Diagram – ett verk om liminalitet

[magny image=”http://blog.maktverktyg.com/wp-content/uploads/2014/11/diagram_studio_front_2400.jpg” title=”” description=”” align=”left” click=”1″ scroll_zoom=”1″ scroll_size=”1″ small_image=”” canvas_mode=”1″ maxwidth=”680px” zoom=”1″ dia=”200px” skin=”new-im-frame-simple,new-title-off,new-description-off,new-slider-below,new-im-magnifier-simple new-im-magnifier-square” ]

 

 

Vintern 2014, när jag letade efter information om samarbeten och utbyten mellan konstnärer och flyktingar så ramlade jag över det förträffliga begreppet liminalitet. Liminalitet kan beskrivas som en viss typ av upplevelse eller kvalitet som uppstår när en människa befinner sig på tröskeln till ett nytt stadium i sitt liv, utan att ha kommit dit, på samma gång som hen har lämnat sitt gamla liv, eller identitet bakom sig. Det är ett tillstånd av emellan-varande som kan präglas av förvirring, maktlöshet och identitetslöshet, men som också kan bära ett löfte eller hopp om ett annat, bättre liv. Begreppet har sitt ursprung inom 1800-talets antropologi där det använts för att studera passage-riter, men har på senare tid fått en bredare användning.

Jag dröjde mig kvar vid begreppet när jag fann det i en akademisk text i tidskriften Transformations Journal som analyserar begreppet utifrån ett samarbete mellan flyktingar, aktivister och konstnärer i en liten ort i västra Australien som bland annat resulterade i utställningen ”Liminality”. I teckningen Diagram har jag utgått från den texten och försökt göra en kartläggning av spatiala och temporala aspekter av min tolkning av begreppet liminalitet i vilken flykten (i vid bemärkelse) och flyktingens situation på många sätt står i centrum. Också berättelsen om min fars flykt från Estland till Sverige 1944 har haft en viss betydelse för gestaltningen. Diagrammet beskriver ett slags rörelse genom det liminala rummet som innehåller repeterande delar, transitiva och intransitiva stadier, nyckelord och utgångar mot andra förståelser av begreppet.

En teckning av den här typen är inte lätt att dokumentera på ett bra sätt och därför har jag valt att lägga upp bilden här med ett ”förstoringsglas” så att man kan studera delarna. För bara muspekaren över bilden så aktiverar du förstoringsglaset. Scrolla för att ändra förstoringsgraden. Den första versionen av verket gjordes under en vistelse på Künstlerhaus Lukas i Ahrenshoop i januari/februari 2014 och en större version visas till och med den 23/2 2015 på Neues Kunsthaus i Ahrenshoop. Du kan se fler bilder på min hemsida.

Boken 2013: Bilal – på slavrutten till Europa av Fabrizio Gatti

Av förra årets alla böcker jag läst och seminarier jag gått på så finns det ett möte och en berättelse om samtiden som har påverkat mig mer än andra. Den 22 november gick jag till ett seminarium med den italienske wallraffande journalisten Fabrizio Gatti m.fl. på Utrikespolitiska Institutet. Gatti gjorde något som få Européer ens skulle drömma om. Under flera månader reste han tillsammans med flyktingar på deras rutt genom Mali, Niger och öknen mot Libyen, dokumenterade deras berättelser och delade deras umbäranden. Under cover som den kurdiske flyktingen Bilal lyckades han som första journalist ta sig in i det ökända flyktingförvaret på ön Lampedusa. Under täckmantel av att vara Sydafrikansk flykting tog han arbete som papperslös daglönare på frukt- och grönsaksodlingarna i södra Italien. Detta gedigna journalistiska arbete som först gavs ut 2005 finns nu på svenska i boken Bilal – på slavrutten till Europa som Gatti var i Sverige för att presentera i november.

Boken är en nagelbitare och bladvändare vars drivmedel är en brinnande indignation över de förhållanden som råder på det Gatti kallar för ”slavrutten”, i flyktingförvaren och på plantagerna. Under fyra dagar och nätter plöjde jag mig igenom de drygt 500 sidorna och möttes av en värld av maktlöshet, krossade drömmar om ett bättre liv, svält, död, övergrepp, våld, människoförakt och cynisk business – men också förhoppningar om ett nytt, bättre liv, mod och solidaritet. Allt berättat både med nykter klarhet, målande känslosamhet, nyfikenhet och indignation.

Gatti ger mycket utrymme åt de han möter på vägen: framför allt flyktingarna själva men också smugglare, militärer, funktionärer, poliser och andra. Boken redogör visserligen detaljerat för hur flyktingtrafiken fungerar, men det är de djupgående och personliga porträtten av människorna och deras öden som står i fokus och gör den här boken så speciell.

