Fatala fantasier om strypta kulturbudgetar

Så fort kultur debatteras i medierna kan ni ge er den på att någon i ett kommentarsfält någonstans kommer att slänga in åsikten att kultur enbart skall finansieras med privata medel. Exemplet Kansas visar att en sådan strategi kan vara förödande för den politiker som vågar sig på att genomföra något sådant i praktiken. Historien börjar sommaren 2011 när Kansas republikanske guvernör Sam Brownback släcker ned den delstatliga offentliga kulturfonden Kansas Arts Commission (KAC) och slopar all offentlig kulturfinansiering. Kansas – som därmed också förlorar sina statliga kulturmedel – blir den enda amerikanska delstaten helt utan offentligfinansierad kultur. I stället vill Brownback satsa på en privat fond som skall fixa privata medel till kulturen från näringslivet. Det hela liknar ett radikalt experiment i konservativ kapitalistisk kulturpolitik. Ett försök att realisera en ständigt återkommande ultrakonservativ fantasi.

Inte nog med att hans eget initiativ – den privata fonden – enligt kritikerna hade misslyckats med att samla in de pengar som behövdes, senatorn hade också missat två viktiga faktorer: offentligfinansierad kultur är populär och genererar många arbetstillfällen till en låg kostnad

I den konservativa retoriken framhåller man gärna att skattemedel går till radikal, ”modern” konst som är stötande för vanligt folk (inte minst efter skandalen med Andres Serranos ”Piss Christ”). Shane Ferro skriver i Artinfo att ”kontroversiell och politiserad konst är inte den statliga institutionens (National Endowment for the Arts – den federala stödordningen för kultur i USA) ‘smör och bröd’ – den är snararast en resurssnål och serviceinriktad (lean) institution som distribuerar sina medel till många amerikanska småstäder, och mycket av den konst som den finansierar är ganska banal”. Ferro menar att den kommersiella konstscenen i Chelsea, NY alltid kommer att streta på men att det är människorna på landsbygden som drabbas hårdast av nedskärningar i kulturbudgeten.

Det är också lätt att underskatta de ekonomiska följderna för den lokala ekonomin om man stryper den offentliga kulturfinansieringen. Den sparkade chefen för KAC, Henry Schwaller, sa i en intervju till Artinfo strax efter Brownbacks beslut i juni 2011:

We know that there are about 4,000 nonprofit arts jobs in Kansas related to what we do. They generate $150 million in economic impact, and $15 million in revenue for the state. So this is going to be a slow, painful process.

Ni läste rätt. Kansas kulturbudget låg ursprungligen på nästan 1,5 miljoner dollar (med NEA:s stöd inräknat). Man beräknar alltså att dessa lata, rödvinspimplande kulturkoftor med sin ideella verksamhet genererar inkomster till delstaten på nästan hundra tio gånger det belopp som delstat och stat delar ut till de lokala kulturorganisationerna (150 st) och konstnärerna (40 st). Det är en vinst som en amerikansk delstat har råd att vara utan i dessa kristider.

(läs också den här rapporten om kulturens ekonomiska inverkan på Kansas-staden Wichita)

Ett år efter Gov. Brownbacks drastiska strypning av kulturen, den 1 juni i år, efter en intensiv medborgarkampanj tvingades han att krypa till korset och skapa en ny kulturfond med i princip samma omfattning på finansieringen som tidigare fast med det mer trendiga namnet ”Kansas Creative Arts Industries Commission”.

Ian David Moss sammanfattar sensmoralen på ett utmärkt sätt på bloggen createquity:

For years, conservative ideologues have been trying to kill funding for the arts at the state level, but the threat of losing matching federal funds from the NEA had always held them in check. So finally, one governor follows through and eliminates funding entirely, and he gets lambasted mercilessly for it all year and has to reverse his stance in the very next budget. What does that say to the next governor who might be thinking about following Brownback’s lead?
It says you don’t want to mess with arts funding.

Jag tror att även svenska politiker kan ha något att lära av fiaskot i Kansas.

