En summarisk guide till kultureliten

Det är mycket snack om eliter denna höst och inte minst om den så kallade kultureliten, som är i skottlinjen från alla möjliga håll och kanter. Dels har vi de mindre pricksäkra höftskotten från höger som ”vet” att det finns en kulturelit och ungefär var den bor någonstans, men inte så mycket mer. Sen har vi dom som är mycket selektiva när de tar ut skottriktningen, vilket lätt ger uppfattningen att kultureliten består av de anställda på DN:s kulturredaktion eller någon annan misshaglig instans. Sålunda kan man få se denna kulturelit beskylld för de mest absurda saker så fort någon känner sig misshagad av någon eller något som har med kultur att göra.

Som ändå på något sätt tillhörande denna svårgripbara kulturelit, om än kanske inte på yppersta nivå, så måste jag bestämt hävda att jag inte är ute efter att beröva någon glädjen av att smittas av läsbaciller. Inte heller vill jag ”stigmatisera vänsterhänta” och inte heller blundar jag för ”kristendomens brott”. Jag har inte speciellt svårt att acceptera ”Ingmar Bergmans yttersta vilja om försäljning av inventarier och fastigheter” och jag var garanterat inte med när delar av den svenska kultureliten ”dömde ut SF-litteraturen.” Kort sagt, jag har alltid haft väldigt svårt för svepande generaliseringar och guilt-by-association. Nu verkar det inte bättre än att detta oskick har kommit till en diskussion nära mig.

Men, jag skall ändå försöka att göra ett bidrag till debatten bidra med en granska grund kategorisering av kultureliten (om den nu ens finns). Jag skulle ändå vilja definiera tre typer av aktörer på den elit-kulturella scenen (även om många, med rätta skulle hävda att rollerna ofta flyter ihop).

Kreatörerna producerar produktioner med allehanda konstinnehåll. Här finns regissörer, konstnärer, författare, musiker, dansare, filosofer och andra intellektuella, etc etc.

Agenterna säljer, finansierar eller förmedlarna kreatörernas arbete. Här finns privata såväl som statliga aktörer. Museer, teatrar, bibliotek, gallerier, agenter, inköpare, konsulter, förlag och producenter kan räknas in i det här facket. Även statliga och privata stipendiefonder och mecenater hamnar här.

Analytikerna analyserar och kritiserar kreatörernas och agenternas arbete. Här hittar vi DN:s kulturredaktion dvs kritiker och krönikörer men också historiker och allehanda experter och kännare.

Så långt tror jag att många skulle hålla med mig om själva kategoriseringen. Svårare blir det när man skall försöka att definiera vilken nivå en aktör måste agera på för att få inrangeras i kulturens ”elit” eller dess ”yppersta elit”. Här blir det mycket, mycket svårare att nå en konsensus. Ja, många skulle säkert hävda att sjäva försöket att definiera en sådan gräns är något som går emot konstskapandets natur. Att principerna för att värdera ett konstnärskap inte fungerar på samma sätt som att värdera t.ex. en idrottsmans insats. Alla försök till sådana definitioner på en institutionell nivå riskerar att skapa uppror. Att en myriad av definitioner ändå tillämpas på mikronivå och diskuteras flitigt agenter emellan är ingen hemlighet. Själv låter jag frågan tills vidare bero.

PS: Och vad har detta med makt att göra? En hel del. DS

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Kulturen som valfråga och konsten som symbol

Kulturpolitiken som valfråga? Det verkar nästan osannolikt, men inför 2010 så försöker åtminstone Sossarna att lyfta frågan, och med vinterns debatter har kulturen och konsten kommit att bli en vattendelare mellan höger och vänster, en nyckelfråga som kan användas för att positionera partierna mot varandra. Jag har tidigare, på annat håll, hävdat att konservativa, liberala och högerextrema politiker kommer att försöka föra fram frågan om den skattefinansierad kulturens vara eller inte vara i nästa års valrörelse. Hägglund har redan klampat in med elefantfötter i debatten med sitt ”verklighetens folk” och även om inte Sverigedemokraterna hakat på så misstänker jag att man hittar många av deras sympatisörer bakom de hätska utfallen mot kulturproducenter i t.ex. DN:s och Newsmills kommentarsfält.

