Konst och konflikthantering

_1030275_s8

I Sven Westerlunds utställning Drina Valley Prospects, som visades på CFF i Stockholm för någon månad sedan, ruvar de magnifika landskapsbilderna i sina ljuslådor på fasansfulla berättelser om massmord och krigsförbrytelser. Den vackra, gröna dalen med sina massgravar. Flodkröken med sina döda och lemlästade kroppar. Tidens gång, skillnaden mellan då och nu, krig och fred, manifesterad i kontrasten mellan de förföriskt vackra fotografierna och det dokumentära videomaterial som loopas på små digitala fotoramar; kroppar som dras upp ur den strida strömmen. Här finns bilder som dokumenterar såren efter Bosnien-kriget för drygt ett decennium sedan och det svåra arbetet med att läka dem. Det är en utställning som jag har svårt att värja mig ifrån.

Jag ser utställningen under en programkväll med titeln ”Att berätta för att leva – om gestaltandets roll i försoningsprocesser”. Sven Westerlunds medarbetare Vildana Aganovic kämpar med sin berättelse om familjens flykt under kriget. Då och då måste hon pausa i berättandet som för att hålla sig samman. Rummet, åhörarna, bilderna håller andan i ett förtätat närvarande. Avståndet mellan nu och då krymper.

Johanna Selimovic Mannergren, forskare på Utrikespolitiska Institutet, hade innan dess föredömligt pedagogiskt berättat om komponenterna i freds- och försoningsprocesser efter väpnade konflikter och poängterat att dessa processer inte bara äger rum på juridiska och politiska ”platser” (i kommissioner, rapporter och tribunaler) utan också genom kulturen, t.ex. i skapandet av minnesmärken och i (populär)kulturen – och då ofta i informella processer och rum. Mannergren återkom till att ”tystnaden måste brytas” – att man pratar om det som hänt. Det kräver mod, en insikt om att sanningen är selektiv och en förståelse för vem som har makt att formulera berättelserna. Konsten, menade hon, kan hjälpa till att bryta tystnaden – och tog som exempel hur filmare i Bosnien tagit sig an kontroversiella berättelser och komplexa frågeställningar i kölvattnet efter kriget.


Ett utdrag ur kortfilmen Baggage av Danis Tanovic

I efterhand hade jag velat fråga hur hon ser på konstens roll i försoningsprocessernas ”formella” rum, som en naturlig del av det juridiska och politiska arbetet, för även mina exempel på sådana konstnärliga arbeten är få, med undantag från monument och minnesmärken, så är det fullt rimligt att föreställa sig en plats för konsten i sådana sammanhang. Folke Bernadotteakademin är ett exempel på en institution som har involverat kulturskapare i sitt arbete med freds- och försoningsprocesser *.

Därav skall man självfallet inte dra slutsatsen att de informella sammanhangen, scenerna och rummen bör underskattas, tvärtom: i en del fall kanske det till och med är just där som frön till fred och försoning har som störst möjlighet att gro.

 

* se t.ex. samtalsserien Konflikt och Kultur som jag medverkade i 2010

Om processkonstens popularisering

Man kan säga vad man vill om Lars Vilks politiska agenda när det gäller hans verk Rondellhunden– eller om dess konstnärliga kvaliteer – en sak är säker: få konstnärer har gjort mer för att popularisera föreställningen om det breda, inkluderande processkonstverket och dess metodik. När journalister som t.ex. Lars Linder och Janne Josefsson utan omsvep, förbehåll eller långa pedagogiska förklaringar deklarerar att deras bevakning av ”Rondellhunden” också innebär att bevakningen i sig inkluderas i verket kan man säga att Vilks arbetssätt blivit accepterat av breda folklager. Numera skämtas det friskt om samhällsfenomen som varande processkonst med en hel del ”hö-hö”, ”he-he” och ”nudge-nudge”. De pigga blinkningarna mot koncept- och processkonsten blir för det mesta lite väl banala, men det är det (nog) ändå värt att bjuda på.
Eftersom mitt sätt att arbeta på ett ytligt sätt påminner om Lars Vilks (även om vi troligen står väldigt långt ifrån varandra både när det gäller moraliska och politiska ställningstaganden såväl som när det gäller gestaltning) känns det rätt befriande att föreställa sig att jag i fortsättningen kan slippa alla omständiga förklaringar för en oinitierad publik om varför mina konstprojekt bör betraktas som konst.

