Feminism och makt

Under det år som jag har umgåtts med Steven Lukes bok Maktens ansikten så har jag saknat ett viktigt perspektiv: det feministiska. Boken är fylld till bredden med referenser till andra tänkare, men få av dem är kvinnor. Här återkommer visserligen referenser till Hannah Arendts inflytelserika texter i frågan och Lukes lyfter också fram Susan Bordo och ytterligare några namn. Vill man förstå hur maktbegreppet utvecklats och analyserats i en feministisk kontext får man alltså vända sig till en annan källa.

Till min glädje hittade jag nyligen några googlingar bort en föredömligt organiserad och tämligen översiktbar sammanställning på detta tema av filosofen Amy Allen i Stanford Encyclopedia of Philosophy som också skrivit flera böcker om makt och feminism. Den som vill dyka rätt ned i hennes text bör förstås gå direkt till källan. Läs annars gärna nedanstående sammanfattning av huvuddragen i hennes artikel. Här går jag igenom Allens introduktion (som f.ö. innehåller intressanta kategoriseringar av maktbegreppet) och jag kommer följa upp med ytterligare en artikel om hennes genomgång av de feministiska tankelinjerna om makt (Per Herngren har också en liknande genomgång på sin blogg som jag ska titta närmre på vid tillfälle).

Även Allen konstaterar inledningsvis att det är anmärkningsvärt att maktbegreppet så sällan diskuteras explicit i feministiska texter trots att konceptet uppenbarligen är centralt för feministiska teorier (”exceptions include Allen 1998, 1999, Hartsock 1983 and 1996, Yeatmann 1997, and Young 1992”). Hon identifierar tre sätt på vilket feminister har konceptualiserat makt: som en resurs som kan (åter)distribueras, som dominans och som bemäktigande (empowerment).

Hon börjar med att beskriva huvudspåren i efterkrigstidens maktteori och inleder med de likartade definitioner av makt som framförs av Dahl, Lukes, Baratz och Bachrach m.fl. som i grunden utgår ifrån tesen ”A exercises power over B when A affects B in a manner contrary to B’s interests” (Lukes 1974). Hon menar att även Foucaults inflytelserika makt-teorier har en liknande utgångspunkt men med en helt annan filosofisk bakgrund.

Två varianter av maktbegreppet (som också diskuteras utförligt i Maktens ansikten) är ”makt-över” och ”makt-att”, där ”makt-över” inbegriper föreställningar om dominans och tvångsmakt medan ”makt-att” snarare handlar om potential att agera. Många makt-teoretiker väljer att fokusera på något av begreppen. Foucault, menar Allen, befattar sig mestadels med ”makt-över” medan Arendt helt utesluter våld och dominans ur sitt maktbegrepp och ser makt enbart som potential att agera.

Ett annat sätt att dela upp den filosofiska litteraturen om makt är enligt Allen att skilja på aktions-teoretiska och systemiska/konstitutiva föreställningar om makt. Det aktions-teoretiska perspektivet fokuserar på aktörer och deras dispositionella möjligheter att agera (Lukes, Dahl etc.), och det systemiska/konstitutiva på de systematiska, strukturella möjligheterna att agera (det vi ibland kallar för strukturell makt).
”The systemic conception thus highlights the ways in which broad historical, political, economic, cultural, and social forces enable some individuals to exercise power over others, or inculcate certain abilities and dispositions in some actors but not in others.”
Även här, menar Allen, fokuserar teoretiker antingen på det ena eller andra alternativet, blandar dem eller ser dem som komplement till varandra.

Varför är då maktbegreppet, för att låna en fras av Lukes, ”i grunden omstritt”? Allen menar att det dels beror på att maktbegreppet är kontextbundet – vilket begrepp man väljer att använda beror på vad man studerar – men refererar också till Lukes tanke att vårt sätt att tänka på makt kan påverka existerande maktstrukturer t.ex. genom att förstärka, utmana, demaskera eller undergräva dem. Därför är metodologiska och konceptuella frågeställningar kring makt oundvikligen politiska, och därmed också i grunden omstridda (Lukes 2005, min kursivering).
”Tanken att föreställningar om makt i sig själva formas av maktrelationer”, skriver Allen, ”ligger bakom att många feminister hävdar att det inflytelserika konceptet ‘makt-över’ i sig själv är ett resultat av manlig dominans.”
Kanske är det delvis på grund av detta som Foucaults öppnare maktbegrepp, som vi skall se i nästa artikel, har haft ett så stort inflytande på många feministiska teoretiker, som t.ex. Judith Butler. Och kanske kan en påstå att Lukes sökande efter ett maktbegrepp som kan användas just för att studera situationer av ”makt-över” får honom att dras mot en mer manligt dominerad historieskrivning där många feministiska perspektiv på makt inte får plats.

