Om konstens och konstnärernas frihet

Stina Oscarson in 2015

Stina Oscarson. Foto av Frankie Fouganthin [CC BY-SA 4.0 ], from Wikimedia Commons

När konstens frihet skall debatteras uppstår lätt en märklig känsla av att diskussionen förs helt över huvudet på konstnärerna själva. Därför är det tur att Stina Oscarson ständigt finns närvarande i kulturdebatten för att punktmarkera konstnärsperspektivet. Som i SvD:s tält i Almedalen när hon diskuterade kulturens frihet med SvD-skribenten Ola Wong och Ulf Dernevik, politiskt sakkunnig hos kulturminister Alice Bah Kuhnke.

Konstnärer är en av de yrkesgrupper som omfattas av yttrandefrihetsgrundlagen1. Lagen skyddar konstnärernas (och alla medborgares) frihet att uttrycka sig i bild, text, tal, ljud och rörelse eller andra uttryck. En konstnär skall kort sagt inte kunna slås i bojor för att ha gjort eller visat ett specifikt verk. Det finns förstås undantag i lagen. Gränser som inte ens konstnärer kan överträda utan rättslig påföljd. Som lagen om hets mot folkgrupp. Eller upphovsrättslagen. Eller alla andra lagar som gäller i samhället. Det är basic.

Faktum är att det enda som står om konst i yttandefrihetsgrundlagen är att yttrandefriheten enligt grundlagen har till ändamål att säkra ett fritt konstnärligt skapande. Det är det konstnärliga skapandet som skall vara fritt.

Ändå utelämnas konstnärsperspektivet ofta ur debatter som rör yttrandefrihet. I stället för konstnärernas frihet talas det om kulturens eller konstens frihet. Som Stina Oscarson så riktigt påpekar i diskussionen med Wong och Dernevik är pratet om kulturens frihet lite som att säga: “Är det här pappret fritt?” Det är med andra ord inte konstverket i sig som är fritt. Konstverket har inga rättigheter och skyldigheter. Lika lite som den mobil, platta eller dator som du just nu läser den här texten på.

Däremot, säger Oscarson, ”så kan vi prata om huruvida konstnärer gör valet att vara fria, att behålla sin frihet, och vi kan prata om i vilken utsträckning man från politiskt håll försöker påverka konstnärer och kulturarbetarna”. Jag instämmer helt och fullt. Och just därför måste också konstnärernas röster, åsikter och perspektiv komma fram tydligare i debatten om ”kulturens frihet”.

FÖR ÖVRIGT:
Ni har väl inte missat kampanjsidan Kulturvalet.se som bland annat innehåller en kulturpolitisk valkompass och ett upprop för att förbättra konstnärernas villkor. Gör din röst hörd! Skicka ett budskap till den kommande kulturministern.

Konsten måste

Konsten måste vara fri
Konsten måste klara av den arbetsintensiva miljön
Konsten måste få vara ond
Konsten måste in i politiken
Konsten måste vara lättillgänglig
Konsten måste vara till för alla och inte underkastas ideologier och marknadskrafter
Konsten måste snarare vara sannare gentemot livet än livet självt
Konsten måste innefatta det andra tycker är viktigt
Konsten måste utsättas för influenser och påfrestningar för att fortsätta vara intressant
Konsten måste få vara just konst
Konsten måste tillföra en humanistisk, estetisk och poetisk dimension till omgivningen
Konsten måste få vara en zon där man prövar och utvecklar tankar och idéer
Konsten måste komma in i byggprocessen och arbetet så tidigt som möjligt
Konsten måste få vara extrem och politisk
Konsten måste se alla livets sidor
Konsten måste vänta
Konsten måste få provocera
Konsten måste vara indeterministisk
Konsten måste vara märkvärdig
Konsten måste rasande banka på evigheten portar
Konsten måste alltid vara subversiv
Konsten måste höja sig över det vardagliga
Konsten måste hitta vägar ut till människorna
Konsten måste vara aktiv i dagens samhälle
Konsten måste få vara fri att växa och verka på sina egna villkor
Konsten måste ställa frågor
Konsten måste ut på gatorna
Konsten måste förhålla sig till omgivningen
Konsten måste betraktas som ett helt annat begrepp än andra kulturella kategorier
Konsten måste få chansen att experimentera och ta sig ut på de öppna haven
Konsten måste vara ”riktig”
Konsten måste inse att vare sig den vill eller inte, så är den fastkedjad på samma sjunkande eller flytande skuta som allt annat
Konsten måste vara grundvalen för uppfostran
Konsten måste leva i sin tid
Konsten måste propsa på sin frihet, sin autonomi och särställning
Konsten måste erkänna sig själv som ett kulturellt fenomen och en historisk konstruktion
Konsten måste bejaka det partikulära
Konsten måste så klart hålla kvalité nog för att visas
Konsten måste få finnas för sin egen skull, och kvalitet därtill
Konsten måste då också få provocera och ställa obekväma frågor
Konsten måste vara fri och det är det som gör att den kan kombineras med aktivism
Konsten måste få vara autonom, anti-auktoritär och på sina egna premisser bestämma vilka processer den vill utforska
Konsten måste ha aboutness
Konsten måste bli en angelägenhet för fler
Konsten måste vara tillgänglig och tillhöra alla
Konsten måste vara mottaglig för influenser av de mest skilda slag
Konsten måste kunna göra ont
Konsten måste vara bra för människan
Konsten måste passa in som en pusselbit i samtiden
Konsten måste förmedla någonting, ha ett budskap
Konsten måste beröra!
Konsten måste utgöra en gemensam akt där vi står tillsammans och inte ensamma
Konsten måste våga provocera
Konsten måste komma ur finrummen
Konsten måste

