Om brunberg

Bildkonstnär

Det lösa sambandet mellan politisk och konstnärlig radikalitet och konservatism

Detta är del 2 i en serie artiklar som utgår från en läsning av Lars Anders Johanssons bok Att dansa efter maktens pipa. Del 1 hittar du här.

Måste en radikal syn på konsten hos en kulturutövare hänga ihop med en progressiv syn på samhället och politiken? Och tvärtom, måste en person som sympatiserar med en konservativ politisk ideologi av nödvändighet omhulda konst som kan betecknas som konservativ? 

I sin bok Att dansa efter maktens pipa menar Lars Anders Johansson att så inte alls behöver vara fallet. Tvärtom överkorsar dessa två konfliktlinjer varandra hos olika individer och rörelser genom historien. En individ som vurmar för en konservativ ideologi kan ha en radikal konstsyn och vice versa. Och i olika grad. Och även om definitionerna av radikal och konservativ i de båda kontexterna konst och politik kan diskuteras i all oändlighet, så är jag böjd att hålla med Johansson här. Sambandet finns men är inte särskilt starkt.

För att visualisera sambandet ger jag er PKG/TKR-skalan!

Jag beslöt mig för att göra ett högst subjektivt test av den här tesen genom att utgå från en handfull väl kända konstnärskap och placera in dem i ett koordinatsystem där den horisontella axeln anger konstnärens politiska sympatier på en vänster-högerskala, och den vertikala anger hur vi ser dennes verk: som konstnärligt radikala eller konservativa. Den som tycker sig se likheter med koordinatsystem som höger-vänster/GAL-TAN eller den politiska kompassen är inte ute och cyklar.

Höger-vänsterskalan behöver troligen inte någon vidare förklaring. Visst finns det dem som kommer att påstå att maoism, kommunism, fascism eller nazism inte alls går att placera in på skalan på detta sätt. Och därför är det viktigt att också säga att det här är ett högst subjektivt diagram som utgår från mina kunskaper och tyckande. Jag har slängt upp det för att tydliggöra en skillnad, inte för att vara vetenskapligt korrekt.

Frågan om konstnärlig radikalitet och konservatism lär vara än mer kontroversiell inom konstkretsar. Här behövs ytterligare förklaringar.

Med radikal konst avser jag konst som är politisk, konceptuell och gränsöverskridande (PKG). Det är en konst som vill utmana traditioner, föreställningar eller konstens materialitet och som ofta, men inte alltid, använder konsten för politiska syften. Jag använder begreppet radikal eftersom Johansson föredrar det i sin bok, men skulle också kunna använda progressiv, samtida eller avantgardistisk.

Med konservativ konst menar jag en konst som är traditionell, klassicistisk och romantisk (TKR)  Den konservativa konsten förhåller sig och vill knyta an till kulturarv, tidigare epoker och ismer. Den ser konsten som ett självändamål och som ett verktyg för att uttrycka känslor snarare än politisk nytta.

Självfallet är detta en högst schematisk och alltför förenklad bild av verkligheten. Lars Anders Johansson skulle säkert själv, och med rätta, påpeka att liberalismens synsätt saknas i modellen – både i politiskt och konstnärligt hänseende. En statsvetare skulle peka på vänster-högerskalans brister. Många konstnärer skulle vända sig mot att överhuvudtaget bli kategoriserade på det här sättet. Det här är ett tankeexperiment. En författares tes illustrerad i ett diagram. Om ni har synpunkter får ni självfallet posta dem i kommentarsfältet.

OM EXEMPLEN

Judy Chicago har varit engagerad i den feministiska progressiva rörelsen i USA och hamnar därför långt ut till vänster i diagrammet.
Joseph Beuys är mer att betrakta som grön progressiv. Han var med och startade Die Grünen i dåvarande Västtyskland.
Både Beuys och Chicagos konst kan med sin performativa sida och gränsöverskridande ambition sägas vara tämligen radikal.
Malevich konst var synnerligen radikal fram till dess att Stalins regim tvingade honom in på den socialrealistiska banan efter 1927. Hur han själv stod politiskt är oklarare för mig, men han kan inte ha ansetts som särskilt konservativ med tanke på hans roll i avantgardet.
Marinetti omhuldade fascismens krigiskhet i sin maskinvurmande och radikalt futuristiska konst och hamnar därmed uppe i det högra hörnet av diagrammet.
Albert Speer med sin strikta nyklassicism och nazistiska ideologiska bakgrund får sägas vara Marinettis motsats på den högra sidan.
Arno Brekers konst blev visserligen upphöjd av Hitler och den nazistiska rörelsen men frågan är hur ideologiskt insyltad konsntnären själv var. Att hans nyklassiscistiska konst hamnar ytterst på den konstnärligt konservativa sidan råder dock inget tvivel om.
Tracy Emin har väckt uppmärksamhet med sitt stöd till brittiska Tories och sitt propagerande för konservatism inom kulturpolitiken. Hennes konst må ha varit mer radikal i början av karriären men jag placerar henne i dag närmre mitten på PKG/TKR-skalan.
Emins raka motsats är Käthe Kollowitz vars politiska engagemang för socialismen var starkt.
Mao-erans socialrealism i Kina får betraktas som en ytterlighet. Visserligen politiskt engagerat men med ett traditionellt socialrealistiskt uttryck och långt till vänster rent politiskt.
Nära mitten har jag placerat Ai Wei Wei vars konst visserligen är politisk engagerad men varken särskilt gränsöverskridande eller traditionell. Och hans politiska engagemang må vara starkt men hamnar snarast i mitten på höger-vänsterskalan.

Kultupolitisk (opinions)bildning: Att dansa efter maktens pipa

Jag står säkerligen på en helt annan planhalva än Lars Anders Johansson i kulturpolitiska frågor. Förmodligen på en helt annan ideologisk bollplan. Men det hindrar inte att jag delar många av hans analyser i boken Att dansa efter maktens pipa – kultur i politikens tjänst (Timbro förlag 2017, libris).