Det tycks mig nämligen som om de berättelser och den kunskap som Gatti förmedlar ofta hamnar i skymundan i de politiska och ideologiska strider om migrationen som förts i Europa under de senaste åren, där kombattanterna tycks gräva ned sig längs givna konfliktlinjer och alltför sällan vidgar sitt perspektiv bortom Schengen-området. Vad värre är att inte en enda NGO, inte ens Internationella Röda Korset/Halvmånen finns närvarande längsmed smugglingsrutten mot Libyen enligt Gatti (rutten stängdes f.ö. av Libyen under det att reportaget gjordes). Hela den hantering och de umbäranden som flyktingtrafiken innebär hamnar därmed i medieskugga samtidigt som vi Européer tycks stå handfallna inför de humanitära utmaningar som krävs för att skapa drägligare förhållanden för de mest utsatta på samma gång som vi inte tvekar att skicka trupp dit där våra intressen (läs: naturresurser som t.ex. uran) hotas. Just på grund av detta är Bilal – på slavrutten till Europa en så viktig bok.

Efter föredraget på UI signerar Gatti mitt exemplar av Bilal. När jag lämnar salen öppnar jag för att se vad han skrivit. Budskapet är lika enkelt som slagkraftigt: ”No human being is illegal!”. Efter läsningen som stundtals får knogarna att vitna av indignation är det inte svårt att tänka att något för i helskotta måste göras åt detta slaveri, detta våld, detta utnyttjande. De italienska tomaterna smakar inte längre lika bra. Jag återvänder till dedikationen. Tänker att jag kommer att bära med mig Gattis budskap in i 2014.

Mer:

Jag passar på att slå ett slag för hemsidan http://flyktingarna.se/ där flyktingar till Sverige berättar om sin flykt.

Recensioner: SvDDN

Adlibris-9789197941396

Om globaliseringen och den organiserade brottsligheten

Har vi slutat att prata om globaliseringens effekter? Jag kanske har fel, men det tycks mig som om de utmaningar som vi i Sverige diskuterar i dag i allt högre grad handlar om interna affärer och hur vi förhåller oss till globaliseringen som den möter oss, snarare än hur vi påverkar och samverkan med omvärlden.
Ett bra exempel är den senaste tidens mediala fokus på gängkriminalitet och hur den beskrivs av vissa som ett fenomen som är kopplat till immigration och därmed till frågan om integration. För mig förefaller det som om vi debatterar det här frågekomplexet som om det bara ytligt hade något med vår omvärld eller globala förhållanden att göra. Som om problemen uppstått innanför vår nationsgräns och därför kan botas med en politisk medicin som inte tar hänsyn till vad som händer utanför den.
En sådan universalmedicin mot kriminaliteten som vissa gärna vill propagera för är att begränsa och kontrollera invandringen och invandrarna. Det saknas verkligen inte kreativa politiska förslag i den kategorin under de senaste åren där det senaste är Ilmar Repalus märkliga utspel att införa något slags temporärt andra klassens medborgarskap för immigranter (ni kan själva fylla på floran av utspel) [1].
I själva verket är den globala marknaden i högsta grad livaktig och vi svenskar är i högsta grad delaktiga i den. Parallellt med – och som en frukt av – det som vi uppfattar som den ”goda” med globaliseringen har det också skapats ett globalt monster.
Detta globala monster är den globala, organiserade brottsligheten i form av kriminella nätverk som verkar bli allt mäktigare i stora delar av världen. De är i högsta grad sammankopplade med globaliseringens ”vita” ekonomi eftersom de använder sig av avregleringarna på finansmarknaderna för att tvätta och investera sina förmögenheter och eftersom vårt ökade välstånd erbjuder en lukrativ marknad där de kan avyttra sina produkter i form av droger, ädelstenar, piratkopior, vapen och människor (läs: slavar).

Dessa nätverk är inte längre vare sig särskilt små eller särskilt hemliga. De lyckas karva ut små, temporära pseudostater inom existerande nationer längs den rika världens södra gränser med hjälp av ett fullkomligt hänsynslöst våld och en omfattande korruption. Dessa pseudostater redovisar visserligen inte sin årliga tillväxt eller BNP men har uppenbarligen tillräckligt med muskler för att kunna hålla sina positioner. Och vi i den rika världen bygger murarna allt högre längs dessa gränser samtidigt som vi gladeligen konsumerar det som dessa nätverk kan erbjuda i form av varor och tjänster [2].I nedanstående TED-video förklarar författaren Misha Glenny, som bland annat skrivit boken McMafia hur den organiserade globala brottsligheten fungerar. Det är tio garanterat välmatade minuter.