https://www.google.com/search?q=konsten+måste

Det lösa sambandet mellan politisk och konstnärlig radikalitet och konservatism

Detta är del 2 i en serie artiklar som utgår från en läsning av Lars Anders Johanssons bok Att dansa efter maktens pipa. Del 1 hittar du här.

Måste en radikal syn på konsten hos en kulturutövare hänga ihop med en progressiv syn på samhället och politiken? Och tvärtom, måste en person som sympatiserar med en konservativ politisk ideologi av nödvändighet omhulda konst som kan betecknas som konservativ? 

I sin bok Att dansa efter maktens pipa menar Lars Anders Johansson att så inte alls behöver vara fallet. Tvärtom överkorsar dessa två konfliktlinjer varandra hos olika individer och rörelser genom historien. En individ som vurmar för en konservativ ideologi kan ha en radikal konstsyn och vice versa. Och i olika grad. Och även om definitionerna av radikal och konservativ i de båda kontexterna konst och politik kan diskuteras i all oändlighet, så är jag böjd att hålla med Johansson här. Sambandet finns men är inte särskilt starkt.

För att visualisera sambandet ger jag er PKG/TKR-skalan!

Jag beslöt mig för att göra ett högst subjektivt test av den här tesen genom att utgå från en handfull väl kända konstnärskap och placera in dem i ett koordinatsystem där den horisontella axeln anger konstnärens politiska sympatier på en vänster-högerskala, och den vertikala anger hur vi ser dennes verk: som konstnärligt radikala eller konservativa. Den som tycker sig se likheter med koordinatsystem som höger-vänster/GAL-TAN eller den politiska kompassen är inte ute och cyklar.

Höger-vänsterskalan behöver troligen inte någon vidare förklaring. Visst finns det dem som kommer att påstå att maoism, kommunism, fascism eller nazism inte alls går att placera in på skalan på detta sätt. Och därför är det viktigt att också säga att det här är ett högst subjektivt diagram som utgår från mina kunskaper och tyckande. Jag har slängt upp det för att tydliggöra en skillnad, inte för att vara vetenskapligt korrekt.

Frågan om konstnärlig radikalitet och konservatism lär vara än mer kontroversiell inom konstkretsar. Här behövs ytterligare förklaringar.

Med radikal konst avser jag konst som är politisk, konceptuell och gränsöverskridande (PKG). Det är en konst som vill utmana traditioner, föreställningar eller konstens materialitet och som ofta, men inte alltid, använder konsten för politiska syften. Jag använder begreppet radikal eftersom Johansson föredrar det i sin bok, men skulle också kunna använda progressiv, samtida eller avantgardistisk.

Med konservativ konst menar jag en konst som är traditionell, klassicistisk och romantisk (TKR)  Den konservativa konsten förhåller sig och vill knyta an till kulturarv, tidigare epoker och ismer. Den ser konsten som ett självändamål och som ett verktyg för att uttrycka känslor snarare än politisk nytta.