Det är har varit uppenbart länge att borgerligheten haft svårt att formulera en liberal eller konservativ kulturpolitik, ja snarast visat politikområdet ett villrådigt ointresse. Jag förbluffas och förbryllas ofta över den tafatthet som allianspartierna visar i kulturpolitiska frågor. Johansson förklarar på ett övertygande sätt varför – och försöker råda bot på villrådigheten genom att erbjuda sina liberala och konservativa kolleger (även libertarianerna) förslag till kulturpolitiska prioriteringar. Och det är en synnerligen intressant läsning i ett politiskt klimat där kulturfrågorna för en rätt blek tillvaro.

Ingen bör ta miste på att detta i grunden är en debattbok. Men som sådan är den paradoxalt nog mindre intressant. När Johansson riktar sin vredgade penna mot sina ideologiska motståndare – utvalda företrädare för identitetspolitiken, socialdemokratin eller vänstern i stort – så tenderar det att bli förutsägbart och platt. Konfliktlinjerna här är så upptrampade att det väl ändå borde kunna gå att säga något mer analytiskt och insiktsfullt om dessa konflikter än det vi läst på Twitter och i dagspressen sedan länge? Johansson vurmar och svärmar för bildning i den här boken. Men hans återkommande haranger tycker jag motverkar det bildningsideal han säger sig brinna för. Det är synd på en så intressant ansats.

Då är Att dansa efter maktens pipa betydligt mer läsvärd när Johansson i en föredömligt populärvetenskaplig stil tecknar en exposé över den svenska kulturpolitikens historik från 1600-talet och framåt, presenterar Harry Hillman-Chartrands kulturpolitiska typologier och försöker bringa klarhet i varför borgerligheten lämnat semi-walkover i kulturpolitiken.

Här leverar han skarpa och intressanta analyser som punkterar en del vanligt förekommande vanföreställningar i debatten. Jag håller med honom om att svårigheterna i att definiera en liberal eller konservativ konst inte handlar om att det inte finns liberala eller konservativa konstutövare. Jag håller med honom om att politisk radikalitet hos kulturutövare, opinionsbildare eller politiker är inte nödvändigtvis är samstämmigt med graden av kulturell radikalitet: det går utmärkt att vara politiskt konservativ och kulturradikal och vice versa. Jag läser hans förslag för en liberal, konservativ eller libertariansk kulturpolitik med stort intresse och önskar verkligen att jag hade haft den här boken i bakfickan när jag flitigt debatterade kulturpolitik på nätet för några år sedan.

Tyvärr är konstnärernas roll i kulturpolitiken snudd på osynlig boken igenom. När konstnärer förekommer med namn så är det för att de varit inne och vänt i någon kulturpolitisk debatt. Konstnärsorganisationerna nämns visserligen, men mest i förbifarten. Konstnärenas arbetsvillkor diskuteras enbart i några få stycken som handlar om upphovsrätten. Snarare är det opinionsbildarna på kultur- och ledarsidor som ges framträdande roller vid sidan av politikens aktörer och institutioner. Detta är med andra ord en bok som mest tycks vilja vara ett vapen i kampen om kultur- och ledarjournalistikens rum.

Mer irriterande är hur åsikter från och till uttrycks som fakta och den oförblommerade partiskheten som ständigt hotar att underminera författarens teoribygge. Jag hade kort sagt velat läsa mer av faktaunderbyggt argumenterande och analyserande i den bildningsanda som Johansson själv förespråkar. För det är något som jag verkligen saknar när det kommer till kulturpolitisk debatt. Dess mer traditionella koregrafi med sitt gälla tonläge, missförstånd och stereotypiseringar finns det mer än nog av på annat håll.

En kväll om vänstern och antisemitismen

Panelen fr v: Olof Bortz, Jackie Haikui Mhitaryan och Rasmus Fleischer samt moderatorn vars namn jag tyvärr inte minns.

Förintelsens minnesdag den 27 januari har precis passerat. Det är 73 år sedan andra världskriget tog slut och förintelselägren befriades. Allt färre vittnen finns kvar hos oss och det känns ibland som om vi befinner oss vid en brytpunkt där hågkomstens hjul passerar en kritisk punkt. Antisemitismen är återigen i samhällsdebattens mitt.

Det är klart att jag sett antisemitismen tidigare: på nätet, i debatten. Men nu känns det som om den eskalerar. Synagogor utsätts för attentat och judar i Sverige attackeras. Europeiska ledare bygger politik på antisemitistiska myter. Jag måste ibland nypa mig i armen. Detta kan inte vara möjligt i det Europa jag vuxit upp i! Men det är inte bara möjligt. Det är en realitet som kräver omvärdering, prioritering och handlingskraft.

Kanske var det just på grund förhoppningen om en omvärdering som jag kvällen innan minnesdagen gick till Teater Tribunalen för att lyssna på ett samtal om vänstern och antisemitismen som arrangerades av Centrum för Marxistiska samhällstudier.

Jag borde ha tagit med anteckningsblocket, för mycket som sades var värt att lägga på minnet, men kortfattat kan noteras att deltagarna Rasmus Fleischer, Olof Bortz och Jackie Haikui Mhitaryan lyckades leverera en ganska bred bild av hur antisemitismen visar sig inom vänstern i dag: dels i form av ett ideologiskt paket som förenar antisemitisk mytbildning med antikapitalism, dels manifesterad specifikt i samband med konflikten mellan Israeler och Palestinier men också i form av en diskriminering mot eller förminskning av judar som är aktiva inom vänsterrörelser.