När till exempel Ilmar Repalu eller Sverigedemokraterna försöker koppla samman gängkriminalitet med migration i politiska utspel som fokuserar på nationella och lokala förhållanden ger man en oerhört skev bild av världen – som om vi var helt bortkopplade från den. Och vi som tenderar att kritisera dessa utspel förmår inte heller att i någon högre grad ta oss ur den nationella fållan utan reagerar på sakfrågorna som om de vore lokala problem.
Min poäng är följande. Som jag ser det har migration egentligen ganska lite med gängkriminalitet att göra. De globala kriminella nätverk som dessa gäng är en del av står framför allt i relation till de som konsumerar de varor och tjänster som nätverken kan erbjuda och det är framför allt i den rika världen som man kan tjäna stora pengar på dessa varor och tjänster så länge som det finns en efterfrågan.
Om vi verkligen ville komma åt den globala och lokala kriminaliteten skulle statsmakten bland annat vara tvungen att utöva en (ännu) hårdare kontroll över innevånarnas konsumtion av illegala varor och tjänster. Man skulle också behöva reglera finansmarknaderna, banksektorn och skatteparadisen. Och vi konsumenter skulle behöva sluta att köpa smuggelcigg, sluta röka gräs, jobba svart, gå till prostituerade eller köpa piratkopierade prada-väskor [3].
Men framför allt skulle vi behöva hjälpas åt för att göra något för att minska de globala och lokala ojämlikheterna mellan människor och nationer som driver desperata människor utan försörjning in i de kriminella gängens våld.

Det gör vi inte. Istället fokuserar vi på immigrationen. Det verkar enklast så. På kort sikt.Noter/läs mer

2) Mer om den globala organiserade brottsligheten:

Ålderskrisen (en smygande rysare)

Det är kanske inte så konstigt att man sällan eller aldrig hör våra politiker tala om den smygande ålderskris som de flesta industrialiserade länder står inför. För det första är detta en kris som kommer att förändra samhället bortom de kommande mandatperioderna och för det andra är det en kris som kommer att innebära en lång rad impopulära beslut som skulle få vilken politiker som helst att kallsvetta sig till sömns om nätterna.
Att ålderskrisen kommer att ställa västvärldens nationer inför enorma utmaningar verkar vara oundvikligt – i alla fall om man får tro den statistik som publicerats av det amerikanska institutet Population Reference Bureau(PRB) som har gjort prognoser för befolkningsförändringar i 200 länder. Enligt PRB:s prognos kommer t.ex. Japans befolkning att krympa mest till år 2050 – med hela 25%! Japan är dessutom det land som har den äldsta befolkningen. Hela 23% av befolkningen är 65 år eller äldre enligt siffror från 2010. Sverige ligger inte långt efter med 19% – jämfört med 8% i snitt för alla länder. [1]
Ålderskrisen innebär i korthet att befolkningsmängden i de flesta av världens rikaste länder kommer att krympa betydligt under kommande decennier på grund av låga födelsetal i kombination med att befolkningen blir allt äldre. Nu är jag inte ekonom men även som lekman torde det stå klart att ålderskrisen innebär att skattebasen långsamt eroderar med följd att välfärdssystemen – och inte minst pensionssystemen – urholkas på meddellång sikt och kanske till slut kollapsar.
Och inte blir det ljusare om man tar den nuvarande skuldkrisen i beräkning. I USA pratar man redan om ”pensionskriget” – om urholkningen av pensionssystemen och de konflikter som uppstår som följd mellan arbetstagare och -givare, stat och pensionärer. Av de amerikanska städer som ansökt om konkursskydd verkar åtminstone Stockton ha knäckts av stora pensionsåtaganden. Och i Europa, ja till och med i Sverige, försöker sittande regeringar att tulla på pensionsfonderna för att få sina budgetar att gå ihop. Minns Reinfeldts utspel om pensionsåldern för en tid sedan!
Möjligen kan man se både skuldkrisen och ålderskrisen som två sidor av samma mynt som handlar om att västs ekonomiska dominans i världen är bruten och att industrialismens exempellösa ekonomiska framgångar i västvärlden har nått sin topp samtidigt som länder som Indien och Kina börjar att jämna ut skillnaderna mellan väst och öst och nord och syd.
En del insatta personer hävdar att den här krisen har pågått i flera decennier. Jag drar mig till minnes den mycket intressanta intervjun med IMF-ekonomen Michael Kumhof i Tidskriften Arena för en tid sedan som menar att en förklaring till skuldkrisen är att majoriteten har försökt upprätthålla den konsumtion som de vant sig vid, med hjälp av politiker som inte velat göra något åt de ökande klyftorna i samhället. Jag tänker också på systemteoretikern Immanuel Wallerstein som hävdar att vi befunnit oss i en långsam men stadig ekonomisk nedgång ända sedan oljekrisens dagar i mitten på sjuttiotalet.
Kort sagt: min generation – 60-talisterna – kan säkert njuta frukterna av välfärdssystemen men kommande generationer lär få det mycket, mycket tuffare. Och de konflikter vi ser kring välfärdssystemen i dag lär eskalera i framtiden om utvecklingen fortsätter.
Jag ber om ursäkt om jag har förstört er söndag med detta glåmiga framtidsscenario och ni frågar er säkert om det finns någon lösning på detta dilemma. Jag kan se att det finns flera typer av lösningar som florerar i debatten (OBS! Notera att punkterna nedan inte nödvändigtvis reflekterar mina personliga åsikter).
  1. Acceptera att Europas demografiska karta måste ritas om. Öka arbetskraftsinvandringen och försök lösa konflikterna kring invandringen i Europa. Massinvandring med åtföljande multikulturalism kan vara en del av lösningen och inte det problem som det ofta utmålas som. (läs ex. Bauman)
  2. Föd fler barn. Ett argument som gärna används av nationalister och isolationister som vill begränsa immigrationen till ett minimum. Frågan är vem som skulle vara beredd att återgå till ett samhälle där kvinnor förväntas föda 6-8 barn under sin livstid?
  3. Skapa monopolsituationer genom krigföring mot och utsugning av andra folk och länder. Industrialismen och kolonialismen hjälpte oss att bygga vårt välstånd. Andra världskrigets förstörelse boostade ekonomierna i västvärlden ytterligare. Allt till ohyggliga kostnader i människoliv och mänskligt lidande. Även om utsugningen inte är över vill jag påstå att de flesta européer – utom möjligen de som kan betecknas som fascister – anser att kolonialism och förtryck är oacceptabla sätt att lösa nationella ekonomiska problem på i dag.
  4. Satsa på infrastruktur, innovation, teknikutveckling, utbildning etc. Kort sagt de gängse politiska argumenten för att ”få hjulen att snurra”. Jag säger inte att det är fel väg att gå, men jag undrar om inte upprepandet av detta mantra är att blunda, köra vidare och hoppas att man ska överleva mandatperioden och ha en chans att vinna nästa val. Jag vill hellre bredda debatten och föra in det globala perspektivet. Och är det inte dags att på allvar diskutera de ökade klyftorna?
  5. En återgång till ett enklare liv. Det här argumentet förekommer i debatten, men knappast i mittfåran. Föreställningen att vi lever ohållbart och att vi riskerar att utarma jorden har däremot helt klart slagit rot i breda befolkningslager. Kanske ska det ses som en förberedelse för hårdare tider.
  6. Säkra och vidga skattebasen. Vi ser redan i dag hur regeringar i västvärlden försöker att säkra sin skattebas genom att t.ex. försöka stänga ned skatteparadis och sätta in åtgärder mot den informella sektorn i ekonomin. 
  7. Tax the rich Stridsropet från Occupy-rörelsen. Kasta idén om trickle-down överbord och slopa skattelättnader för de rikaste. Visst är på tiden att man gör något åt de enorma klyftorna mellan fattiga och rika, även på en global nivå. Men om inte majoritetssamhället vill kommer det inte att ske. Hur får man dem (oss) att ta ansvar?
Om ni frågar mig så är alternativ 2 uteslutet och alt. 3 oacceptabelt , men alt. 1, 5, 6 och 7 de mest intressanta. Ni kan säkert själva komma på fler lösningar och förslag på hur effekten av den kommande demografiska krisen skall kunna lindras.

