Om brunberg

Bildkonstnär

Fb-dump 2013-2

1
A few pics from the posting of today’s last batch of Documents to the Finnish and German Heads of State. The Utopian World Championship | The Brioni experience and document delivery

2
Mapping Europe’s war on immigration – Le Monde diplomatique – English edition

3
The Cost of Being an Artist By Elena Sheppard

4
Tor Lindstrand: inlägg

Alarm. De fattiga överkonsumerar boende. Boverket slår ett slag för Thunderdomesamhället.

”De som har hyreslägenheter där bruksvärdehyran är lägre än vad marknadshyran skulle ha varit tillgodogör sig en ekonomisk förmån varje månad som hyresförhållandet består. De som har denna förmån konsumerar mer boende än de skulle ha gjort om hyran vore högre.”

5
Power Ekroth om Historieløst om kunstnerstipend

Norge blir Sverige mer og mer for hver dag. Tragisk! För Svennar: Norska kulturministern försvarade den extremt drastiska krigsförklaringen gentemot konstnärerna då de drog bort 15 miljoner från konstnärsstipendie-budgeten genom att i media förklara att förfatare som ex.vis Ibsen levde i fattidgdom. Här länk från författarföreningen som ger henne käftsmäll när de påminner henne om att de fick statligt ”diktargage”. Pinsamt för de blå-blå.

21/10 – 13/11 2013

Fb-dump 2013-1

1.
What was the Brioni Practical Utopias Summit really about? I’m not sure I know but here’s my five kunas on the subject. With Ulu Braun Tellervo Kalleinen Olik Maslova Walther YKON Pekko Koskinen Oliver Kochta-Kalleinen Niina Johanna Lehtonen Braun and many, many more …
Intressant artikel men jag är inte säker på att jag håller med. Konst är utan tvivel ett instrument för mig som konstnär – det är nyttigt för mig som människa. Det är en nyttoaspekt och instrumentalitet som tenderar att hamna i skymundan. Om konsten inte vore nyttig för mig skulle jag inte göra den – och hur skulle den då kunna bli nyttig för någon annan? Sammanfattningsvis: jag kommer aldrig att skriva under på att konsten är onyttig.
4.
Paletten 3:2013 | Paletten — Replikväxlingen mellan David Karlsson och Anna van der Vliet i senaste numret av Paletten är riktigt intressant. Blottar två motstående positioner med likheter och visar ganska tydligt hur kulturpolitiken förändrats rent konceptuellt men kanske inte så mycket i praktiken under de senaste sju åren av Alliansens maktinnehav, men också att förändringarna sträcker sig över partipolitikens gränser. Jag har svårt att bedöma om det är krisen som spökar eller om det är kulturvärlden som blivit bättre på att formulera sig kring sina förutsättningar (eller både och). Hursomhelst: läs!
För alla schack- och konstnördar: här är 70 av de partier som Marcel Duchamp spelade som elitspelare i schack. En av Frankrikes bästa när det begav sig.
7.
Dagens metafor enligt DN: ”Det är lättare att göra fisksoppa av ett akvarium än tvärtom”, Göran Hägglund i er replikskifte om kärnkraften. Min fantasi går igång på detta. Är det i ett akvarium lättare för protoner och neutroner att fara runt i en fin ordning eller är det guppifiskarnas fenföring som ger energin? Att göra fisksoppa av glaset till ett akvarium låter ju som en dålig idé, men också svårt att göra en fisksoppa av smutsigt akvarivatten? Känner mig språkligt förvirrad.

