Centraliserat vs distribuerat (och mer lönsamt än SAAB PV)

Jag föreställer mig att vi i allmänhet har lättare att acceptera storskaliga, centraliserade enheter som mer förnuftiga än distribuerade, decentraliserade dito. Det visar sig t.ex. i politikens fokus på det ”industriella” i form av storskalig massproduktion av varor och tjänster som förväntas generera ett överflöd på grund av de hävstångar som uppstår när produktionen skalas upp dramatiskt. Detta är ett tänkande som också trängt in i den kulturekonomiska debatten och vokabulären i form av begrepp som t.ex. ”musikindustrin”.
Inte minst de senaste årens debatter om konst och entreprenörskap tycks förmedla uppfattningen att konstens utövare också borde bete sig som industrier. Entreprenören – som jag uppfattar användningen av begreppet – har inte bara som mål att överleva utan försöker också jaga tillväxt. monopol och skalfördelar. Kulturproduktionens potential som industri – eller som inspiration till industrin – används i sin tur som argument när man distribuerar offentliga medel  till kulturen.
I själva verket skulle jag säga att kulturproduktion som avgränsat verksamhetsfält på ekonomins område är allt annat än industriell. Den är småskalig, nätverksbaserad och hantverksinriktad. Ekonomiska transaktioner sker inte sällan med byteshandel. Och näringsidkarna har knappast anspråk på att dominera marknader genom monopol eller uppköp (därmed inte sagt att det inte finns konkurrens).
Min poäng är att om man vill titta på de konstnärliga näringarna med nationalekonomiska glasögon så måste man helt enkelt bortse från den gängse bilden av kulturen som industri och snarare titta på den som en distribuerad organism där samverkande autonomer kan ha stor påverkan på samhället. Glädjande nog finns det – framför allt i USA – undersökningar om hur den kulturella sektorn påverkar ekonomin i städer och regioner som tar hänsyn just till det här synsättet (jag har skrivit om det tidigare) och vars slutledningar är rätt häpnadsväckande.
Det här sättet att lyfta fram fenomen eller sektorer i samhället är verkligen inget nytt, tvärtom! Det känns som om det funnits en livlig debatt sedan länge i akademiska kretsar om hur man kan förstå samhälle och mänsklig organisation på ett radikalt annorlunda sätt. Däremot tycks det mig som om den politiska debatten – också på kulturområdet – är fast i ett tänkande där man prioriterar och framhåller den tunga, globala industrin och förbiser eller förminskar den sprudlande men minst lika lönsamma undervegetationen.
Låt mig ta ett belysande exempel. Jag har frilansat med enskild firma i femton år. Under vart och ett av de åren har min lilla firma som sysslar med konst, skrivande, utbildning och webb uppenbarligen haft en större vinst än SAAB personvagnar som ju gått med förlust sedan starten (utom möjligtvis ett år om jag inte minns fel). Jag vet att det inte är ett helt rättvisande exempel – men det säger något om hur vi ser på betydelsen av stora, centralstyrda enheter för vår ekonomi. Är det inte dags för ekonomerna och politikerna att lyfta blicken från malmfält, skogar och kullager? Bortom de stora maskinernas värld kryllar det av liv. Lönsamma små liv!
PS. Tack till Mårten Arntzen vars tweetar om David Throsby fick mig att skriva den här postningen DS.

