Johan Galtungs ”Transcend & Transform”

TandT cover 1000 copyUnder sommaren har jag umgåtts med och grävt djupare i Johan Galtungs bok ”Transcend & Transform – an introduction to conflict work”. För er som inte känner Galtung så är det knappast en överdrift att påstå att han en gigant inom den akademiska disciplin som kallas för ”freds- och konfliktstudier” men han är också en erfaren fredsarbetare, rådgivare och förhandlare.

Transcend & Transform fokuserar på praktiskt konfliktarbete. Den innehåller beskrivningar av 40 konfliktsituationer och förslag på angreppssätt för finna hållbara och långsiktiga lösningar på dem. Boken inleds på mikronivå med några tämligen vardagliga mellan-mänskliga scenarier, fortsätter med konflikter inom samhällen och mellan stater, för att till sist landa i globala megakonflikter mellan ideologier och system. Trots att skillnaden när det gäller skala och konsekvenser är dramatiskt mellan de olika nivåerna så utgår i princip alla exemplen från en enkel teoretisk modell: ett koordinatsystem som definierar fem möjliga utfall, eller positioner, i en situation där man kan identifiera två målbilder som står i strid med varandra. För att kunna hänga med i bokens alla svängar tills dess att koordinatsystemets olika positioner satt sig i bakhuvudet rekommenderas en fusklapp som den nedan.

galtung cheatsheet-crop copy

I boken återkommer samma metod för att närma sig konflikterna i exemplen:

Först definieras de extrema positionerna (1) och (2) som innebär att två mål (eller utfall) helt utesluter varandra. Till exempel: A får allt och B ingenting (2) eller tvärtom (1). Den ene vinner och den andre förlorar. Men konflikten är inte löst och riskerar snarare att fördjupas och förvärras.

Sedan analyseras de andra positionerna. I position (3) drar sig båda parter tillbaka från samtalet. En eventuell lösning skjuts på framtiden. Inget har egentligen åstadkommits. Position (4) innebär en kompromiss där varje part får hälften av det man önskat. Ingen är egentligen helt nöjd och konflikten kvarstår i grunden.

Position (5) är Galtungs triumfkort: ett utfall som ger båda parter det de vill ha, vilket enligt honom är den bästa möjligheten att säkra en varaktig fred. För att nå dit behöver man överskrida konflikten (transcendens) och för att uppnå det måste konflikten troligen transformeras. Att transformera och överskrida konflikter är att skapa en ny verklighet, nya förutsättningar, och då behövs kreativitet. Men inte för mycket kreativitet!

Författaren är realist (om än en utopistisk sådan). Han påstår inte att modellen är en trollformel, tvärtom: han är tydlig med att koordinatsystemet inte kan appliceras på komplicerade konflikter, och att transcendens och transformation kräver både tid, envishet, vilja och öppenhet. Det finns situationer där en kompromiss eller tillbakadragande är det enda alternativet. Det finns ”djupa” strukturer, beteenden och kulturer som kan ställa upp otaliga hinder. Och inte minst: för att en konfliktarbetare skall kunna nå framgång krävs både erfarenhet, engagemang och sociala färdigheter. Koordinatsystemet är ett hjälpmedel, inte ett botemedel.

Boken utmanar föreställningen om att en fredsprocess i första hand handlar om en förhandling vars mål är en kompromiss. För Galtung är en kompromiss bara det näst bästa alternativet och ett halvfärdigt arbete! Den transcendenta positionen, menar han, kräver dialog snarare än förhandling. Dialogen utformas så att nya frågor uppstår och nya målsättningar framträder så att konflikten kan transformeras. Med hjälp av kreativitet, erfarenhet, sociala färdigheter och kunskap (inte minst om konfliktens och aktörernas ”djupa” struktur, beteende och kultur) kan dialogen hjälpa konfliktarbetaren att hitta förslag till nya, men ändå rimliga målsättningar och lösningar som kan bidra till fred, även på lång sikt.

Transcend & Transform är rik på aha-upplevelser. Inte minst när polletten dunsar dånande ned i backen vad gäller den ”femte dimensionen”. Fler än aspirerande ”konfliktarbetare” borde kunna läsa den. Exemplen spänner över en lång rad områden varav de flesta inte alls handlar om väpnade konflikter: även arbetsmarknad, otrohet, globalisering, val av flygplansstolar och försvarsalternativ m.m. avhandlas. Visst finns det saker att kritisera: här och där skymtar en mossig kvinnosyn fram; författaren slår ibland knut på sig själv i sina försök att vara lättläst; exemplen är lite väl många. De som hyllar kampen, starka män, hårda tag eller krig lär finna boken svårsmält. De som gillar liberala vänsterpositioner, feministisk utrikespolitik och fred med fredliga medel (titeln på en annan Galtung-bok) lär inte bli besvikna. Att Galtungs rykte fick sig en knäck 2012 tar visserligen en del glans av hans gloria, men sätter inga större käppar i hjulet för läsningen.

*

Om boken och mer läsning
Johan Galtung, Transcend and Transform, Puto Press 2004. Boken på adlibris
Transcend.org – institut skapat av Galtung

Chantal Mouffe, Kulturhuset, den 3 maj

Det är kanske dags för en del kulturinstitutioner att förstå hur mycket folk en internationell stjärn-akademiker faktiskt kan dra. Biljetterna till Chantal Mouffes framträdande på Kulturhuset (Forum Debatt) verkar ha sålts slut i ett nafs och hörsalen var fylld till bredden när hon och Stefan Jonsson äntrade scenen. Det hade förmodligen gått att fylla en dubbelt så stor sal med förväntansfulla åhörare.

Jag har tidigare uttryckt viss skepsis till Chantal Mouffes förslag till en agonistisk politik utifrån min läsning av boken Om det politiska (Tankekraft förlag 2008). Med den här föreläsningen lyckades hon kanske inte övertyga mig om det agonistiska projektets förträfflighet, men det blev i alla fall tydligare, inte bara genom hennes utmärkta genomgång av begreppet utan också genom Stefan Jonssons spetsiga frågor som satte fingret just på de punkter i hennes teoribygge som jag tycker ömmar.

Mouffes idé om en agonistisk politik är, som jag förstår det, ett försök att formulera en radikal politik som öppnar för möjligheten till konflikt och konfrontation mellan legitima motståndare inom demokratins ramar. Hennes politiska landskap är pluralistiskt och innehåller inte bara möjligheten att välja företrädare utan att välja mellan ”riktiga alternativ” (inte bara mellan Cola och Pepsi, som hon uttryckte det).

