Karta utan gränser

För en fem-sex år sedan rasade flera debatter om kolonialismen och dess brott i tidningar och på bloggar, som också jag deltog i. Den handlade bland annat om Dick Harrisons bok om den afrikanska slavhandeln (1), om liberalismens skuld och kanske också om postkolonialism och postpolitik. En fråga som då planterade sig i min hjärna var frågan: hur såg afrikas politiska karta ut innan kolonialisterna lade under sig kontinenten? Jag började så smått att göra efterforskningar, men att hitta ett entydigt svar på den frågan visade sig vara svårare än vad jag trodde. Eller rättare sagt: jag har ännu inte hittat en enda politisk karta som på ett enkelt sätt beskriver Afrikas politiska enheter innan the Scramble for Africa inleddes i slutet på 1800-talet. Det är egentligen rätt anmärkningsvärt, med tanke på mina idoga försök att dammsuga nätet på sådan information. Den karta som används av Wikipedia är rent pinsam i sin avskalade tomhet. De kartor som finns att tillgå via välkända kartbibliotek på nätet är förstås fokuserade på européernas besittningar, ”upptäckter” och landvinningar även om vissa imperier och statsbildningar i bland ritas ut och avgränsas. Den bild som dessa kartor förmedlar är för det första att Afrikas folk var oorganiserade och utan centrala administrationer, vilket förstås inte är sant, och att Afrika var glest befolkat, ja snarast till större delen obefolkat – ett ”terra nullius” om man så vill – vilket inte heller är sant. Dessa argument ger snabbt vika när man skrapar lite på den historiska ytan. Plötsligt framträder ett myller av länder, folk, språkområden, administrativa, ekonomiska och politiska enheter. Framträder gör också motståndet mot kolonialismen och de afrikanska folkens desperata försök att försvara sina länder och behålla sin integritet med krigföring eller diplomati. Det är kort sagt: en historia som tycks oändligt omfattande. Min resa i den historiska berättelsen har bara börjat.
Foto: snapshot från ateljén, work-in-progress
1) Tre artiklar från debatten om Dick Harrisons bok DN1, DN2, DN3

Dags att lyfta fram konstbloggen ur skuggorna

Jag önskar kanske att det vore tvärtom, men måste säga att bloggar av svenska konstnärer är en väldigt smal genre. Visst finns det konstnärer, som till exempel Lars Vilks, som varit oerhört konsekvent, har en tät postningsfrekvens, och många läsare (antar jag – alexa.com, som i och för sig skall tas med en nypa salt, placerar Vilks.net bland de 10.000 mest besökta webbplatserna i sverige), men i stort för konstbloggen en ganska tynande tillvaro. Få av de riktigt etablerade svenska konstnärerna har bloggar. Varför det är så kan jag bara spekulera i. Däremot tycker jag att det är synd att inte fler provar detta utmärkta medium.

Jag har i alla fall startat upp en webbtjänst som försöker samla en del av dessa små guldkorn till bloggar på ett och samma ställe. Promulgator – som tjänsten heter – är en enkel RSS-läsare som jag tagit fram som en del i utvecklingsarbetet med b-cms. Tjänsten är i ”beta”, under testning och inte helt stabil ännu, men den börjar ta sig så smått och läser i dag RSS-strömmar från närmare 40 bloggar och andra webbplatser. Här samsas konstnärsbloggar, med konsthallsbloggar, strömmar från vimeo-kanaler och onlinetidskrifter. Det är alltså än så länge en kaotisk mix i det lilla formatet, men jag hoppas jag ska ha tid att utveckla tjänsten efter hand. Du kan förstås hjälpa till och tipsa om konstbloggar genom att använda det formulär som finns på sidan.

”Döda bögarna!” – om ett aktuellt konstverk som träffar hårt

Igor Grubić två-kanaliga videoinstallation East Side Story är som ett knytnävsslag mitt i ansiktet. Inte bara bildligt talat utan också bokstavligt. Den ena skärmen visar dokumentärt material (bland annat från mediakanalen B52) från ett försök att genomföra en marsch för homosexuellas rättigheter i Belgrad 2001 som spårar ur fullständigt när ”fascister, klerikala nationalister och fotbollshuliganer” lyckas bryta upp marschen och ge sig på både polis och marschdeltagare. Bilderna visar ett rått hat och ett brutalt våld, filmat på ett oerhört närgånget sätt. Människor sparkas sönder och samman. Andrar bönar och ber polis och militär om hjälp. Poliser träffas av gatsten och försöker mota bort fascisterna med salvor i luften från sina AK-47:or. Horder med unga män skanderar: ”döda bögarna!” På den andra videon visas ”dansinterventioner” på de platser där våldet bröt ut. Det är inte lätt att följa dansarnas rörelser. Våldets intensitet rycker ständigt blicken tillbaka till de dokumentära bilderna. 

När jag till slut lämnar videoverket så är det med en blandning av sorg, raseri och oro inombords. Och med en fråga. Är detta den verklighet vi är på väg mot också här i Norden? De blodtörstiga folkmassornas okontrollerade våld? Jag tror det inte, vill inte tro det, samtidigt som Anders Behring Breiviks fruktansvärda dåd på Utöya, och Malmö-skytten (och andra före dom) redan har visat att den här typen av vad man kanske kan kalla ”fascistiskt” våld mot civilpersoner tycks bevisa motsatsen. Och det är skrämmande, inte bara ur en allmänmänsklig och generellt människorättslig synvinkel – scenerna från Belgrad berör mig personligen. Inte bara för att jag känner och sympatiserar med de som är särskilt utsatta. Jag tillhör visserligen inte själv någon särskilt utsatt grupp i samhället, men jag skulle kunna hävda att jag är en del av det som Göran Hägglund en gång kallade den ”radikala eliten”. Också konstnärer av alla de slag: författare, bildkonstnärer och musiker, och intellektuella – ja alla med ett slags ”humanistisk” agenda tendererar att få betala ett högt pris när det är dags för kulturell rensning. För mig handlar därför mångkultur också om möjligheten att leva i ett kulturellt sett pluralistiskt samhälle där också min typ av åsikter och verksamhet har rätt att existera.

East Side Story visas i utställningen Psychosis, Part 1: I WillNever Talk About the War Againpå Färgfabriken i Stockholm, som för övrigt innehåller flera bra verk som handlar om krigen i det forna Jugoslavien. Den håller på t.o.m. den 19 november, så passa på och gå och se den! (utställningskatalog)
På måndag skall jag sitta i en panel på MR-dagarna på Kulturhuset som arrangeras av Forum för Levande Historia och som bl.a. handlar om poltisk korrekthet. I morgon hoppas jag hinna med och skriva några rader här om hur jag ser på begreppet PK.

Tillägg: DN recenserade utställningen den 2/11