Om processkonstens popularisering

Man kan säga vad man vill om Lars Vilks politiska agenda när det gäller hans verk Rondellhunden– eller om dess konstnärliga kvaliteer – en sak är säker: få konstnärer har gjort mer för att popularisera föreställningen om det breda, inkluderande processkonstverket och dess metodik. När journalister som t.ex. Lars Linder och Janne Josefsson utan omsvep, förbehåll eller långa pedagogiska förklaringar deklarerar att deras bevakning av ”Rondellhunden” också innebär att bevakningen i sig inkluderas i verket kan man säga att Vilks arbetssätt blivit accepterat av breda folklager. Numera skämtas det friskt om samhällsfenomen som varande processkonst med en hel del ”hö-hö”, ”he-he” och ”nudge-nudge”. De pigga blinkningarna mot koncept- och processkonsten blir för det mesta lite väl banala, men det är det (nog) ändå värt att bjuda på.
Eftersom mitt sätt att arbeta på ett ytligt sätt påminner om Lars Vilks (även om vi troligen står väldigt långt ifrån varandra både när det gäller moraliska och politiska ställningstaganden såväl som när det gäller gestaltning) känns det rätt befriande att föreställa sig att jag i fortsättningen kan slippa alla omständiga förklaringar för en oinitierad publik om varför mina konstprojekt bör betraktas som konst.

Jonas Mosskin skriver på ”Psykologer ser på konst” rättframt om svårigheterna att närma sig en konst (i det här fallet min konst) som försöker överskrida gränserna mellan olika discipliner och där medieframträdandet är en integrerad del av verket. I texten, som är en rapport från ateljébesöket hos mig den 26/9, skriver Jonas just om hur han fått ett slags ökad förståelse för att det jag håller på med faktiskt kan ses som konst och vad det i så fall kan innebära för konstbegreppet.
Brunbergs forskande förhållningssätt har tagit honom till många gränsland där psykologi, pedagogik, sociologi, statsvetenskap, arkitektur, historia och filosofi är discipliner som befinner sig i ett möte eller i en skärningspunkt med Brunbergs verk. Det här flerdisciplinära mötet med andra sammanhang har bitvis gjort att jag själv haft svårt att betrakta honom som en konstnär i första hand, utan snarare som en hobbyforskare inom demokratistudier och samtidshistoria. Det var först i samband med utställningen P.K. – en utställning om intolerans på Forum för levande historia och Brunbergs projekt Tolerera som jag förstod och såg det konstnärliga djupet bakom flirtandet med andra discipliner. För mig som även känner Brunberg privat sedan tio år var det en insikt att förstå att det tagit mig så lång tid att betrakta det som just konst. Den pinsamma insikten fick mig ändå att reflektera över att konsten möjligen kan gå mot upplösning åtminstone för mig som betraktare, när den beblandar sig och går för nära andra sammanhang och verksamheter.

Foton: Jonas Mosskin
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

En rapport och ett omnämnande

Jonas Mosskin från Psykologer ser på konst publicerade i dag en kort rapport från ateljébesöket hos mig i förra veckan. Den är riktigt intressant – läs den här! Och läs för all del gärna också den korta betraktelse om besöket som jag själv publicerade häromdagen

Medan jag ändå håller på och skriver om omnämnanden så måste jag få förmedla att mitt verk 19 years omnämns på bloggen The Nature of Cities i en artikel skriven av Dr. Keith Tidball, som är ”Senior Extension Associate in the Department of Natural Resources at Cornell University in Ithaca, NY”. Hans artikel har titeln ”Greening in the Red Zone: Thoughts on disaster, resilience and community greening in the peopled landscape”.Läs den också, den är riktigt intressant den med.

Konst, psykologi, intentionalitet och process

”Processen är det enda som en konstnär har full kontroll över.”