Jonas Mosskin skriver på ”Psykologer ser på konst” rättframt om svårigheterna att närma sig en konst (i det här fallet min konst) som försöker överskrida gränserna mellan olika discipliner och där medieframträdandet är en integrerad del av verket. I texten, som är en rapport från ateljébesöket hos mig den 26/9, skriver Jonas just om hur han fått ett slags ökad förståelse för att det jag håller på med faktiskt kan ses som konst och vad det i så fall kan innebära för konstbegreppet.
Brunbergs forskande förhållningssätt har tagit honom till många gränsland där psykologi, pedagogik, sociologi, statsvetenskap, arkitektur, historia och filosofi är discipliner som befinner sig i ett möte eller i en skärningspunkt med Brunbergs verk. Det här flerdisciplinära mötet med andra sammanhang har bitvis gjort att jag själv haft svårt att betrakta honom som en konstnär i första hand, utan snarare som en hobbyforskare inom demokratistudier och samtidshistoria. Det var först i samband med utställningen P.K. – en utställning om intolerans på Forum för levande historia och Brunbergs projekt Tolerera som jag förstod och såg det konstnärliga djupet bakom flirtandet med andra discipliner. För mig som även känner Brunberg privat sedan tio år var det en insikt att förstå att det tagit mig så lång tid att betrakta det som just konst. Den pinsamma insikten fick mig ändå att reflektera över att konsten möjligen kan gå mot upplösning åtminstone för mig som betraktare, när den beblandar sig och går för nära andra sammanhang och verksamheter.

Foton: Jonas Mosskin
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

En rapport och ett omnämnande

Jonas Mosskin från Psykologer ser på konst publicerade i dag en kort rapport från ateljébesöket hos mig i förra veckan. Den är riktigt intressant – läs den här! Och läs för all del gärna också den korta betraktelse om besöket som jag själv publicerade häromdagen

Medan jag ändå håller på och skriver om omnämnanden så måste jag få förmedla att mitt verk 19 years omnämns på bloggen The Nature of Cities i en artikel skriven av Dr. Keith Tidball, som är ”Senior Extension Associate in the Department of Natural Resources at Cornell University in Ithaca, NY”. Hans artikel har titeln ”Greening in the Red Zone: Thoughts on disaster, resilience and community greening in the peopled landscape”.Läs den också, den är riktigt intressant den med.

Konst, psykologi, intentionalitet och process

”Processen är det enda som en konstnär har full kontroll över.”