Mer läsning:

En överskådlig grafisk presentation av befolkningspyramider från 1950 till 2050 finns på populationpyramid.net/

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Fortets murar – ny bok om europeisk migrationspolitik

I dagens Dagens Arena pushar man för Björn Hedlunds nya bok ”Fortets murar” – som handlar om migration och europeisk migrationspolitik – genom att publicera en intervju med författaren av Mikael Färnbo och ett utdrag ur boken. Jag måste säga att den verkar högintressant. Här ett citat från intervjun:
”Runt den lilla spanska enklaven Melilla i Marocko reser sig en sju meter hög betongmur. Det är taggtråd, värmesensorer, vakttorn och övervakningskameror. Allt finansierat av EU för att skydda de yttre gränserna.
– Man brukar tala om Melilla som en sorts experimentverkstad för hur man med fysisk arkitektur kan stänga ute migranter. Muren påminner starkt om Israels barriär mot de palestinska områdena, säger författaren Björn Hedlund.

Muren runt Melilla utgör kanske det mest konkreta och synliga hindret för människor att ta sig till Europa. Men egentligen utgör den bara en tråd i ett allt mer omfattande och genomgripande nät av gränskontroll som spunnits allt tätare runt Europa. Det handlar om allt från murar och databaser till lagstiftning och konventioner. Allt för att hålla dem, migranterna, borta från oss, EU-medborgarna.”

Melilla, och den Spanska enklaven Ceuta som också den ligger på den Marockanska kusten, började dyka upp i nyhetsrapporteringen för några år sedan som en av de punkter i den europeiska fortifikationen där migranter försökte ta sig in i schengenområdet. I mitt arbete med den koloniala historien dyker dessa båda orter upp som exempel på det spanska försöket till kolonisation i Afrika under slutet av 1800-talet. I själva verket erövrades dessa små territorier av Spanien redan för 500 år sedanoch har sedan dess i princip varit en del av Spanien.