Ungefär så skall Patti Smith ha uttryckt sig i en intervju eller möjligen i sin bok ”Just Kids”. Jag har som vanligt glömt var jag läste citatet och inte lyckats hitta det igen men det spelar kanske inte så stor roll om det inte är helt korrekt – bra är det i alla fall.
Ett konstverk som lämnar ateljén för att visas i offentligheten är för evigt dömt att tolkas och analyseras av betraktare och brukare. Förhoppningsvis väcker verket tankar och känslor hos betraktaren utifrån dennes personliga historia eller diskuteras som en del av något större – en trend, tidsanda eller aktualitet. Processen däremot – hur verket formuleras, planeras, gestaltas och utförs – förblir ofta i det fördolda, lagrat i konstnärens medvetande och arkiverat som skisser, utkast, texter och försök av olika slag.
Till detta kommer intentionaliteten med dess psykologiska splittring som delar upp föreställningen om vad som är konstnärens avsikt med verket i en offentlig sfär och en privat. Det finns med andra ord alltid en gräns för vad en konstnär vill förmedla om sitt verk – de delar som är för nära självets kärna väljer de flesta naturligt nog helst att inte prata om offentligen.
Konstnärlig autonomi är med andra ord möjlig just på grund av dessa gränsdragningar av konstnären gentemot omvärlden. Det är också i den bubblan – bortom all insyn – som kreativiteten kan få flöda utan hämningar.
Just på grund av de speciella förutsättningar som råder i bubblan vore det intressant om man ibland lättade lite på förlåten och lät andra få se vad som sker därinne. För många konstnärer är det av förklarliga skäl ett stort steg att ta. Det är helt enkelt inte värt riskerna. Själv hör jag till dem som kan vara mycket restriktiv med att förmedla mina mer personliga avsikter med mina verk men som däremot gärna redovisar konceptualiserings- och gestaltningsprocessen, och därför tackade jag utan tvekan ja när Jonas Mosskin frågade mig om jag ville släppa in ”Psykologer ser på konst” i min ateljé.
Jag tycker att samtalet (som ägde rum den 26/9) blev både roligt och dynamiskt, inte minst därför att Jonas, som själv är psykolog, inte väjde för att ställa ingående frågor om sådant som man i många ”interna” sammanhang tenderar att ta för givna – hur det går till när idén till ett specifikt verk koncipieras och vad som händer i gestaltningsprocessen, om hur man kan se på en konst som tenderar av överskrida gränserna till andra discipliner, och om metodik och avsikter.
Jonas Mosskin har verkligen ett intressant projekt på gång som jag tycker fyller ett tomrum i ett konstsamtal som annars alltför ofta tenderar att fokusera på konstverk som frikopplade från konstnärens intention och en komplex kreativ process.

Ateljen uppstädad och förberedd med fruktskålar och vinglas inför besöket.

Post scriptum:
Det finns förstås konstnärer som t.ex. bloggar om sin konstnärliga process. Daniel Milton och Magdalena Nordin är två exempel. Fler exempel hittar ni på promulgator.net

Ateljébesök – "Psykologer ser på konst" den 26 sept

Den 26 september kl 19-21 besöker Psykologer ser på konst min ateljé i Lövholmen/Gröndal för ett samtal om kreativa processer med min konstproduktion som utgångspunkt. 
Ateljébesöket och samtalet äger rum på Färgkontoret, i Liljeholmen, Lövholmsgränd 12, 1tr, kl. 19-21. Kom i tid! Antalet platser är begränsat till max 20 personer, så maila till jonas@mosskin.se och berätta om du kommer. Entré 200 kr. Läs mer om evenemanget och anmälan på psykkonst.se. Det finns också ett Facebook-event för besöket. Anmäl dig du med!
Psykologer ser på konst drivs av psykologen Jonas Mosskin som också arrangerar Psykologer tittar på film och Psykologer läser böcker. Organisationspsykologen Malin Edlund (känd från SR:s Radiopsykologen) medverkar också. Så här beskrivs verksamheten i ett utskick:
Psykologer ser på konst genomför guidade visningar till konstutställningar och olika samtal om den kreativa och konstnärliga processen. Vi gör besök i ateljén hos intressanta konstnärer. Tanken är att en liten och intim krets av personer har möjlighet att lyssna och fördjupa sig i den enskilde konstnärens skapande. Genom dialogen hoppas vi kunna kasta ljus över en unik och konstnärlig process. Under våren genomfördes ateljébesök hos Charlotte Gyllenhammar och Anders Widoff. Samt en guidad visning på Wanås och en på Bonniers Konsthall.
För mig är det här en sällsynt typ av evenemang. Jag kan inte komma ihåg när jag sist släppte in en grupp okända människor i min ateljé för att diskutera min arbetsprocess men jag antar att det måste ha varit på Konstfack. Det är en stor skillnad att presentera en arbetsprocess, som ofta är ganska intuitiv och spretande – och att diskutera de drivkrafter som ligger bakom ett verk – jämfört med att presentera den ”officiella” berättelse som man tenderar att skapa kring ett färdigt verk inför t.ex. en utställning. Under ett sånt här besök kommer alla brister och skavanker bli uppenbara och man öppnar sig därmed för en helt annan typ av kritik. Det känns med andra ord både spännande och nervöst, men också väldigt roligt – inte minst eftersom den konstnärliga arbetsprocessen så sällan lyfts fram.

