maria Wetterstrand (se bild) eller Ragnar Olafur Grímsson (det första mötet kom för övrigt till just på grund av att Wetterstrand uppgav i en tidningsartikel att hon fortfarande väntade på sin stora konstupplevelse).
Det finns också en annan personlig dimension i mitt engagemang i den här frågan. Mina morföräldrar var fast förankrade i Socialdemokratins idéer om folkbildning och framför allt min morfar kom att utveckla både skrivande och språkkunskaper som ett resultat av folkbildningsvurmen. Inte minst därför känns det ganska beklämmande att just S verkar ha släppt sitt tidigare så starka bildningsideal på kulturområdet – även om min kritik förstås kan riktas både åt höger och vänster. Ibland kan jag undra om mina morföräldrars arbete var förgäves!
Det finns massor att säga i frågan, men tills vidare bör du förstås läsa Vänstra Strandens inlägg
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Kommentarer är avstängda.