Ungefär så skall Patti Smith ha uttryckt sig i en intervju eller möjligen i sin bok ”Just Kids”. Jag har som vanligt glömt var jag läste citatet och inte lyckats hitta det igen men det spelar kanske inte så stor roll om det inte är helt korrekt – bra är det i alla fall.
Ett konstverk som lämnar ateljén för att visas i offentligheten är för evigt dömt att tolkas och analyseras av betraktare och brukare. Förhoppningsvis väcker verket tankar och känslor hos betraktaren utifrån dennes personliga historia eller diskuteras som en del av något större – en trend, tidsanda eller aktualitet. Processen däremot – hur verket formuleras, planeras, gestaltas och utförs – förblir ofta i det fördolda, lagrat i konstnärens medvetande och arkiverat som skisser, utkast, texter och försök av olika slag.
Till detta kommer intentionaliteten med dess psykologiska splittring som delar upp föreställningen om vad som är konstnärens avsikt med verket i en offentlig sfär och en privat. Det finns med andra ord alltid en gräns för vad en konstnär vill förmedla om sitt verk – de delar som är för nära självets kärna väljer de flesta naturligt nog helst att inte prata om offentligen.
Konstnärlig autonomi är med andra ord möjlig just på grund av dessa gränsdragningar av konstnären gentemot omvärlden. Det är också i den bubblan – bortom all insyn – som kreativiteten kan få flöda utan hämningar.
Just på grund av de speciella förutsättningar som råder i bubblan vore det intressant om man ibland lättade lite på förlåten och lät andra få se vad som sker därinne. För många konstnärer är det av förklarliga skäl ett stort steg att ta. Det är helt enkelt inte värt riskerna. Själv hör jag till dem som kan vara mycket restriktiv med att förmedla mina mer personliga avsikter med mina verk men som däremot gärna redovisar konceptualiserings- och gestaltningsprocessen, och därför tackade jag utan tvekan ja när Jonas Mosskin frågade mig om jag ville släppa in ”Psykologer ser på konst” i min ateljé.
Jag tycker att samtalet (som ägde rum den 26/9) blev både roligt och dynamiskt, inte minst därför att Jonas, som själv är psykolog, inte väjde för att ställa ingående frågor om sådant som man i många ”interna” sammanhang tenderar att ta för givna – hur det går till när idén till ett specifikt verk koncipieras och vad som händer i gestaltningsprocessen, om hur man kan se på en konst som tenderar av överskrida gränserna till andra discipliner, och om metodik och avsikter.
Jonas Mosskin har verkligen ett intressant projekt på gång som jag tycker fyller ett tomrum i ett konstsamtal som annars alltför ofta tenderar att fokusera på konstverk som frikopplade från konstnärens intention och en komplex kreativ process.

Ateljen uppstädad och förberedd med fruktskålar och vinglas inför besöket.

Post scriptum:
Det finns förstås konstnärer som t.ex. bloggar om sin konstnärliga process. Daniel Milton och Magdalena Nordin är två exempel. Fler exempel hittar ni på promulgator.net

Ateljébesök – "Psykologer ser på konst" den 26 sept

Den 26 september kl 19-21 besöker Psykologer ser på konst min ateljé i Lövholmen/Gröndal för ett samtal om kreativa processer med min konstproduktion som utgångspunkt. 
Ateljébesöket och samtalet äger rum på Färgkontoret, i Liljeholmen, Lövholmsgränd 12, 1tr, kl. 19-21. Kom i tid! Antalet platser är begränsat till max 20 personer, så maila till jonas@mosskin.se och berätta om du kommer. Entré 200 kr. Läs mer om evenemanget och anmälan på psykkonst.se. Det finns också ett Facebook-event för besöket. Anmäl dig du med!
Psykologer ser på konst drivs av psykologen Jonas Mosskin som också arrangerar Psykologer tittar på film och Psykologer läser böcker. Organisationspsykologen Malin Edlund (känd från SR:s Radiopsykologen) medverkar också. Så här beskrivs verksamheten i ett utskick:
Psykologer ser på konst genomför guidade visningar till konstutställningar och olika samtal om den kreativa och konstnärliga processen. Vi gör besök i ateljén hos intressanta konstnärer. Tanken är att en liten och intim krets av personer har möjlighet att lyssna och fördjupa sig i den enskilde konstnärens skapande. Genom dialogen hoppas vi kunna kasta ljus över en unik och konstnärlig process. Under våren genomfördes ateljébesök hos Charlotte Gyllenhammar och Anders Widoff. Samt en guidad visning på Wanås och en på Bonniers Konsthall.
För mig är det här en sällsynt typ av evenemang. Jag kan inte komma ihåg när jag sist släppte in en grupp okända människor i min ateljé för att diskutera min arbetsprocess men jag antar att det måste ha varit på Konstfack. Det är en stor skillnad att presentera en arbetsprocess, som ofta är ganska intuitiv och spretande – och att diskutera de drivkrafter som ligger bakom ett verk – jämfört med att presentera den ”officiella” berättelse som man tenderar att skapa kring ett färdigt verk inför t.ex. en utställning. Under ett sånt här besök kommer alla brister och skavanker bli uppenbara och man öppnar sig därmed för en helt annan typ av kritik. Det känns med andra ord både spännande och nervöst, men också väldigt roligt – inte minst eftersom den konstnärliga arbetsprocessen så sällan lyfts fram.