8.
Pinsamt agerande av justitieministern om romer | Thomas Hammarberg

T o m 20/10 2013

Konsten måste

Konsten måste vara fri
Konsten måste klara av den arbetsintensiva miljön
Konsten måste få vara ond
Konsten måste in i politiken
Konsten måste vara lättillgänglig
Konsten måste vara till för alla och inte underkastas ideologier och marknadskrafter
Konsten måste snarare vara sannare gentemot livet än livet självt
Konsten måste innefatta det andra tycker är viktigt
Konsten måste utsättas för influenser och påfrestningar för att fortsätta vara intressant
Konsten måste få vara just konst
Konsten måste tillföra en humanistisk, estetisk och poetisk dimension till omgivningen
Konsten måste få vara en zon där man prövar och utvecklar tankar och idéer
Konsten måste komma in i byggprocessen och arbetet så tidigt som möjligt
Konsten måste få vara extrem och politisk
Konsten måste se alla livets sidor
Konsten måste vänta
Konsten måste få provocera
Konsten måste vara indeterministisk
Konsten måste vara märkvärdig
Konsten måste rasande banka på evigheten portar
Konsten måste alltid vara subversiv
Konsten måste höja sig över det vardagliga
Konsten måste hitta vägar ut till människorna
Konsten måste vara aktiv i dagens samhälle
Konsten måste få vara fri att växa och verka på sina egna villkor
Konsten måste ställa frågor
Konsten måste ut på gatorna
Konsten måste förhålla sig till omgivningen
Konsten måste betraktas som ett helt annat begrepp än andra kulturella kategorier
Konsten måste få chansen att experimentera och ta sig ut på de öppna haven
Konsten måste vara ”riktig”
Konsten måste inse att vare sig den vill eller inte, så är den fastkedjad på samma sjunkande eller flytande skuta som allt annat
Konsten måste vara grundvalen för uppfostran
Konsten måste leva i sin tid
Konsten måste propsa på sin frihet, sin autonomi och särställning
Konsten måste erkänna sig själv som ett kulturellt fenomen och en historisk konstruktion
Konsten måste bejaka det partikulära
Konsten måste så klart hålla kvalité nog för att visas
Konsten måste få finnas för sin egen skull, och kvalitet därtill
Konsten måste då också få provocera och ställa obekväma frågor
Konsten måste vara fri och det är det som gör att den kan kombineras med aktivism
Konsten måste få vara autonom, anti-auktoritär och på sina egna premisser bestämma vilka processer den vill utforska
Konsten måste ha aboutness
Konsten måste bli en angelägenhet för fler
Konsten måste vara tillgänglig och tillhöra alla
Konsten måste vara mottaglig för influenser av de mest skilda slag
Konsten måste kunna göra ont
Konsten måste vara bra för människan
Konsten måste passa in som en pusselbit i samtiden
Konsten måste förmedla någonting, ha ett budskap
Konsten måste beröra!
Konsten måste utgöra en gemensam akt där vi står tillsammans och inte ensamma
Konsten måste våga provocera
Konsten måste komma ur finrummen
Konsten måste

https://www.google.com/search?q=konsten+måste

De mäktiga stegen

Det som hände i går på gränsen mellan Nord- och Sydkorea förefaller i dag som något oerhört för ett barn av kalla kriget som mig. Scenerna från den avmilitariserade zonen på gränsen mellan Nord- och Sydkorea när Kim Jong Un möter Moon Jae In måste betecknas som klassiska! Kanske, och förhoppningsvis, håller vi nu på och lägger det sista av det första kalla krigets konflikter på att till handlingarna.

I skenet från gårdagens ljud slog det mig att Kim Jong Un under hela denna tid sedan han ärvde makten från sin far kan ha spelat ett högt men smart geopolitiskt spel. Hans offensiva kärnvapenpolitik tycks nu som ett strategiskt drag för att visa styrka inför en kommande fredsförhandling samtidigt som satsningen kunnat tillfredsställa hans militärer och administration. För det är omöjligt att tänka sig att Kim Jong Un kunnat genomföra denna charmoffensiv utan ett brett stöd hos sitt militära ledarskap.

Det är naturligtvis inte så enkelt. Storpolitiska skeenden fungerar inte på det sättet. Beslut tas, genomförs och omvärderas utifrån den rådande situationen, och en aktör har sällan möjligheten att ensam sätta agendan. Men det sätt som Kim Jong Un plötsligt vänt på sina klackar och genomförde det välregisserade mötet med Moon Jae In med uppenbar glädje kan inte tolkas på annat sätt att detta är ett skeende som Kim arbetat på länge, och med entusiasm.

 

Det lösa sambandet mellan politisk och konstnärlig radikalitet och konservatism

Detta är del 2 i en serie artiklar som utgår från en läsning av Lars Anders Johanssons bok Att dansa efter maktens pipa. Del 1 hittar du här.