Andra bloggare om: , ,

Konstens frontlinjer och multikulturella myriad

Det finns så oerhört mycket konst i dagens värld och så många olika genrer och hybrida konstformer att denna ”multikulturella” myriad borde trotsa alla försök att utmåla en konstnärlig genre eller estetik som dominerande och andra som underkastade. Om man tar på sig de bredaste glasögonen man har hittar man allt från naturalistiskt måler i gallerimiljö till streetart, konceptuell performance, fotografi, arkitekturkonst, offentliga verk, postrelationella experiment, hantverkskonst och mycket mycket mer. Och detta bara i Sverige. Tar vi oss utanför gränserna hittar vi boomande konstsfärer som bidrar till myriaden, och den blir inte mindre komplex av att västvärldens ekonomiska dominans på området inte längre är given.
Att försöka måla upp en frontlinje i en politisk kamp om konsten innebär med andra ord att försöka koka ner konstens pluralism till två möjliga hållningar som enkelt kan ställas mot varandra. Det borde vara en omöjlighet, ändå finns det många som försöker.
Ett sätt att skapa den här frontlinjen är genom kvalitetsbegreppet, dvs. att det finns en föreställning om vilken konst – eller genre – som är kvalitativt bättre än någon annan. Det är en uppdelning som ofta förfäktas av konstnärer och konstagenter (curatorer, intendenter, teoretiker, samlare, gallerister, journalister etc.) – inte minst för att legitimera urvalsprocesser av olika slag – men som i grund och botten är värdelös som objektiv kunskap.
Ett annat sätt är att dra upp skiljelinjen, som just nu manifesteras av en rad politiska debattörer från konservativt håll, är att hävda att en viss genre är mer historiskt förankrad i människans liv och varande och därför borde ses som kvalitativt överlägsen. Jag pratar förstås om vurmen för det figurativa måleriet hos konservativa kulturdebattörer som Roland Poirier Martinsson, Johan Lundberg och Johan Wennström.
I de debatter som förs längsmed denna frontlinje påstår man ibland att den figurativa konsten – eller rättare sagt, en viss typ av figurativ konst – också har en bredare folklig förankring i samtiden än all annan konst och att den därmed i kraft av majoritetens stöd borde ges större utrymme av konstens agenter och i medierna. Med den upplevda positionen av underlägsenhet gentemot en konstelit kommer också ett visst martyrskap som göder föreställningen att den figurativa konsten borde få ta mer plats än den gör på grund av dess objektiva kvaliteter.
Hela detta (konservativa) ”frontlinjekomplex” är som jag ser det lika värdelös som objektiv kunskap om konsten som alla andra försök att dela upp konsten i en ”konfliktvärdig” dualitet. Den säger i regel lite eller inget om konsten och hur och varför den skapas – och för vem. Däremot kan den vara användbar i striden om dominans inom konstens eller politikens område.
Konsten är inte ett skyttegravskrig mellan två allianser, den är inte partipolitik. Snarare består den av en myriad av skyttegravar där grupper och enstaka aktörer försöker att hitta sitt sätt att uttrycka sig och överleva. Martyrskapet grasserar förvisso inom alla dessa enheter. Det är inte svårt att hitta konstnärer och konstagenter som odlar föreställningen om sin egen underlägsenhet – av ganska naturliga skäl med tanke på arbetsvillkoren.
Jag vet att jag personligen varit smittad av detta svartvita tänkande, och speciellt under och efter studietiden på Konstfack. I dag vill jag hellre lyfta fram rikedomen i den konstnärliga pluralismen och förkasta kvalitetsbegreppets dogmatiska sida. Detta har förstås till viss del med en ökad erfarenhet och en bättre självkänsla att göra, samt säkert att jag i kraft av att vara åtminstone lite etablerad inte längre behöver bevisa allt. Men det är inte hela sanningen. Konstens ”multikulturalism” är något som tilltalar mig.
Läs mer:
Den här artikeln är skriven med anledning av debatten kring det senaste numret av Neo. Se gårdagens postning.
Roland Poirier Martinsson
Vi är underkastade verkligheten (som det latinska ”subjekt” säger: under-kastad), världen presenterar sig (objekt) för oss. Vi uttrycker intrycken genom att re-presentera dem, åter-ge dem.
Johan Wennström
Marknaden efterfrågar lystet föreställande bilder. Men överallt lyser svenska konstnärer med sin frånvaro. Vår roll i konstvärlden är marginell. Andra tar upp större plats.
Helt kort menar Scruton att det han ogenerat kallar skönhet är ett mänskligt behov. Utan det sköna och det estetiskt vilsamma riskerar vi att förlora insikten om livets betydelse.

 

Tramsigt om konsten i nya Neo

Omslaget av nya numret av Neo är riktigt smaskigt. Ett färgöversköljt kranium pryder framsidan med den braskande rubriken ”Kampen om konsten” och informationen att Johan Wennström kräks på konstens spyor. Jag brukar inte läsa detta (numera) borgerliga magasin, men omslaget fick mig faktiskt att gå igång. Och min tidigare magkänsla att Neo är en intressant publikation från högerflanken fick mig att hoppas på några intressanta, insatta och djuplodande artiklar om konsten med liberala/konservativa övertoner. Jag måste säga att jag blev riktigt grymt besviken.
Visst, intervjun med Bengt Ohlsson är bra. Den ger prov på det långsamma och eftertänksamma temperament som ofta är förhärskande inom kulturvärlden. Den ger nya perspektiv på den debatt om kulturvänstern som Ohlsson drog igång i Dagens Nyheter. Men resten?
Jag hittar bara ytterligare två ”artiklar” till om konsten i detta nummer av Neo (jag har inte lusläst så jag kan ha missat något). Johan Wennström radar upp nio konstverk/konstnärskap som får representera den ”negativa konsten” med några korta, redogörande och sarkastiska texter. Ett konstens skräckkabinett för borgerligheten att förfasas över. Inte mer än så. ”Trams” som en kollega twittrade. Ett uppslag består av grafik som ger en översiktlig bild av hur pengarna är fördelade i kulturbudgeten som är så ytlig att den skulle platsa i en betydligt mindre seriös tidskrift.