I samtalet representerades den sista positionen av aktivisten Jackie Haikui Mhitaryan som vittnade om svårigheterna att verka inom vänsterrörelser som judinna och de härskartekniker, mikroaggressioner och diskrimineringstendenser hon mött som aktivist och hon fick medhåll från flera i publiken. När hon påpekade att judiska företrädare säkert valt att inte komma till samtalet eftersom det hölls en fredagkväll under shabbaten drog hon ned applåder. Hon kunde knappast illustrerat sin poäng bättre.

Rasmus Fleischer lyfte i sin tur frågan om antisemitismen inom vänstern som ett ideologiskt tankegods som inte nödvändigtvis handlar om diskriminering av individer och som måste kunna analyseras kritiskt som en separat företeelse. Fleischer frågade också ”vilken vänster” som avsågs och poängterade, något ”whataboutiskt”, att frågan också rör den politiska mitten.

Föreställningen om att vänsterrörelser i Sverige lyckat bra med att upprätthålla en rågång mellan till exempel antisemitism och Israelkritik fick mothugg av en österrikare i publiken som menade att vänsterrörelser i länder som Tyskland och Österrike är mycket mer medvetena om antisemitismen på grund av det historiska bagaget.

Panelen lyckades länge undvika att gräva ned sig i det politiska minfält som utgörs av Israel-Palestina-konflikten men även den frågan hamnade på bordet i en hetlevrad ordväxling under samtalets allra sista minuter.

CMS har all heder av att lyfta frågan och att ge den utrymme. Under den tid som jag var aktiv som vänsterbloggare möttes jag alltför ofta av helt oacceptabla antisemitiska uttryck och jag hoppas att samtal som dessa kan bidra till en förändring. För att citera Jackie Haikui Mhitaryan: ”Vänstern måste vara bättre än så”.

 

MER PÅ TEMAT ANTISEMITISM
SR P1: Filosofiska rummet reder ut begreppet antisemitism och Konflikt granskar myten om Gorge Soros och dess antisemitiska dimensioner med särskilt fokus på Ungern.

DISCLAIMER
Jag är varken av judisk härkomst eller aktiv inom den politiska vänstern och representerar sålunda inte någon av grupperna.

Männen och #metoo (nu när #konstnärligfrihet lanserats)

Jag har många gånger under den senaste månaden fått frågan var vi män är i #metoo-kampanjen. Varför vi är tysta. Varför vi bara lajkar men inte säger något. Jag kan bara prata för mig själv (vilket i sig är ett slags symptom). För egen del har det känts viktigt att jag som man inte avbryter eller stör floden av pågående vittnesmål. Kvinnor och andra utsatta grupper har krävt att få höras. Det har varit en tid för att lyssna och stötta i bakgrunden: att agera högtalare snarare än att själv gripa efter mikrofonen. Och en tid för att rannsaka sig själv.

Jag har väntat på att även bild- och formkonstnärerna skulle komma ut med ett upprop och när #konstnärligfrihet nu äntligen är publicerat är det nog dags att försiktigt men bestämt ta bladet från munnen.

Uppropet #konstnärligfrihet på Konstnärernas Riksorganisations hemsida

Det ni 1625 personer (och tusentals med er) har gjort är fantastiskt och oerhört. Det ni gjort kommer att förändra, ja revolutionera, konstlivet. Det ni gjort kommer att kräva en ny kultur, nya sociala kontrakt, en förändring av existerande maktordningar. Det är samtidigt fruktansvärt att så många blivit utsatta och skadade för att få utöva konstnärsyrket. Ingen går egentligen fri för ansvar för detta. Jag har själv i högsta grad varit en del av detta förtryckande system och den kultur som tillåtit övergreppen att fortgå. Jag kunde ha sagt till, sagt ifrån, höjt rösten, anmält eller agerat på annat sätt.

Nånting måste hända nu. Det tror jag de flesta är överens om. Det glädjer mig att konsthögskolorna så snabbt tar tag i saken. Det glädjer mig att även män samlas i grupper för att diskutera detta. Jag förväntar mig att det kommer en massa initiativ och aktioner framöver. Jag hoppas att det också leder till en reell förändring. Och jag hoppas att även vi män hittar sätt att ansluta oss till det förändringsarbetet.

En kollega twittrade häromdagen: ”Tänker se en del konst nu på eftermiddagen. Hoppas ingen kom till skada när konsten gjordes (tänker man ju ännu mera i dessa dagar)”. Definitivt en tweet att spara i bakhuvudet.

En annan sorts träning

Ett taggmoln av ingripande-tekniker som användes under en träningssession med Vardagens civilkurage i dec 2016

Den nya tjejen är ensam i fikarummet när jag kommer in. Vi hejar på varandra. Jag gör en kopp mocka i kaffemaskinen och slår mig ned lite snett mittemot henne vid det runda bordet. Jag frågar hur hon trivs här hos oss. Vi har knappt börjat småprata lite när jag ser min manlige kollega stega in i fikarummet på sitt sedvanligt burdusa sätt. Jag känner en klump i magen. Jag vet precis vad som ska hända härnäst. Det som hänt så många gånger förut. Han kommer spänna blicken i den nya tjejen, gå fram till henne. Lägga handen på hennes axel. Ge henne komplimanger och kanske några halvkvädna skamliga förslag maskerade som skämt. Utnyttja hennes osäkra position. Försöka ta lite mer på henne. Det är samma visa varje gång en ny kvinna börjar på avdelningen. Alla vet det. Alla ser det. Men alla håller käft. Men nu, den här morgonen känner jag att nu får det fan vara nog! Så här kan vi inte ha det! Jag måste göra något åt det här, nu!