Konstkickoff i de sydöstra delarna av riket

Som konstnär och egen företagare får man fixa sina egna kickoffer, firmafester och julluncher (om man nu inte är anställd förstås). Att ha firmafest på en man hand kan förstås bli lite enahanda – men en kickoff fungerar alldeles utmärkt. Årets kickoff blev en konstresa i södra Småland och östra Skåne med inspirerande besök på Vandalorum i Värnamo, Växjö Konsthall och Wanås. Det blev inga bilder från mitt premiärbesök på Vandalorum men jag kan speciellt rekommendera den pågående utställningen med Anders Krüger som bjöd på en del överraskningar. Det var också mitt första besök på Växjö Konsthall som visade grupputställningen Woodstock 2012 – en myllrande, tät och lekfull utställning på liten yta med både etablerade och nya namn. Och ändå: att få se Marianne Lindberg de Geers skulptur utanför konsthallen (bild nedan) måste betraktas som Växjö-besökets toppupplevelse.
Marianne Lindberg de Geer – Växjö

Anders Wallgren, ”National Front”, Woodstock 2012, Växjö
Mattias Nordéus, ”Zone of the enders”, Woodstock 2012, Växjö

 Wanås blev den sista anhalten på denna miniturné. Jag kan inte tänka mig ett bättre ställe att kickoffa på. Rikligt med inspirerande konst för att kicka igång systemet och starta upp tankeverksamheten – och lika rikligt med oerhört vacker skog för att kyla ned systemet och gynna eftertanken. Jag kunde konstatera att en hel del hänt sen jag var här sist. Det är fantastiskt glädjande att se hur Wanås lever och växer så att det knakar – bland annat med ett nytt filmrum som visade ett smart iscensatt program med indisk videokonst och nya verk i parken. Inte nog med det – flera av verken växer i sig. Hur kommer Henrik Håkanssons inhägnade stycke natur att se ut om tio år? Om tjugo? Trettio? Jag kan bara föreställa mig!
Yoko Ono, ”Wish Trees for Wanås”, Wanås 2011.

Anne Thulin, Wanås, 2010.

Sissel Tolaas, ”Återblick/Revisit”, Wanås, 2012.

En kväll om konst och arbete

Hur kan man se på konsten i förhållande till lönearbete och varuproduktion? Det var temat för Rasmus Fleischers föreläsning med titeln: ”Konst och arbete – två sidor av samma mynt?” på Teater Tribunalen tidigare i kväll. Det var en timme med många intressanta trådar och utvikningar som jag knappast kan göra rättvisa genom att försöka återskapa mina anteckningar. I fokus för framställningen stod möjligen frågan om på vilket sätt och varför konstnären är avskiljd från lönearbetet. Hur det kan komma sig att vi har svårt att tänka oss konstnären som produktiv, kreativ och autonom yrkesmänniska i en lönerelation. Det är en intressant fråga utan givet svar. Själv skulle jag nog vilja hävda att det finns en uppsjö vägar som en konstnär i Sverige i dag kan förtjäna sitt uppehälle på och samtidigt behålla ett visst mått av konstnärlig autonomi – även lönearbete. Och omvänt: det är inte nödvändigtvis så att konsten blir friare bara för att den fungerar som tjänst eller vara inom en viss ekonomisk kontext. Här tjänar frågan om konstens ”kvalitet” ofta som skygglappar.

Uppdatering 1:

Jag vill passa på och förtydliga några ståndpunkter angående gårdagens föreläsning. För det första tycker jag att användandet av begreppet konstnärlig autonomi är problematisk. Fleischers resonemang – som jag tolkar det fritt ur minnet – går ut på att det är det konstnärliga arbetet som traditionellt sett ses som bärare av det autonoma anspråket medan produkten – konstverket – bär det ekonomiska värde som genererar inkomsterna till konstnären. Jag skulle vilja påstå att en fullständig konstnärlig autonomi bara är möjlig så länge som konstverket förblir en privat affär för konstnären. Så fort som verket ses av någon annan, blir en vara, eller diskuteras med någon annan person kommer konstnären att influeras och därmed förlora en del av denna autonomi. Om konstnären arbetar på uppdrag av någon annan kan kanske någon högre grad av autonomi aldrig uppnås. Denna ”förlust” (eller tillgång) är en naturlig del av den konstnärliga processen. Frågan är därför om det är meningsfullt att försöka ställa konstnärlig autonomi mot lönerelationens kontraktsbundenhet – om man vill diskutera lönearbetets inverkan på konsten.