That’s it.
Paulina Neuding slår sig för bröstet och skriver att ”Neo är sveriges bästa politiska magasin”. Nu har jag inte följt Neo genom åren så jag kanske får äta upp de här formuleringarna, men om detta är vad Neo har att komma med när det gäller kulturpolitisk debatt så vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Säga vad man vill om ofta utskällda Axess. När det gäller att syna kulturens politik och ideologier från ett borgerligt håll ligger man inte ens steget före, man har redan för länge sedan varvat Neo.

Uppdatering:

Martin Aagård är inte heller speciellt nådig mot Neo i AB. Han gör följande intressanta observation:

Det märkligaste i det nya numret är när esteten Johan Wennström upprättar ett litet förbrytargalleri över bildkonstnärer han tycker är ”negativa”.
Det är en osmaklig form av konstkritik. Nej, jag tänker inte dra paralleller till nazistiska utställningar med ”urartad konst” – Johan Wennström vill inte förbjuda något. Han vill bara inte bli störd av konstig konst.
Och där finns nog den sorgliga egenskap som mest av allt definierar borgerligheten – den stora viljan att få bli lämnad i fred.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Kampen om Kulturen, del 2 – myten om -68

Jag fortsätter här att lyfta fram ytterligare ett inlägg från min blogg konstpol om allianspartiernas försök att i grunden förändra kulturpolitiken som publicerades 12/12 2010. Den tidigare artikeln hittar du här. Konstpol var en blogg som jag startade 2010 för att debattera kulturpolitik och politisk konst. Den har legat i träda länge och jag kommer därför successivt att lyfta över ett urval av inlägg till den här bloggen som därmed också kommer att handla mer om kultur- och konstpolitik i framtiden.
I mitt förra inlägg skissade jag en snabb bild av hur Alliansen under den senaste mandatperioden försökt att omdana en i grunden Socialdemokratisk kulturpolitik på ideologisk grund, och hur det påverkade valutgången. I det här inlägget tänkte jag titta närmre på ett av de ideologiska tankespår som förekommit i debatten.
Myten om -68
I de kulturpolitiska debatter som förts på bloggar och i media återkommer ständigt argumentet från högerhåll att dagens kulturpolitik är en skapelse av Socialdemokratin och den revolutionära vänstern, och att dagens ”kulturelit” alltsedan 1968 är en bastion för denna vänster.
Markus Uvell, vd på Timbro uttrycker detta på ett intressant sätt i en artikel på DN Debatt den 31/10 2010. Uvell skriver att han ser ”slentrianmässiga vänsterperspektiv” av ”tankefigurer, retorik och prioriteringar … hos många journalister, hos personer inom kulturlivet och i den akademiska världen”. Detta, menar Uvell, har orsakats av Socialdemokraternas långa maktinnehav, och skall ses som en anpassning till maktens intressen därför att det är ”kortsiktigt gynnsamt för karriären.”
Det stora problemet med hans analys av kultur-sverige är att den är i grunden föråldrad, för att inte säga rent felaktig. Jag är benägen att hålla med Åsa Lindeborg när hon i Aftonbladet den 19/2 2009, skriver att ”det är i sammanhanget en tragikomisk absurditet, att både högern och vänstern inbillar sig att alla som sysslar med kultur är vänster. … I själva verket är kulturlivet påfallande apolitiskt och många kulturarbetare lika ointresserade av politik som de lokalpolitiker som nu ska ta hand om ”kulturportföljerna” är ointresserade av eller okunniga om kultur.”
Jag skulle säga att denna ”apolitiskhet” handlar om att vägra att definiera sig som konstnär utifrån tydliga politiskt ideologiska skiljelinjer. Detta innebär att de politiska partierna från hela det politiska spektrat har svårt att förstå vem som är dess allierade inom t.ex. kulturvärlden.
Jag antar att många liberala/konservativa politisker och opinionsbildare håller så envist fast vid ”myten om -68” därför att den erbjuder en tydlig, och trygg, ideologisk konfliktyta, där man slipper omaket att försöka överbrygga de språkliga skillnader som visar sig i detta ”apolitiska”. Men, och jag tror att Alliansens berörda politiker också förstått detta, politiska beslut skulle kunna bli rent bisarra om de baseras på denna myt, vilket i sin tur kan leda till att en politiskt slumrande kulturvärld plötsligt mobiliserar mot dem (precis som kulturvärlden nu mobiliserar mot Sverigedemokraterna).
Inbrytningar
Uvells slutsats är att det finns ”ett stort behov av att göra inbrytningar i dessa miljöer, att vädra ut gamla föreställningar och stödja personer och idéer som utmanar koncensus (sic)”.Den kanske allra viktigaste politiska uppgiften de kommande fyra åren är ”att bygga riktigt breda borgerliga allianser, innefattande även denna typ av samhällsområden. … Partipolitik och budgetbalans i all ära, men den stora fördelen med Socialdemokraternas historiska nederlag är att det öppnar upp för en mer nyanserad och mångfacetterad samhällsdebatt. Rätt utnyttjad kommer denna öppning att kunna resultera i inte bara en borgerlig politik utan på sikt också i ett allt mer borgerligt samhälle, på djupet. Det arbetet kan nu börja på allvar.”
Just sådana ”inbryningar” har Alliansen ägnat sig åt under den senaste mandatperioden, men man har trots allt genomfört dom med ganska varsam hand. Kanske skall man läsa Uvells debattinlägg som en uppmaning till Alliansregeringen radikalisera sin kultur- och mediepolitik.
De flesta analyser jag läst av Socialdemokraternas kris har kommit att handla om ekonomi, välfärd och jobb. Man får inte får glömma kulturfrågorna i det utvärderingsarbetet. De kanske inte drar stora väljargrupper till partiet men om man lägger sig platt för offensiven från höger och inte förnyar sin kulturpolitiska agenda så riskerar man att förlora kampen om de ”mjuka” frågor som handlar om t.ex. folkbildning, psykiskt välmående, kritiskt tänkande och kreativa processer.

