Boken 2013: Bilal – på slavrutten till Europa av Fabrizio Gatti

Av förra årets alla böcker jag läst och seminarier jag gått på så finns det ett möte och en berättelse om samtiden som har påverkat mig mer än andra. Den 22 november gick jag till ett seminarium med den italienske wallraffande journalisten Fabrizio Gatti m.fl. på Utrikespolitiska Institutet. Gatti gjorde något som få Européer ens skulle drömma om. Under flera månader reste han tillsammans med flyktingar på deras rutt genom Mali, Niger och öknen mot Libyen, dokumenterade deras berättelser och delade deras umbäranden. Under cover som den kurdiske flyktingen Bilal lyckades han som första journalist ta sig in i det ökända flyktingförvaret på ön Lampedusa. Under täckmantel av att vara Sydafrikansk flykting tog han arbete som papperslös daglönare på frukt- och grönsaksodlingarna i södra Italien. Detta gedigna journalistiska arbete som först gavs ut 2005 finns nu på svenska i boken Bilal – på slavrutten till Europa som Gatti var i Sverige för att presentera i november.

Boken är en nagelbitare och bladvändare vars drivmedel är en brinnande indignation över de förhållanden som råder på det Gatti kallar för ”slavrutten”, i flyktingförvaren och på plantagerna. Under fyra dagar och nätter plöjde jag mig igenom de drygt 500 sidorna och möttes av en värld av maktlöshet, krossade drömmar om ett bättre liv, svält, död, övergrepp, våld, människoförakt och cynisk business – men också förhoppningar om ett nytt, bättre liv, mod och solidaritet. Allt berättat både med nykter klarhet, målande känslosamhet, nyfikenhet och indignation.

Gatti ger mycket utrymme åt de han möter på vägen: framför allt flyktingarna själva men också smugglare, militärer, funktionärer, poliser och andra. Boken redogör visserligen detaljerat för hur flyktingtrafiken fungerar, men det är de djupgående och personliga porträtten av människorna och deras öden som står i fokus och gör den här boken så speciell.

Det tycks mig nämligen som om de berättelser och den kunskap som Gatti förmedlar ofta hamnar i skymundan i de politiska och ideologiska strider om migrationen som förts i Europa under de senaste åren, där kombattanterna tycks gräva ned sig längs givna konfliktlinjer och alltför sällan vidgar sitt perspektiv bortom Schengen-området. Vad värre är att inte en enda NGO, inte ens Internationella Röda Korset/Halvmånen finns närvarande längsmed smugglingsrutten mot Libyen enligt Gatti (rutten stängdes f.ö. av Libyen under det att reportaget gjordes). Hela den hantering och de umbäranden som flyktingtrafiken innebär hamnar därmed i medieskugga samtidigt som vi Européer tycks stå handfallna inför de humanitära utmaningar som krävs för att skapa drägligare förhållanden för de mest utsatta på samma gång som vi inte tvekar att skicka trupp dit där våra intressen (läs: naturresurser som t.ex. uran) hotas. Just på grund av detta är Bilal – på slavrutten till Europa en så viktig bok.

Efter föredraget på UI signerar Gatti mitt exemplar av Bilal. När jag lämnar salen öppnar jag för att se vad han skrivit. Budskapet är lika enkelt som slagkraftigt: ”No human being is illegal!”. Efter läsningen som stundtals får knogarna att vitna av indignation är det inte svårt att tänka att något för i helskotta måste göras åt detta slaveri, detta våld, detta utnyttjande. De italienska tomaterna smakar inte längre lika bra. Jag återvänder till dedikationen. Tänker att jag kommer att bära med mig Gattis budskap in i 2014.

Mer:

Jag passar på att slå ett slag för hemsidan http://flyktingarna.se/ där flyktingar till Sverige berättar om sin flykt.

Recensioner: SvDDN

Adlibris-9789197941396

Kommentarer är avstängda.