Självfallet är detta en högst schematisk och alltför förenklad bild av verkligheten. Lars Anders Johansson skulle säkert själv, och med rätta, påpeka att liberalismens synsätt saknas i modellen – både i politiskt och konstnärligt hänseende. En statsvetare skulle peka på vänster-högerskalans brister. Många konstnärer skulle vända sig mot att överhuvudtaget bli kategoriserade på det här sättet. Det här är ett tankeexperiment. En författares tes illustrerad i ett diagram. Om ni har synpunkter får ni självfallet posta dem i kommentarsfältet.

OM EXEMPLEN

Judy Chicago har varit engagerad i den feministiska progressiva rörelsen i USA och hamnar därför långt ut till vänster i diagrammet.
Joseph Beuys är mer att betrakta som grön progressiv. Han var med och startade Die Grünen i dåvarande Västtyskland.
Både Beuys och Chicagos konst kan med sin performativa sida och gränsöverskridande ambition sägas vara tämligen radikal.
Malevich konst var synnerligen radikal fram till dess att Stalins regim tvingade honom in på den socialrealistiska banan efter 1927. Hur han själv stod politiskt är oklarare för mig, men han kan inte ha ansetts som särskilt konservativ med tanke på hans roll i avantgardet.
Marinetti omhuldade fascismens krigiskhet i sin maskinvurmande och radikalt futuristiska konst och hamnar därmed uppe i det högra hörnet av diagrammet.
Albert Speer med sin strikta nyklassicism och nazistiska ideologiska bakgrund får sägas vara Marinettis motsats på den högra sidan.
Arno Brekers konst blev visserligen upphöjd av Hitler och den nazistiska rörelsen men frågan är hur ideologiskt insyltad konsntnären själv var. Att hans nyklassiscistiska konst hamnar ytterst på den konstnärligt konservativa sidan råder dock inget tvivel om.
Tracy Emin har väckt uppmärksamhet med sitt stöd till brittiska Tories och sitt propagerande för konservatism inom kulturpolitiken. Hennes konst må ha varit mer radikal i början av karriären men jag placerar henne i dag närmre mitten på PKG/TKR-skalan.
Emins raka motsats är Käthe Kollowitz vars politiska engagemang för socialismen var starkt.
Mao-erans socialrealism i Kina får betraktas som en ytterlighet. Visserligen politiskt engagerat men med ett traditionellt socialrealistiskt uttryck och långt till vänster rent politiskt.
Nära mitten har jag placerat Ai Wei Wei vars konst visserligen är politisk engagerad men varken särskilt gränsöverskridande eller traditionell. Och hans politiska engagemang må vara starkt men hamnar snarast i mitten på höger-vänsterskalan.

Kultupolitisk (opinions)bildning: Att dansa efter maktens pipa

Jag står säkerligen på en helt annan planhalva än Lars Anders Johansson i kulturpolitiska frågor. Förmodligen på en helt annan ideologisk bollplan. Men det hindrar inte att jag delar många av hans analyser i boken Att dansa efter maktens pipa – kultur i politikens tjänst (Timbro förlag 2017, libris).

Det är har varit uppenbart länge att borgerligheten haft svårt att formulera en liberal eller konservativ kulturpolitik, ja snarast visat politikområdet ett villrådigt ointresse. Jag förbluffas och förbryllas ofta över den tafatthet som allianspartierna visar i kulturpolitiska frågor. Johansson förklarar på ett övertygande sätt varför – och försöker råda bot på villrådigheten genom att erbjuda sina liberala och konservativa kolleger (även libertarianerna) förslag till kulturpolitiska prioriteringar. Och det är en synnerligen intressant läsning i ett politiskt klimat där kulturfrågorna för en rätt blek tillvaro.

Ingen bör ta miste på att detta i grunden är en debattbok. Men som sådan är den paradoxalt nog mindre intressant. När Johansson riktar sin vredgade penna mot sina ideologiska motståndare – utvalda företrädare för identitetspolitiken, socialdemokratin eller vänstern i stort – så tenderar det att bli förutsägbart och platt. Konfliktlinjerna här är så upptrampade att det väl ändå borde kunna gå att säga något mer analytiskt och insiktsfullt om dessa konflikter än det vi läst på Twitter och i dagspressen sedan länge? Johansson vurmar och svärmar för bildning i den här boken. Men hans återkommande haranger tycker jag motverkar det bildningsideal han säger sig brinna för. Det är synd på en så intressant ansats.