Kampen om kulturen (1)

Med anledning av att magasinet Neos senaste nummer med rubriken ”Kampen om konsten” gör ett halvhjärtat försök att lyfta fram konsten i sitt senaste nummer, där den enda fördjupningen egentligen består av en intervju med Bengt Ohlsson, vill jag ta tillfället i akt att återpublicera några artiklar från min blogg konstpol. Först ut är ”Kampen om kulturen” som i två delar avhandlar allianspartiernas försök att i grunden förändra kulturpolitiken. Publicerades 12/10 2010

Den intensiva eftervalsanalysen och diskussionen om Socialdemokraternas kris har handlat om nästan allt utom en enda sak: kulturpolitiken. Det är synd, för jag skulle vilja påstå att den hade en ovanligt stor betydelse för utgången i höstens riksdagsval.

Jag menar inte att kulturpolitiken hade en framträdande roll i själva valrörelsen (den var i princip helt frånvarande), eller att den på något sätt skulle ha varit prioriterad av väljarna (inte alls, om man får tro media). Men jag menar däremot att den, som ideologisk fråga, fick ett ovanligt stort genomslag i mellanvalsperiodens debatter om kulturpolitiken och konsten, och att genomslaget var frukten av en offensiv från Alliansen och dess allierade under den förra mandatperioden med målet att omdana en i grunden Socialdemokratisk kulturpolitik i en konservativ/liberal riktning.
När FP presenterade sitt förslag till en kulturkanon sommaren 2006 kunde man ana början på en ny konfliktyta mellan höger och vänster, och den nytillträdda regeringen väntade inte länge med att dra igång den stora offensiven efter valsegern samma höst. I februari 2007 presenterade Moderaterna sin kulturpolitiska programförklaring med det talande namnet ”Kulturen 2.0”, och i juni samma år gav Regeringen sina direktiv till den första svenska kulturutredningen på 33 år med en lång och intensiv debatt som följd.
Näringslivets tankesmedjor med Timbro i spetsen hakade snabbt på för att försöka formulera innehållet i en ny liberal/konservativ kulturpolitik. I januari 2008 gav Timbro ut rapporten ”Kulturskymning inställd” som i oktober samma år följdes av ”Kulturförvandling observerad” av Carl Rudbeck. Framför allt i den senare formuleras en rad idéer, förslag och argument för en liberal kulturpolitik med radikala inslag som återkommer i många kulturpolitiska debatter och utspel under det kommande två åren.
Med argumenten vässade och klara var ringen i högsta grad krattad för politisk strid när Kulturutredningen presenterade sitt betänkande i januari 2009. Att den sedan skulle växa till en tornado kan Alliansen tacka konsten för. I den mediehysteri och debatt som följde på Anna Odells aktion på Liljeholmsbron den 21 januari, och NUG:s framträdande på konstmässan Market, fick man en nästan osannolik draghjälp i den kulturpolitiska debatt som kom att vara i månader.
Under hösten försökte Göran Hägglund att slå mynt av allt detta genom att ställa ”verklighetens folk” (ett begrepp som han lanserade under Almedalsveckan) mot en ”radikal elit” i en debattartikel i DN den 17 september 2009. Datumet för debattartikeln var väl vald – dagen efter överlämnade Allians-regeringen sin kulturproposition – ”Tid för kultur” – till Riksdagen (som baserades på Kulturutdredningens förslag).
När valet närmade sig hösten 2010 hade debatterna kring kulturpolitiken klingat av och valkampanjens slutskede var den i princip helt frånvarande. Kulturen blev aldrig den valfråga som Mona Sahlin hävdade att hon ville göra den till. Oppositionen kunde (eller ville) aldrig bemöta Alliansens offensiv på ett effektivt sätt.
Det parti som jag tror vann mest på Alliansens kulturpolitiska arbete i valet var Sverigedemokraterna. För SD är nämligen kulturpolitiken helt central som en ideologisk följeslagare till frågan om minskad invandring. I konstdebatterna har deras anhängare tagit alla chanser att föra fram extrema kulturpolitiska åsikter och de har i flera fall inte tvekat att försöka att göra andra partiers utspel, som t.ex. ”verklighetens folk”, till sina för att få draghjälp av de etablerade partierna.
Jag menar att man måste se Alliansens offensiv på kulturens område som en ideologisk strid med Socialdemokraterna i första hand. Man har redan lyckats med konststycket att ta över många av deras välfärdspolitiska argument, medan däremot kulturen ses som en av de sista bastionerna för socialdemokratin. Det är en strid som är baserad på en ganska svag analys av kulturvärlden inställning till politik. Om just detta kommer mitt nästa inlägg att handla.