Konstkickoff i de sydöstra delarna av riket

Som konstnär och egen företagare får man fixa sina egna kickoffer, firmafester och julluncher (om man nu inte är anställd förstås). Att ha firmafest på en man hand kan förstås bli lite enahanda – men en kickoff fungerar alldeles utmärkt. Årets kickoff blev en konstresa i södra Småland och östra Skåne med inspirerande besök på Vandalorum i Värnamo, Växjö Konsthall och Wanås. Det blev inga bilder från mitt premiärbesök på Vandalorum men jag kan speciellt rekommendera den pågående utställningen med Anders Krüger som bjöd på en del överraskningar. Det var också mitt första besök på Växjö Konsthall som visade grupputställningen Woodstock 2012 – en myllrande, tät och lekfull utställning på liten yta med både etablerade och nya namn. Och ändå: att få se Marianne Lindberg de Geers skulptur utanför konsthallen (bild nedan) måste betraktas som Växjö-besökets toppupplevelse.
Marianne Lindberg de Geer – Växjö

Anders Wallgren, ”National Front”, Woodstock 2012, Växjö
Mattias Nordéus, ”Zone of the enders”, Woodstock 2012, Växjö

 Wanås blev den sista anhalten på denna miniturné. Jag kan inte tänka mig ett bättre ställe att kickoffa på. Rikligt med inspirerande konst för att kicka igång systemet och starta upp tankeverksamheten – och lika rikligt med oerhört vacker skog för att kyla ned systemet och gynna eftertanken. Jag kunde konstatera att en hel del hänt sen jag var här sist. Det är fantastiskt glädjande att se hur Wanås lever och växer så att det knakar – bland annat med ett nytt filmrum som visade ett smart iscensatt program med indisk videokonst och nya verk i parken. Inte nog med det – flera av verken växer i sig. Hur kommer Henrik Håkanssons inhägnade stycke natur att se ut om tio år? Om tjugo? Trettio? Jag kan bara föreställa mig!
Yoko Ono, ”Wish Trees for Wanås”, Wanås 2011.

Anne Thulin, Wanås, 2010.

Sissel Tolaas, ”Återblick/Revisit”, Wanås, 2012.

Fatala fantasier om strypta kulturbudgetar

Så fort kultur debatteras i medierna kan ni ge er den på att någon i ett kommentarsfält någonstans kommer att slänga in åsikten att kultur enbart skall finansieras med privata medel. Exemplet Kansas visar att en sådan strategi kan vara förödande för den politiker som vågar sig på att genomföra något sådant i praktiken. Historien börjar sommaren 2011 när Kansas republikanske guvernör Sam Brownback släcker ned den delstatliga offentliga kulturfonden Kansas Arts Commission (KAC) och slopar all offentlig kulturfinansiering. Kansas – som därmed också förlorar sina statliga kulturmedel – blir den enda amerikanska delstaten helt utan offentligfinansierad kultur. I stället vill Brownback satsa på en privat fond som skall fixa privata medel till kulturen från näringslivet. Det hela liknar ett radikalt experiment i konservativ kapitalistisk kulturpolitik. Ett försök att realisera en ständigt återkommande ultrakonservativ fantasi.