 

Feministiska angreppssätt

Här följer en ytterst komprimerad genomgång av Amy Allens strukturering av olika feministiska angreppssätt visavi maktbegreppet.Jag har alldeles säkert missat viktiga bitar i den. Därtill är den sammanställd i hast. Här hittar du källan till texten.

1. Makt som resurs: liberala feministiska angreppssätt

Makt kan här förstås som en ”god” resurs som för närvarande är ojämlikt fördelad mellan kvinnor och män. Målet är att fördela makten rättvist. Man hittar denna uppfattning hos de feminister som Allen kallar liberala, som Okin och Mill. Kritik: Iris Marion Young hävdar att makt inte är något som kan ägas och att denna distributiva modell inte hjälper oss att förstå dominansens strukturella egenskaper. I stället måste makt betraktas som en dynamisk egenskap som visar sig i handling.

2. Makt som dominans

Makt som dominans behandlar ”dominans-relationer” som kan uttryckas som t.ex. förtryck, patriarkat eller underkastelse, eller med andra ord: orättfärdiga ”makt-över-relationer”. Allen delar upp detta angreppssätt i flera underkategorier.

2.1 Fenomenologiska feministiska angreppssätt

Allen tar Simone de Beauvoirs Det andra könet som ett utmärkt exempel på ett fenomenologiskt angreppssätt. ”Beauvoirs text levererar en briljant analys av kvinnans situation: de sociala, kulturella, historiska och ekonomiska villkor som definierar deras existens”.

2.2 Radikala feministiska angreppssätt

Allen skriver: ”radikala feminister tenderar att förstå makt som en dyadisk relation av dominans och underkastelse, ofta i analogi med herre/slav-relationen.” Skillnaden mellan könen är inte biologiskt utan definierad av motsatsparet makt/maktlöshet. ”MacKinnon, liksom Judith Butler och andra kritiker … anser att könsskillnader … är socialt konstruerade och formade av maktrelationer.” Kritiker menar att denna uppdelning förnekar kvinnor möjligheten att agera (agency). Frye vidhåller att all feminism värd namnet kräver separatism.

2.3 Socialistiska feministiska angreppssätt

Dominans förstås som klassförtryck i den traditionella Marxistiska synen på makt. Den andra vågens feminister kritiserade marxismen för könsblindhet. En lösning är ”Dual systems theory” som tar hänsyn både till könsförtryck och klassförtryck. Young kritiserar detta angreppssätt eftersom det tillåter marxismen att behålla sin form och vill i stället se en sant feministisk historisk materialism. Hartsock kritiserar den traditionella samhällsvetenskapens maktbegrepp eftersom den utgår från de dominerandes perspektiv. ”Den feministiska uppgiften, enligt Hartsock, är att återkonceptualisera maktbegreppet från ett specifikt feministiskt perspektiv, som grundas i kvinnors erfarenheter … vilket skulle kunna peka på en förståelse av makt bortom den som beskriver makt som makt över andra.”

2.4 Intersektionella angreppssätt

”Målet med intersektionella teorier är att utveckla ett ramverk för att analysera makt som omfattar kön, klass och ras-baserad underkastelse och deras komplexa sammankopplingar. Begreppet uppstod ur en kritik från färgade feminister av existerande feministiska föreställningar om makt”. ”En del teoretiker har påpekat att begreppet intersektionalitet i första hand kan härledas till det aktions-teoretiska perspektivet.”