Läsvärda artiklar på samma tema:
Håkan A Bengtsson – Arena

Om filosofins historia över politiken (och ytterligare en insikt)

Det är lite synd att det inte finns något förord till Tankekrafts utgåva av Pierre Rosanvallons Demokratin som problem. Kontexten och årtalet för bokens andra text Mot en filosofisk historia över det politiska är därför än så länge höljt i dunkel för mig. Tyvärr, för den här korta texten, som jag misstänker också är en föreläsning, är riktigt inspirerande.

I mitt förra inlägg tog jag upp den distinktion som Rosanvallon gör mellan det politiska och politiken i sitt installationstal till College de France som utgör bokens första del. I Mot en filosofisk historia över det politiska vill Rosanvallon försvara filosofin ”som en bättre metod för att förstå och formulera problemen i dagens samhällen”.

Rosanvallon vill gå bortom en Aristotelisk definition av politiken som han menar förutsätter en världens och samhällenas naturliga ordning, och hävdar att moderniteten leder till en avsevärd utvidgning av den Aristoteliska visionen. Filosofins historia över det politiska innebär en filosofisk historia ”eftersom den försöker begripliggöra det sociala livet och dess förändringar med hjälp av just de begrepp som organiserar samhällets självbild – begrepp som jämlighet, suveränitet, demokrati, etc.” Rosanvallon tar bland annat upp nödvändigheten av att röra sig mot ”en politisk totalhistoria”, om att förstå historien som den formats i ett kollektiv experiment och om demokratin som en fråga som ständigt är öppen för omdefinieringar.

Det som jag inspireras av i den här texten är att Rosanvallon försöker att också omdefiniera vad som är politiskt arbete och engegemang utifrån sin kartläggning av filosofins möjligheter – en omvärdering av ”förhållandet mellan intellektuellt arbete och medborgerligt och politiskt engagemang” (förf. kursivering).

Att engagera sig politiskt behöver med andra ord inte betyda att man hänger sig åt politiska strider i traditionell bemärkelse eller skriver under på vissa ideologier, utan om att försöka kartlägga och klargöra motsättningar, problem, paradoxer och tvetydigheter (aporier). Intellektuellt arbete blir på det här sättet, enligt Rosanvallon, en form av politisk praktik där skillnaden mellan kunskap och handlande upplöses.

Tidigare tänkte jag ofta att jag borde engagera mig i ett politiskt parti eller rörelse, eftersom jag såg det som det enda rimliga och ”legitima” sättet att bedriva politik i praktiken. En idé som jag så småningom förkastade därför att jag insåg att politik, så som den bedrivs inom partier och rörelser, inte passar mitt sätt att resonera och agera på. I stället har jag stegvis under tio års tid låtit min önskan om att engagera mig i samhällets problem i allt högre grad få utlopp genom min konst.

Men jag tror att det är först nu, efter att ha läst Rosanvallons text, som jag förstår vad det är jag försökt göra, och som jag kan se att den kunskap som jag konsumerar och producerar i och med att jag genomför mina verk i själva verket är en engagerad politisk praktik. Och att det är en praktik som försöker att gripa tag i de aporier som Rosanvallon talar om, som försöker befria sig från ideologins och dogmernas bojor, fly partiernas piskor och läsa mellan slagordens blanksteg. Med den vetskapen i ryggen behövs inte längre den partipolitiska apparatens legitimitet och sorgen över de stridandes ignorans kan övertas av en känsla av befrielse. För detta har jag Rosanvallons korta text att tacka.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

SD visar sitt ansikte i kulturpolitiken

Jag har hela tiden varit säker på att Sverigedemokraterna förr eller senare skulle börja formera sig kring kulturfrågan inför valet 2010. I mina ögon måste kulturpolitiken till och med vara central för partiet eftersom dess grundfråga är frågan om svenskhet och svensk kultur. Jag blev inte heller helt förvånad att se att SD nu börjar använda Göran Hägglunds begrepp ”verklighetens folk” i sitt partiprogram. Som jag har skrivit tidigare är jag säker på att Göran ville positionera sig i den region av det politiska landskapet där också SD huserar när han myntade sitt begrepp. Mönstret, eller den retoriska konstruktionen, är densamma i båda fallen: ”kultureliten” står mot ”folket”. SD:s formuleringar finns i deras budgetförslag för Region Skåne som kom i onsdags och den är värd att ta en närmre titt på inte minst därför att jag tror att den är vägledande för hur jag tror att SD kommer att agera även på riksplanet.