Inte nog med att hans eget initiativ – den privata fonden – enligt kritikerna hade misslyckats med att samla in de pengar som behövdes, senatorn hade också missat två viktiga faktorer: offentligfinansierad kultur är populär och genererar många arbetstillfällen till en låg kostnad

I den konservativa retoriken framhåller man gärna att skattemedel går till radikal, ”modern” konst som är stötande för vanligt folk (inte minst efter skandalen med Andres Serranos ”Piss Christ”). Shane Ferro skriver i Artinfo att ”kontroversiell och politiserad konst är inte den statliga institutionens (National Endowment for the Arts – den federala stödordningen för kultur i USA) ‘smör och bröd’ – den är snararast en resurssnål och serviceinriktad (lean) institution som distribuerar sina medel till många amerikanska småstäder, och mycket av den konst som den finansierar är ganska banal”. Ferro menar att den kommersiella konstscenen i Chelsea, NY alltid kommer att streta på men att det är människorna på landsbygden som drabbas hårdast av nedskärningar i kulturbudgeten.

Det är också lätt att underskatta de ekonomiska följderna för den lokala ekonomin om man stryper den offentliga kulturfinansieringen. Den sparkade chefen för KAC, Henry Schwaller, sa i en intervju till Artinfo strax efter Brownbacks beslut i juni 2011:

We know that there are about 4,000 nonprofit arts jobs in Kansas related to what we do. They generate $150 million in economic impact, and $15 million in revenue for the state. So this is going to be a slow, painful process.

Ni läste rätt. Kansas kulturbudget låg ursprungligen på nästan 1,5 miljoner dollar (med NEA:s stöd inräknat). Man beräknar alltså att dessa lata, rödvinspimplande kulturkoftor med sin ideella verksamhet genererar inkomster till delstaten på nästan hundra tio gånger det belopp som delstat och stat delar ut till de lokala kulturorganisationerna (150 st) och konstnärerna (40 st). Det är en vinst som en amerikansk delstat har råd att vara utan i dessa kristider.

(läs också den här rapporten om kulturens ekonomiska inverkan på Kansas-staden Wichita)

Ett år efter Gov. Brownbacks drastiska strypning av kulturen, den 1 juni i år, efter en intensiv medborgarkampanj tvingades han att krypa till korset och skapa en ny kulturfond med i princip samma omfattning på finansieringen som tidigare fast med det mer trendiga namnet ”Kansas Creative Arts Industries Commission”.

Ian David Moss sammanfattar sensmoralen på ett utmärkt sätt på bloggen createquity:

For years, conservative ideologues have been trying to kill funding for the arts at the state level, but the threat of losing matching federal funds from the NEA had always held them in check. So finally, one governor follows through and eliminates funding entirely, and he gets lambasted mercilessly for it all year and has to reverse his stance in the very next budget. What does that say to the next governor who might be thinking about following Brownback’s lead?
It says you don’t want to mess with arts funding.

Jag tror att även svenska politiker kan ha något att lära av fiaskot i Kansas.