2.5 Poststrukturalistiska feministiska angreppssätt

De flesta arbeten om makt av post-strukturalistiska feminister har varit inspirerade av Foucaults ”mellanperiod” (Foucault 1977, 1978, 1980). Ett klassiskt citat från denna period är: “Power is everywhere, not because it embraces everything, but because it comes from everywhere” (1978). Foucault menar under denna period att makt först och främst är en produktiv kraft: den producerar verklighet, domäner av objekt och sannings-ritualer. Och makt producerar subjekt, subjektiverar människor. Allen menar att det inte är konstigt att så många feminister, som t.ex. Butler, Bordo och Bartsky, influerats av Foucaults maktanalys: eftersom hans ”fokus på den moderna maktens lokala och kapillära natur resonerar med feministiska ansträngningar att omdefiniera det politiska, ansträngningar som kan sammanfattas med slagordet: ‘det personliga är politiskt’.” Ex. Bartky har jämfört Foucaults beskrivning av den självkontroll och självövervakning som skapas av panopticon med kvinnors kroppsliga självmedvetenhet.
Foucaults maktanalys har också kritiker bland feminister. Nancy Fraser menar att Foucaults brist på normativa uttalanden gör att han inte kan förklara varför man bör kämpa mot dominans och vad som är fel med den makt/kunskaps-regim som han beskriver. Nancy Hartsock ifrågasätter värdet av Foucaults maktbegrepp som ett analysverktyg och menar att han analyserar makten från kolonisatörens och inte den kolonialiserades perspektiv.

2.6 Analytiska feministiska angreppssätt

Ett helt annat metodologiskt perspektiv än det poststrukturella är det analytiska. Ett exempel är Ann Cudds bok ”Analyzing Oppression” från 2006. Cudd anser att strukturell rational choice theory är det bästa ramverket för att analysera förtryck eftersom man kan undvika antaganden om individuella aktörers psykologi.

3. Power as Empowerment

Allen: ”en betydelsefullt spår när det gäller feministisk teori om makt utgår från att föreställningen att ‘makt-över’, dominans och kontroll är implicit ‘maskulinistiska’. För att undvika sådana konnotationer så har många feminister med varierande teoretisk utgångspunkter argumenterat för en åter-konceptualisering av makt som kapacitet eller potential, och specifikt kapaciteten att bemäktiga eller förändra sig själva eller andra. Sålunda förstår dessa feminister makt som makt-att snarare än makt-över.” Bland dessa hittar vi Luce Irigaray och Hélène Cixous, Sarah Lucia Hoagland och Nancy Hartsock.
Allen citerar Miller (Miller 1992, 247–248): “Det finns ett enormt värde i att kvinnor vägrar att använda den nuvarande föreställningen om makt och dess användning. Kvinnor vill troligen snarare vara mäktiga på ett ett sådant sätt som samtidigt stärker snarare än förminskar andras makt.” Hon pekar också på Mary Parker Follett’s distinktion mellan begreppen ‘makt-över’ och ‘makt-med’.