Måste en radikal syn på konsten hos en kulturutövare hänga ihop med en progressiv syn på samhället och politiken? Och tvärtom, måste en person som sympatiserar med en konservativ politisk ideologi av nödvändighet omhulda konst som kan betecknas som konservativ? 

I sin bok Att dansa efter maktens pipa menar Lars Anders Johansson att så inte alls behöver vara fallet. Tvärtom överkorsar dessa två konfliktlinjer varandra hos olika individer och rörelser genom historien. En individ som vurmar för en konservativ ideologi kan ha en radikal konstsyn och vice versa. Och i olika grad. Och även om definitionerna av radikal och konservativ i de båda kontexterna konst och politik kan diskuteras i all oändlighet, så är jag böjd att hålla med Johansson här. Sambandet finns men är inte särskilt starkt.

För att visualisera sambandet ger jag er PKG/TKR-skalan!

Jag beslöt mig för att göra ett högst subjektivt test av den här tesen genom att utgå från en handfull väl kända konstnärskap och placera in dem i ett koordinatsystem där den horisontella axeln anger konstnärens politiska sympatier på en vänster-högerskala, och den vertikala anger hur vi ser dennes verk: som konstnärligt radikala eller konservativa. Den som tycker sig se likheter med koordinatsystem som höger-vänster/GAL-TAN eller den politiska kompassen är inte ute och cyklar.

Höger-vänsterskalan behöver troligen inte någon vidare förklaring. Visst finns det dem som kommer att påstå att maoism, kommunism, fascism eller nazism inte alls går att placera in på skalan på detta sätt. Och därför är det viktigt att också säga att det här är ett högst subjektivt diagram som utgår från mina kunskaper och tyckande. Jag har slängt upp det för att tydliggöra en skillnad, inte för att vara vetenskapligt korrekt.

Frågan om konstnärlig radikalitet och konservatism lär vara än mer kontroversiell inom konstkretsar. Här behövs ytterligare förklaringar.

Med radikal konst avser jag konst som är politisk, konceptuell och gränsöverskridande (PKG). Det är en konst som vill utmana traditioner, föreställningar eller konstens materialitet och som ofta, men inte alltid, använder konsten för politiska syften. Jag använder begreppet radikal eftersom Johansson föredrar det i sin bok, men skulle också kunna använda progressiv, samtida eller avantgardistisk.

Med konservativ konst menar jag en konst som är traditionell, klassicistisk och romantisk (TKR)  Den konservativa konsten förhåller sig och vill knyta an till kulturarv, tidigare epoker och ismer. Den ser konsten som ett självändamål och som ett verktyg för att uttrycka känslor snarare än politisk nytta.

Självfallet är detta en högst schematisk och alltför förenklad bild av verkligheten. Lars Anders Johansson skulle säkert själv, och med rätta, påpeka att liberalismens synsätt saknas i modellen – både i politiskt och konstnärligt hänseende. En statsvetare skulle peka på vänster-högerskalans brister. Många konstnärer skulle vända sig mot att överhuvudtaget bli kategoriserade på det här sättet. Det här är ett tankeexperiment. En författares tes illustrerad i ett diagram. Om ni har synpunkter får ni självfallet posta dem i kommentarsfältet.