Under den afrikanska kolonialismens mest aggressiva fas, det som brukar kallas för ”The Scramble for Africa” (ca 1880-1914) försökte Spanien att utvidga dessa enklaver till ett sammanhängande territorium och införliva Marocko med sina kolonier, något som också så småningom lyckades.
  En gång i tiden användes alltså dessa små landområden som utvidgning av en europeisk kolonialmakts territorium, i dag bygger man sju meter höga murar och stängsel för att hålla de tidigare kolonialiserade utanför samma enklaver. 
Ceuta och Melilla är ett utmärkt exempel på vad jag skulle kalla för en effekt av ”den koloniala bumerangen” som ett slags historiens ironi. För mer än hundra år sedan användes enklaverna för att försöka exploatera Afrikas till synes oändliga resurser i form av arbetskraft och naturtillgångar. I dag står samma arbetskraft och knackar på våra portar. Eller försöker klättra över de hinder som vi bygger allt högre och högre för att stänga dem ute. För nu är vi inte lika intresserade av arbetskraften längre, utan snarare livrädda för vad vi ser som en ”okontrollerad invasion” som till varje pris måste tyglas. Det var betydligt enklare för oss när vi kunde härja fritt i deras länder med hjälp av vår överlägsna eldkraft, precis som det är enklare för oss i dag att förlägga vår exploatering av arbetskraft utanför vårt eget fysiska och juridiska territorium (läs: Kina).
  Den koloniala bumerangen har styrt tillbaka mot punkten där vi står, men de som en gång kastade den är nu sedan länge döda och kan inte ställas till svars för sin obetänksamma girighet i ”civilisationens” namn. Vi kan bara försöka mildra dess negativa effekter för alla inblandade, men kanske framför allt tänka på vad vi kan göra för att begränsa det ständiga bumerangkastande som pågår i dag.

Foto: Melilla border fence(från Wikipedia, GNU 1.2 User: Ongayo)

Detta har (också) hänt…

Någon skjuter på invandrare i Malmö. En ny laserman undrar Gellert Tamas (och många med honom)? Två nya medan jag skriver detta!
Ett valuta-krig pågår uppenbarligen mellan en rad olika nationer (bl.a Kina, USA, Brasilien och EU)
Den organiserade extrem-nationalismen växer sig allt starkare i Europa och opererar igen på högsta nivå i många nationella parlament i Europa (där vissa partier t.o.m lierat sig med beväpnade miliser).
Fransmännen strjkar vilt mot ett lagförslag att höja pensionsåldern med ett par år (för ett halvår sedan strejkade svenska fartygskaptener mot höjningar av sin pensionsålder).
Den Brittiska konservativ-liberala regeringen meddelade i dag att man planerar att sänka statens utgifter med så mycket som 25% till 2014-15.

I natt läste jag nästan ut Zygmunt Baumans bok Förintelsen och det moderna samhället.

1.
(Bland annat) detta har alltså hänt. Det ekosystem som vi kan kalla för västvärlden är i obalans, eller kanske ännu värre, på akut obestånd. Det fanns de som redan 2008 varnade för att nästa steg i den globala finanskrisens pandemiska förlopp vore att de statsmakter som betalat ut miljarder för att lösa ut de ”dåliga” värdepappren från bankerna skulle få problem med sin likviditet inom en framtid. I och med de drastiska budgetnedskärningarna i Storbritannien verkar smittan vara ett faktum.
Köpfesten för medelmedborgaren verkar med andra ord gå mot sitt slut. Utförsäljningarna av statens egendom lär däremot fortsätta till rea-pris under mottot ”allt skall bort”, fast nu motiverade av krisen som ett komplement till de ideologiska argumenten. Ännu är det inte för sent att göra en bra vinst på ett dagis, eller en bostadsrätt. Bataljoner och JAS-plan lär däremot knappast vara till salu. Däremot säkert i fortsättningen också politiker med kontakter i byggsektorn.
2.

I USA är förstås situationen något mer tillspetsad. Och diffus. Människor lämnar helt sonika sina hus till banken när lånen inte längre kan betalas tillbaka, för att bosätta sig hos släktingar eller i sin bil på någon offentlig parkering. Politiker uppmanar dem att stanna kvar i sina hus eftersom bankerna i ett slags allmän oreda, och möjligen illegalt, ”robot-stämplat” tvångsförvaltningsbeslut. Den statsmakt som tidigare uppmanat till hus-köp (av ideologiska skäl) genom stimulanser, låga räntor och avregleringar, uppmanar nu de husägare som kommit på akut obestånd att ockupera sina egna (eller möjligen före detta) bostäder. Bankerna hålls varsamt under armarna. Så knyts banden mellan politiker, husägare, banker och industrier ännu tätare samman i försöket att undvika ett totalt ideologiskt/ekonomiskt misslyckande som kan få konsekvenser för dem för lång tid framöver.
Sen finns förstås alla vi andra som ofrivilligt(?) dras ned i det träsk där dessa aktörer håller på att gräva ned sig med samma gamla verktyg som tidigare. Det ser i alla fall ut som om vi alla nu får betala i form av minskad välfärd, eller sämre konsumtions-förutsättningar, men detta är kanske inte det värsta. Det tycks också uppstå andra, i mitt tycke allvarligare, ”sidoeffekter” i den här röran.
3.