Argumenten i debattinläggen är välkända: skattebetalarna skall inte finansiera konstnärers verksamhet I själva verket kostar direkta bidrag till konstnärerna skattebetalarna cirka 30 kr per år och person. Den största delen av de restrerande 970 kronorna går till institutioner, bibliotek, folkbildning och media. Det finns med andra ord många andra områden som skattebetalarna skulle kunna angripa med ett mycket bättre resultat. Försvaret kostar t.ex. varje skattebetalare ca 4000 kronor per år och kulturen är bara en piss i havet jämfört med statliga utgifter för trygghetssystemen. Frågan är med andra ord inte en principfråga utan ideologiskt betingad. Den handlar om värderingar. Konsten (och de intellektuella i allmänhet) utpekas här, direkt – eller indirekt genom association, som hantlangare åt den elit som styr landet. Kulturproducenterna är klassfiender som blickar ner på den hårt arbetande svensken från sina höga hästar samtidigt som han/hon profiterar på arbetslösa arbetare genom att uppbära konstnärslön. Att verkligheten ser annorlunda spelar ingen roll. Detta är en symbolfråga av dignitet som är lika otäckt auktoritär som den är klassisk (akademiker, intellektuella och konstnärer är ofta de första att avrättas i revolutionens kölvatten).

Det är därför intressant att Sossarna nu med Pagrotsky i förarsätet nu tar kampen om just denna symbolfråga och försöker frammana en bild av ekonomisk och kulturell välfärd som doftar 50-tal. Man talar därmed på ett paradoxalt sätt direkt till de väljare som lämnade S för SD under förra valet. Till råga på allt har SD lämnat öppet mål genom att söka sig ut till hörnflaggan och den extremistiska kärntruppen med sin barocka debattartikel om muslimer i AB.

Som konstproducent kan jag tycka att det kan bli en riktigt intressant valrörelse, men jag är också ytterst tveksam till hur konsten används om symbol i en maktkamp mellan olika värderingssystem. Det har redan vädrats allt för mycket propaganda, hat, fördomar, klyschor och rena dumheter om konsten och konstnärerna i debatten.

Länkar
[1] Statens utgifter 2007, sid 32
[2] Statens kulturutgifter fördelad över utgiftsposter

Mer
SvD, AB
Soilander blandar ihop saker, Hell-man förstår inte hur KD skall kunna vinna väljare på utspelet om verklighetens folk

Andra bloggare om: , , , , , , , , , , intressant

Eliterna, Folket och Hägglund

Av någon outgrundlig anledning hade jag missat Göran Hägglunds debattartikel från den 17/9 i DN och den eldfängda debatt som följt i dess spår. Därför är jag glad att en vänlig själ i går stack artikeln i handen på mig med uppmaningen: ”den här måste du läsa”.

Mina spontana reflektioner efter första genomläsningen var att: 1) valrörelsen har börjat, och 2) kulturen används här återigen som en slägga i en politisk debatt som inte på något sätt handlar om kulturen och dess utövare, och 3) kulturen biter sig fast som en potentiell valfråga inför nästa år.

Men det som jag vill ta fasta på är att Hägglunds debattartikel handlar om makt på så sätt att KD genom Hägglund försöker att ta ledartröjan i en kampen om ett specifikt politiskt tema, som skulle kunna kallas för ”folket mot eliten”. Temat har hamnat högt upp på en rikspolitisk dagordning där den återupprepas i en mångfald av sammanhang i media och det politiska livet. Jag skulle till och med vilja hävda att det pågår en kamp till höger i politiken om vem som bäst kan formulera argumenten i denna sak, ”sätta dagordningen för frågan”, och därmed locka väljare. Skulle KD skicka ut partiledaren att signera en artikel på DN Debatt om man inte trodde att frågan var betydelsefull?

Det jag tycker är problematiskt med Hägglunds Radikala Elit är för det första att den inkluderar alldeles för många personer och fenomen som har mycket lite med varandra att göra (men det kan vi lämna därhän så länge). För det andra framställs ”folket” som om det inte fanns något elit-tänkande alls ”ute i stugorna”. Där har man fullt upp med att tänka på andra saker. Det är naturligtvis en falsk motsättning. Tvärtom omhuldas elit-tänkandet på de flesta nivåer i samhället. De som inte bryr sig om elit-filosofi, elit-konst eller elit-politik kanske bryr sig om elitidrott (som det ju faktiskt heter), elit-teknik, elit-ekonomi eller elit-underhållning. Ja, är inte TV-programmet Idol, där deltagarna utlovas en möjlig plats bland underhållningsindustrins snudd på gudalika elit, det mest talande uttryck vi har i Sverige för det elittänkande och den elitdyrkan som genomsyrar samhället?

Jag kan hålla med Hägglund i att en växande klyfta mellan folk och etablissemang kan innebära ett demokratiproblem (även om folket ju själva röstat fram det politiska etablissemanget). Men tittar Hägglund verkligen åt rätt håll? Om han lyfte blicken från kaffekopparna, glömde det kommande valåret och KD:s motgångar, och slet av sig sina ideologiska skygglappar så skulle han finna sig belägrad av elitism från alla håll.

Artikeln har debatterats flitigt, och jag har inte läst mycket av det, men här är två röster i floden:

Per Garthon på Newsmill
Peter Santeson Wilson på Inslag.se och Neo

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,