Om svårigheterna (och möjligheterna) att själv fördela makten

Jens Liljestrands artikel i dagens Sydsvenskan är verkligen mycket läsvärd. När han ser en sekvens i den numera så berömda videon med SD-topparnas framfart känner han igen sig själv – ”… den vite mannens position i det offentliga rummet. Hans självklara tillträde, tillhörighet, anspråk på att bli lyssnad på och respekterad” – och önskar att Expressens avslöjanden skulle få fler av oss ”att reflektera över frågor om identitet, makt och privilegier”.
Det är möjligen sällsynt att en journalist går ut och sätter ljus på sina egna privilegier på det sätt som Liljestrand gör i sin artikel. Däremot tror jag inte att den typ av insikt och reflektion han efterlyser är särskilt sällsynt. Jag föreställer mig tvärtom att vi bedömer och reflekterar över vår maktposition och våra privilegier varje dag – och inte bara när vi upplever vår situation som begränsad. Till och med när vi upplever att vi har stor makt att förändra och skapa våra egna liv så är vi medvetna om just detta, och ger ibland uttryck för det – som till exempel idrottsstjärnan som tackar Gud, sina föräldrar eller sin tränare för sin framgång.
Jag tror med andra ord inte att det är avsaknad av insikt som är det stora problemet när det gäller frågan hur makt kan fördelas ”bättre” eller ”rättvisare”, utan hur den påverkar vår uppfattning om andra människor, vad vi använder den till – och vad vi inte gör. Det är när insikten skall omsättas till handling som vi som sociala och politiska varelser sätts på prov.
För det första föreställer jag mig att vi sällan kommer till slutledningen att vi måste fördela vår egen makt och våra privilegier till de som är mindre bemedlade. Snarare skapar vi tankefigurer som tillåter oss att behålla och förstärka vår makt.
Vi kan t.ex. påstå att vi bara kan fördela makt genom att själva bli mäktigare – antingen genom föreställningen att vår framtida makt kommer att ”sippra ned till de andra” eller genom att vi fokuserar på att erövra makten från de som vi uppfattar som mäktigare än oss och därmed skjuter frågan om maktfördelning på framtiden. Vi kan påstå att vår makt ligger i någon annans händer eller att det inte är vår uppgift att fördela den (utan Guds, Statens, Partiets etc.). Eller så hävdar vi att vår makt är för liten för att vi skall kunna dela med oss av den. Det finns ju alltid någon annan som har mer makt än vi!
Ännu svårare blir det förstås att ta sig ur ”protektionistiska” tankefigurer om vi uppfattar det som att våra privilegier är utsatta för ett omedelbart hot – oavsett hur realistiska hotbilderna är, och oavsett var vi positionerar oss i makthierarkin – eller om vi alltid hemfaller åt att uppfatta oss själva som i underläge (eller överläge) [1].
Jag påstår inte att det är en enkel sak för den enskilde att bidra till att makten fördelas någorlunda rättvist mellan medborgare i ett samhälle på ett sätt som flertalet kan godta. Tvärtom gör det att var och en ställs inför en existentiell problematik där frågor som rör sådant som ansvar, rättigheter och skyldigheter ställs på sin spets. Det är inte heller en problemställning som har några enkla lösningar. Tvärtom föreställer jag mig att ”quick fixes” är kontraproduktiva i sammanhanget.
Så hur går man från reflektion till handling? Vilka steg tar jag som ”vit, utbildad medelklassman” för att fördela den makt jag har till de som har mindre än mig? Jag påstår verkligen inte att jag har svaret på den frågan – eller att jag skulle vara en förebild i sammanhanget. Mitt lilla bidrag har kanske varit att försöka sätta ljus på medborgarens makt [2] och att undersöka toleransens möjligheter [3] – men även för mig återstår att förstå hur jag kan gå från reflektion till handling om jag vill hjälpa till att fördela den makt jag har. Och hur jag kan göra det utifrån mina speciella förutsättningar.
Tyvärr känns det inte alltid som om den politiska sfären erbjuder någon större hjälp i den strävan och ”manualerna” finns visserligen men verkar inte vara många. Jag vet inte om Jens Liljestrand själv har haft några funderingar i den här riktningen sedan han skrev sin artikel men det vore i så fall väldigt spännande att få läsa mer om hur han resonerat över vilka steg han själv skulle kunna ta för att fördela något av sin egen makt och sina privilegier.

Man brukar ibland säga att makt inte kan tas, den kan bara ges. Frågan är vem som skall ge den och framför allt hur.

Noter
[1] Psykoanalytikern Tomas Böhm beskriver mycket träffande hur föreställningar om underläge och överläge kan bidra till paranoida föreställningar om tillvaron i ”Tolerera” sid 46 – http://www.levandehistoria.se/node/6392
[2] Maktverktyget, se maktverktyg.com
[3] Tolerera är ett projekt jag genomförde för utställningen ”P.K.-en utställning om intolerans” på Forum för levande historia. levandehistoria.se/PK

Några favoriter i repris – tema makt

I gårdagens blogginlägg lät jag mitt gamla alter ego Mr Brown få krångla sig ur sin skumma garderob där han hållit hus i fyra långa år. Många av de texter som jag skrev på Mr Browns blogg har haft en stor betydelse för mitt nuvarande arbete och det gäller inte minst de som på olika sätt tar upp maktbegreppet. Sommaren är som bekant reprisernas tid och jag passar därför på och lyfter fram några texter ur serien ”Tema: makt” från Mr Browns kommentar. Ni som följt den här bloggen kommer att känna igen några återkommande begrepp och tankefigurer.
En av nyckeltexterna i temaserien om makt. Hur kan man föreställa sig ett avsägande av makt? Är fördelningspolitik ett substitut för frivillig maktöverträdelse? Glöm inte att läsa kommentarerna! Där finns många intressanta inlägg av bl.a @jimmysand och @ozonist.
Här försöker jag besvara frågan varför man bör avstå från eller avsäga sig makt och lanserar begreppet dekurrens som en antonym till konkurrens. I korthet kan man säga att den främsta anledningen till att man bör avsäga sig makt är för att minska graden av förtryck i samhället.
Om makt i relationer mellan människor och organisationer och transfereringar av makt. Jag försöker här föreställa mig hur makt produceras i relationer mellan människor och hur detta kan förstås i ett makroperspektiv.
Dessa korta texter gläntar förstås bara på dörren till en ytterst komplex begreppsvärld, som jag än så länge bara skrapat på ytan på. Men jag känner mig inspirerad att plocka upp detta tema igen!