Då är Att dansa efter maktens pipa betydligt mer läsvärd när Johansson i en föredömligt populärvetenskaplig stil tecknar en exposé över den svenska kulturpolitikens historik från 1600-talet och framåt, presenterar Harry Hillman-Chartrands kulturpolitiska typologier och försöker bringa klarhet i varför borgerligheten lämnat semi-walkover i kulturpolitiken.

Här leverar han skarpa och intressanta analyser som punkterar en del vanligt förekommande vanföreställningar i debatten. Jag håller med honom om att svårigheterna i att definiera en liberal eller konservativ konst inte handlar om att det inte finns liberala eller konservativa konstutövare. Jag håller med honom om att politisk radikalitet hos kulturutövare, opinionsbildare eller politiker är inte nödvändigtvis är samstämmigt med graden av kulturell radikalitet: det går utmärkt att vara politiskt konservativ och kulturradikal och vice versa. Jag läser hans förslag för en liberal, konservativ eller libertariansk kulturpolitik med stort intresse och önskar verkligen att jag hade haft den här boken i bakfickan när jag flitigt debatterade kulturpolitik på nätet för några år sedan.

Tyvärr är konstnärernas roll i kulturpolitiken snudd på osynlig boken igenom. När konstnärer förekommer med namn så är det för att de varit inne och vänt i någon kulturpolitisk debatt. Konstnärsorganisationerna nämns visserligen, men mest i förbifarten. Konstnärenas arbetsvillkor diskuteras enbart i några få stycken som handlar om upphovsrätten. Snarare är det opinionsbildarna på kultur- och ledarsidor som ges framträdande roller vid sidan av politikens aktörer och institutioner. Detta är med andra ord en bok som mest tycks vilja vara ett vapen i kampen om kultur- och ledarjournalistikens rum.

Mer irriterande är hur åsikter från och till uttrycks som fakta och den oförblommerade partiskheten som ständigt hotar att underminera författarens teoribygge. Jag hade kort sagt velat läsa mer av faktaunderbyggt argumenterande och analyserande i den bildningsanda som Johansson själv förespråkar. För det är något som jag verkligen saknar när det kommer till kulturpolitisk debatt. Dess mer traditionella koregrafi med sitt gälla tonläge, missförstånd och stereotypiseringar finns det mer än nog av på annat håll.

Männen och #metoo (nu när #konstnärligfrihet lanserats)

Jag har många gånger under den senaste månaden fått frågan var vi män är i #metoo-kampanjen. Varför vi är tysta. Varför vi bara lajkar men inte säger något. Jag kan bara prata för mig själv (vilket i sig är ett slags symptom). För egen del har det känts viktigt att jag som man inte avbryter eller stör floden av pågående vittnesmål. Kvinnor och andra utsatta grupper har krävt att få höras. Det har varit en tid för att lyssna och stötta i bakgrunden: att agera högtalare snarare än att själv gripa efter mikrofonen. Och en tid för att rannsaka sig själv.

Jag har väntat på att även bild- och formkonstnärerna skulle komma ut med ett upprop och när #konstnärligfrihet nu äntligen är publicerat är det nog dags att försiktigt men bestämt ta bladet från munnen.

Uppropet #konstnärligfrihet på Konstnärernas Riksorganisations hemsida

Det ni 1625 personer (och tusentals med er) har gjort är fantastiskt och oerhört. Det ni gjort kommer att förändra, ja revolutionera, konstlivet. Det ni gjort kommer att kräva en ny kultur, nya sociala kontrakt, en förändring av existerande maktordningar. Det är samtidigt fruktansvärt att så många blivit utsatta och skadade för att få utöva konstnärsyrket. Ingen går egentligen fri för ansvar för detta. Jag har själv i högsta grad varit en del av detta förtryckande system och den kultur som tillåtit övergreppen att fortgå. Jag kunde ha sagt till, sagt ifrån, höjt rösten, anmält eller agerat på annat sätt.

Nånting måste hända nu. Det tror jag de flesta är överens om. Det glädjer mig att konsthögskolorna så snabbt tar tag i saken. Det glädjer mig att även män samlas i grupper för att diskutera detta. Jag förväntar mig att det kommer en massa initiativ och aktioner framöver. Jag hoppas att det också leder till en reell förändring. Och jag hoppas att även vi män hittar sätt att ansluta oss till det förändringsarbetet.

En kollega twittrade häromdagen: ”Tänker se en del konst nu på eftermiddagen. Hoppas ingen kom till skada när konsten gjordes (tänker man ju ännu mera i dessa dagar)”. Definitivt en tweet att spara i bakhuvudet.