Hon sätter denna som hon kallar ”dissociativa politik” i motsats till en ”associativ” samagerande (och konsensusinriktad?) politisk linje, som hon t.ex. hittar hos Hanna Arendt, eller i idén om en ”deliberativ demokrati”, och menar att det finns ingen demokratisk politik med ett ”vi” som inte också innehåller ett ”dom”. Konsten, menar Mouffe retoriskt, är att kunna konstruera ett vi och dom i demokratiska samhällen som inte i slutändan leder till krig, och agonismen, med sin betoning på konflikt och kamp mellan legitima ”motståndare” snarare än mellan ”vän” och ”fiende” menar hon är svaret.

Det senare, som hon kallar ”antagonism” är en typ av konflikt som inte kan ha en rationell lösning. Och som därför, under specifika omständigheter, kan leda till ”fientlig” konfrontation (läs: krig, folkmord, utrensningar etc).

Agonismen erkänner kort sagt att man inte kan (och inte bör) försonas med alla synsätt, men att (verkliga) konfrontationer mellan (radikalt olika) synsätt och kampen för vissa synsätt skall kunna härbärgeras inom demokratins ramar.

Stefan Jonsson föreslog i sin inledande presentation av Mouffe att hennes politiska teorier kanske framför allt skall ses som strategier, och inte minst, skulle man kanske kunna tillägga, strategier för en återvitaliserad radikal men demokratisk vänster. Som politisk strategi så tycks det agonistiska projektet dock ännu vara helt oprövat. Det blev tydligt när Jonsson ställde frågan om det inte fanns en stor risk att ett agonistiskt politiskt projekt i dessa konfliktfyllda tider glider över i ett antagonistiskt (en mycket intressant fråga i sig) och därmed utlöser den typ av konflikt man vill motverka – och om man i så fall kan rulla tillbaka den utvecklingen. Mouffe’s svar att det inte i dag finns samhällen med ett agonistiskt politiskt system (i alla fall inte i ”väst”), gjorde det tydligt att teorin om agonismen är, och kanske skall vara, en vision, och närmare bestämt: en vision för en vänster som törstar efter nya idéer, snarare än en modell ämnad för politisk praktik. Själv kan jag tycka att Jonssons fråga är högst relevant. Europa tycks i högsta grad befinna sig i en agonistisk tid där en övergång mot en antagonistisk politik känns obehagligt nära.

Trasslig läsning – Karen Barads agentiella realism

20160415_114849

Bara det faktum att jag nu håller på och läser Karen Barads Meeting the Universe Halfway – quantum physics and the entanglement of matter and meaning, är i sig en frukt av en rad ihoptrasslade skeenden och göranden – ett stort antal intra-aktiva praktiker som re-konfigurerar världen, som Barad själv kanske skulle ha uttryckt det. Boken gavs ut 2007, ungefär samtidigt som posthumanismen blippade in sig på min radar. Jag lät Manuel DeLandas bok A thousand years of nonlinear history få utgöra mitt djupläsningsobjekt i frågan (hur det kom sig minns jag inte längre) och blev fullständigt såld på en för mig radikalt ny historieskrivning där kungar och kardinaler förpassats till periferin till förmån för virusens, bergarternas, genernas och normernas världshistoria. Jag skippade Haraway, Deleuze/Guttari, Harman och Latour men fick i mig skärvor av deras tänkande via nätbekanta som Ozonist och Karl Palmås.

För några år sedan började jag skriva på ett förslag till en icke-hierarkisk konstsyn inspirerad av DeLanda när Per Herngren drog in Barad i min synkrets med några precisa och mycket intressanta blogginlägg relaterade till aktivism. En läsning som inte hade kunnat komma lägligare. Vi diskuterade hans artiklar i ett slags ”aktionsgrupp” som jag då var aktiv i, men till källan kommer jag inte förrän jag i vintras träffar två studenter, Anton Krohn och Daniel Petersson, vars entusiasm över Barads praktiker smittar av sig. Alla dessa människors (och andras) agerande i relation till deras respektive praktiker har spelat en roll för att boken numera är min ständiga följeslagare.

Jag önskar inte att jag läste mer. Men jag önskar fler sådana här läsningar. De dyker upp med några års mellanrum och kräver då en fullständig hängivenhet, och frammanar en önskan om precis förståelse. För fyra år sedan var det Zygmunt Baumans Postmodern Ethics som var föremål för en sådan djupläsning, för två år sedan Steven Lukes Three faces of Power, förra året Hanna Arendts On violence och i år verkar det alltså bli Meeting the Universe Halfway.

Jag läser den icke-linjärt: avslutar just nu kapitlen ett och fyra och har påbörjat kapitel åtta. Tänkandet/texten vecklar ut sig som en rad med mattor som rullats ut olika långt, där mönstren på de olika mattorna flödar över i varandra. Även om boken handlar mer om vetenskapsteori och kvantfysik än vad jag kanske förväntat mig så är det något som är så otroligt attraktivt med hennes sätt att förstå verkligheten som agerande, intra-aktivitet, görande, praktiker, trassel, relationer.

Om jag ska försöka koka ned denna min attraktion till några formuleringar som med nödvändighet måste bli högst subjektiva så handlar det troligen om att Barad erbjuder en syn på världen som monterar ned vissa djupt cementerade antropocentriska dikotymier som t.ex. subjekt/objekt, representerande/representerad och natur/kultur, för att istället förespråka en mycket mer komplex bild av världen där materien/objekten varken har tydliga gränser, nedärvda egenskaper eller essens – utan där fokus i stället ligger på hur agerande, görande och praktiker förändrar materien och därmed världen. ”Saker” existerar inte i något slags ursprungstillstånd utan ges egenskaper som fenomen. Materia är inte sakers egenskaper. Gränser mellan objekt i världen är varken tydliga eller givna.

”Things” don’t preexist; they are agentially enacted and become determinally bounded and propertied within phenomena. Outside of particular agential intra-actions, ”words” and ”things” are indeterminate. Matter is therefore not to be undersood as a property of things but like discursive practices, must be understood in more dynamic and productive terms – in terms of intra-activity.