Om makt och tolerans: del 1 (notiser)

1.
Frågan om hur maktbegäret påverkar våra liv kom upp i samtalet efter gårdagens säsongsstart av Psykologer tittar på film – föreläsningsserien på Kulturhuset där Jonas Mosskin visar film och diskuterar den med inbjudna gäster – som igår visade filmen Z – Han lever! av den grekiske regissören Costa Gavras från 1963 som handlar om upptakten inför militärens maktövertagande i Grekland och mordet på en ledande oppositionspolitiker. Gäster var sociologen Apostolis Papakostas och psykoanalytikern Eli Högberg..

Ett tag kretsade samtalet kring varför vi söker makt och varför vi inte gör det, och vilka mekanismer vi har för att balansera makten. Alla försöker inte att uppnå absolut makt över sin omgivning, men det finns dom som är beredda att gå långt för att uppnå och behålla en maktposition För att förhindra att deras ambitioner skadar omgivningen har vi ett representativt och demokratiskt styrelseskick. Drömmen om diktaturen är ett slags dröm om allsmäktighet, att kunna bestämma över människors öden – över liv och död.

Visserligen kan man föreställa sig att en diktator skulle kunna vara upplyst och tolerant – i alla fall i teorin – men i praktiken har intolerans allt som oftast varit ett nödvändigt verktyg i söndrandet och härskandets konst. I den grekiska militärjuntans fall handlar det om att ”utrota möglet på vinrankorna”, d.v.s de progressiva och intellektuella krafterna i samhället. Kort sagt: att demonisera och avhumanisera de andra.

2.

Det går inte att undkomma att tolerans är tätt sammanflätat med makt. I många samtal jag har haft som rör projektet Tolerera så återkommer frågan om vem som har makt att behandla en person på ett visst sätt. En föreställning är att med makt kommer möjligheten att välja att vara intolerant eller tolerant. Men för en person som har mindre makt än en annan är det valet begränsat. Jag är inte så säker. Kanske beror det på hur vi hanterar våra instinkter; vårt behov av snabba belöningar. Tolerans är en mer omständlig process på kort sikt. Den kräver att vi lämnar utrymme för andras åsikter och värderingar i stället för att försöker knuffa oss fram till den bästa platsen vid köttgrytorna.

3.

Jag har också stött på föreställningen att tolerans hindrar en djupare förståelse av andras situation. Att tolerans är en skylt som säger – hit men inte längre!. – Jag tolererar dig, och låter dig vara ifred, men jag gillar i alla fall inte det du gör eller är. Om skylten hålls fram mot en person som upplever sig själv ha mindre makt en den som tolererar kan toleransen i sig upplevas som en skymf. Personen vill ha ett mer jämlikt maktförhållande, inte tolerans.

För mig är den här kritiken paradoxal. Som jag ser det är tolerans det första steget mot en djupare förståelse för en annan människas situation. Min tolerans gör att jag inte omedelbart försöker att röja en annorlunda människa ur vägen (bildligt eller bokstavligt). Tolerans innebär en möjlighet för mig att gå vidare mot ökad jämlikhet, trots min motvilja mot den andres åsikter eller värderingar. Om jag visar min intolerans, återstår egentligen bara kamp för den som känner sig förfördelad och upplever sig vara i underläge. Det är viktigt att komma ihåg att även den som upplever sig vara diskriminerad kan visa tolerans, även mot den intolerante, även om det kanske är en svårare och mer smärtsam process.

4.

Förhållandet mellan tolerans/intolerans, makt/vanmakt och kamp/icke-kamp bildar en triad av motsatspar som kan kombineras på i olika scenarier. Icke-kamp är kanske det begrepp som kräver en ytterligare förklaring. Icke-kamp är att tillfälligt eller pemanent avstå från att kämpa för eller emot något som en medveten handling. Begreppet tycks instabilt – en medveten icke-kamp tycks vara en självemotsägelse och därmed en omöjlighet. Är det eftersträvansvärt? Jag ber att få återkomma i frågan.