Ett ansikte som ler stort mot mig

Filmprojektorn har rullats fram och jag sitter spänd som en fjäder i skolbänken på Nybodaskolan i Tyresö. Jag hade chockats rejält under en tidigare historielektion när de ohyggliga och ofattbart grymma bilderna från Auschwitz framkastades på projektorduken. Det var ett brutalt uppvaknande. De journalfilmer från andra världskriget som därefter obönhörligt intar historielektionerna denna termin (i sjuan?) tär på mitt unga psyke. Bilderna på utmärglade, torterade kroppar och högar av lik hemsöker mig. Jag kan bara hantera denna omänsklighet med en enorm viljeansträngning. Fanns det klasskamrater som blev lika chockade som jag? Säkert. Men jag kan inte minnas att sådana känslor någonsin hanterades i klassen.

När så ytterligare en film i raden drar igång vågar jag knappt titta upp från skolbänkens blankslitna lock av trä, men när jag gör det, försiktigt, så möts jag av något oväntat. En flickas ansikte. Ett ansikte som ler stort mot mig. Hon sitter på en spårvagn en alldeles vanlig dag, i en stad någonstans i Europa. Förintelsens skräck tycks långt borta. Flickans namn är det första av förintelsens offer som jag lär mig: Anne Frank.

Jag minns ögonblicket som om det vore i går. Och jag föreställer mig, även om det kan vara en efterhandskonstruktion, att berättelsen om Anne Frank hävde min känsla av förlamning inför förintelsemaskineriets fasansfulla hopplöshet så att jag på riktigt kunde förstå att det var mänskligheten och människovärdet som stod på spel i dessa historiska händelser. Utan tvivel bidrog dessa skräckfyllda filmvisningar till att jag tidigt i livet började ta tydlig ställning i frågor som rörde mänskliga rättigheter.

Nu, närmare fyrtio år senare, så dyker Anne Frank återigen upp i mitt liv och hakar fast i mitt första möte med hennes berättelse. Men den här gången är rollerna förändrade. Nu är det jag som bidrar till det pedagogiska materialet i en utställning om Anne Frank som visas för gymnasieklasser på Forum för levande historia. För första gången tar jag mig också tid att läsa hennes dagbok i den oavkortade svenska översättningen från 2012, och det visar sig vara en fantastisk läsning! Allt detta gör mig omtumlad. Jag minns rädslorna från min barndom, samtidigt som jag känner mig hedrad av att få vara med på ett litet hörn i arbetet med att föra Anne Franks berättelse vidare. Jag skulle inte vilja säga att en cirkel i min historia har slutits, men något klickar i urverket och får klockan att slå. Slagen stoppar inte tiden, de markerar bara ett tillfälligt avslut. Ett kort uppehåll på vägen.

***

Om utställningen Anne Frank – ”Om jag bara får vara mig själv” som just nu visas på Forum för levande historia
Länk till videon Tolerera som ingår som en del i det pedagogiska materialet för utställningen.
Anne Franks dagbok i oavkortad version (ISBN 9789113050850)

***

anal edit com

anne-frank-bok-002-ed

Konst och konflikthantering

_1030275_s8

I Sven Westerlunds utställning Drina Valley Prospects, som visades på CFF i Stockholm för någon månad sedan, ruvar de magnifika landskapsbilderna i sina ljuslådor på fasansfulla berättelser om massmord och krigsförbrytelser. Den vackra, gröna dalen med sina massgravar. Flodkröken med sina döda och lemlästade kroppar. Tidens gång, skillnaden mellan då och nu, krig och fred, manifesterad i kontrasten mellan de förföriskt vackra fotografierna och det dokumentära videomaterial som loopas på små digitala fotoramar; kroppar som dras upp ur den strida strömmen. Här finns bilder som dokumenterar såren efter Bosnien-kriget för drygt ett decennium sedan och det svåra arbetet med att läka dem. Det är en utställning som jag har svårt att värja mig ifrån.

Jag ser utställningen under en programkväll med titeln ”Att berätta för att leva – om gestaltandets roll i försoningsprocesser”. Sven Westerlunds medarbetare Vildana Aganovic kämpar med sin berättelse om familjens flykt under kriget. Då och då måste hon pausa i berättandet som för att hålla sig samman. Rummet, åhörarna, bilderna håller andan i ett förtätat närvarande. Avståndet mellan nu och då krymper.