Andra bloggare om: , ,

Konstens frontlinjer och multikulturella myriad

Det finns så oerhört mycket konst i dagens värld och så många olika genrer och hybrida konstformer att denna ”multikulturella” myriad borde trotsa alla försök att utmåla en konstnärlig genre eller estetik som dominerande och andra som underkastade. Om man tar på sig de bredaste glasögonen man har hittar man allt från naturalistiskt måler i gallerimiljö till streetart, konceptuell performance, fotografi, arkitekturkonst, offentliga verk, postrelationella experiment, hantverkskonst och mycket mycket mer. Och detta bara i Sverige. Tar vi oss utanför gränserna hittar vi boomande konstsfärer som bidrar till myriaden, och den blir inte mindre komplex av att västvärldens ekonomiska dominans på området inte längre är given.
Att försöka måla upp en frontlinje i en politisk kamp om konsten innebär med andra ord att försöka koka ner konstens pluralism till två möjliga hållningar som enkelt kan ställas mot varandra. Det borde vara en omöjlighet, ändå finns det många som försöker.
Ett sätt att skapa den här frontlinjen är genom kvalitetsbegreppet, dvs. att det finns en föreställning om vilken konst – eller genre – som är kvalitativt bättre än någon annan. Det är en uppdelning som ofta förfäktas av konstnärer och konstagenter (curatorer, intendenter, teoretiker, samlare, gallerister, journalister etc.) – inte minst för att legitimera urvalsprocesser av olika slag – men som i grund och botten är värdelös som objektiv kunskap.
Ett annat sätt är att dra upp skiljelinjen, som just nu manifesteras av en rad politiska debattörer från konservativt håll, är att hävda att en viss genre är mer historiskt förankrad i människans liv och varande och därför borde ses som kvalitativt överlägsen. Jag pratar förstås om vurmen för det figurativa måleriet hos konservativa kulturdebattörer som Roland Poirier Martinsson, Johan Lundberg och Johan Wennström.
I de debatter som förs längsmed denna frontlinje påstår man ibland att den figurativa konsten – eller rättare sagt, en viss typ av figurativ konst – också har en bredare folklig förankring i samtiden än all annan konst och att den därmed i kraft av majoritetens stöd borde ges större utrymme av konstens agenter och i medierna. Med den upplevda positionen av underlägsenhet gentemot en konstelit kommer också ett visst martyrskap som göder föreställningen att den figurativa konsten borde få ta mer plats än den gör på grund av dess objektiva kvaliteter.
Hela detta (konservativa) ”frontlinjekomplex” är som jag ser det lika värdelös som objektiv kunskap om konsten som alla andra försök att dela upp konsten i en ”konfliktvärdig” dualitet. Den säger i regel lite eller inget om konsten och hur och varför den skapas – och för vem. Däremot kan den vara användbar i striden om dominans inom konstens eller politikens område.
Konsten är inte ett skyttegravskrig mellan två allianser, den är inte partipolitik. Snarare består den av en myriad av skyttegravar där grupper och enstaka aktörer försöker att hitta sitt sätt att uttrycka sig och överleva. Martyrskapet grasserar förvisso inom alla dessa enheter. Det är inte svårt att hitta konstnärer och konstagenter som odlar föreställningen om sin egen underlägsenhet – av ganska naturliga skäl med tanke på arbetsvillkoren.
Jag vet att jag personligen varit smittad av detta svartvita tänkande, och speciellt under och efter studietiden på Konstfack. I dag vill jag hellre lyfta fram rikedomen i den konstnärliga pluralismen och förkasta kvalitetsbegreppets dogmatiska sida. Detta har förstås till viss del med en ökad erfarenhet och en bättre självkänsla att göra, samt säkert att jag i kraft av att vara åtminstone lite etablerad inte längre behöver bevisa allt. Men det är inte hela sanningen. Konstens ”multikulturalism” är något som tilltalar mig.
Läs mer:
Den här artikeln är skriven med anledning av debatten kring det senaste numret av Neo. Se gårdagens postning.
Roland Poirier Martinsson
Vi är underkastade verkligheten (som det latinska ”subjekt” säger: under-kastad), världen presenterar sig (objekt) för oss. Vi uttrycker intrycken genom att re-presentera dem, åter-ge dem.
Johan Wennström
Marknaden efterfrågar lystet föreställande bilder. Men överallt lyser svenska konstnärer med sin frånvaro. Vår roll i konstvärlden är marginell. Andra tar upp större plats.
Helt kort menar Scruton att det han ogenerat kallar skönhet är ett mänskligt behov. Utan det sköna och det estetiskt vilsamma riskerar vi att förlora insikten om livets betydelse.