En sådan ”sidoeffekt” är den isolationism och protektionism som uppstår när alla involverade försöker skydda de tillgångar som återstår, som står i bjärt kontrast mot den globaliserings-vurm som karaktäriserade början av det nya millenniet. I Sveriges riksdag har vi nu inte bara ett parti som har sin grund i en militant rasism, utan samma parti står också för en extrem isolationism gentemot omvärlden. Den växande organiserade främlingsfientligheten hänger som jag ser det utan tvivel ihop med rädslan att förlora allt. Skräcken att någon annan kan komma att ta över huset, dottern, jobbet. Det spelar ingen roll om det i realiteten är banken som tar huset – för att du har förlorat ditt jobb – för att det företag du jobbar för förlorade storkontraktet från den amerikanske tillverkaren – för att de blev utkonkurrerade av en billigare kinesisk tillverkare – för att Yuanen är övervärderad – för att Kineserna är rädda för uppror om man börjar flyta Yuanen – för att det kinesiska ledarskiktet vill behålla maktordningen. Det är någon längre ner på hackordningen som får ta skiten.
Det är med andra ord tur att det finns de som är längre ner i hackordningen, även om de (i bland) har bättre jobb än vi, större hus och finare karriärer än vi. Eftersom vi anser att deras kultur skiljer sig från vår, är det tillräckligt för att utlösa rädslan och därmed isolationismen och rasismen. Projektet att driva ut ”de andra” passar bra som aktivitet medan skeppet långsamt sjunker under fötterna. Att sidoeffektens bieffekt blir att någon plockar fram ett vapen och börjar lägga sig i bakhåll i Malmö kanske inte alla önskade. Men så är det nu ofta med bieffekter: de är inte alltid önskade.
4.

Det är här jag vill återknyta till Zygmunt Baumans bok Förintelsen och det moderna samhället eftersom det finns intressanta paralleller till vår egen tid. Den tar sin avstamp i den så ofta ställda frågan hur Förintelsen kunde vara möjlig och landar i uppfattningen att moderniteten gjorde den möjlig, fast med för-modern retorik och propaganda. Alla led och beslut av genomförandet av förintelseapparaten var formgivna för att vara rationella, och rationaliteten följdes och åtlyddes trots de mest absurda resultat. Den fördes till och med över på offren på ett sådant sätt att verksamheten kunde bedrivas effektivt med bara smärre incidenter.
På ett liknande sätt härskar modernismens rationalitet oinskränkt i den värld som domineras av sub-prime-lån, stimulanspaket, konkurser, bolåneräntor, utförsäljningar och nedskärningar. Marknadens byråkrati är i högsta grad modern i sin rationalitet, men retoriken förefaller snarast för-modern i sin reifiering av marknaden som subjekt (en marknad som i sina ”aktioner” och ”reaktioner” närmast tillskrivs mänskliga, individuella, egenskaper).
Baumans sätt att försöka förhindra framtida förintelser är, mycket förenklat, att försöka utveckla en moralisk vetenskap som inte står i motsats till modernismens krav på rationalitet. Möjligen är det något liknande jag söker också för den ekonomiska och politiska situation som vi står inför i dagens Europa.

I efterhand:

Strötankar och sentenser: kritik av det vetenskapliga förnuftet

Integrera integrationspolitiken!

 Sverigedemokraternas intåg i den Svenska Riksdagen har fått känslorna att svalla hos väldigt, väldigt många. Själv kände jag en isande kår gå genom ryggraden när jag på valvakan tittade in på valmyndighetens hemsida och såg SD ligga på 6%. Dagen efter valet bytte jag ut mina avatarer på Twitter och Facebook till svarta kvadrater för att markera min sorg (de finns fortfarande kvar) och deltog några dagar senare i demonstrationen på Sergels Torg mot SD.

Känslosvallet – även mitt eget – förvånade mig nästan mer än det faktum att SD kom in i Riksdagen vilket inte var oväntat. Troligen bidrog själva siffran: 5.8% (mer än både V och KD) till känslorna. Mer än 300.000 svenskar lade sin röst på ett parti som som många fortfarande förknippar med rasism, hat och våld trots allt arbete som Jimmie och hans partikamrater lagt ned på att få partiet rumsrent. Att debatten formligen forsar över oss är därmed inte särskilt konstigt. Frågan är om vi debatterar rätt saker.

Jag delar uppfattning med dem som menar att SD lockat grupper av människor som känner sig allt mer marginaliserade i, och hotade av, en globaliserad värld, grupper som redan har haft en intolerant inställning till invandrare och vad man betecknar som en kulturell och politisk elit och som kunnat identifiera sig med SD.