Jag är inte säker på att jag ännu förstår vidden av denna förskjutning från subjekt/objekt till den ”Agentiella realism” som Barad förespråkar, men hoppas att det ska bli tydligare i takt med att mattorna rullas ut. Inte minst förväntar jag mig att få veta mer om den etiska dimensionen av Barads projekt och dess implikationer för politisk förändring, synen på makt och hierarkiska strukturer. Jag har förstås gluttat på den sista mattan: det sista kapitlet och det sista underkapitlet – och hittar där en riktning mot en Ethics of Mattering (Barad tycks använda engelskans ”matter” i dess dubbla betydelse: materia/betydelsefullhet). Och där uppenbarar sig plötsligt ett spöke som hemsökt mig de senaste åren: filosofen Emanuel Levinas. Här finns alltså tillbakakopplingar att hoppas på. Fortsättning följer med andra ord alldeles säkert.

MER:
Intervju med Barad, New Materialism: Interviews & Cartographies, Rick Dolphijn and Iris van der Tuin

Feminism och makt

Under det år som jag har umgåtts med Steven Lukes bok Maktens ansikten så har jag saknat ett viktigt perspektiv: det feministiska. Boken är fylld till bredden med referenser till andra tänkare, men få av dem är kvinnor. Här återkommer visserligen referenser till Hannah Arendts inflytelserika texter i frågan och Lukes lyfter också fram Susan Bordo och ytterligare några namn. Vill man förstå hur maktbegreppet utvecklats och analyserats i en feministisk kontext får man alltså vända sig till en annan källa.

Till min glädje hittade jag nyligen några googlingar bort en föredömligt organiserad och tämligen översiktbar sammanställning på detta tema av filosofen Amy Allen i Stanford Encyclopedia of Philosophy som också skrivit flera böcker om makt och feminism. Den som vill dyka rätt ned i hennes text bör förstås gå direkt till källan. Läs annars gärna nedanstående sammanfattning av huvuddragen i hennes artikel. Här går jag igenom Allens introduktion (som f.ö. innehåller intressanta kategoriseringar av maktbegreppet) och jag kommer följa upp med ytterligare en artikel om hennes genomgång av de feministiska tankelinjerna om makt (Per Herngren har också en liknande genomgång på sin blogg som jag ska titta närmre på vid tillfälle).

Även Allen konstaterar inledningsvis att det är anmärkningsvärt att maktbegreppet så sällan diskuteras explicit i feministiska texter trots att konceptet uppenbarligen är centralt för feministiska teorier (”exceptions include Allen 1998, 1999, Hartsock 1983 and 1996, Yeatmann 1997, and Young 1992”). Hon identifierar tre sätt på vilket feminister har konceptualiserat makt: som en resurs som kan (åter)distribueras, som dominans och som bemäktigande (empowerment).

Hon börjar med att beskriva huvudspåren i efterkrigstidens maktteori och inleder med de likartade definitioner av makt som framförs av Dahl, Lukes, Baratz och Bachrach m.fl. som i grunden utgår ifrån tesen ”A exercises power over B when A affects B in a manner contrary to B’s interests” (Lukes 1974). Hon menar att även Foucaults inflytelserika makt-teorier har en liknande utgångspunkt men med en helt annan filosofisk bakgrund.

Två varianter av maktbegreppet (som också diskuteras utförligt i Maktens ansikten) är ”makt-över” och ”makt-att”, där ”makt-över” inbegriper föreställningar om dominans och tvångsmakt medan ”makt-att” snarare handlar om potential att agera. Många makt-teoretiker väljer att fokusera på något av begreppen. Foucault, menar Allen, befattar sig mestadels med ”makt-över” medan Arendt helt utesluter våld och dominans ur sitt maktbegrepp och ser makt enbart som potential att agera.

Ett annat sätt att dela upp den filosofiska litteraturen om makt är enligt Allen att skilja på aktions-teoretiska och systemiska/konstitutiva föreställningar om makt. Det aktions-teoretiska perspektivet fokuserar på aktörer och deras dispositionella möjligheter att agera (Lukes, Dahl etc.), och det systemiska/konstitutiva på de systematiska, strukturella möjligheterna att agera (det vi ibland kallar för strukturell makt).
”The systemic conception thus highlights the ways in which broad historical, political, economic, cultural, and social forces enable some individuals to exercise power over others, or inculcate certain abilities and dispositions in some actors but not in others.”
Även här, menar Allen, fokuserar teoretiker antingen på det ena eller andra alternativet, blandar dem eller ser dem som komplement till varandra.

Varför är då maktbegreppet, för att låna en fras av Lukes, ”i grunden omstritt”? Allen menar att det dels beror på att maktbegreppet är kontextbundet – vilket begrepp man väljer att använda beror på vad man studerar – men refererar också till Lukes tanke att vårt sätt att tänka på makt kan påverka existerande maktstrukturer t.ex. genom att förstärka, utmana, demaskera eller undergräva dem. Därför är metodologiska och konceptuella frågeställningar kring makt oundvikligen politiska, och därmed också i grunden omstridda (Lukes 2005, min kursivering).
”Tanken att föreställningar om makt i sig själva formas av maktrelationer”, skriver Allen, ”ligger bakom att många feminister hävdar att det inflytelserika konceptet ‘makt-över’ i sig själv är ett resultat av manlig dominans.”
Kanske är det delvis på grund av detta som Foucaults öppnare maktbegrepp, som vi skall se i nästa artikel, har haft ett så stort inflytande på många feministiska teoretiker, som t.ex. Judith Butler. Och kanske kan en påstå att Lukes sökande efter ett maktbegrepp som kan användas just för att studera situationer av ”makt-över” får honom att dras mot en mer manligt dominerad historieskrivning där många feministiska perspektiv på makt inte får plats.

 

Feministiska angreppssätt

Här följer en ytterst komprimerad genomgång av Amy Allens strukturering av olika feministiska angreppssätt visavi maktbegreppet.Jag har alldeles säkert missat viktiga bitar i den. Därtill är den sammanställd i hast. Här hittar du källan till texten.

1. Makt som resurs: liberala feministiska angreppssätt

Makt kan här förstås som en ”god” resurs som för närvarande är ojämlikt fördelad mellan kvinnor och män. Målet är att fördela makten rättvist. Man hittar denna uppfattning hos de feminister som Allen kallar liberala, som Okin och Mill. Kritik: Iris Marion Young hävdar att makt inte är något som kan ägas och att denna distributiva modell inte hjälper oss att förstå dominansens strukturella egenskaper. I stället måste makt betraktas som en dynamisk egenskap som visar sig i handling.