 

Tramsigt om konsten i nya Neo

Omslaget av nya numret av Neo är riktigt smaskigt. Ett färgöversköljt kranium pryder framsidan med den braskande rubriken ”Kampen om konsten” och informationen att Johan Wennström kräks på konstens spyor. Jag brukar inte läsa detta (numera) borgerliga magasin, men omslaget fick mig faktiskt att gå igång. Och min tidigare magkänsla att Neo är en intressant publikation från högerflanken fick mig att hoppas på några intressanta, insatta och djuplodande artiklar om konsten med liberala/konservativa övertoner. Jag måste säga att jag blev riktigt grymt besviken.
Visst, intervjun med Bengt Ohlsson är bra. Den ger prov på det långsamma och eftertänksamma temperament som ofta är förhärskande inom kulturvärlden. Den ger nya perspektiv på den debatt om kulturvänstern som Ohlsson drog igång i Dagens Nyheter. Men resten?
Jag hittar bara ytterligare två ”artiklar” till om konsten i detta nummer av Neo (jag har inte lusläst så jag kan ha missat något). Johan Wennström radar upp nio konstverk/konstnärskap som får representera den ”negativa konsten” med några korta, redogörande och sarkastiska texter. Ett konstens skräckkabinett för borgerligheten att förfasas över. Inte mer än så. ”Trams” som en kollega twittrade. Ett uppslag består av grafik som ger en översiktlig bild av hur pengarna är fördelade i kulturbudgeten som är så ytlig att den skulle platsa i en betydligt mindre seriös tidskrift.

That’s it.
Paulina Neuding slår sig för bröstet och skriver att ”Neo är sveriges bästa politiska magasin”. Nu har jag inte följt Neo genom åren så jag kanske får äta upp de här formuleringarna, men om detta är vad Neo har att komma med när det gäller kulturpolitisk debatt så vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Säga vad man vill om ofta utskällda Axess. När det gäller att syna kulturens politik och ideologier från ett borgerligt håll ligger man inte ens steget före, man har redan för länge sedan varvat Neo.

Uppdatering:

Martin Aagård är inte heller speciellt nådig mot Neo i AB. Han gör följande intressanta observation:

Det märkligaste i det nya numret är när esteten Johan Wennström upprättar ett litet förbrytargalleri över bildkonstnärer han tycker är ”negativa”.
Det är en osmaklig form av konstkritik. Nej, jag tänker inte dra paralleller till nazistiska utställningar med ”urartad konst” – Johan Wennström vill inte förbjuda något. Han vill bara inte bli störd av konstig konst.
Och där finns nog den sorgliga egenskap som mest av allt definierar borgerligheten – den stora viljan att få bli lämnad i fred.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Kampen om Kulturen, del 2 – myten om -68