Jag bestämmer mig snabbt för en strategi för att avvärja situationen, och agerar sen nästan automatiskt. Innan han hunnit fram till henne har jag hunnit resa mig från stolen och gå fram till honom samtidigt som jag säger högt: ”Jag har fått ny information om projektet nu i morse. Jag behöver prata med dig om det!” Jag tar honom lätt under armen och leder honom bort från bordet. Han ser villrådig ut. Öppnar munnen. Det ser ut som om han ska protestera. Sedan följer han med mig ut ur fikarummet. Han är besviken, det syns, men han följer med.

Per avbryter och säger ungefär så här: ”Tack! Utmärkt! Nu vill jag att ni tar om scenen, men den här gången, Jon, vill jag att du konfronterar och skäller ut din kollega.” Pulsen skuttar till. Aj! Jag som aldrig blir arg. Som inte klarar av att konfrontera. Som alltid försöker vara diplomatisk. Det jag fått i uppgift att göra är verkligen eoner utanför min komfort-zon. Men det är bara att ta sig an utmaningen. Det är ju därför jag är här!

Vi går tillbaka till ”fikarummet”. Jag och ”den nya tjejen” sätter oss igen. Nu har jag verkligen puls. Hur ska det här gå? Vad ska jag säga? När den tafsande kollegan åter kommer in i rummet och lutar sig fram mot sitt offer så finns det ingen återvändo. Jag rusar upp, drar honom i bryskt i armen bort från bordet och skriker honom rakt upp i ansiktet: ”Vad fan håller du med!! Kan du inte hålla dina jävla händer i styr! Det är samma sak varje gång … ” Det är troligen en rätt lam utskällning. Men jag fortsätter att gorma bäst jag kan tills Per återigen avbryter, berömmer och tackar och presenterar ett nytt scenario för oss deltagare och fördelar roller.

Senare slår det mig att min första strategi aldrig gick till botten med själva problemet med antastandet. Jag skylde bara över det genom att inte konfrontera. Jag antar att Per också såg det. Att det var därför han bad mig ta om.

Den ”manliga kollegan” är i verkligheten en kvinna. ”Fikarummet” ligger i ett studieförbunds lokaler i ett av centrumhusen i Hammarkullen i Göteborg. Jag är här för att gå en helgkurs i konfliktingripande tillsammans med sju-åtta andra personer under ledning av utbildaren och fredsaktivisten Per Herngren. Jag har varken mött honom eller någon av deltagarna tidigare. Under två intensiva dagar tränar vi oss i att ingripa i olika typer av situationer där det förekommer diskriminering eller mobbing, mot homofobi, sexism eller rasism. Vi tränar olika tekniker för att avvärja bråk, hot eller våld. Vi tränar mötesdemokrati med hjälp av metoder som utvecklats av ickevåldsrörelsen.

Vi hinner gå igenom en massa olika sorts scenarier under helgen. Ofta, som i fikarumsscenen, spelar en av oss utsatt, en annan förövare och en tredje den som skall ingripa i situationen. Men andra typer av scenarier förekommer. Vi turas om i rollerna så att alla får möjlighet att träna på att ingripa. Vi är inga skådisar men väldigt fokuserade och det blir förvånansvärt realistiskt!

Vi lär oss att använda olika metoder och verktyg och att välja verktyg för olika situationer. Det är ett slags performativt förändringsarbete i praktiken. Tanken bakom träningen är inte komplicerad: det räcker inte att veta eller känna vad som är rätt, eller att ha läst sig till vad som bör göras – ingripandena tränas i realistiska situationer så att agerandet sätter sig i kroppen. Och målet är att ingripandet ska ske per automatik.

Anledningen att jag just nu vill skriva om den här kursen som jag gick 2013, och att jag nämner just det scenario som utspelas i början av den här artikeln har förstås med #metoo-kampanjen att göra. Många frågar just nu vad män kan göra för att motverka både andras och egna trakasserier och övergrepp mot kvinnor (frågan kan förstås formuleras på annat sätt, men ni förstår vad jag menar). Det finns självfallet inte en enda metod eller åtgärd som klarar den biffen. Det kräver många olika typer av insatser. Men civilkurageträning av det slag som jag beskrivit i den här artikeln har i alla fall gett mig tillgång till verktyg jag inte hade tidigare: inte bara för att ingripa för att stötta en utsatt person eller grupp, utan också för att förstå när jag själv agerar diskriminerande och odemokratiskt och vilka performativa verktyg jag kan ta till när det händer. För jag är sannerligen inget helgon jag heller.

NOT
Nej, det fanns ingen kaffemaskin i ”fikarummet”. Den inledande berättelsen om konfrontationen i fikarummet och dialogen har dramatiserats för effektens skull. Men agerandet stämmer i stora drag.

MER
Per Herngrens hemsida  – mer info om hans kurser och texter om konflikthantering mm
Vardagens Civilkurage – en ungdomsorganisation som arrangerar civilkurageträning på olika orter i landet

Ett ansikte som ler stort mot mig

Filmprojektorn har rullats fram och jag sitter spänd som en fjäder i skolbänken på Nybodaskolan i Tyresö. Jag hade chockats rejält under en tidigare historielektion när de ohyggliga och ofattbart grymma bilderna från Auschwitz framkastades på projektorduken. Det var ett brutalt uppvaknande. De journalfilmer från andra världskriget som därefter obönhörligt intar historielektionerna denna termin (i sjuan?) tär på mitt unga psyke. Bilderna på utmärglade, torterade kroppar och högar av lik hemsöker mig. Jag kan bara hantera denna omänsklighet med en enorm viljeansträngning. Fanns det klasskamrater som blev lika chockade som jag? Säkert. Men jag kan inte minnas att sådana känslor någonsin hanterades i klassen.

När så ytterligare en film i raden drar igång vågar jag knappt titta upp från skolbänkens blankslitna lock av trä, men när jag gör det, försiktigt, så möts jag av något oväntat. En flickas ansikte. Ett ansikte som ler stort mot mig. Hon sitter på en spårvagn en alldeles vanlig dag, i en stad någonstans i Europa. Förintelsens skräck tycks långt borta. Flickans namn är det första av förintelsens offer som jag lär mig: Anne Frank.