OM EXEMPLEN

Judy Chicago har varit engagerad i den feministiska progressiva rörelsen i USA och hamnar därför långt ut till vänster i diagrammet.
Joseph Beuys är mer att betrakta som grön progressiv. Han var med och startade Die Grünen i dåvarande Västtyskland.
Både Beuys och Chicagos konst kan med sin performativa sida och gränsöverskridande ambition sägas vara tämligen radikal.
Malevich konst var synnerligen radikal fram till dess att Stalins regim tvingade honom in på den socialrealistiska banan efter 1927. Hur han själv stod politiskt är oklarare för mig, men han kan inte ha ansetts som särskilt konservativ med tanke på hans roll i avantgardet.
Marinetti omhuldade fascismens krigiskhet i sin maskinvurmande och radikalt futuristiska konst och hamnar därmed uppe i det högra hörnet av diagrammet.
Albert Speer med sin strikta nyklassicism och nazistiska ideologiska bakgrund får sägas vara Marinettis motsats på den högra sidan.
Arno Brekers konst blev visserligen upphöjd av Hitler och den nazistiska rörelsen men frågan är hur ideologiskt insyltad konsntnären själv var. Att hans nyklassiscistiska konst hamnar ytterst på den konstnärligt konservativa sidan råder dock inget tvivel om.
Tracy Emin har väckt uppmärksamhet med sitt stöd till brittiska Tories och sitt propagerande för konservatism inom kulturpolitiken. Hennes konst må ha varit mer radikal i början av karriären men jag placerar henne i dag närmre mitten på PKG/TKR-skalan.
Emins raka motsats är Käthe Kollowitz vars politiska engagemang för socialismen var starkt.
Mao-erans socialrealism i Kina får betraktas som en ytterlighet. Visserligen politiskt engagerat men med ett traditionellt socialrealistiskt uttryck och långt till vänster rent politiskt.
Nära mitten har jag placerat Ai Wei Wei vars konst visserligen är politisk engagerad men varken särskilt gränsöverskridande eller traditionell. Och hans politiska engagemang må vara starkt men hamnar snarast i mitten på höger-vänsterskalan.

Kultupolitisk (opinions)bildning: Att dansa efter maktens pipa

Jag står säkerligen på en helt annan planhalva än Lars Anders Johansson i kulturpolitiska frågor. Förmodligen på en helt annan ideologisk bollplan. Men det hindrar inte att jag delar många av hans analyser i boken Att dansa efter maktens pipa – kultur i politikens tjänst (Timbro förlag 2017, libris).

Det är har varit uppenbart länge att borgerligheten haft svårt att formulera en liberal eller konservativ kulturpolitik, ja snarast visat politikområdet ett villrådigt ointresse. Jag förbluffas och förbryllas ofta över den tafatthet som allianspartierna visar i kulturpolitiska frågor. Johansson förklarar på ett övertygande sätt varför – och försöker råda bot på villrådigheten genom att erbjuda sina liberala och konservativa kolleger (även libertarianerna) förslag till kulturpolitiska prioriteringar. Och det är en synnerligen intressant läsning i ett politiskt klimat där kulturfrågorna för en rätt blek tillvaro.

Ingen bör ta miste på att detta i grunden är en debattbok. Men som sådan är den paradoxalt nog mindre intressant. När Johansson riktar sin vredgade penna mot sina ideologiska motståndare – utvalda företrädare för identitetspolitiken, socialdemokratin eller vänstern i stort – så tenderar det att bli förutsägbart och platt. Konfliktlinjerna här är så upptrampade att det väl ändå borde kunna gå att säga något mer analytiskt och insiktsfullt om dessa konflikter än det vi läst på Twitter och i dagspressen sedan länge? Johansson vurmar och svärmar för bildning i den här boken. Men hans återkommande haranger tycker jag motverkar det bildningsideal han säger sig brinna för. Det är synd på en så intressant ansats.

Då är Att dansa efter maktens pipa betydligt mer läsvärd när Johansson i en föredömligt populärvetenskaplig stil tecknar en exposé över den svenska kulturpolitikens historik från 1600-talet och framåt, presenterar Harry Hillman-Chartrands kulturpolitiska typologier och försöker bringa klarhet i varför borgerligheten lämnat semi-walkover i kulturpolitiken.

Här leverar han skarpa och intressanta analyser som punkterar en del vanligt förekommande vanföreställningar i debatten. Jag håller med honom om att svårigheterna i att definiera en liberal eller konservativ konst inte handlar om att det inte finns liberala eller konservativa konstutövare. Jag håller med honom om att politisk radikalitet hos kulturutövare, opinionsbildare eller politiker är inte nödvändigtvis är samstämmigt med graden av kulturell radikalitet: det går utmärkt att vara politiskt konservativ och kulturradikal och vice versa. Jag läser hans förslag för en liberal, konservativ eller libertariansk kulturpolitik med stort intresse och önskar verkligen att jag hade haft den här boken i bakfickan när jag flitigt debatterade kulturpolitik på nätet för några år sedan.