Under rubriken kultur hittar vi följande:

”Sverigedemokraterna tycker kulturella satsningar är viktiga såväl regionalt som lokalt och nationellt. Tyvärr har den svenska och folkliga kulturen och kulturarvet länge fått stå tillbaka för en liten kulturelits radikala och moderna uppfattningar om kultur.”

Hela uppdelningen mellan elit- och folkkultur är en falsk motsättning enligt min åsikt. Det som kan betecknas som elitkultur är i högsta grad baserat på en folklig kultur och vice versa. Däremot finns det en hierarkisk pyramid där det mesta av pengarna och uppmärksamheten finns i toppen. Dessutom kan vi ur ett maktperspektiv definiera flera eliter som riktar sig till olika grupper av människor i samhället. Inom musikområdet kan vi säga att opera och kammarorkestrar utgör en traditionell och ”borgerligt” inriktad kulturelit medan populärmusikens elit vänder sig till andra grupper av människor och kommer ur andra befolkningslager. Båda eliterna är sprungna ur samma konstform – musiken – och båda områdena har kontinuerliga förgreningar från toppen ned till basen. Därmed blir det förvirrande när SD fortsätter:

”I grunden är det ett demokratiproblem att viss, företrädesvis figurativ, klassisk och på traditionella värderingar vilande, kultur brännmärks, förkastas och bannas av kultureliten, vilken istället hellre prioriterar provokativ och samhällsdestruktiv kultur som saknar ett bredare stöd hos verklighetens folk.”

Här får vi ett antal adjektiv att bolla med när figurativ, klassisk och på traditionella värderingar vilande ställs mot provokativ och samhällsdestruktiv. För mig säger detta ingenting. Konst kan upplevas som provokativ men samtidigt vara både figurativ och ”klassisk”. Och riktigt klassiska och traditionella konstformer som exempelvis opera verkar vara avskydd av företrädare för SD. Det måste med andra ord vara så att SD har en tydlig bild för ögonen vilken typ av kultur som man anser skall lyftas fram och det skulle vara oerhört intressant att få några exempel. Vad som står helt klar när man läser vidare är att SD prioriterar satsningar på ”det svenska kulturarvet”

”Vad den svenska och skånska kulturen behöver är en långsiktig, medveten och kontinuerlig upprustning. Svensk kultur är enkelt uttryckt summan av svenska folkets värderingar, språk,sedvänjor, uppfattningar och traditioner. Det svenska och skånska kulturarvet bör, med anledning av dess utsatthet i dagens Sverige, prioriteras och stärkas.”

Och i det avslutande stycket står det klar att kulturpolitiken måste omdanas radikalt för att denna förändring skall kunna ske.

”Satsningar på kultur som inte ingår i vårt kulturarv bör vara självfinansierade och inte skattefinansierade. Trots en kraftigt minskad budgetram för kulturnämnden, kommer väsentliga kultursatsningar kunna få ökade anslag med ovan angivna prioriteringar. För att nå denna målsättning måste Region Skånes kulturpolitik reformeras kraftigt.”

Så SD:s kulturpolitik är fullständigt oklar så länge som man undviker att i detalj diskutera vad som är ett Svenskt Kulturarv. Och man undviker det säkert därför att man vet att argumenten skulle smulas sönder så fort man öppnade munnen eftersom det svenska kulturarvet är en konstruktion som kan fyllas med i princip vad som helst. Säkerligen är man intresserad av en form av konstnärligt uttryck som i sig skapades som en konstruktion under nationalromantiken och nyklassicismen. Säkerligen är man intresserad av historieberättande som lyfter fram vissa delar av den svenska historien och vissa konstnärliga uttryck som utan tvivel har sin motsvarighet inom andra ”nationella” rörelser på en global nivå där glorifiering av den nationella identiteten är i förgrunden. Om det är så är det verkligen anmärkningsvärt. Man föreslår helt enkelt att politikerna skall bestämma vilken estetisk inriktning som skall prioriteras.