Tankarna om icke-kamp uppstod i samband med min läsning av Per Herngrens läsning av Judith Butlers bok Krigets ramar – När är livet sörjbart? (Tankekraft förlag, 2009). Läs mer:

http://perherngren.blogspot.com/2011/02/manniskans-ontologi-ar-sarbarhet-judith.html
http://perherngren.blogspot.com/2011/03/respons-istallet-for-politisk-paverkan_7003.html
http://perherngren.blogspot.com/2011/03/inte-princip-eller-mirakelmedel-judith.html
http://perherngren.blogspot.com/2011/03/vad-ar-prekaritet-judith-butlers.html

Andra bloggar om , , , , , , , , , , , , , ,

Bloggtips: makt och rätt

Om begreppet makt är snårigt så är verkligen inte begreppet rätt speciellt mycket enklare. Och de två tillsammans, som motsatspar, eller tydligt avgränsade filosofiska sfärer, skapar ett än komplexare ramverk. Jag kan inte påstå att jag tidigare läst någon som försökt att ställa upp dessa tv begrepp på det här sättet innan jag läste Marie Demkers (Vänstra Stranden) bloggpost i ämnet för några dagar sedan. Jag är inte säker på att jag helt håller med om hennes sätt att separera makt och rätt, speciellt i ljuset av det Foucaultska maktbegrepp som hon säger sig vara influerat av, men det tycks egentligen inte heller vara hennes poäng.

I hennes text går en klar skiljelinje mellan de båda i vad jag uppfattar som en argumentation för en mer maktkritisk, och mindre vetenskapligt neutral, statsvetenskap. Det är ett intressant argument. Nu är jag inte på något sätt insatt i statsvetenskapens väl och ve, men jag kan förstå och uppskatta argumentationen, som i mitt tycke liknar vissa andra discipliners upprop för en mer ”moralisk” vetenskap, en vetenskap som vågar utmana makten snarare än att visa största möjliga följsamhet under ”neutralitetens” flagg. Som av en händelse påbörjade jag nyss det sista kapitlet i sociologen Zygmunt Baumans bok Förintelsen och det morderna samhället, som heter just ”mot en moralisk vetenskap” där han beskriver hur den vetenskapliga neutraliteten användes som ett skydd mot vetskapen om förintelsen. Neutraliteten blir i hans anklagelseakt ett moraliskt moräs. Jag kan också känna igen upprop från andra vetenskapsmän som t.ex. Immanuel Wallersten (se: Europeisk Universalism) och Pierre Bourdieu (se: Texter om de intellektuella).

Det är med andra ord en fråga som rör sig långt utanför statsvetenskapens domäner, ja, som i högsta grad berör också mitt eget yrke. Baumans (och Demkers, som jag uppfattar den) önskan om att upprätta en mer moraliskt reflekterande vetenskap kunde inte vara mer aktuell. Frågan om maktens relation till rätten lämnar jag tills vidare därhän.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Dagens maktcitat. Makt ett svenskt begrepp?

Dagens maktcitat kommer från Sampos ordförande Björn ”Nalle” Wahlroos i en intervju med E24 med anledning av en eventuell fusion mellan finska Sampo och nordea.

– Det där med makt är ett mycket svenskt begrepp. Vi försöker ju alltid understryka att vi kör med en anglosaxisk uppfattning om bolagsstyrning, det vill säga där makt inte är det viktiga utan hur man driver aktieägarnas intressen, säger han och fortsätter:


– Det är klart att Sampos närvaro i Nordeas styrning nu ökar. Grovt sett fördubblas den ju. Men jag tycker inte om ordet makt. Jag tycker inte att det ordet passar in i aktiebolagslagens filosofi. Den går uttryckligen ut på att man som enskild styrelseledamot ska driva alla aktieägares intressen. Och det tänker vi göra.

Ytterligare ett bra exempel på hur lätt det är för ett intervjuoffer att glida undan när en journalist ber en person att kommentera dennes egen maktställning.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Om videokrati, ponnyföräldrar och skådespelsamhällets fulländning

Erik Gandinis dokumentär Videocracy, som jag såg i går, väckte en hel del frågor hos mig. Jag har inte varit i Italien på länge. Jag har aldrig vad jag kan komma ihåg sett Italiensk TV. Jag har nu inte inte ens en egen TV-apparat, så det kan tyckas förmätet av mig att komma med utsagor om televisionens eventuella makt. Klart är dock att ett av Videocracys huvudteman är just makt, i form av ett slags utbyte mellan mediakonglomeratens överklass och de klasser som de dominerar och understödjer på samma gång. I filmen porträtteras t.ex. Ricky, som genom att delta i otaliga auditions försöker bli en del av TV-underhållningens värld, vilket han i sin tur förväntar sig skall leda till ”pengar och brudar”. Kort sagt; alla i denna film verkar besatta av att bli den mäktigaste, den mest framgångsrike; vinnaren. Om man vill se en naturfilm så är Videocracy ett bra val. Den är rent darwinistisk.