Tyvärr är konstnärernas roll i kulturpolitiken snudd på osynlig boken igenom. När konstnärer förekommer med namn så är det för att de varit inne och vänt i någon kulturpolitisk debatt. Konstnärsorganisationerna nämns visserligen, men mest i förbifarten. Konstnärenas arbetsvillkor diskuteras enbart i några få stycken som handlar om upphovsrätten. Snarare är det opinionsbildarna på kultur- och ledarsidor som ges framträdande roller vid sidan av politikens aktörer och institutioner. Detta är med andra ord en bok som mest tycks vilja vara ett vapen i kampen om kultur- och ledarjournalistikens rum.

Mer irriterande är hur åsikter från och till uttrycks som fakta och den oförblommerade partiskheten som ständigt hotar att underminera författarens teoribygge. Jag hade kort sagt velat läsa mer av faktaunderbyggt argumenterande och analyserande i den bildningsanda som Johansson själv förespråkar. För det är något som jag verkligen saknar när det kommer till kulturpolitisk debatt. Dess mer traditionella koregrafi med sitt gälla tonläge, missförstånd och stereotypiseringar finns det mer än nog av på annat håll.

En kväll om vänstern och antisemitismen

Panelen fr v: Olof Bortz, Jackie Haikui Mhitaryan och Rasmus Fleischer samt moderatorn vars namn jag tyvärr inte minns.

Förintelsens minnesdag den 27 januari har precis passerat. Det är 73 år sedan andra världskriget tog slut och förintelselägren befriades. Allt färre vittnen finns kvar hos oss och det känns ibland som om vi befinner oss vid en brytpunkt där hågkomstens hjul passerar en kritisk punkt. Antisemitismen är återigen i samhällsdebattens mitt.

Det är klart att jag sett antisemitismen tidigare: på nätet, i debatten. Men nu känns det som om den eskalerar. Synagogor utsätts för attentat och judar i Sverige attackeras. Europeiska ledare bygger politik på antisemitistiska myter. Jag måste ibland nypa mig i armen. Detta kan inte vara möjligt i det Europa jag vuxit upp i! Men det är inte bara möjligt. Det är en realitet som kräver omvärdering, prioritering och handlingskraft.

Kanske var det just på grund förhoppningen om en omvärdering som jag kvällen innan minnesdagen gick till Teater Tribunalen för att lyssna på ett samtal om vänstern och antisemitismen som arrangerades av Centrum för Marxistiska samhällstudier.

Jag borde ha tagit med anteckningsblocket, för mycket som sades var värt att lägga på minnet, men kortfattat kan noteras att deltagarna Rasmus Fleischer, Olof Bortz och Jackie Haikui Mhitaryan lyckades leverera en ganska bred bild av hur antisemitismen visar sig inom vänstern i dag: dels i form av ett ideologiskt paket som förenar antisemitisk mytbildning med antikapitalism, dels manifesterad specifikt i samband med konflikten mellan Israeler och Palestinier men också i form av en diskriminering mot eller förminskning av judar som är aktiva inom vänsterrörelser.

I samtalet representerades den sista positionen av aktivisten Jackie Haikui Mhitaryan som vittnade om svårigheterna att verka inom vänsterrörelser som judinna och de härskartekniker, mikroaggressioner och diskrimineringstendenser hon mött som aktivist och hon fick medhåll från flera i publiken. När hon påpekade att judiska företrädare säkert valt att inte komma till samtalet eftersom det hölls en fredagkväll under shabbaten drog hon ned applåder. Hon kunde knappast illustrerat sin poäng bättre.

Rasmus Fleischer lyfte i sin tur frågan om antisemitismen inom vänstern som ett ideologiskt tankegods som inte nödvändigtvis handlar om diskriminering av individer och som måste kunna analyseras kritiskt som en separat företeelse. Fleischer frågade också ”vilken vänster” som avsågs och poängterade, något ”whataboutiskt”, att frågan också rör den politiska mitten.

Föreställningen om att vänsterrörelser i Sverige lyckat bra med att upprätthålla en rågång mellan till exempel antisemitism och Israelkritik fick mothugg av en österrikare i publiken som menade att vänsterrörelser i länder som Tyskland och Österrike är mycket mer medvetena om antisemitismen på grund av det historiska bagaget.