Om man skulle göra en analogi med idrotten så skulle det vara som att säga att från och med nu prioriterar vi Bandy eftersom det är mer svenskt än något annat. Vi skall bara ha ett svenskt landslag i Bandy och inte i några andra sportformer. Allt stöd till fotboll, ishockey, friidrott eller rodd, och alla nationella förbund för dessa sporter skall tas bort eftersom det inte matchar våran syn på vad som är kulturarvet. Fråga idrottsvärlden vad de skulle tycka om en sådan politik.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

En summarisk guide till kultureliten

Det är mycket snack om eliter denna höst och inte minst om den så kallade kultureliten, som är i skottlinjen från alla möjliga håll och kanter. Dels har vi de mindre pricksäkra höftskotten från höger som ”vet” att det finns en kulturelit och ungefär var den bor någonstans, men inte så mycket mer. Sen har vi dom som är mycket selektiva när de tar ut skottriktningen, vilket lätt ger uppfattningen att kultureliten består av de anställda på DN:s kulturredaktion eller någon annan misshaglig instans. Sålunda kan man få se denna kulturelit beskylld för de mest absurda saker så fort någon känner sig misshagad av någon eller något som har med kultur att göra.

Som ändå på något sätt tillhörande denna svårgripbara kulturelit, om än kanske inte på yppersta nivå, så måste jag bestämt hävda att jag inte är ute efter att beröva någon glädjen av att smittas av läsbaciller. Inte heller vill jag ”stigmatisera vänsterhänta” och inte heller blundar jag för ”kristendomens brott”. Jag har inte speciellt svårt att acceptera ”Ingmar Bergmans yttersta vilja om försäljning av inventarier och fastigheter” och jag var garanterat inte med när delar av den svenska kultureliten ”dömde ut SF-litteraturen.” Kort sagt, jag har alltid haft väldigt svårt för svepande generaliseringar och guilt-by-association. Nu verkar det inte bättre än att detta oskick har kommit till en diskussion nära mig.

Men, jag skall ändå försöka att göra ett bidrag till debatten bidra med en granska grund kategorisering av kultureliten (om den nu ens finns). Jag skulle ändå vilja definiera tre typer av aktörer på den elit-kulturella scenen (även om många, med rätta skulle hävda att rollerna ofta flyter ihop).

Kreatörerna producerar produktioner med allehanda konstinnehåll. Här finns regissörer, konstnärer, författare, musiker, dansare, filosofer och andra intellektuella, etc etc.

Agenterna säljer, finansierar eller förmedlarna kreatörernas arbete. Här finns privata såväl som statliga aktörer. Museer, teatrar, bibliotek, gallerier, agenter, inköpare, konsulter, förlag och producenter kan räknas in i det här facket. Även statliga och privata stipendiefonder och mecenater hamnar här.

Analytikerna analyserar och kritiserar kreatörernas och agenternas arbete. Här hittar vi DN:s kulturredaktion dvs kritiker och krönikörer men också historiker och allehanda experter och kännare.

Så långt tror jag att många skulle hålla med mig om själva kategoriseringen. Svårare blir det när man skall försöka att definiera vilken nivå en aktör måste agera på för att få inrangeras i kulturens ”elit” eller dess ”yppersta elit”. Här blir det mycket, mycket svårare att nå en konsensus. Ja, många skulle säkert hävda att sjäva försöket att definiera en sådan gräns är något som går emot konstskapandets natur. Att principerna för att värdera ett konstnärskap inte fungerar på samma sätt som att värdera t.ex. en idrottsmans insats. Alla försök till sådana definitioner på en institutionell nivå riskerar att skapa uppror. Att en myriad av definitioner ändå tillämpas på mikronivå och diskuteras flitigt agenter emellan är ingen hemlighet. Själv låter jag frågan tills vidare bero.

PS: Och vad har detta med makt att göra? En hel del. DS

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Kulturen som valfråga och konsten som symbol

Kulturpolitiken som valfråga? Det verkar nästan osannolikt, men inför 2010 så försöker åtminstone Sossarna att lyfta frågan, och med vinterns debatter har kulturen och konsten kommit att bli en vattendelare mellan höger och vänster, en nyckelfråga som kan användas för att positionera partierna mot varandra. Jag har tidigare, på annat håll, hävdat att konservativa, liberala och högerextrema politiker kommer att försöka föra fram frågan om den skattefinansierad kulturens vara eller inte vara i nästa års valrörelse. Hägglund har redan klampat in med elefantfötter i debatten med sitt ”verklighetens folk” och även om inte Sverigedemokraterna hakat på så misstänker jag att man hittar många av deras sympatisörer bakom de hätska utfallen mot kulturproducenter i t.ex. DN:s och Newsmills kommentarsfält.