Det som är intressant med filmen är att den, framför allt kanske genom just titeln, förmedlar idén om en avgänsad maktsfär som löper vertikalt genom alla hierarkier, genom att den omfattar alla befolkningslager från de arbetar- och meddelklasstjejer som drömmer om att få bli tv-värdinnor till agenterna och politikerna i den allra högsta toppen. Genom Berlusconis politiska fråmgångar skulle man kunna säga att denna hierarkiska modell har fulländats och nått sin största utbredning inom demokratins ramverk. ”Videokratin” är med andra ord Guy Debords skådespelsamhälle i full blom.

Liksom de flesta spetsiga hierarkiska modeller är även Berlusconis skådespelsamhälle baserat på ett våld, men i sin oförblommerade form, som publikdragande TV, blir våldet, i form av en knivskarp och ogenerad konkurrens, norm. Det våldet är inte signifikant för det område i maktsfären där konkurrensen är som hårdast utan sprider sig nedåt i basen och visar sig i Sverige för beundran för ”vinnarskallar”, idoler, börsvinnare och föräldrar som till och med trakasserar funktionärer på ponnytävlingar numera så till den milda grad att man ställer in. ”Ponnyföräldrar” är 2010-talets curlingföräldrar. Man nöjer sig inte längre med att sopa framför sitt barn. Man använder numera kvasten som tillhygge.

Men inte nog med detta: det våld som skådespelsamhället i sin fulländade form verkar generera tycks kongenialt med våldets dominans inom internationella relationer, i form av krig, eller hot om krig, som den enda möjliga vägen till fred, där det enda alternativet till våld är ”lite mindre våld än brukligt”. Där man inte längre kan föreställa sig fred eller fredlighet. Där en förlust inte längre innebär en möjlighet utan ett svart hål täckt med ett lager av psykofarmaka i botten.

*

Just nu, i en annan del av galaxen: Jimmy Sand har skrivit en komplex artikel om liberalismens förhållande till staten som är väl värd att ta en titt på.

Andra bloggare om , , , , , , , , , , , , , , ,

2009 med maktverktyget, del 2 (klassiker och tabun)

Efter rushen för maktverktyget i maj 2009, som jag berättade om i gårdagens postning så var jag tvungen att ta ett break från projektet för att ägna mig åt annat. Jag hann dock med att skriva om maktens privata natur och i en senare postning också om det mänskliga tabu som förbjuder oss att yttra oss om vår makt. Jag tycker fortfarande att tabut är oerhört intressant. Som mänskligt fenomen skulle jag vilja påstå att det hänger samman med psykologiska begrepp som självreflektion och självkritik. Det finns med andra ord all anledning att återkomma till begreppet.

Under sommaren och hösten började jag att läsa några av maktteorins klassiker och ta upp andra bloggar som också behandlar maktbegreppet. En sådan bloggare är Per Herngren som under flera års tid vänt ut och in på maktbegreppet. Av teoretikerna har jag framför allt ägnat mig åt Steven Lukes, och maktens tredje dimension, men också tittat lite på Robert A Dahl som i Lukes begreppsvärld ägnar sig åt den första dimensionen. Hannah Arendt har dykt upp titt som tätt i postningarna, med sina teorier om makt och våld.

I september försökte jag mig på att skapa några egna, improviserade modeller för hur makt hänger ihop med det utopiska, här förstått som våra strävanden och drömmar. De liknar de klassiska maktmodellerna där relationen mellan A och B beskrivs men för också in ambition som en parameter.

Ambition och strävan dyker också upp i ett kommande läsprojekt. Under 2010 tänkte jag nämligen ta mig an Nietzsches maktbegrepp på allvar, och Viljan till makt och Den glada vetenskapen väntar ivrigt i min bokhylla på att få nagelfaras. Jag har en känsla av att det kan bli en mycket intressant resa.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Viljan till makt: ett enat Norden?