2. Makt som dominans

Makt som dominans behandlar ”dominans-relationer” som kan uttryckas som t.ex. förtryck, patriarkat eller underkastelse, eller med andra ord: orättfärdiga ”makt-över-relationer”. Allen delar upp detta angreppssätt i flera underkategorier.

2.1 Fenomenologiska feministiska angreppssätt

Allen tar Simone de Beauvoirs Det andra könet som ett utmärkt exempel på ett fenomenologiskt angreppssätt. ”Beauvoirs text levererar en briljant analys av kvinnans situation: de sociala, kulturella, historiska och ekonomiska villkor som definierar deras existens”.

2.2 Radikala feministiska angreppssätt

Allen skriver: ”radikala feminister tenderar att förstå makt som en dyadisk relation av dominans och underkastelse, ofta i analogi med herre/slav-relationen.” Skillnaden mellan könen är inte biologiskt utan definierad av motsatsparet makt/maktlöshet. ”MacKinnon, liksom Judith Butler och andra kritiker … anser att könsskillnader … är socialt konstruerade och formade av maktrelationer.” Kritiker menar att denna uppdelning förnekar kvinnor möjligheten att agera (agency). Frye vidhåller att all feminism värd namnet kräver separatism.

2.3 Socialistiska feministiska angreppssätt

Dominans förstås som klassförtryck i den traditionella Marxistiska synen på makt. Den andra vågens feminister kritiserade marxismen för könsblindhet. En lösning är ”Dual systems theory” som tar hänsyn både till könsförtryck och klassförtryck. Young kritiserar detta angreppssätt eftersom det tillåter marxismen att behålla sin form och vill i stället se en sant feministisk historisk materialism. Hartsock kritiserar den traditionella samhällsvetenskapens maktbegrepp eftersom den utgår från de dominerandes perspektiv. ”Den feministiska uppgiften, enligt Hartsock, är att återkonceptualisera maktbegreppet från ett specifikt feministiskt perspektiv, som grundas i kvinnors erfarenheter … vilket skulle kunna peka på en förståelse av makt bortom den som beskriver makt som makt över andra.”

2.4 Intersektionella angreppssätt

”Målet med intersektionella teorier är att utveckla ett ramverk för att analysera makt som omfattar kön, klass och ras-baserad underkastelse och deras komplexa sammankopplingar. Begreppet uppstod ur en kritik från färgade feminister av existerande feministiska föreställningar om makt”. ”En del teoretiker har påpekat att begreppet intersektionalitet i första hand kan härledas till det aktions-teoretiska perspektivet.”

2.5 Poststrukturalistiska feministiska angreppssätt

De flesta arbeten om makt av post-strukturalistiska feminister har varit inspirerade av Foucaults ”mellanperiod” (Foucault 1977, 1978, 1980). Ett klassiskt citat från denna period är: “Power is everywhere, not because it embraces everything, but because it comes from everywhere” (1978). Foucault menar under denna period att makt först och främst är en produktiv kraft: den producerar verklighet, domäner av objekt och sannings-ritualer. Och makt producerar subjekt, subjektiverar människor. Allen menar att det inte är konstigt att så många feminister, som t.ex. Butler, Bordo och Bartsky, influerats av Foucaults maktanalys: eftersom hans ”fokus på den moderna maktens lokala och kapillära natur resonerar med feministiska ansträngningar att omdefiniera det politiska, ansträngningar som kan sammanfattas med slagordet: ‘det personliga är politiskt’.” Ex. Bartky har jämfört Foucaults beskrivning av den självkontroll och självövervakning som skapas av panopticon med kvinnors kroppsliga självmedvetenhet.
Foucaults maktanalys har också kritiker bland feminister. Nancy Fraser menar att Foucaults brist på normativa uttalanden gör att han inte kan förklara varför man bör kämpa mot dominans och vad som är fel med den makt/kunskaps-regim som han beskriver. Nancy Hartsock ifrågasätter värdet av Foucaults maktbegrepp som ett analysverktyg och menar att han analyserar makten från kolonisatörens och inte den kolonialiserades perspektiv.

2.6 Analytiska feministiska angreppssätt

Ett helt annat metodologiskt perspektiv än det poststrukturella är det analytiska. Ett exempel är Ann Cudds bok ”Analyzing Oppression” från 2006. Cudd anser att strukturell rational choice theory är det bästa ramverket för att analysera förtryck eftersom man kan undvika antaganden om individuella aktörers psykologi.

3. Power as Empowerment

Allen: ”en betydelsefullt spår när det gäller feministisk teori om makt utgår från att föreställningen att ‘makt-över’, dominans och kontroll är implicit ‘maskulinistiska’. För att undvika sådana konnotationer så har många feminister med varierande teoretisk utgångspunkter argumenterat för en åter-konceptualisering av makt som kapacitet eller potential, och specifikt kapaciteten att bemäktiga eller förändra sig själva eller andra. Sålunda förstår dessa feminister makt som makt-att snarare än makt-över.” Bland dessa hittar vi Luce Irigaray och Hélène Cixous, Sarah Lucia Hoagland och Nancy Hartsock.
Allen citerar Miller (Miller 1992, 247–248): “Det finns ett enormt värde i att kvinnor vägrar att använda den nuvarande föreställningen om makt och dess användning. Kvinnor vill troligen snarare vara mäktiga på ett ett sådant sätt som samtidigt stärker snarare än förminskar andras makt.” Hon pekar också på Mary Parker Follett’s distinktion mellan begreppen ‘makt-över’ och ‘makt-med’.

Läsningar (S. Lukes, Power – a Radical View, 1974)

 

Under året har jag experimenterat med att tolka läsningar av akademiska texter i diagramform och eftersom jag har spenderat en del tid med att reda ut den kanonad av begrepp som flödar ut Steven Lukes text Makt – ett radikalt synsätt från 1974 så har det tyckts fullt rimligt att ordna och beskriva den begreppsfloran i diagramform  även om tolkningen förstås blir ytterst schematisk. Däremot är knappast valet av en cirkulär form logisk i sammanhanget; det cirkulära, repeterande, återkommande är inget som jag hittar något direkt stöd för i boken. Däremot formulerar Lukes ett slags successiv utveckling av maktbegreppet från Robert Dahls definitioner, via Bachrach och Baratz invändningar till hans egen teori. Arendt och Parsons teorier om makt är snarare att betrakta som ett slags antiteser till Lukes maktbegrepp. Men nu får det vara nog med brasklappar. Sätt Lukes-cirkeln i rotation och ha en bra helg!