, , , , , ,

Om konstens tillkortakommanden i det politiska rummet

Jag tänker egentligen inte ge mig in i debatten om Makode Lindes tårta och den mediastorm som följt på den, som t.ex. krav på ministeravgångar, bombhot och tillbakadragna donationer. Historien är så komplex att det skulle krävas mer än några tusen tecken för att reda ut den, och jag är övertygad att många andra kommer att ta sig an den uppgiften med bravur framöver. (1)
Jag skulle bara vilja konstatera några saker:
Man bör akta sig för att vara naiv som konstnär i dagens genom-medialiserade värld. Allt man gör i offentligheten kan spridas rekordsnabbt under vissa förutsättningar. Även om man har en god avsikt med sitt arbete från början, och kan uttrycka den avsikten, kan verket uppfattas på ett sätt som motverkar den goda intentionen och som riskerar att göra mer skada än nytta.
Konst är för det mesta inte gjord med intentionen att vara politisk. Med det menar jag att den konstnär eller institution som genomfört eller visat ett verk för det mesta inte avser att bedriva ett politiskt informations- eller propagandaarbete för att få igenom en specifik politisk agenda, vinna ett val eller genomföra politiska reformer. Det kan låta så självklart att man inte behöver skriva det och ändå blir jag lika förbluffad över hur lätt det är för medier och politiker att plocka upp och ta över konstverk för sina politiska syften och negligera det faktum att konsten i fråga ofta har en distinkt konstnärlig grammatik och kontext. Resultatet blir ofta att det sprids en massa fördomar om vad konstnärer gör och vill som ofta får stå oemotsagda.
Bildkonst är ett mycket stort fält inom kulturen som omfattar en mängd olika uttryck och politiska, sociala, filosofiska och psykologiska hållningar. Denna heterogenitet tenderar att förenklas i den politiska debatten på ett sätt som gör att konst uppfattas som en homogen praktik, praktiserad av en ”radikal elit” el.dyl. med en utmejslad politisk agenda och liknande generaliseringar.
Till detta kommer att konstnärer och institutioner ofta är ovilliga att bemöta de fördomar som uppstår i en offentlig debatt. Jag har full förståelse för det – eftersom debatterna oftast är utformade utifrån en politisk grammatik och logik. Man skulle kunna säga att debatten som den förs i medierna är en del av politikens rum, där den skrivna och verbala retoriken står i fokus. Bildkonsten utgår från bilder (precis som namnet anger): reella bilder eller föreställda, som statisk eller rörlig bild, eller som i Makodes fall, iscensatt bild. Att översätta en bild till politisk retorik kan vara mycket svårare än det verkar.
Här finns ett Moment 22 att övervinna som ganska få konstnärer behärskar och är villiga att utmana, och som kräver att man är påläst, välformulerad och intresserad av debattformen (för övrigt tycker jag att Makode Linde hanterat pressen från medierna så gott han kunnat under dessa dagar).
Jag antar att min poäng är följande: jag skulle vilja se en mycket mer nyanserad och initierad debatt om konstens roll i samhället och det politiska samtalet, och inte bara när skandalerna dyker upp eller när pengar skall fördelas. Och jag skulle någon gång vilja få uppleva att den politiska debatten äger rum på konstens arena, på konstens villkor. Möjligen var det också det som var en av Makode Lindes intention med verket.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

1) Brasklapp: den som funderar över min inställning bör inte behöva tvivla på att jag tar avstånd från grova och kränkande generaliseringar

P.S. Glöm inte att komma på releasen av Tolerera – om intolerans och tolerans ur ett psykologiskt perspektiv – som släpps den 25/4 kl 19-21 på Forum för levande historia i Gamla Stan i Stockholm. Antologin tar bland annat upp hur fördomar uppstår, varför vi har dom – och hur vi kan bemöta andras fördomar och hantera våra egna. Här finns några kapitel som definitivt är relevanta för det som hände på Moderna Museet för några dagar sedan. D.S. 