Argumenten i debattinläggen är välkända: skattebetalarna skall inte finansiera konstnärers verksamhet I själva verket kostar direkta bidrag till konstnärerna skattebetalarna cirka 30 kr per år och person. Den största delen av de restrerande 970 kronorna går till institutioner, bibliotek, folkbildning och media. Det finns med andra ord många andra områden som skattebetalarna skulle kunna angripa med ett mycket bättre resultat. Försvaret kostar t.ex. varje skattebetalare ca 4000 kronor per år och kulturen är bara en piss i havet jämfört med statliga utgifter för trygghetssystemen. Frågan är med andra ord inte en principfråga utan ideologiskt betingad. Den handlar om värderingar. Konsten (och de intellektuella i allmänhet) utpekas här, direkt – eller indirekt genom association, som hantlangare åt den elit som styr landet. Kulturproducenterna är klassfiender som blickar ner på den hårt arbetande svensken från sina höga hästar samtidigt som han/hon profiterar på arbetslösa arbetare genom att uppbära konstnärslön. Att verkligheten ser annorlunda spelar ingen roll. Detta är en symbolfråga av dignitet som är lika otäckt auktoritär som den är klassisk (akademiker, intellektuella och konstnärer är ofta de första att avrättas i revolutionens kölvatten).

Det är därför intressant att Sossarna nu med Pagrotsky i förarsätet nu tar kampen om just denna symbolfråga och försöker frammana en bild av ekonomisk och kulturell välfärd som doftar 50-tal. Man talar därmed på ett paradoxalt sätt direkt till de väljare som lämnade S för SD under förra valet. Till råga på allt har SD lämnat öppet mål genom att söka sig ut till hörnflaggan och den extremistiska kärntruppen med sin barocka debattartikel om muslimer i AB.

Som konstproducent kan jag tycka att det kan bli en riktigt intressant valrörelse, men jag är också ytterst tveksam till hur konsten används om symbol i en maktkamp mellan olika värderingssystem. Det har redan vädrats allt för mycket propaganda, hat, fördomar, klyschor och rena dumheter om konsten och konstnärerna i debatten.

Länkar
[1] Statens utgifter 2007, sid 32
[2] Statens kulturutgifter fördelad över utgiftsposter

Mer
SvD, AB
Soilander blandar ihop saker, Hell-man förstår inte hur KD skall kunna vinna väljare på utspelet om verklighetens folk

Andra bloggare om: , , , , , , , , , , intressant

Eliterna, Folket och Hägglund

Av någon outgrundlig anledning hade jag missat Göran Hägglunds debattartikel från den 17/9 i DN och den eldfängda debatt som följt i dess spår. Därför är jag glad att en vänlig själ i går stack artikeln i handen på mig med uppmaningen: ”den här måste du läsa”.

Mina spontana reflektioner efter första genomläsningen var att: 1) valrörelsen har börjat, och 2) kulturen används här återigen som en slägga i en politisk debatt som inte på något sätt handlar om kulturen och dess utövare, och 3) kulturen biter sig fast som en potentiell valfråga inför nästa år.

Men det som jag vill ta fasta på är att Hägglunds debattartikel handlar om makt på så sätt att KD genom Hägglund försöker att ta ledartröjan i en kampen om ett specifikt politiskt tema, som skulle kunna kallas för ”folket mot eliten”. Temat har hamnat högt upp på en rikspolitisk dagordning där den återupprepas i en mångfald av sammanhang i media och det politiska livet. Jag skulle till och med vilja hävda att det pågår en kamp till höger i politiken om vem som bäst kan formulera argumenten i denna sak, ”sätta dagordningen för frågan”, och därmed locka väljare. Skulle KD skicka ut partiledaren att signera en artikel på DN Debatt om man inte trodde att frågan var betydelsefull?

Det jag tycker är problematiskt med Hägglunds Radikala Elit är för det första att den inkluderar alldeles för många personer och fenomen som har mycket lite med varandra att göra (men det kan vi lämna därhän så länge). För det andra framställs ”folket” som om det inte fanns något elit-tänkande alls ”ute i stugorna”. Där har man fullt upp med att tänka på andra saker. Det är naturligtvis en falsk motsättning. Tvärtom omhuldas elit-tänkandet på de flesta nivåer i samhället. De som inte bryr sig om elit-filosofi, elit-konst eller elit-politik kanske bryr sig om elitidrott (som det ju faktiskt heter), elit-teknik, elit-ekonomi eller elit-underhållning. Ja, är inte TV-programmet Idol, där deltagarna utlovas en möjlig plats bland underhållningsindustrins snudd på gudalika elit, det mest talande uttryck vi har i Sverige för det elittänkande och den elitdyrkan som genomsyrar samhället?

Jag kan hålla med Hägglund i att en växande klyfta mellan folk och etablissemang kan innebära ett demokratiproblem (även om folket ju själva röstat fram det politiska etablissemanget). Men tittar Hägglund verkligen åt rätt håll? Om han lyfte blicken från kaffekopparna, glömde det kommande valåret och KD:s motgångar, och slet av sig sina ideologiska skygglappar så skulle han finna sig belägrad av elitism från alla håll.

Artikeln har debatterats flitigt, och jag har inte läst mycket av det, men här är två röster i floden:

Per Garthon på Newsmill
Peter Santeson Wilson på Inslag.se och Neo

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,