Panelen lyckades länge undvika att gräva ned sig i det politiska minfält som utgörs av Israel-Palestina-konflikten men även den frågan hamnade på bordet i en hetlevrad ordväxling under samtalets allra sista minuter.

CMS har all heder av att lyfta frågan och att ge den utrymme. Under den tid som jag var aktiv som vänsterbloggare möttes jag alltför ofta av helt oacceptabla antisemitiska uttryck och jag hoppas att samtal som dessa kan bidra till en förändring. För att citera Jackie Haikui Mhitaryan: ”Vänstern måste vara bättre än så”.

 

MER PÅ TEMAT ANTISEMITISM
SR P1: Filosofiska rummet reder ut begreppet antisemitism och Konflikt granskar myten om Gorge Soros och dess antisemitiska dimensioner med särskilt fokus på Ungern.

DISCLAIMER
Jag är varken av judisk härkomst eller aktiv inom den politiska vänstern och representerar sålunda inte någon av grupperna.

Männen och #metoo (nu när #konstnärligfrihet lanserats)

Jag har många gånger under den senaste månaden fått frågan var vi män är i #metoo-kampanjen. Varför vi är tysta. Varför vi bara lajkar men inte säger något. Jag kan bara prata för mig själv (vilket i sig är ett slags symptom). För egen del har det känts viktigt att jag som man inte avbryter eller stör floden av pågående vittnesmål. Kvinnor och andra utsatta grupper har krävt att få höras. Det har varit en tid för att lyssna och stötta i bakgrunden: att agera högtalare snarare än att själv gripa efter mikrofonen. Och en tid för att rannsaka sig själv.

Jag har väntat på att även bild- och formkonstnärerna skulle komma ut med ett upprop och när #konstnärligfrihet nu äntligen är publicerat är det nog dags att försiktigt men bestämt ta bladet från munnen.

Uppropet #konstnärligfrihet på Konstnärernas Riksorganisations hemsida

Det ni 1625 personer (och tusentals med er) har gjort är fantastiskt och oerhört. Det ni gjort kommer att förändra, ja revolutionera, konstlivet. Det ni gjort kommer att kräva en ny kultur, nya sociala kontrakt, en förändring av existerande maktordningar. Det är samtidigt fruktansvärt att så många blivit utsatta och skadade för att få utöva konstnärsyrket. Ingen går egentligen fri för ansvar för detta. Jag har själv i högsta grad varit en del av detta förtryckande system och den kultur som tillåtit övergreppen att fortgå. Jag kunde ha sagt till, sagt ifrån, höjt rösten, anmält eller agerat på annat sätt.

Nånting måste hända nu. Det tror jag de flesta är överens om. Det glädjer mig att konsthögskolorna så snabbt tar tag i saken. Det glädjer mig att även män samlas i grupper för att diskutera detta. Jag förväntar mig att det kommer en massa initiativ och aktioner framöver. Jag hoppas att det också leder till en reell förändring. Och jag hoppas att även vi män hittar sätt att ansluta oss till det förändringsarbetet.

En kollega twittrade häromdagen: ”Tänker se en del konst nu på eftermiddagen. Hoppas ingen kom till skada när konsten gjordes (tänker man ju ännu mera i dessa dagar)”. Definitivt en tweet att spara i bakhuvudet.

En annan sorts träning

Ett taggmoln av ingripande-tekniker som användes under en träningssession med Vardagens civilkurage i dec 2016

Den nya tjejen är ensam i fikarummet när jag kommer in. Vi hejar på varandra. Jag gör en kopp mocka i kaffemaskinen och slår mig ned lite snett mittemot henne vid det runda bordet. Jag frågar hur hon trivs här hos oss. Vi har knappt börjat småprata lite när jag ser min manlige kollega stega in i fikarummet på sitt sedvanligt burdusa sätt. Jag känner en klump i magen. Jag vet precis vad som ska hända härnäst. Det som hänt så många gånger förut. Han kommer spänna blicken i den nya tjejen, gå fram till henne. Lägga handen på hennes axel. Ge henne komplimanger och kanske några halvkvädna skamliga förslag maskerade som skämt. Utnyttja hennes osäkra position. Försöka ta lite mer på henne. Det är samma visa varje gång en ny kvinna börjar på avdelningen. Alla vet det. Alla ser det. Men alla håller käft. Men nu, den här morgonen känner jag att nu får det fan vara nog! Så här kan vi inte ha det! Jag måste göra något åt det här, nu!