Johanna Selimovic Mannergren, forskare på Utrikespolitiska Institutet, hade innan dess föredömligt pedagogiskt berättat om komponenterna i freds- och försoningsprocesser efter väpnade konflikter och poängterat att dessa processer inte bara äger rum på juridiska och politiska ”platser” (i kommissioner, rapporter och tribunaler) utan också genom kulturen, t.ex. i skapandet av minnesmärken och i (populär)kulturen – och då ofta i informella processer och rum. Mannergren återkom till att ”tystnaden måste brytas” – att man pratar om det som hänt. Det kräver mod, en insikt om att sanningen är selektiv och en förståelse för vem som har makt att formulera berättelserna. Konsten, menade hon, kan hjälpa till att bryta tystnaden – och tog som exempel hur filmare i Bosnien tagit sig an kontroversiella berättelser och komplexa frågeställningar i kölvattnet efter kriget.


Ett utdrag ur kortfilmen Baggage av Danis Tanovic

I efterhand hade jag velat fråga hur hon ser på konstens roll i försoningsprocessernas ”formella” rum, som en naturlig del av det juridiska och politiska arbetet, för även mina exempel på sådana konstnärliga arbeten är få, med undantag från monument och minnesmärken, så är det fullt rimligt att föreställa sig en plats för konsten i sådana sammanhang. Folke Bernadotteakademin är ett exempel på en institution som har involverat kulturskapare i sitt arbete med freds- och försoningsprocesser *.

Därav skall man självfallet inte dra slutsatsen att de informella sammanhangen, scenerna och rummen bör underskattas, tvärtom: i en del fall kanske det till och med är just där som frön till fred och försoning har som störst möjlighet att gro.

 

* se t.ex. samtalsserien Konflikt och Kultur som jag medverkade i 2010

Läsningar (S. Lukes, Power – a Radical View, 1974)

 

Under året har jag experimenterat med att tolka läsningar av akademiska texter i diagramform och eftersom jag har spenderat en del tid med att reda ut den kanonad av begrepp som flödar ut Steven Lukes text Makt – ett radikalt synsätt från 1974 så har det tyckts fullt rimligt att ordna och beskriva den begreppsfloran i diagramform  även om tolkningen förstås blir ytterst schematisk. Däremot är knappast valet av en cirkulär form logisk i sammanhanget; det cirkulära, repeterande, återkommande är inget som jag hittar något direkt stöd för i boken. Däremot formulerar Lukes ett slags successiv utveckling av maktbegreppet från Robert Dahls definitioner, via Bachrach och Baratz invändningar till hans egen teori. Arendt och Parsons teorier om makt är snarare att betrakta som ett slags antiteser till Lukes maktbegrepp. Men nu får det vara nog med brasklappar. Sätt Lukes-cirkeln i rotation och ha en bra helg!

Tidigare texter om Steven Lukes Makt – ett radikalt synsätt och Maktens tre ansikten: Del 1, Del 2, Del 3

 

Readings (S.Lukes, Power - a Radical View, 1974), study

Readings (S.Lukes, Power – a Radical View, 1974), study

Text

Diagram – ett verk om liminalitet

[magny image=”http://blog.maktverktyg.com/wp-content/uploads/2014/11/diagram_studio_front_2400.jpg” title=”” description=”” align=”left” click=”1″ scroll_zoom=”1″ scroll_size=”1″ small_image=”” canvas_mode=”1″ maxwidth=”680px” zoom=”1″ dia=”200px” skin=”new-im-frame-simple,new-title-off,new-description-off,new-slider-below,new-im-magnifier-simple new-im-magnifier-square” ]

 

 

Vintern 2014, när jag letade efter information om samarbeten och utbyten mellan konstnärer och flyktingar så ramlade jag över det förträffliga begreppet liminalitet. Liminalitet kan beskrivas som en viss typ av upplevelse eller kvalitet som uppstår när en människa befinner sig på tröskeln till ett nytt stadium i sitt liv, utan att ha kommit dit, på samma gång som hen har lämnat sitt gamla liv, eller identitet bakom sig. Det är ett tillstånd av emellan-varande som kan präglas av förvirring, maktlöshet och identitetslöshet, men som också kan bära ett löfte eller hopp om ett annat, bättre liv. Begreppet har sitt ursprung inom 1800-talets antropologi där det använts för att studera passage-riter, men har på senare tid fått en bredare användning.