Tidigare texter om Steven Lukes Makt – ett radikalt synsätt och Maktens tre ansikten: Del 1, Del 2, Del 3

 

Readings (S.Lukes, Power - a Radical View, 1974), study

Readings (S.Lukes, Power – a Radical View, 1974), study

Text

Hannah Arendt – Om Våld (3)

arendt1-crop

Det här är den tredje och sista delen om Hanna Arendts bok ”On Violence”. Här hittar du del 1 och del 2

Få saker rör upp så mycket känslor som frågan om våldets roll i mänskliga förehavanden. I Sverige har frågan varit högaktuell under det senaste året; både när det gäller sammandrabbningar mellan polis och demonstranter av varierande politisk hemvist och i diskussionerna om hur vi bör förhålla oss till de kriser och krig som pågår i till exempel Ukraina och Mellanöstern. Det är inte svårt att läsa Hanna Arendts bok ”On Violence” med dessa skeenden i bakhuvudet – trots att den är skriven med 1968 års revolter och det kalla krigets kärnvapenhot i blickfånget.

Arendt sätter våldet i centrum för sin undersökning. Detta är alltså inte i första hand en politisk stridsskrift utan ett försök att förstå hur våld och makt hänger ihop – och vilket funktion våldet har i mänskliga samhällen. Trots att hennes sympatier och antipatier ibland slår igenom i texten är hon beundransvärt kylig i sina analyser. Möjligen kan man skönja en centristisk/liberal bias med vissa sympatier vänsterut.

En av hennes grundläggande koncept, som tål att upprepas, är att våld och makt är ett slags kommunicerande kärl. Det betyder, som jag skrivit tidigare, att makt, som en essens av regerande och därmed av politiken, står i ett slags omvänt förhållande till våldet som instrument. Där maktens legitimitet är svag och där maktstrukturerna är i upplösning kan våldet ta en större plats. Våld och hot om våld är med andra ord inte det yttersta tecknet på makt utan tvärtom ett tecken på att makten är i upplösning eller saknar legitimitet. Våld eller hot om våld är visserligen effektivt för att skapa omedelbar åtlydnad, men kan inte skapa makt eftersom makt enligt Arendt är möjligheten att agera och samagera (Se Del 2 för mer om hennes maktbegrepp). Våldet blockerar, kort sagt, denna möjlighet.

Kritik mot det organiska tänkandet

I bokens tredje del försöker Arendt att undersöka våldets rationalitet. Även om hon finner zoologernas förklaringsmodeller intressanta så vill hon visa att våldet varken är djuriskt eller irrationellt. Hon går också i skarp polemik mot de ”livs-filosofer” och politiska tänkare som hon menar försöker upphöja våldet som kreativ, produktiv kraft. Hennes udd riktas framför allt mot tänkare som Fanon, Sorel, Jouvenel och Pareto och deras förhärligande av våldet, men även Nietzsche, Bergson och Marx får sig en släng av sleven.

Hon framhåller att ingenting är farligare i politiska spörsmål än ”organiskt tänkande” där våld och makt tolkas biologiskt, vilket kan leda till att man rättfärdigar våld därför att man ser det som en kreativ livs-kraft. Organiska metaforer skulle kunna beskriva samhället som ”sjukt”, ett uppror som ”symptom” och våld som ett ”botemedel”. Med en liknande argumentation går hon till angrepp mot föreställningen att dödens utjämnande och sammansvetsande kraft skulle kunna användas för att bygga ett samhälle. Även om styrkan i erfarenheten av döden är obestridbar, skriver Arendt, är den ”kanske den mest antipolitiska erfarenhet som finns”. När det kommer till våldets praktik föredrar Arendt utan tvivel förnuftsmässiga argument.

Våld och rationalitet

När det gäller den förnuftsmässiga aspekten på våldets praktik för hon ett vindlande resonemang som jag skall göra mitt bästa för att sammanfatta.

Arendt menar att våld är instrumentellt, och som instrument är våld rationellt bara om det effektivt når det mål som kan rättfärdiga det. Eftersom vi inte säkert kan veta vilka konsekvenser våra handlingar får så kan våld bara vara rationellt om det försöker nå kortsiktiga mål. Våld kan vara rationellt när det utgår från ett raseri som kommer ur en upplevelse av missförhållanden, orättvisor och hyckleri – och då fungera som ett snabbt sätt att ”dramatisera missförhållanden” och få dem till allmännhetens medvetande. Ja, det kan till och med vara det enda sättet att balansera rättvisans vågskålar. Men detta val är förenat med mycket stora risker.

Våld leder till godtyckliga resultat. Användande av våld kan leda till att makten gör eftergifter i frågor av mindre betydelse, men är knappast effektivt för att få igenom långsiktiga strukturella förändringar.
Våld kan slå tillbaka i form av ökad repression och ett eskalerande våld från maktens sida, och i förlängningen etablerandet av nya våldsideologier.
Medlen riskerar alltid att överväldiga målen. Om man inte uppnår målen snabbt, riskerar man inte bara ett nederlag, utan att våldet, som praktik, introduceras i hela samhällskroppen.

Hennes slutsats beträffande våld som rationellt agerande är knappast hoppfull.
Att praktisera våld förändrar världen, precis som allt agerande, men den mest troliga förändringen är till en mer våldsam värld.

Våld och samhälle

Det finns en scen i dokumentären om Palme som biter sig fast. Olof Palme har som utbildningsminister åkt till kårhuset för att höra ockupanternas klagomål. En student talar från podiet om att ”systemet” håller på att kväva allt (citerat fritt från minnet)[1] på ett sätt som för mig låter som en klyscha. När jag läser ”On Violence” känns det som om jag får perspektiv på den här scenen. Hon menar att studentrevolterna i slutet på 60-talet var just ett uppror mot byråkratin och de stora partiapparaterna, som tycktes kväva alla möjligheter för mindre grupper att agera politiskt. I en fullt utvecklad byråkrati tar ingen ansvar. Att ingen regerar, skriver Arendt, innebär inte ett icke-regerande. Där vi alla är lika maktlösa har vi tyranni utan tyrann. Hon ser en värld som blivit för stor för sitt eget bästa, där tillväxtjakten lett till ohanterbara mass-samhällen med anonyma maktsfärer, samtidigt som det gemensamma monteras ned och miljön förstörs, och hon är benägen att tro att de våldsamma protesterna mot detta ”system” ytterst handlar om en frustration över svårigheterna att agera politiskt.