Jag minns ögonblicket som om det vore i går. Och jag föreställer mig, även om det kan vara en efterhandskonstruktion, att berättelsen om Anne Frank hävde min känsla av förlamning inför förintelsemaskineriets fasansfulla hopplöshet så att jag på riktigt kunde förstå att det var mänskligheten och människovärdet som stod på spel i dessa historiska händelser. Utan tvivel bidrog dessa skräckfyllda filmvisningar till att jag tidigt i livet började ta tydlig ställning i frågor som rörde mänskliga rättigheter.

Nu, närmare fyrtio år senare, så dyker Anne Frank återigen upp i mitt liv och hakar fast i mitt första möte med hennes berättelse. Men den här gången är rollerna förändrade. Nu är det jag som bidrar till det pedagogiska materialet i en utställning om Anne Frank som visas för gymnasieklasser på Forum för levande historia. För första gången tar jag mig också tid att läsa hennes dagbok i den oavkortade svenska översättningen från 2012, och det visar sig vara en fantastisk läsning! Allt detta gör mig omtumlad. Jag minns rädslorna från min barndom, samtidigt som jag känner mig hedrad av att få vara med på ett litet hörn i arbetet med att föra Anne Franks berättelse vidare. Jag skulle inte vilja säga att en cirkel i min historia har slutits, men något klickar i urverket och får klockan att slå. Slagen stoppar inte tiden, de markerar bara ett tillfälligt avslut. Ett kort uppehåll på vägen.

***

Om utställningen Anne Frank – ”Om jag bara får vara mig själv” som just nu visas på Forum för levande historia
Länk till videon Tolerera som ingår som en del i det pedagogiska materialet för utställningen.
Anne Franks dagbok i oavkortad version (ISBN 9789113050850)

***

anal edit com

anne-frank-bok-002-ed

Johan Galtungs ”Transcend & Transform”

TandT cover 1000 copyUnder sommaren har jag umgåtts med och grävt djupare i Johan Galtungs bok ”Transcend & Transform – an introduction to conflict work”. För er som inte känner Galtung så är det knappast en överdrift att påstå att han en gigant inom den akademiska disciplin som kallas för ”freds- och konfliktstudier” men han är också en erfaren fredsarbetare, rådgivare och förhandlare.

Transcend & Transform fokuserar på praktiskt konfliktarbete. Den innehåller beskrivningar av 40 konfliktsituationer och förslag på angreppssätt för finna hållbara och långsiktiga lösningar på dem. Boken inleds på mikronivå med några tämligen vardagliga mellan-mänskliga scenarier, fortsätter med konflikter inom samhällen och mellan stater, för att till sist landa i globala megakonflikter mellan ideologier och system. Trots att skillnaden när det gäller skala och konsekvenser är dramatiskt mellan de olika nivåerna så utgår i princip alla exemplen från en enkel teoretisk modell: ett koordinatsystem som definierar fem möjliga utfall, eller positioner, i en situation där man kan identifiera två målbilder som står i strid med varandra. För att kunna hänga med i bokens alla svängar tills dess att koordinatsystemets olika positioner satt sig i bakhuvudet rekommenderas en fusklapp som den nedan.

galtung cheatsheet-crop copy

I boken återkommer samma metod för att närma sig konflikterna i exemplen:

Först definieras de extrema positionerna (1) och (2) som innebär att två mål (eller utfall) helt utesluter varandra. Till exempel: A får allt och B ingenting (2) eller tvärtom (1). Den ene vinner och den andre förlorar. Men konflikten är inte löst och riskerar snarare att fördjupas och förvärras.

Sedan analyseras de andra positionerna. I position (3) drar sig båda parter tillbaka från samtalet. En eventuell lösning skjuts på framtiden. Inget har egentligen åstadkommits. Position (4) innebär en kompromiss där varje part får hälften av det man önskat. Ingen är egentligen helt nöjd och konflikten kvarstår i grunden.

Position (5) är Galtungs triumfkort: ett utfall som ger båda parter det de vill ha, vilket enligt honom är den bästa möjligheten att säkra en varaktig fred. För att nå dit behöver man överskrida konflikten (transcendens) och för att uppnå det måste konflikten troligen transformeras. Att transformera och överskrida konflikter är att skapa en ny verklighet, nya förutsättningar, och då behövs kreativitet. Men inte för mycket kreativitet!

Författaren är realist (om än en utopistisk sådan). Han påstår inte att modellen är en trollformel, tvärtom: han är tydlig med att koordinatsystemet inte kan appliceras på komplicerade konflikter, och att transcendens och transformation kräver både tid, envishet, vilja och öppenhet. Det finns situationer där en kompromiss eller tillbakadragande är det enda alternativet. Det finns ”djupa” strukturer, beteenden och kulturer som kan ställa upp otaliga hinder. Och inte minst: för att en konfliktarbetare skall kunna nå framgång krävs både erfarenhet, engagemang och sociala färdigheter. Koordinatsystemet är ett hjälpmedel, inte ett botemedel.

Boken utmanar föreställningen om att en fredsprocess i första hand handlar om en förhandling vars mål är en kompromiss. För Galtung är en kompromiss bara det näst bästa alternativet och ett halvfärdigt arbete! Den transcendenta positionen, menar han, kräver dialog snarare än förhandling. Dialogen utformas så att nya frågor uppstår och nya målsättningar framträder så att konflikten kan transformeras. Med hjälp av kreativitet, erfarenhet, sociala färdigheter och kunskap (inte minst om konfliktens och aktörernas ”djupa” struktur, beteende och kultur) kan dialogen hjälpa konfliktarbetaren att hitta förslag till nya, men ändå rimliga målsättningar och lösningar som kan bidra till fred, även på lång sikt.