Men när man nu försöker att debattera SD:s valframgång i vanliga blockpolitiska termer så tycker jag att man stöter på stora problem. Även om det tydligen är så att SD-anhängare helst ser sig som högersympatisörer så har man, enligt t.ex DN, tagit lika många väljare (0,7%) både från M och S. Detta gör SD, som en analytiker på P1:s valvaka också konstaterade, till ett slags mittenparti. Till och med en liten andel V-väljare (0,1%) har gått till SD. Partiets politiska budskap tycks med andra ord attrahera väljare på tvärs genom det politiska spektrat.

Med detta i åtanke finner jag det ganska tragiskt att debattörer från de övriga riksdagspartierna inte förmår – eller kanske snarare: vägrar – att göra en bredare analys av situationen utan trampar på med sina partistandar som ögonbindlar. Pajkastning mellan och inom de båda lägren skymmer det som är den centrala frågan: hur skall det misstroendevotum som valet innebar i invandringsfrågan hanteras?

De senaste dagarnas debatt om huruvida integrationspolitikens misslyckande är en myt eller ej kan verka som ett ärligt försök att rensa luften, men också den debatten vägrar att lämna partipolitiken och det nationella perspektivet. Begreppen invandring, integration och integrationspolitik återupprepas igen och igen utan att de globala sammanhangen någonsin berörs.

Det är här jag skulle vilja efterlysa ett helt annat perspektiv på debatten. Ett perspektiv där man tar in och kontextualiserar de globala frågorna, diskuterar hur den globala ekonomin återverkar på migrations-strömmarna, hur den svenska ekonomin och politiken påverkas av internationella relationer, kort sagt: hur vi kan integrera integrationspolitiken med vår tids globala utmaningar.

Ett axplock ur debatterna:
http://www.dn.se/debatt/sa-bevarar-vi-sverige-svenskt-1.1170035
http://www.dn.se/debatt/vi-efterlyser-en-debatt-om-invandringens-problem-1.1175308
http://www.fokus.se/2010/09/splittrad-borgerlighet/
http://dagensarena.se/debatt/ali-esbati-%E2%80%9Dvi-har-inte-bara-forlorat-valet-%E2%80%93-vi-har-forlorat-sverige%E2%80%9D/
http://www.dn.se/debatt/tankefel-i-debatten-om-sverigedemokraterna-1.1179132
http://www.dn.se/debatt/ingen-valfard-utan-invandring-1.1178048
http://www.dn.se/debatt/vi-diskuterar-invandringens-baksidor-1.1176712

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Mot ett nytt val

Vi går med andra ord mot ett nytt val igen, och jag kan inte påstå annat än att jag är mer tveksam än någonsin var min röst kommer att landa. Helt klart är att det inte kommer att bli till höger om Socialdemokratin, men just nu flimrar det grön-rött-rosa framför ögonen. Taktikröstningsöverväganden är inte oviktiga i sammanhanget.

Valet har förstås mycket med makt att göra. De som kan bilda regering har ansvaret för stat och kommun och skatte-miljarderna. Men maktfrågan är förstås mer komplicerad än så. Sverige är ett land av många, och som sådant beroende av mellanstatliga maktstrukturer, rörelser i världsekonomin, folkvandringar och många andra faktorer som samverkar i det globala. Häftiga sväningar i den globala samhälleliga ekologin slår ut även våra industrier och arbeten eftersom vårt näringsliv och politiska ledarskap följer de trender som råder globalt.

Samtidigt är dessa sammanhang och förhållanden tämligen osynliga i valrörelsen. Utrikespolitiska frågor blir begränsade till vårt engagemang i Afghanistan eller ja/nej till Euron. Några mer djuplodande förklaringar presenteras inte. Inte heller några visioner om hur vi bör agera i världen. Varken på kort eller lång sikt. Det är förstås beklagligt. Som jag ser det är det t.ex. rumphugget av politiker att diskutera integrationspolitik utan att fördjupa sig i samtidens folkvandringar och dess orsaker, eller att diskutera kriser och arbetslöshet utan att diskutera hur vi vill att den globala ekonomin fungerar. Att undvika den typen av diskussioner, även i valrörelsen, är i förlängningen att presentera förenklade och verkningslösa lösningar för väljarna. Här måste politikerna våga utmana både väljare och media.

Nu var det egentligen inte valet som den här bloggposten skulle handla, utan om något helt annat. Maktverktyget har nu en egen Facebook-sida. Sidan kommer främst att vara till för de engelsk-språkiga användarna av tjänsten och presentera dokumentation och nyheter. Bloggen blir därmed mer en plats för längre utläggningar om makt med färre men förhoppningsvis mer matiga inlägg. Väl mött!