Hon pekar på att vetenskapens frammarsch tillåter oss att göra det otänkbara med förbehållet att vi inte längre kan göra det tänkbara. Det är lättare att skicka män till månen än att stoppa ett krig i ett litet, underutvecklat land långt borta (läs: Vietnam). Innebär inte det, frågar hon retoriskt, att makten har blivit impotent?

”Vi vet inte vart denna utveckling kommer att leda oss”, avslutar hon, ”men vi vet, eller borde veta, att varje minskning av makt är en öppen inbjudan till våld, om så bara därför att de som innehar makten känner att den glider dem ur händerna. Oavsett om de är regeringar eller regerade. Och de har alltid funnit det svårt att undvika frestelsen att ersätta makten med våld.”

*

Boken hos adlibris på svenska och engelska

1) hur var det nu med Palme-filmen? Nåja, mitt minne svek mig när det gäller den exakta formuleringen. Se själva avsnittet här:

Hannah Arendt – Om våldet (II)

Fortsättning. Del I hittar du här

I den första delen av On violence gav Hannah Arendt bakgrunden till sin undersökning om våldet som ett eget fenomen. I del II undersöker hon relationen mellan våld och makt, vilket leder henne till att försöka definiera begreppet makt. Som vi så småningom kommer att se så skiljer sig hennes syn på makten en hel del från sådana tänkare som t.ex. Steven Lukes.

Arendt tycker sig se att det finns konsensus bland politiska teoretiker, både till höger och vänster, att se våld som inte varande något annat än den mest flagranta manifestationen av makt. ”All politik är kamp om makten; den ultimata formen av makt är våld” (C. Wright Mills). Våld är alltså med denna definition en omistlig del av maktutövandet, en funktion av makt, och låter sig därmed blott motvilligt studeras som ett fenomen i sin egen rätt.

Och makt, visar det sig snart, tycks för många handla om instinkten att dominera (Jouvenel), en instinkt som ger den som gör andra till ett instrument för sin vilja ”ett ojämförligt nöje” (Sartre). Hos Weber och Voltaire finner hon citat där makt beskrivs som möjligheten att få andra att agera enligt min vilja – en definition som används i olika versioner än i dag. Jouvenel, igen, kopplar maktbegreppet till befallning och åtlydnad, och Arendt konstaterar torrt med en passning till Mao att ”om maktens essens handlar om hur effektivt befallningar åtlyds så finns ingen effektivare makt än den som växer ur en gevärsmynning”.

Istället går Arendt till Atenarna och Romarna för att hitta ursprunget till en definition av makt som inte bygger på en dominansrelation människor emellan, människors direkta makt över andra människor, utan på den legitimitet som folkets makt ger de styrande genom institutioner och lag. Och här närmar vi oss det som är en av Arendts viktiga poänger: nämligen att graden av våld i ett samhälle hänger samman med graden av legitimitet, stöd, som folket ”ger” de styrande (giltigt för såväl demokratier som monarkier och tyrannier). ”Tyranniet, som Montesquieu upptäckte, är därför den mest våldsamma och minst mäktiga regeringsformen”. Man skulle kunna säga att makt och våld är ett slags kommunicerande kärl för Arendt – men av två helt olika slag.

”Power corresponds to the human ability not just to act but to act in concert. Power is never the property of an individual; it belongs to a group and remains in existence only so long as the group keeps together. When we say of somebody that he is ‘in power’ we actually refer to his being empowered by a certain number of people to act in their name.”

Makt, skriver Arendt, tillhör definitivt regerandets essens, våld gör det inte. ”Violence is by nature instrumental; like all means, it always stands in need of guidance and justification through the end it pursues.”

En av Arendts huvudsakliga poänger i denna bok är att makt, som en essens av regerande och därmed av politiken, står i ett slags omvänt förhållande till våldet som instrument. Där maktens legitimitet är svag och där maktstrukturerna är i upplösning kan våldet ta en större plats. Våld och hot om våld är med andra ord inte det yttersta tecknet på makt utan tvärtom ett tecken på att makten är i upplösning eller saknar en bred (historiskt baserad) legitimitet. Våldet å sin sida kräver rättfärdigande som baseras på framtida mål.

”Violence”, skriver Arendt, ” can always destroy power; out of the barrel of a gun grows the most effective command, resulting in the most instant and perfect obedience. What never can grow out of it is power.”

Hannah Arendts ”On violence” (1)

Hannah Arendt, drawing by Jon BrunbergTrots att Hannah Arendts skrift ”On violence” (Om våld på Svenska) från 1970 relaterar till specifika historiska skeenden (framför allt studentrevolterna i slutet på 60-talet) och det kalla krigets överhängande hot om kärnvapenkrig, så är det frestande att försöka sätta hennes teser i en samtida Europeisk kontext där frågan om våldet tycks aktuellare än på länge, både på mellanstatlig och lokal nivå.

Det som gör att jag tycker att Arendts bok så intressant är hennes ambition att sätta våldet i centrum för sin undersökning snarare än att ge det en marginell betydelse som ett medel för, eller en funktion av, politisk eller ekonomisk utveckling – som hos Clausewitz (”krig är blott en fortsättning på politiken fast med andra medel”) och Engels (”våldet är en accelerator för ekonomisk utveckling”). Hon hävdar att sådana kopplingar mellan krig och politik, eller våld och ekonomi inte längre är giltiga, och att teser som ”möjligheten att föra krig har blivit den primära strukturerande kraften i samhället” och att ”krig är den primära sociala ordningen” är mer relevanta än Clausewitz och Engels uppfattningar. Andra världskriget avlöstes inte av fred utan av ett permanent kallt krig och ”militärindustriella komplex”, kärnvapenhotet ställde tidigare ordningar på huvudet, naturvetenskapens utveckling blev ett hot mot mänskligheten. För att använda den ryske kärnfysikern Andrei Sakharovs ord (som Arendt citerar): ”Termonukleärt krig kan inte förstås som en fortsättning av politiken med andra medel – utan som ett medel för universellt självmord”. Kriget blev kort sagt oanvändbart som medel för politiken.