Stormaktsdrömmar florerar i de flesta nationer som någon gång lyckats erövra territorium i krig eller affärer och det är uppenbarligen ur det perspektivet man skall se debattören Gunnar Wetterbergs inlägg på DN debatt i dag. Wetterberg skriver att ”framtidsutsikterna för ett enat Norden borde vara lysande – om bara någon sätter fart” och betonar att ”de nordiska ländernas BNP uppgick 2006 till 1 224 601 miljoner dollar, vilket skulle ha gjort Norden till världens tionde största ekonomi, strax efter Kanada och Spanien men rejält före Brasilien och Ryssland.” Här handlar det om att försöka bli först och störst, att hamna i toppen i de idrottsekonomiska resultattabellerna. Att få vara med på ”hög nivå” i samtalen. Att samtidsutsikterna för Sverige är enastående bra i jämförelse med större delen av världens nationer tycks inte vara nog för Wetterberg. Viljan till makt dominerar för att göra Norden starkare, för att föra fram ”våra” värderingar och ”vår” kultur. Det globala perspektivet finns bara där för Norden att ta spjärn emot och tävla med. Jag skulle kunna tycka att förslaget var intressant om Wetterberg inte såg världen som ett Champions League där Norden kunde bli det nya Real Madrid – ett stjärnlag med ”vinnarskallar”. Det är för mig ett hopplöst trångsynt perspektiv. Det mest intressanta med inlägget är att det är skrivet 2009 och inte på 1800-talet.

Andra bloggare om inlägget:
P.E.O. ser hellre en liten uppstickare än en stormakt.
Svensson tycker Wetterberg är fnoskig.
Röda Malmö tycker idén om en nordisk socialistisk republik är intressant
Gotiska klubben har ett helt annat förslag

Uppdaterat 18:10
Wetterbergs fick en bra respons på sitt unionsförslag. 290 kommentarer på DN.se och massvis av bloggkommentarer som inte alltid följer den vanliga politiska höger-vänsterskalan. Sålunda finner jag att jag för ovanlighetens skull kan instämma både med Kent Persson(M) och Jonas Sjöstedt(V).

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Rundresa på Västbanken med A,B och Arendt i bakhuvudet

Jag vet, det har varit tyst här ett bra tag. Anledningen är att jag varit på en rundresa i Mellanöstern och huvudsakligen på Västbanken i två veckor som student på kursen Konst och Arkitektur på Konsthögskolan i Stockholm. Ur ett maktperspektiv var resan oerhört intressant, och inte minst med tanke på den rigorösa kontrollapparat som Israel upprättat på Västbanken. Om denna kontrollapparat har det redan skrivits mycket, och jag borde på så sätt ha varit förberedd. Ändå blev detta första möte med murar, övervakningstorn, checkpoints, ID-kort och vägblockeringar något av en kalldusch. Insikten om kontrollapparatens omfattning och labyrintiska komplexitet lätt överväldigande. På Västbanken tycks Israel vilja applicera Benthams panopticon på ett helt folk.

Man skulle kunna säga att en klassisk definition av makt, som lyder att A har makt över B om A kan få B att göra något som strider mot B:s egenintresse, tycks mer relevant än någonsin i denna kontext, men jag åminner mig också det perspektiv på maktbegreppet som Hannah Arendt utvecklar i sin bok Om våld (ISBN: 9171732799) där hon, fritt tolkat, menar att den part som ser sig nödgad att ta till våldsmakt gör det utifrån en känsla av att makten håller på att gå förlorad.

”Vi är mycket svaga och Israel väldigt, väldigt starkt” förklarade en exilpalestinier för mig på en av våra bussresor genom det vackra, veckade landskapet. Och vid första anblicken tycks det vara ett oantastbart uttalande i enlighet med exemplet med A och B ovan. Men med Arendts perspektiv i minne skulle man också kunna påstå att muren, de 592 kontrollstationerna på Västbanken, och den ”totala” krigföringen mot Gaza, snarare är ett tecken på att Israel är på väg att förlora greppet om sitt territorium än tvärtom.

Att Arendts tes är värd att ta på största allvar blir ännu tydligare om man tittar på fallet med motsättningen mellan Fatah och Hamas. Först när Fatah förlorade den politiska makten och fråntogs ansvaret för säkerheten i Gaza svarade man med att försöka besegra Hamas militärt med Egyptens och USA:s hjälp. Det tycktes sannerligen ut som en desperat handling av en organisation som såg sin mångåriga makt rinna som den röda palestinska sanden genom fingrarna. Som vi vet misslyckades Fatahs kuppförsök nesligen.

Huruvida Arendts tes om våldsmakten är relevant i alla situationer kan förstås diskuteras, men den erbjuder definitivt en möjlighet att se på specifika maktrelationer i ett nytt ljus.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,