Transcend & Transform är rik på aha-upplevelser. Inte minst när polletten dunsar dånande ned i backen vad gäller den ”femte dimensionen”. Fler än aspirerande ”konfliktarbetare” borde kunna läsa den. Exemplen spänner över en lång rad områden varav de flesta inte alls handlar om väpnade konflikter: även arbetsmarknad, otrohet, globalisering, val av flygplansstolar och försvarsalternativ m.m. avhandlas. Visst finns det saker att kritisera: här och där skymtar en mossig kvinnosyn fram; författaren slår ibland knut på sig själv i sina försök att vara lättläst; exemplen är lite väl många. De som hyllar kampen, starka män, hårda tag eller krig lär finna boken svårsmält. De som gillar liberala vänsterpositioner, feministisk utrikespolitik och fred med fredliga medel (titeln på en annan Galtung-bok) lär inte bli besvikna. Att Galtungs rykte fick sig en knäck 2012 tar visserligen en del glans av hans gloria, men sätter inga större käppar i hjulet för läsningen.

*

Om boken och mer läsning
Johan Galtung, Transcend and Transform, Puto Press 2004. Boken på adlibris
Transcend.org – institut skapat av Galtung

Chantal Mouffe, Kulturhuset, den 3 maj

Det är kanske dags för en del kulturinstitutioner att förstå hur mycket folk en internationell stjärn-akademiker faktiskt kan dra. Biljetterna till Chantal Mouffes framträdande på Kulturhuset (Forum Debatt) verkar ha sålts slut i ett nafs och hörsalen var fylld till bredden när hon och Stefan Jonsson äntrade scenen. Det hade förmodligen gått att fylla en dubbelt så stor sal med förväntansfulla åhörare.

Jag har tidigare uttryckt viss skepsis till Chantal Mouffes förslag till en agonistisk politik utifrån min läsning av boken Om det politiska (Tankekraft förlag 2008). Med den här föreläsningen lyckades hon kanske inte övertyga mig om det agonistiska projektets förträfflighet, men det blev i alla fall tydligare, inte bara genom hennes utmärkta genomgång av begreppet utan också genom Stefan Jonssons spetsiga frågor som satte fingret just på de punkter i hennes teoribygge som jag tycker ömmar.

Mouffes idé om en agonistisk politik är, som jag förstår det, ett försök att formulera en radikal politik som öppnar för möjligheten till konflikt och konfrontation mellan legitima motståndare inom demokratins ramar. Hennes politiska landskap är pluralistiskt och innehåller inte bara möjligheten att välja företrädare utan att välja mellan ”riktiga alternativ” (inte bara mellan Cola och Pepsi, som hon uttryckte det).

Hon sätter denna som hon kallar ”dissociativa politik” i motsats till en ”associativ” samagerande (och konsensusinriktad?) politisk linje, som hon t.ex. hittar hos Hanna Arendt, eller i idén om en ”deliberativ demokrati”, och menar att det finns ingen demokratisk politik med ett ”vi” som inte också innehåller ett ”dom”. Konsten, menar Mouffe retoriskt, är att kunna konstruera ett vi och dom i demokratiska samhällen som inte i slutändan leder till krig, och agonismen, med sin betoning på konflikt och kamp mellan legitima ”motståndare” snarare än mellan ”vän” och ”fiende” menar hon är svaret.

Det senare, som hon kallar ”antagonism” är en typ av konflikt som inte kan ha en rationell lösning. Och som därför, under specifika omständigheter, kan leda till ”fientlig” konfrontation (läs: krig, folkmord, utrensningar etc).

Agonismen erkänner kort sagt att man inte kan (och inte bör) försonas med alla synsätt, men att (verkliga) konfrontationer mellan (radikalt olika) synsätt och kampen för vissa synsätt skall kunna härbärgeras inom demokratins ramar.

Stefan Jonsson föreslog i sin inledande presentation av Mouffe att hennes politiska teorier kanske framför allt skall ses som strategier, och inte minst, skulle man kanske kunna tillägga, strategier för en återvitaliserad radikal men demokratisk vänster. Som politisk strategi så tycks det agonistiska projektet dock ännu vara helt oprövat. Det blev tydligt när Jonsson ställde frågan om det inte fanns en stor risk att ett agonistiskt politiskt projekt i dessa konfliktfyllda tider glider över i ett antagonistiskt (en mycket intressant fråga i sig) och därmed utlöser den typ av konflikt man vill motverka – och om man i så fall kan rulla tillbaka den utvecklingen. Mouffe’s svar att det inte i dag finns samhällen med ett agonistiskt politiskt system (i alla fall inte i ”väst”), gjorde det tydligt att teorin om agonismen är, och kanske skall vara, en vision, och närmare bestämt: en vision för en vänster som törstar efter nya idéer, snarare än en modell ämnad för politisk praktik. Själv kan jag tycka att Jonssons fråga är högst relevant. Europa tycks i högsta grad befinna sig i en agonistisk tid där en övergång mot en antagonistisk politik känns obehagligt nära.

Trasslig läsning – Karen Barads agentiella realism

20160415_114849

Bara det faktum att jag nu håller på och läser Karen Barads Meeting the Universe Halfway – quantum physics and the entanglement of matter and meaning, är i sig en frukt av en rad ihoptrasslade skeenden och göranden – ett stort antal intra-aktiva praktiker som re-konfigurerar världen, som Barad själv kanske skulle ha uttryckt det. Boken gavs ut 2007, ungefär samtidigt som posthumanismen blippade in sig på min radar. Jag lät Manuel DeLandas bok A thousand years of nonlinear history få utgöra mitt djupläsningsobjekt i frågan (hur det kom sig minns jag inte längre) och blev fullständigt såld på en för mig radikalt ny historieskrivning där kungar och kardinaler förpassats till periferin till förmån för virusens, bergarternas, genernas och normernas världshistoria. Jag skippade Haraway, Deleuze/Guttari, Harman och Latour men fick i mig skärvor av deras tänkande via nätbekanta som Ozonist och Karl Palmås.