Vi må leva i en annan era i dag, bortom det kalla kriget. Men har vi verkligen lämnat föreställningen om det eviga kriget bakom oss? Även om Sovjetunionens dödsryckningar ledde till en rad mindre krig så fanns ändå förhoppningen om en mindre konfliktfylld värld där i gruset av Berlinmuren. Det varade inte länge. När tvillingtornen attackerades och raserades föreföll det som om starka krafter agerade för att skapa ett sådant permanent konflikttillstånd igen. Men det mötte kraftigt folkligt motstånd på hemmafronten och ett militärt motstånd på bortaplan som inte på något sätt kunde mäta sig med det kalla krigets monstruösa, episka dimension. Efter snart femton år av krig i Mellanöstern vet vi knappt ens vem kontrahenterna är längre, om vi ens bryr oss om det.

Vi må leva i en relativt fredlig era. Ändå förefaller det mig som om vi fortfarande är fast i de konfliktlösningar som det kalla kriget påbjöd. Trots att vi i Sverige i många fall förordar diplomatiska lösningar snarare än militära så lägger vi bara en bråkdel av resurser på att utveckla och arbeta med fredsskapande- och konfliktförebyggande åtgärder i jämförelse med vad som läggs på det militära försvaret. ”The world is over-armed and peace is under-funded”, som FN:s vice generalsekreterare Jan Eliasson så träffande formulerat det. Eller för att travestera Marget Tatcher: ”Det finns inga alternativ (till militära lösningar)”. Eller?

Det här är den första i en serie om tre bloggningar om Hannah Arendts ”On violence”:
Del II: http://blog.maktverktyg.com/2014/05/hannah-arendt-om-valdet-ii.html
Del III: http://blog.maktverktyg.com/2014/09/hannah-arendt-om-valdet-3.html

Steven Lukes: Makt – ett radikalt synsätt

detail-0883

Under de senaste dagarna har jag fått tillfälle att återvända till sociologen Steven Lukes bok Maktens ansikten från 2004. I boken återpubliceras hans berömda text Power – a radical view som först gavs ut 1974. Den åtföljs av två nyskrivna kapitel där han utvecklar och reviderar delar av sin tidigare teori och för in senare forskning på området, inte minst de inflytelserika teorier som presenterats av Michel Foucault.

Jag kommer här att fokusera på Power – a radical view. Denna korta men inflytelserika text är på sätt och vis ett inlägg i en debatt om makten i det amerikanska samhället på 60 och 70 talet som i korthet utgick från frågan om huruvida USA styrdes av en elit eller inte. Man kan förstå att detta var en känslig fråga i ett land vars medborgare är så stolta över sin konstitution och som ser sig som frihetens banerförare.

I samband med denna debatt genomförde Robert Dahl en undersökning av maktfördelningen i New Haven som publicerades i boken Who Governs? från 1961. Dahl studerade beslutsprocesser och utfallen av politiska beslut i kommunen och kom till slutsatsen att en mångfald av grupper influerade utgången av besluten och att man därför inte kunde säga att New Haven styrdes av en politisk elit.

Dahls studie väckte mycket uppmärksamhet, men fick också en hel del kritik. Peter Bachrach och Morton J Baratz menade i sin artikel Maktens två ansikten (1962) och senare studier att det inte räcker med att studera fattade beslut och vem som segrat i dem utan att man också måste ta hänsyn till de frågor som inte hamnar på dagordningen, s.k. icke-beslutsfattande, om man ska få en rättvis bild av maktförhållanden inom en specifik sfär.

Steven Lukes går ytterligare lite längre i Power – a radical view. Även om han i stora drag har en liknande definition av makt som Dahl och Bachrach & Baratz så kritiserar han deras metodologi och definitioner på några avgörande punkter.

För det första anser han att det inte räcker med att inkludera ”iakttagbara konflikter” i maktbegreppet utan man även bör inkludera ”latenta konflikter” – det vill säga sådana konflikter som ännu inte manifesterat sig i form av öppen konkurrens eller hot om sanktioner från en dominerande part. För det andra vill Lukes också tillskriva kollektiva aktörer (stater, företag, intressegrupper) makt. Med dessa två utvidningar av maktbegreppet kan man, menar han, få en mycket mer rättvisande bild av hur individuella och kollektiva aktörer kan försöka kontrollera den politiska dagordningen genom att undvika obekväma frågor och beslut.

Lukes är mycket medveten om svårigheterna i att analysera beslut som inte har fattats och händelser som inte har hänt och ägnar en hel del utrymme åt att resonera kring hur sådana scenarier kan studeras och hur man bör förhålla sig till dem. Hans paradexempel på att icke-beslut kan studeras på ett trovärdigt sätt är Matthew Crensons studie The Un-politics of Air pollution: A Study of Non-Decisionmaking in the Cities från 1971 som undersöker hur staden Gary med det dominerande företaget US Steel i många år lyckade förhala genomförandet av akuta miljöåtgärder genom icke-handling och icke-beslutsfattande.

Det som också gör den här boken så läsvärd är att Lukes tar upp radikat andra definitioner av makt än hans egen. Två exempel är Hanna Arendt och Talcott Parsons för vilka makt framför allt är en kollektiv egenskap och inte en individuell, och som är ovilliga att jämställa makt med tvång eller våld (Arendt: ”Våldet kan alltid slå ned makten – ur gevärsmynningen flyter den effektivast tänkbara befallningen”. Parsons:  ”Hot om tvång och våld som saknar legitimitet eller rättfärdigande [bör] strängt taget inte räknas som maktutövning”.) utan förknippar begreppet snarare med samagerande och delegerande.

Power – a radical view känns, trots att den är skriven för fyrtio år sedan, väldigt aktuell (vilket säkert delvis har att göra med Henrik Gundenäs utmärkta översättning från 2008), inte minst när det gäller den svenska politiken. Jag tänker till exempel på PR-byråernas fasta grepp om opinionshanteringen på den politiska arenan som inte sällan grumlar frågan om vems intresse som står i fokus och vilka frågor som medvetet hålls borta från dagordningen. Jag tänker på de konspirationsteorier som tenderar att segla utmärkt på grumliga vatten och som göder den populism som manifesteras i politikerförakt och svepande uttalanden om eliternas makt.

Lukes teorier om hur man kan studera latenta konflikter, den politiska dagordningen och det som utesluts från den, har förvisso sina luckor, oklarheter och filosofiska klurigheter men erbjuder trots det möjliga vägar och verktyg att på ett vetenskapligt sätt undersöka det som tenderar att förbli outtalat och obeslutat i maktförhårhållanden.