Jag fortsätter här att lyfta fram ytterligare ett inlägg från min blogg konstpol om allianspartiernas försök att i grunden förändra kulturpolitiken som publicerades 12/12 2010. Den tidigare artikeln hittar du här. Konstpol var en blogg som jag startade 2010 för att debattera kulturpolitik och politisk konst. Den har legat i träda länge och jag kommer därför successivt att lyfta över ett urval av inlägg till den här bloggen som därmed också kommer att handla mer om kultur- och konstpolitik i framtiden.
I mitt förra inlägg skissade jag en snabb bild av hur Alliansen under den senaste mandatperioden försökt att omdana en i grunden Socialdemokratisk kulturpolitik på ideologisk grund, och hur det påverkade valutgången. I det här inlägget tänkte jag titta närmre på ett av de ideologiska tankespår som förekommit i debatten.
Myten om -68
I de kulturpolitiska debatter som förts på bloggar och i media återkommer ständigt argumentet från högerhåll att dagens kulturpolitik är en skapelse av Socialdemokratin och den revolutionära vänstern, och att dagens ”kulturelit” alltsedan 1968 är en bastion för denna vänster.
Markus Uvell, vd på Timbro uttrycker detta på ett intressant sätt i en artikel på DN Debatt den 31/10 2010. Uvell skriver att han ser ”slentrianmässiga vänsterperspektiv” av ”tankefigurer, retorik och prioriteringar … hos många journalister, hos personer inom kulturlivet och i den akademiska världen”. Detta, menar Uvell, har orsakats av Socialdemokraternas långa maktinnehav, och skall ses som en anpassning till maktens intressen därför att det är ”kortsiktigt gynnsamt för karriären.”
Det stora problemet med hans analys av kultur-sverige är att den är i grunden föråldrad, för att inte säga rent felaktig. Jag är benägen att hålla med Åsa Lindeborg när hon i Aftonbladet den 19/2 2009, skriver att ”det är i sammanhanget en tragikomisk absurditet, att både högern och vänstern inbillar sig att alla som sysslar med kultur är vänster. … I själva verket är kulturlivet påfallande apolitiskt och många kulturarbetare lika ointresserade av politik som de lokalpolitiker som nu ska ta hand om ”kulturportföljerna” är ointresserade av eller okunniga om kultur.”
Jag skulle säga att denna ”apolitiskhet” handlar om att vägra att definiera sig som konstnär utifrån tydliga politiskt ideologiska skiljelinjer. Detta innebär att de politiska partierna från hela det politiska spektrat har svårt att förstå vem som är dess allierade inom t.ex. kulturvärlden.
Jag antar att många liberala/konservativa politisker och opinionsbildare håller så envist fast vid ”myten om -68” därför att den erbjuder en tydlig, och trygg, ideologisk konfliktyta, där man slipper omaket att försöka överbrygga de språkliga skillnader som visar sig i detta ”apolitiska”. Men, och jag tror att Alliansens berörda politiker också förstått detta, politiska beslut skulle kunna bli rent bisarra om de baseras på denna myt, vilket i sin tur kan leda till att en politiskt slumrande kulturvärld plötsligt mobiliserar mot dem (precis som kulturvärlden nu mobiliserar mot Sverigedemokraterna).
Inbrytningar
Uvells slutsats är att det finns ”ett stort behov av att göra inbrytningar i dessa miljöer, att vädra ut gamla föreställningar och stödja personer och idéer som utmanar koncensus (sic)”.Den kanske allra viktigaste politiska uppgiften de kommande fyra åren är ”att bygga riktigt breda borgerliga allianser, innefattande även denna typ av samhällsområden. … Partipolitik och budgetbalans i all ära, men den stora fördelen med Socialdemokraternas historiska nederlag är att det öppnar upp för en mer nyanserad och mångfacetterad samhällsdebatt. Rätt utnyttjad kommer denna öppning att kunna resultera i inte bara en borgerlig politik utan på sikt också i ett allt mer borgerligt samhälle, på djupet. Det arbetet kan nu börja på allvar.”
Just sådana ”inbryningar” har Alliansen ägnat sig åt under den senaste mandatperioden, men man har trots allt genomfört dom med ganska varsam hand. Kanske skall man läsa Uvells debattinlägg som en uppmaning till Alliansregeringen radikalisera sin kultur- och mediepolitik.
De flesta analyser jag läst av Socialdemokraternas kris har kommit att handla om ekonomi, välfärd och jobb. Man får inte får glömma kulturfrågorna i det utvärderingsarbetet. De kanske inte drar stora väljargrupper till partiet men om man lägger sig platt för offensiven från höger och inte förnyar sin kulturpolitiska agenda så riskerar man att förlora kampen om de ”mjuka” frågor som handlar om t.ex. folkbildning, psykiskt välmående, kritiskt tänkande och kreativa processer.