Maktsymboler: minareter, operahus och bankpalats

Det är ganska intressant att ett av huvudargumenten för att säga ja till ett stopp för byggandet av minareter, vilket Schweizarna som bekant gjorde i går är att minareten kan ses som en symbol för den militanta islamismens makt-aspirationer i Europa. Det är i alla fall ett argument som repeterats i media de senaste dagarna.

AFP skriver att SVP (Schweiziska Folkpartiet) ”said that the minarets — of which Switzerland has just four and which are not allowed to broadcast the call to prayer — were not architectural features with religious characteristics, but symbolised a ‘political-religious claim to power, which challenges fundamental rights.’

Om citatet är korrekt översatt: Minareten är inte religiös arkitektur utan en symbol för politisk-religiösa maktanspråk som utmanar fundamentala rättigheter (läs: sharialagar).

Och på BBC:s hemsida kan man läsa liknande citat: ”I’m not against Islam as a religion, I’m just against the minaret as a symbol of their power, taking over, conquering,” said one woman. ”I’m a believer, I’m a Christian and I’m not against the Muslims,” insisted one man. ”But I’m not for the power, that they put their rights, the Sharia, over the rights that we have here in Switzerland, the law.”

Och mer: ”Islamic people say it’s only decorative. I don’t agree. If Prime Minister Erdogan of Turkey says ‘the minarets are our bayonets’ that means something to me. I don’t want his bayonets to be planted here in Switzerland.”

Det är verkligen inte första gången som arkitektur ses som ett verktyg för reella makt-anspråk och som en symbol för reell makt. Detta är sant inte minst när det gäller kyrkans makt under årtusendena, en makt som manifesterat sig i gigantiska katedraler och basilikor. I dag är det den världsliga makten, staten och kapitalet, som för den traditionen vidare. Efter fascismens estetiska megalomani har det möjligen blivit svårare för staten att manifestera sin makt genom arkitektur, men man får ändå utlopp för detta genom att bygga nya operahus, konsthallar och idrottsarenor. Näringslivet är inte fullt lika blygsamt med sina blänkande bankpalats och mässhallar.

Om man tittar på bilden (ovan) av den minaret som startade hela den här röran är det oerhört svårt att förstå hur man i denna ganska blygsamma byggnad kan se upptakten till ett reellt maktövertagande av religiösa, militanta krafter. Jämför med vilket bankpalats som helst och fråga vilken av dessa byggnader som representerar en reell maktposition. Detta fyra-fem meter höga torn eller ett tjugo våningar högt bankpalats? Att schweizarna valt att nu i lag förbjuda minareter av detta slag genom en folkomröstning är i sig en kraftfull symbol för den paranoida skräck för ett militant islamistiskt maktövertagande som verkar prägla Europa i dag. Alla proportioner verkar ha gått förlorade i den.

Uppdatering: missa inte Dan Jönssons krönika i DN: ”De grumligaste vattnen är ju de där skiten aldrig får en chans att lägga sig”. Och Niklas Dougherty har också ett och annat vettigt att säga i frågan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Makten och EU-parlamentsvalet

Den diskussion om makt som förs i medierna just nu handla mest om det förestående EU-parlamentsvalet och hur mycket makt som EU-Parlamentet egentligen har jämfört med den svenska Riksdagen. Det är en komplex fråga som jag inte egentligen är tillräckligt insatt i för att kunna penetrera, men som verkar vara avgörande för om folk skall gå och rösta eller inte den 7:e juni. Och det är här frågan om makt, inflytande och legitimitet blir intressant. Vi förväntar oss trots allt att maktstrukturerna skall vara någorlunda tydliga även om vi inte förstår allt vad som sägs och skrivs. Vem stiftar våra lagar? Vem har inflytande att driva en speciell fråga? Är EU-parlamentets beslut legitima om bara 40% av svenskarna röstar i EU-valet?

Som politikerbloggen skriver:

Visst skulle man kunna betrakta EU-parlamentet som det europeiska folkets förlängda arm. Då skulle maktförskjutningen vara logisk och demokratisk. Men frågan måste först ställas: kan vi betrakta parlamentet som folkets förlängda arm? Tyvärr är svaret nej. Det går inte med ett under 40-procentigt valdeltagande och en nästan obefintlig publik debatt om EU-frågor. Där har den svenska regeringen en betydligt högre demokratisk legitimitet än svenska Europaparlamentariker.

I en ideal värld skulle EU-parlamentet kunna vara folkets motvikt till regeringarnas beslut i ministerrådet. En demokratisk kontrollfunktion. Men så är det inte i dag.

Läs också Henrik Brors utmärkta krönika om huruvida ”en EU-parlamentariker kan ha mer makt än en minister”.

MAKTVERKTGET
I går gick den första pressreleasen ut om uppdateringarna i maktverktyget ut och responsen har varit alldeles utmärkt. Massor av människor har mätt sin makt och det sammanlagda maktvärdet i tjänsten, det s.k. ackumulerade indexet har växt till 975.55 poäng.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,