Tidigare inlägg
http://blog.maktverktyg.com/2009/10/en-utmarkt-vagkarta-till-olika-maktteoretiska-synsatt.html
http://blog.maktverktyg.com/2009/10/makten-over-tanken.html

Läsning
Robert Dahl, Who Governs?
Steven Lukes, Maktens ansikten, Daidalos 2008

De minst inflytelserika 2013

Den 5 januari publicerade GP en lista över de mäktigaste göteborgarna. Nabila Abdul Fattah Ryback saknade bredd i listan och publicerade samma dag en utmärkt replik i form av en kompletterande lista på mäktiga göteborgare ”som inte är vit medel- eller överklass. Men likförbannat mäktiga”. Gott så!

Men som alltid när sådana här listor publiceras vill jag passa på att lyfta fram de som har minst makt och inflytande i samhället – de som har få eller inga möjligheter att påverka sin egen situation eller sin närmaste omgivning, och än mindre att påverka större skeenden och sätta agendor. Det handlar om grupper av människor som är helt eller delvis beroende av andras välvilja och omsorg men också om de som berövats friheten eller inte är myndiga. Sådana listor är inte alltför vanligt förekommande och därför är det dags för en uppdatering av min lista över de 30 grupper av människor i Sverige som har minst inflytande och därmed minst makt. Varsågoda!

Som vanligt inleder jag med följande brasklapp: Den här listan är inte baserad på någon vetenskaplig undersökning, utan på min subjektiva uppfattning om vilka grupper som jag tror har minst möjlighet att utöva inflytande i det svenska samhället (de minst inflytelserika står överst i listan). Listan är inte på något sätt ”sann”.
Jag är inte ute efter att stigmatisera någon grupp eller person i det svenska samhället – utan jag vill visa på att det finns stora grupper i Sverige som har mycket liten makt – och påminna om att dessa grupper inte får glömmas bort.
Min avsikt är att använda mig av grupp-beteckningar som företrädare för respektive grupp själva kan acceptera. Om jag misslyckats med detta så beror det helt och hållet på min egen okunskap – och jag kommer att göra korrigeringar om jag tycker att kritiken är relevant. 

Årets lista

Jag har inte gjort några stora ändringar jämfört med 2012 års lista. Förra årets placeringar anges inom parentes. Några formuleringar har ändrats, några grupper slagits ihop och en är ny. OBS! Notera att listan hypotetiskt kan fortsätta tills dess att vi kommit till de mäktigaste i landet. Dessa 30 poster kan alltså ses som den första delen av en lista som fortsätter upp till 100.

  1. Hjärndöda (1-3)
  2. Kliniskt döda (1-3)
  3. I koma el.dyl. tillstånd av medvetslöshet (1-3)
  4. Spädbarn (0-2 år) (4)
  5. Barn 2-8 år (5)
  6. Svårt utvecklingsstörda (6)
  7. Mycket svårt fysiskt sjuka (inlagda) (7)
  8. Mycket svårt psykiskt sjuka (omhändertagna) (8)
  9. Mycket svårt fysiskt handikappade (9)
  10. Omyndigförklarade (10)
  11. Interner (lägst i hierkarkin) (11)
  12. Kidnappade eller på annat sätt frihetsberövade (12/13)
  13. Svårt psykiskt sjuka (omhändertagna) (14)
  14. Hemlösa (med missbruksproblem) (15)
  15. Måttligt utvecklingsstörda (ny)
  16. Barn 8-12 år (16)
  17. Tvångsomhändertagna barn och ungdomar (18)
  18. Slavarbetare (17)
  19. Papperslösa (utan arbete) (20)
  20. Flyktingar i väntan på asylbeslut (19)
  21. Tungt nakotikaberoende (21)
  22. Tungt alkoholiserade (22)
  23. Svårt fysiskt sjuka (inlagda) (23)
  24. Extremt fattiga (24)
  25. Interner (flertalet) (25)
  26. Papperslösa (i arbete) (28)
  27. Ungdomar 13-17 år (26)
  28. Svårt funktionshindrade (ej inlagda) (27)
  29. Arbetslösa (utan a-kassa) (29)
  30. Kroniskt sjuka (utförsäkrade) (30)

Hur många personer omfattar listan?

Här är lite statistik som kan hjälpa till att bringa klarhet i den frågan. Jag fyller på efterhand som jag hittar fler siffror. Enligt siffrorna nedan skulle jag uppskatta antalet personer i listan till cirka 2.2 miljoner människor, eller ca 20% av befolkningen.

  • Enligt SCB är ca 1.9 miljoner svenskar under 18 år.
  • Enligt Socialstyrelsen (2012) är ca 34.000 personer hemlösa i Sverige.
  • Ca 0.5% av Sveriges befolkning (45.000 personer) har en måttlig eller grav utvecklingsstörning (lul.se). Hur många av dem som är barn och hur många som har en grav utvecklingsstörning har jag inte hittat information om.
  • Enligt CAN är antalet tunga alkoholmissbrukare i Sverige mellan 50.000 och 100.000 och antalet tunga narkomaner ca 29.000 (se också missbruksutredningen). Troligen ingår många av de hemlösa i de här grupperna.
  • Uppskattningsvis uppehåller sig mellan 10.000 och 35.000 papperslösa i landet idag enligt Vård för alla. Papperslös. Hur många av dem som är arbetslösa har jag ingen statistik på, men det torde vara merparten.
  • Enligt http://www.kriminalvarden.se/sv/Fangelse/ sitter ca 4300 personer varje dag i fängelse. Ca 10,000 är nyintagna årligen. 144 har livstidsstraff.
  • Antal arbetslösa i Sverige är enligt SCB 382,000. Ca 40% av dem (152,800 personer) får ingen ersättning alls utan är hänvisade till socialbidrag eller till att bli försörjda av sina anhöriga (källa: Arbetet). En del av dessa kan vara ungdomar 15-28 år.

Historik

Den första versionen av listan skapades 2012 som en replik till en artikel av Martin Ågaard i Aftonbladet 12/1 2012 och uppdaterades den 22/1. Den andra versionen publicerades i november 2012 när Fokus presenterade sin årliga lista över de 100 mest mäktiga i Sverige.

Om du har frågor eller synpunkter får du gärna kommentera nedan. Alla kommentarer modereras.