Jag bestämmer mig snabbt för en strategi för att avvärja situationen, och agerar sen nästan automatiskt. Innan han hunnit fram till henne har jag hunnit resa mig från stolen och gå fram till honom samtidigt som jag säger högt: ”Jag har fått ny information om projektet nu i morse. Jag behöver prata med dig om det!” Jag tar honom lätt under armen och leder honom bort från bordet. Han ser villrådig ut. Öppnar munnen. Det ser ut som om han ska protestera. Sedan följer han med mig ut ur fikarummet. Han är besviken, det syns, men han följer med.

Per avbryter och säger ungefär så här: ”Tack! Utmärkt! Nu vill jag att ni tar om scenen, men den här gången, Jon, vill jag att du konfronterar och skäller ut din kollega.” Pulsen skuttar till. Aj! Jag som aldrig blir arg. Som inte klarar av att konfrontera. Som alltid försöker vara diplomatisk. Det jag fått i uppgift att göra är verkligen eoner utanför min komfort-zon. Men det är bara att ta sig an utmaningen. Det är ju därför jag är här!

Vi går tillbaka till ”fikarummet”. Jag och ”den nya tjejen” sätter oss igen. Nu har jag verkligen puls. Hur ska det här gå? Vad ska jag säga? När den tafsande kollegan åter kommer in i rummet och lutar sig fram mot sitt offer så finns det ingen återvändo. Jag rusar upp, drar honom i bryskt i armen bort från bordet och skriker honom rakt upp i ansiktet: ”Vad fan håller du med!! Kan du inte hålla dina jävla händer i styr! Det är samma sak varje gång … ” Det är troligen en rätt lam utskällning. Men jag fortsätter att gorma bäst jag kan tills Per återigen avbryter, berömmer och tackar och presenterar ett nytt scenario för oss deltagare och fördelar roller.

Senare slår det mig att min första strategi aldrig gick till botten med själva problemet med antastandet. Jag skylde bara över det genom att inte konfrontera. Jag antar att Per också såg det. Att det var därför han bad mig ta om.

Den ”manliga kollegan” är i verkligheten en kvinna. ”Fikarummet” ligger i ett studieförbunds lokaler i ett av centrumhusen i Hammarkullen i Göteborg. Jag är här för att gå en helgkurs i konfliktingripande tillsammans med sju-åtta andra personer under ledning av utbildaren och fredsaktivisten Per Herngren. Jag har varken mött honom eller någon av deltagarna tidigare. Under två intensiva dagar tränar vi oss i att ingripa i olika typer av situationer där det förekommer diskriminering eller mobbing, mot homofobi, sexism eller rasism. Vi tränar olika tekniker för att avvärja bråk, hot eller våld. Vi tränar mötesdemokrati med hjälp av metoder som utvecklats av ickevåldsrörelsen.

Vi hinner gå igenom en massa olika sorts scenarier under helgen. Ofta, som i fikarumsscenen, spelar en av oss utsatt, en annan förövare och en tredje den som skall ingripa i situationen. Men andra typer av scenarier förekommer. Vi turas om i rollerna så att alla får möjlighet att träna på att ingripa. Vi är inga skådisar men väldigt fokuserade och det blir förvånansvärt realistiskt!

Vi lär oss att använda olika metoder och verktyg och att välja verktyg för olika situationer. Det är ett slags performativt förändringsarbete i praktiken. Tanken bakom träningen är inte komplicerad: det räcker inte att veta eller känna vad som är rätt, eller att ha läst sig till vad som bör göras – ingripandena tränas i realistiska situationer så att agerandet sätter sig i kroppen. Och målet är att ingripandet ska ske per automatik.