Karta utan gränser

För en fem-sex år sedan rasade flera debatter om kolonialismen och dess brott i tidningar och på bloggar, som också jag deltog i. Den handlade bland annat om Dick Harrisons bok om den afrikanska slavhandeln (1), om liberalismens skuld och kanske också om postkolonialism och postpolitik. En fråga som då planterade sig i min hjärna var frågan: hur såg afrikas politiska karta ut innan kolonialisterna lade under sig kontinenten? Jag började så smått att göra efterforskningar, men att hitta ett entydigt svar på den frågan visade sig vara svårare än vad jag trodde. Eller rättare sagt: jag har ännu inte hittat en enda politisk karta som på ett enkelt sätt beskriver Afrikas politiska enheter innan the Scramble for Africa inleddes i slutet på 1800-talet. Det är egentligen rätt anmärkningsvärt, med tanke på mina idoga försök att dammsuga nätet på sådan information. Den karta som används av Wikipedia är rent pinsam i sin avskalade tomhet. De kartor som finns att tillgå via välkända kartbibliotek på nätet är förstås fokuserade på européernas besittningar, ”upptäckter” och landvinningar även om vissa imperier och statsbildningar i bland ritas ut och avgränsas. Den bild som dessa kartor förmedlar är för det första att Afrikas folk var oorganiserade och utan centrala administrationer, vilket förstås inte är sant, och att Afrika var glest befolkat, ja snarast till större delen obefolkat – ett ”terra nullius” om man så vill – vilket inte heller är sant. Dessa argument ger snabbt vika när man skrapar lite på den historiska ytan. Plötsligt framträder ett myller av länder, folk, språkområden, administrativa, ekonomiska och politiska enheter. Framträder gör också motståndet mot kolonialismen och de afrikanska folkens desperata försök att försvara sina länder och behålla sin integritet med krigföring eller diplomati. Det är kort sagt: en historia som tycks oändligt omfattande. Min resa i den historiska berättelsen har bara börjat.
Foto: snapshot från ateljén, work-in-progress
1) Tre artiklar från debatten om Dick Harrisons bok DN1, DN2, DN3

Dags att lyfta fram konstbloggen ur skuggorna

Jag önskar kanske att det vore tvärtom, men måste säga att bloggar av svenska konstnärer är en väldigt smal genre. Visst finns det konstnärer, som till exempel Lars Vilks, som varit oerhört konsekvent, har en tät postningsfrekvens, och många läsare (antar jag – alexa.com, som i och för sig skall tas med en nypa salt, placerar Vilks.net bland de 10.000 mest besökta webbplatserna i sverige), men i stort för konstbloggen en ganska tynande tillvaro. Få av de riktigt etablerade svenska konstnärerna har bloggar. Varför det är så kan jag bara spekulera i. Däremot tycker jag att det är synd att inte fler provar detta utmärkta medium.

Jag har i alla fall startat upp en webbtjänst som försöker samla en del av dessa små guldkorn till bloggar på ett och samma ställe. Promulgator – som tjänsten heter – är en enkel RSS-läsare som jag tagit fram som en del i utvecklingsarbetet med b-cms. Tjänsten är i ”beta”, under testning och inte helt stabil ännu, men den börjar ta sig så smått och läser i dag RSS-strömmar från närmare 40 bloggar och andra webbplatser. Här samsas konstnärsbloggar, med konsthallsbloggar, strömmar från vimeo-kanaler och onlinetidskrifter. Det är alltså än så länge en kaotisk mix i det lilla formatet, men jag hoppas jag ska ha tid att utveckla tjänsten efter hand. Du kan förstås hjälpa till och tipsa om konstbloggar genom att använda det formulär som finns på sidan.