Jag dröjde mig kvar vid begreppet när jag fann det i en akademisk text i tidskriften Transformations Journal som analyserar begreppet utifrån ett samarbete mellan flyktingar, aktivister och konstnärer i en liten ort i västra Australien som bland annat resulterade i utställningen ”Liminality”. I teckningen Diagram har jag utgått från den texten och försökt göra en kartläggning av spatiala och temporala aspekter av min tolkning av begreppet liminalitet i vilken flykten (i vid bemärkelse) och flyktingens situation på många sätt står i centrum. Också berättelsen om min fars flykt från Estland till Sverige 1944 har haft en viss betydelse för gestaltningen. Diagrammet beskriver ett slags rörelse genom det liminala rummet som innehåller repeterande delar, transitiva och intransitiva stadier, nyckelord och utgångar mot andra förståelser av begreppet.

En teckning av den här typen är inte lätt att dokumentera på ett bra sätt och därför har jag valt att lägga upp bilden här med ett ”förstoringsglas” så att man kan studera delarna. För bara muspekaren över bilden så aktiverar du förstoringsglaset. Scrolla för att ändra förstoringsgraden. Den första versionen av verket gjordes under en vistelse på Künstlerhaus Lukas i Ahrenshoop i januari/februari 2014 och en större version visas till och med den 23/2 2015 på Neues Kunsthaus i Ahrenshoop. Du kan se fler bilder på min hemsida.

Fler förslag för en icke-hierarkisk konstsyn (3)