Anledningen att jag just nu vill skriva om den här kursen som jag gick 2013, och att jag nämner just det scenario som utspelas i början av den här artikeln har förstås med #metoo-kampanjen att göra. Många frågar just nu vad män kan göra för att motverka både andras och egna trakasserier och övergrepp mot kvinnor (frågan kan förstås formuleras på annat sätt, men ni förstår vad jag menar). Det finns självfallet inte en enda metod eller åtgärd som klarar den biffen. Det kräver många olika typer av insatser. Men civilkurageträning av det slag som jag beskrivit i den här artikeln har i alla fall gett mig tillgång till verktyg jag inte hade tidigare: inte bara för att ingripa för att stötta en utsatt person eller grupp, utan också för att förstå när jag själv agerar diskriminerande och odemokratiskt och vilka performativa verktyg jag kan ta till när det händer. För jag är sannerligen inget helgon jag heller.

NOT
Nej, det fanns ingen kaffemaskin i ”fikarummet”. Den inledande berättelsen om konfrontationen i fikarummet och dialogen har dramatiserats för effektens skull. Men agerandet stämmer i stora drag.

MER
Per Herngrens hemsida  – mer info om hans kurser och texter om konflikthantering mm
Vardagens Civilkurage – en ungdomsorganisation som arrangerar civilkurageträning på olika orter i landet

Ett ansikte som ler stort mot mig

Filmprojektorn har rullats fram och jag sitter spänd som en fjäder i skolbänken på Nybodaskolan i Tyresö. Jag hade chockats rejält under en tidigare historielektion när de ohyggliga och ofattbart grymma bilderna från Auschwitz framkastades på projektorduken. Det var ett brutalt uppvaknande. De journalfilmer från andra världskriget som därefter obönhörligt intar historielektionerna denna termin (i sjuan?) tär på mitt unga psyke. Bilderna på utmärglade, torterade kroppar och högar av lik hemsöker mig. Jag kan bara hantera denna omänsklighet med en enorm viljeansträngning. Fanns det klasskamrater som blev lika chockade som jag? Säkert. Men jag kan inte minnas att sådana känslor någonsin hanterades i klassen.

När så ytterligare en film i raden drar igång vågar jag knappt titta upp från skolbänkens blankslitna lock av trä, men när jag gör det, försiktigt, så möts jag av något oväntat. En flickas ansikte. Ett ansikte som ler stort mot mig. Hon sitter på en spårvagn en alldeles vanlig dag, i en stad någonstans i Europa. Förintelsens skräck tycks långt borta. Flickans namn är det första av förintelsens offer som jag lär mig: Anne Frank.

Jag minns ögonblicket som om det vore i går. Och jag föreställer mig, även om det kan vara en efterhandskonstruktion, att berättelsen om Anne Frank hävde min känsla av förlamning inför förintelsemaskineriets fasansfulla hopplöshet så att jag på riktigt kunde förstå att det var mänskligheten och människovärdet som stod på spel i dessa historiska händelser. Utan tvivel bidrog dessa skräckfyllda filmvisningar till att jag tidigt i livet började ta tydlig ställning i frågor som rörde mänskliga rättigheter.

Nu, närmare fyrtio år senare, så dyker Anne Frank återigen upp i mitt liv och hakar fast i mitt första möte med hennes berättelse. Men den här gången är rollerna förändrade. Nu är det jag som bidrar till det pedagogiska materialet i en utställning om Anne Frank som visas för gymnasieklasser på Forum för levande historia. För första gången tar jag mig också tid att läsa hennes dagbok i den oavkortade svenska översättningen från 2012, och det visar sig vara en fantastisk läsning! Allt detta gör mig omtumlad. Jag minns rädslorna från min barndom, samtidigt som jag känner mig hedrad av att få vara med på ett litet hörn i arbetet med att föra Anne Franks berättelse vidare. Jag skulle inte vilja säga att en cirkel i min historia har slutits, men något klickar i urverket och får klockan att slå. Slagen stoppar inte tiden, de markerar bara ett tillfälligt avslut. Ett kort uppehåll på vägen.

***

Om utställningen Anne Frank – ”Om jag bara får vara mig själv” som just nu visas på Forum för levande historia
Länk till videon Tolerera som ingår som en del i det pedagogiska materialet för utställningen.
Anne Franks dagbok i oavkortad version (ISBN 9789113050850)

***

anal edit com

anne-frank-bok-002-ed