För några år sedan började jag skriva på ett förslag till en icke-hierarkisk konstsyn inspirerad av DeLanda när Per Herngren drog in Barad i min synkrets med några precisa och mycket intressanta blogginlägg relaterade till aktivism. En läsning som inte hade kunnat komma lägligare. Vi diskuterade hans artiklar i ett slags ”aktionsgrupp” som jag då var aktiv i, men till källan kommer jag inte förrän jag i vintras träffar två studenter, Anton Krohn och Daniel Petersson, vars entusiasm över Barads praktiker smittar av sig. Alla dessa människors (och andras) agerande i relation till deras respektive praktiker har spelat en roll för att boken numera är min ständiga följeslagare.

Jag önskar inte att jag läste mer. Men jag önskar fler sådana här läsningar. De dyker upp med några års mellanrum och kräver då en fullständig hängivenhet, och frammanar en önskan om precis förståelse. För fyra år sedan var det Zygmunt Baumans Postmodern Ethics som var föremål för en sådan djupläsning, för två år sedan Steven Lukes Three faces of Power, förra året Hanna Arendts On violence och i år verkar det alltså bli Meeting the Universe Halfway.

Jag läser den icke-linjärt: avslutar just nu kapitlen ett och fyra och har påbörjat kapitel åtta. Tänkandet/texten vecklar ut sig som en rad med mattor som rullats ut olika långt, där mönstren på de olika mattorna flödar över i varandra. Även om boken handlar mer om vetenskapsteori och kvantfysik än vad jag kanske förväntat mig så är det något som är så otroligt attraktivt med hennes sätt att förstå verkligheten som agerande, intra-aktivitet, görande, praktiker, trassel, relationer.

Om jag ska försöka koka ned denna min attraktion till några formuleringar som med nödvändighet måste bli högst subjektiva så handlar det troligen om att Barad erbjuder en syn på världen som monterar ned vissa djupt cementerade antropocentriska dikotymier som t.ex. subjekt/objekt, representerande/representerad och natur/kultur, för att istället förespråka en mycket mer komplex bild av världen där materien/objekten varken har tydliga gränser, nedärvda egenskaper eller essens – utan där fokus i stället ligger på hur agerande, görande och praktiker förändrar materien och därmed världen. ”Saker” existerar inte i något slags ursprungstillstånd utan ges egenskaper som fenomen. Materia är inte sakers egenskaper. Gränser mellan objekt i världen är varken tydliga eller givna.

”Things” don’t preexist; they are agentially enacted and become determinally bounded and propertied within phenomena. Outside of particular agential intra-actions, ”words” and ”things” are indeterminate. Matter is therefore not to be undersood as a property of things but like discursive practices, must be understood in more dynamic and productive terms – in terms of intra-activity.

Jag är inte säker på att jag ännu förstår vidden av denna förskjutning från subjekt/objekt till den ”Agentiella realism” som Barad förespråkar, men hoppas att det ska bli tydligare i takt med att mattorna rullas ut. Inte minst förväntar jag mig att få veta mer om den etiska dimensionen av Barads projekt och dess implikationer för politisk förändring, synen på makt och hierarkiska strukturer. Jag har förstås gluttat på den sista mattan: det sista kapitlet och det sista underkapitlet – och hittar där en riktning mot en Ethics of Mattering (Barad tycks använda engelskans ”matter” i dess dubbla betydelse: materia/betydelsefullhet). Och där uppenbarar sig plötsligt ett spöke som hemsökt mig de senaste åren: filosofen Emanuel Levinas. Här finns alltså tillbakakopplingar att hoppas på. Fortsättning följer med andra ord alldeles säkert.

MER:
Intervju med Barad, New Materialism: Interviews & Cartographies, Rick Dolphijn and Iris van der Tuin

Lyssnarkonsten: på kurs med Lyssnare utan gränser

Jag sitter i ett litet mötesrum med klargröna väggar i centrala Malmö. Femton stolar är arrangerade i cirkel: en för varje deltagare och för Fredrik Eklöf och Amelie Andersson från Lyssnare utan gränser som ska leda denna tvådagars grundkurs i lyssnande. Bortsett från Fredrik, som jag har haft möten med vid ett par tillfällen, är de andra personerna i rummet fullständigt okända för mig. Ändå kommer jag under de kommande 24 timmarna berätta för många av dem om mina rädslor, nojjor och tillkortakommanden på ett sätt som jag knappt ens gör med mina vänner. Det är kanske inte konstigt att jag är en smula nervös.

För att göra berättelsen kort kan vi säga att min väg till det här mötesrummet startar 2012 när jag sätter samman antologin Tolerera för Forum för levande historias uställning ”P.K.-en utställning om intolerans”. Jag har nog alltid förstått att lyssnande är agerande men det är under arbetet med texterna från psykologerna Liria Ortiz, Tomas Böhm och Fred Saboonchi som jag inser vidden av lyssnandet som en process som rymmer en mångfald av handlingsalternativ. Det är en rejäl aha-upplevelse och jag bestämmer mig för att dyka djupare ner i lyssnandets mysterier.