Trassel_narbild
I mitt förra inlägg om en icke-hierarkisk konstsyn använde jag ett exempel från Manuel deLandas föredrag om den genetiska algoritmen och befolkningsteorier för att påpeka att konstens utveckling inte nödvändigtvis drivs framåt av individuella konstnärskap eller verk utan av mångfalden av inriktningar och uttryck inom konstens fält, och att det därför inte är speciellt meningsfullt att värdera konst utifrån en föreställning om konst som varande bra eller dålig – utifrån föreställningen om en konstnärlig kvalitet.
I det här inlägget vill jag presentera en annan metod för att få syn på konstens ”heterogenitet” med hjälp av Per Herngrens läsning av Karen Barads syn på samhällse och mänsklig aktivitet som trassel snarare än behållare (container). Men innan vi kommer så långt vill jag nämna något om begreppet konstnärlig kvalitet.
  • Ofta (men inte alltid) när vi som är yrkesverksamma inom konsten pratar om konst och om konstnärlig kvalitet så placerar vi in konsten i en ganska tydlig pyramidalt hierarkisk modell som definieras av ekonomiska förutsättningar. Frågan om vilken konst som ”äger” en högt stående konstnärlig kvalitet handlar med andra ord ofta om ett verks visuella eller konceptuella kvalitéer vägt mot konstverkets ekonomiska värde – dvs hur bra konsten säljer eller hur välfinansierat ett projekt har varit. Sådana ekonomiska faktorer tjänar som en bedömningsgrund för många typer av urvalsprocesser (utnämningar, försäljningar, beställningar, uppdrag etc) inom konstens fält som involverar finansiellt eller immateriellt risktagande.
  • Jag vill påstå att vi tenderar att använda ”ekonomisk” kvalitet – som i grund och botten handlar om finansiärers risktagande – som överordnad kategori i dessa bedömningsprocesser, och att vi dessutom ofta blandar ihop ”ekonomisk kvalitet” med andra typer av kvalitéer som ett konstverket kan ha (visuella, konceptuella etc …).
  • Med detta sagt är det viktigt att påpeka att det finns många andra urvalsmekanismer inom konstens fält som inte utgår från konstens ekonomiska värde utan från exempelvis politisk, etnisk eller religiös tillhörighet. Vissa verk eller konstnärskap kan självklart bli föremål för urvalsprocesser från flera olika typer av system samtidigt – och det är viktigt att också poängtera att dessa urvalssystem eller hierarkier i sig själva inte är homogena.
Det har tagit mig lång tid att inse att konst är en ytterst heterogen företeelse och möjligen är de här korta artiklarna ett försök att bryta upp mina egna låsningar kring föreställningen om konst som ett homogent fenomen med en tydlig hierarkisk pyramid baserad på finansiell ekonomi – och därmed i farten se om det kan påverka min världsbild i övrigt.
*
En modell för att förstå världen som kan vara intressant att undersöka i detta hänseende är KarenBarads teorier om trassel- och containermodeller som Per Herngren presenterade på sin blogg Civil Olydnad och Proaktivt Motstånd i slutet på förra året.
Per Herngren skriver: ”Container-föreställningar ser ekonomin, marknaden, kulturen, naturen, samhället, nationalstaten, politiken och vetenskapen som väldiga lådor. Saker skulle i så fall befinna sig inuti en låda. Det är svårt att vara inne i olika lådor samtidigt. Dessa olika sfärer eller lådor skulle skapa sig sina egna förutsättningar, logiker, lagar som inte skulle gälla i de andra lådorna.
Naturen pekas ut som en egen sfär som fungerar utifrån helt andra lagar och förutsättningar än marknaden eller kulturen.
  Stora sfärer och containrar delas dessutom in i mindre lådor. Tekniska vetenskaper ses som en annan låda än politisk teori, psykologi eller sociologi. Arkitektur ses som en annan låda än kemi.
För Karen Barad är saker och ting mer hoptrasslade med varandra. Vi är inte i, som i inuti. Vi är mer bland saker och ting. Istället för att tänka inuti och utanför, internt och externt, så agerar vi med – eller inte med. Vi kopplar – eller kopplar ur.”
Herngren varnar också för att det är lätt att orden, begreppen, får oss att fastna i de fällor vi försöker ta oss ur när vi försöker lämna containerbegreppet. Jag ber läsaren att varsamt placera varningen i bakhuvudet under den fortsatta läsningen.*
Herngren använder Barads teorier om trasslet för att diskutera politisk aktivism. Själv tänkte jag försöka applicera dem på konstens värld. Inledningsvis kommer jag frivilligt och tillfälligt att falla i fällan att kategorisera delar av trasslet som om det befann sig i en container – men min avsikt är att så småningom bryta mig ur den. Jag låter mig här skamlöst inspireras av Per Herngrens text om Barad (själv har jag nota bene inte läst hennes bok).
Vi skulle i så fall kunna föreställa oss kulturen som en container och konsten som en mindre container i den första. Konstens container kan tyckas vara byggd av tjockt stål – som en väl avgränsad professionell disciplin med sina egna regler och traditioner och med en tydlig hierarkisk struktur som definierar vad som är konst och hur den produceras och distribueras. I containern hittar vi små avdelningar i form av underdiscipliner (dans, musik, bildkonst, teater, litteratur), tekniker (i konstens fall måleri, skulptur, videokonst, fotografi, textil, offentlig konst, performance etc.), skolor, ismer och inriktningar (abstrakt, postmodern, politisk, realistisk, surrealistisk, feministisk, modernistisk, klassisk etc) och aktörer (konstnärer, gallerister, curatorer, museer, kritiker, teoretiker etc.) samt grupperingar av aktörer sorterade i vagt definierade hierarkiska ordningar beroende på ekonomiska förutsättningar, ryktbarhet och makt. Trots konstvärldens komplexitet verkar det ändå vara en rätt välordnad värld – eller snarare en välordnad berättelse om världen – som vi möter därinne i containern med sina små lådor eller sub-containrar.
När vi tömmer ut innehållet i alla dessa sub-containrar tycks det till en början bli en rejält stökig blandning av stilar, uttryck och inriktningar (och detta trots att vi fortfarande håller oss i konsten container) och allt tycks befinna sig på samma nivå även om tjockare klumpar av stökighet dyker upp här och var och även om färg och konsistens tycks variera. Vad är det egentligen vi kan observera i detta konstens trassel? Hur kan vi förstå det?
Agerande och samagerande är två begrepp som frekvent dyker upp i Herngrens inlägg. Våra handlingar som aktörer i konstens trassel låter sig inte utan vidare så lätt inordnas i olika lådor. Vi agerar inte efter exakt samma normer eller moraliska övertygelser. Vi samarbetar ”över och igenom blockgränserna”, vi hämtar mening och inspiration ur källor och producerar mening för andra på ett sätt som inte så enkelt kan kartläggas utifrån grupp- eller genretillhörighet. Vi opererar till synes irrationellt. När vi frångår den gängse berättelsen så som den reproduceras av olika instanser (utbildningar, institutioner, medier etc.) och lägger i från oss dess karta framstår konstens värld som betydligt mycket mindre homogen än tidigare – mer trasslig och komplicerad – men möjligen också mer rationell när aktörernas agerande inte längre behöver förklaras med för trånga kostymer och trubbiga instrument.
Tidigare artiklar:
Sökandet efter en icke-hierarkisk konstsyn (del 1 och del 2)