Efter SD:s chockartade framgångar i valet förra hösten försöker många förstå vad SD:s väljare egentligen vill och frågan om vi bör lyssna på dem eller inte fyller för ett tag debatt-kanalerna. Uppmaningar att lyssna dyker också upp i mitt twitter-flöde från helt andra håll. När jag får en inbjudan att yttra mig om läget efter valet från ett lokalt ungdomsförbund väljer jag att skriva en text som undersöker vad ett sådant lyssnande kan innebära i praktiken och i det arbetet ramlar jag över ett krönika av Marcus Priftis i Dagens Arena som handlar om Lyssnare utan gränsers samtalsmetoder för att arbeta med fördomar, diskriminering och förtryckande strukturer. Det låter synnerligen intressant och jag tar kontakt med Fredrik Eklöf och det i sin tur leder till att jag nu, ett drygt halvår senare, sitter här i det klargröna rummet beredd att lära mig mer om lyssnandets svåra konst. Det kommer att bli en omtumlande helg.

Att lyssna är att agera

Men först vill jag förklara vad jag menar med att ”lyssna är att agera”. När jag ser tillbaka på mitt liv så föreställer jag mig att jag länge och ofta (men inte alltid) såg lyssnandet som en negation av att tala och den lyssnande som ett slags tomt subjekt för den som för tillfället talar. Den som talade var den aktive och agerande, medan den lyssnande var passiv. Lyssnandet kunde i värsta fall innebära en oengagerad väntan på att få ordet. Det kan tyckas som en deprimerande syn på mellanmänskliga relationer som reducerar dem till en maktrelation, men jag misstänker dessvärre att det är så här många upplever sin roll som lyssnare. Det var i alla fall så jag ofta upplevde min egen roll som lyssnare i unga år.

I dag ser jag snarare lyssnande och talande som en intrikat och integrerad relationell process som är oerhört central i vårt sociala liv och att lyssnande kan vara, och nog bör vara, ett agerande som man väljer och kan anpassa mycket medvetet efter behov och situation, och inte minst använda för att förändra världen. Man kan nog påstå att lyssnandet har högst allvarliga implikationer för oss människor på alla nivåer i samhället, från vaggan till diplomati på högsta politiska nivå, och trots detta tycker jag mig ana svårigheterna att problematisera interaktionen mellan talare/lyssnare eftersom många tycks se den som ”naturlig”, och att den ”förfalskas” om man talar om den. Jag kommer att få anledning att återkomma mer om detta och annat som rör lyssnande i fler bloggposter.

Fredag

Den första kvällen på kursen genomför vi två sessioner: i den första är vi två och två och i den andra delas vi upp i grupper om tre till fyra personer. Alla får lika mycket tid för sitt talande. Den som talar bestämmer helt vad hen skall tala om och om hen vill stå eller sitta, hålla de andra i händerna eller vad det nu kan vara. Mobilens stoppur används för tidhållning. De som lyssnar – ”medhjälparna” – bekräftar och speglar den talande med nickningar och jakanden, men avbryter inte och ingriper inte på ett sånt sätt att det stör den talandes ”flow”. Ibland sägs några bekräftande ord för att hjälpa den talande på vägen. Ibland kommer en fråga som kan leda till en fördjupning av något som just sagts. Trots dessa ganska enkla regler känner jag mig väldigt osäker. När och hur bör jag inskrida som hjälpare? Hur avslutar man en session? Hur viktigt är det med tiden? Jag känner mig helt oförberedd på vad jag själv ska ta upp i dessa sessioner och tampas med hur personlig jag ska våga bli, och jag trevar med orden tills tanken hittar fram till något som jag känner att jag måste få ur mig. Att alla avgivit ett tystnadslöfte när kursen satte igång ger mig extra självförtroende att ge mig ut på känsliga, högst personliga marker som gungar under mina fötter. De andra känner uppenbarligen samma förtroende att dela med sig av sina djupt personliga berättelser till mig om nojjor, sorger och tillkortakommanden men också om framsteg och glädjeämnen. Det går inte att undvika att beröras på djupet och efter den första kvällen undrar jag för ett ögonblick hur jag kan härbärgera dessa berättelser

Mellan sessionerna får vi lära oss mer metodens syften och hur vi kan använda den. Vi har rundor och diskussioner där vi kan diskutera och ta del av andras erfarenheter och upplevelser. Det kan låta dödsallvarligt men vi har faktiskt också väldigt kul, inte minst på grund av de roliga, finurliga och samarbetsinriktade lekar som skjuts in i programmet då och då.

Lördag

Fokuset den andra dagen ligger på ”mönster”, som jag uppfattar som negativa, stelnade och oönskade föreställningar och beteenden som skapats i barndomen och hur man med metodens hjälp kan försöka att bryta eller medvetandegöra sådana mönster. Amelie demonstrerar med en av deltagarna hur man kan agera som hjälpare under en känslosam session. Själv bryter jag kanske inte några mönster den här helgen, men någon gång under den andra dagens tre sessioner klickar det i alla fall till i mig, och jag känner att jag får en instinktiv förståelse hur metoden fungerar och märker att jag kan agera med den, både som medhjälpare och som den som talar. Metodiken sätter sig i min kropp, som slappnar av och liksom börjar lita till sin förmåga. Det blir lättare att hjälpa de andra och att känna när det är läge att bekräfta eller skjuta in en fråga. Jag hittar också fram till min egen röst och behöver inte tveka lika länge innan jag hittar det som känns nödvändigt för mig att ta upp. Procedurerna börjar kännas självklara. Det är en väldigt, väldigt bra känsla.

När kursen avslutas och deltagarna skingras känns det både förtröstansfullt och samtidigt lite märkligt att tänka på att även om jag aldrig träffar dessa människor igen så härbärgerar jag deras berättelser, liksom de härbärgerar mina.

Epilog

Dagen därpå vaknar jag upp och beger mig ut från mitt gästrum nära Södervärn för att äta frukost. Ett flortungt, nästan omärkligt regn hänger i luften. Allt är dämpat. Söndagstrafiken sparsmakad. Jag sitter på en parkbänk med en kaffe i handen när jag plötsligt märker att jag är mer närvarande och avslappnad än jag varit på mycket, mycket länge.

Fler postningar om lyssnandet kommer inom sin tid