Några maktrelaterade bloggtips

Det blir inga diagram i dag utan i stället några tips om bloggar som berör temat makt och filosofi.

1.

En riktigt intressant analys av maktbegreppet från den 2 juli i år, är skrivet av Martin Allard på bloggen ”Nu detta om matematiken”. Allard tar upp de tre filosoferna Robert Dahl, Steven Lukes och Michel Foucault och hur de anlägger olika perspektiv i sina analyser av maktbegreppet. Allard menar att ”det är tydligt att respektive författares disciplinära bakgrund – statsvetenskap, sociologi och filosofi – föranleder olika slutsatser. Särskilt tydliga blir skillnaderna i synen på individens handlingsutrymme och ‘frihet i systemet’. Ett liberalt eller strukturellt synsätt på makt ligger delvis till grund för dessa skillnader.” Det är överskådligt och mycket läsvärt för den som vill lära sig mer om maktbegreppet.

2.

Apropå min tidigare frågeställning om gudsmakten kontra människans, så kan det vara värt att granska Henrik Unnes raljerande artikel om medvetandets primat: ”Medvetandets primat säger att det ”Stora Medvetandet” bestämmer. Att Gud är källan till rätt och fel. OK, hur skall då samhället styras? Det måste rimligen styras i enlighet med Guds vilja. Hur vet vi vad Guds vilja är? Någon bara ”vet” det. Prästerna t.ex. Då får vi en teokrati. Eller den som har det ”bästa blodet”. Kungen eller adeln. Då får vi en monarki eller ett feodalsamhälle. Någon sorts auktoritär samhällsordning är alltid den logiska följden av medvetandets primat. Någon utvald individ, eller elit av individer, får uttolka Guds vilja. Kungarna på Medeltiden åberopade t.ex. ”The Divine Right of Kings” för att berättiga sin makt. De påstod att Gud ville att de skulle ha makten. De skulle ju inte ha fötts med makten, om inte Gud hade velat det – eller hur?” Efter att ha bashat de flesta ideologiska system i samma stil hamnar Unne där många liberaler verkar finna sin hamn: hos Ayn Rand.

3.

Till sist hamnar jag hos den arge pacifisten Åke Sandin, som jag har ett alldeles speciellt förhållande till. Han var nämligen min samhällskunskaps-lärare på högstadiet och en av dom som influerat mig allra mest. Han var inte bara en lysande och inspirerande pedagog utan också en brinnande fredsaktivist. Hans postning är en transkribering av ett gammalt inslag i Radio TUFF som repriserats nu i september, som handlar om filosoferna och de intellektuellas roll under första världskriget. Det är både högaktuell och tänkvärd läsning.

”Ett antal kammarlärda gubbar med stort anseende gav genom sina närmast rusiga tirader kriget legitimitet. Den mycket kände tyske nationalekonomen, professor Werner Sombart, undslapp sig 1914 följande harang: ‘Vi håller kriget heligt, därför att det syns oss vara den största sedliga makt, varav försynen betjänar sig för att bevara människorna på jorden mot förfall och förruttnelse'”

Kriget som den ”största sedliga makt”? Jag är verkligen glad att det inte är 1914.

***

Andra bloggare om , , , , , , , , , , ,

Andra bloggar om makt, krig, filosofi, michel foucault, foucault, steven lukes, lukes, robert dahl, religion, gud, samhälle, politik

Utopi och makt (med politiken som metod)

Här är en uppdaterad version av grafiken från gårdagens postning, som visar förhållandet mellan utopi och makt. I dagens teckning har ett nytt element tillkommit: politiken. Tillåt mig att förklara modellen från början.

U1, U2

”U1” och ”U2” står för våra strävanden (utopiska eller inte*) där U1 markerar våra tänkta intentioner eller teorier och U2 det vi vill uppnå i praktiken, våra målsättningar. Linjen mellan de båda betecknar vårt arbete med att nå det målet.

M

På den vägen kommer vi i kontakt med de inringade ”M”-en som betecknar våra maktrelationer med andra aktörer; i vår intima sfär (familj, vänner, bekanta) såväl som i en offentlig sfär. Vilka aktörerna är och hur vår relation till dem ser beror helt på kontexten, på U1 och U2. Dessa ”M” har egna U1 och U2 och har vi otur så korsar de våra mål, hindrar oss på vår väg eller sinkar oss. Hur de än påverkar oss så måste vi förhålla oss till dem.

P

Det är här som ”P” kommer in i bilden. För att kunna ta oss vidare mot målet U2 längs den streckade linjen, så måste vi helt enkelt använda ett verktyg, eller en metod, som är relevant för kontexten. ”P” kan vara politik, men också oerhört många andra saker. Gemensamt för dem alla är att de kräver en metodik. De måste användas på ett relevant sätt för att uppnå målet. Politik är en metod, konflikt en annan, våld en tredje, samarbete en fjärde etc. etc. Våra val av metoder och hur väl vi använder oss av dom skulle kunna ses som själva ”maktspelet”, ja vi skulle kunna bli så berusade av spelet i sig självt att U2 och P i det närmaste blir ett.

Det är naturligtvis en grov förenkling av komplicerade processer, men för mig har den varit till stor hjälp för att försöka förstå världen, och vad det egentligen är jag håller på med rent konstnärligt.

* En del läsare blir kanske förvånade över hur jag använder begreppet utopi i sammanhanget. Den allmänna uppfattningen är ju att det utopiska rör den plats som ”inte är”, det ouppnåeliga. Begreppet kan, enligt min och många andras uppfattningar, snarare förstås som det goda samhälle (jfr Eutopos) som skulle kunna uppnås, fast bara inte just nu. Däremot måste jag ge dem rätt som menar att ovanstående modell kan fungera även för anti-utopiska, eller rent ondskefulla ändamål.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Gudsmakten kontra människans, ett mätbarhetsproblem.

Det finns en syn på makten som varit något av ett problem för mig när det gäller mina försök att mäta den, och det är frågan hur gudsmakten bör vägas mot en värdslig dito. Jag har helt enkelt, och högst medvetet, undvikit den frågan när jag sammanställde enkäten för maktverktyget, därför att mina kunskaper om hur den diskursen sett ut inom teologin är obefintliga. Det innebär inte att jag tycker att den är oviktig, snarare är avsaknaden av ”frågan” en sten i min sko. Jag vet bara inte hur den skall formuleras och vilket vikt den skall ha i sammanhanget.

Den fråga som är central för mig, ur mätarens perspektiv, är huruvida gudsmakten skall vara så dominerande att den helt enkelt förändrar maktvärdet drastiskt för de som anser att Guds makt är total och på alla sätt står över den värdsliga makten. Skall maktvärdet sänkas drastiskt, eftersom Guds makt kan betecknas som en ”yttre omständighet” som minskar individens makt över sitt liv, eller skall det tvärtom höjas dramatiskt om man kan anse att en människa som har en allians med Gud är mäktigare än andra?

Det som avhåller mig från att ställa frågan är också farhågan att ihopkopplandet av gudsmakten med människans makt skulle kunna ses som blasfemi. Är inte gudsmakten något som implicit står över den värdsliga makten? En makt som aldrig kan, eller får, utmanas av människan (jämför grekernas ”hybris”-begrepp)? Här är, som sagt, mina kunskaper alltför dåliga. Jag drar mig i alla fall till minnes striderna mellan befrielseteologerna och Vatikanen på åttiotalet. Var inte det en strid just om hur maktbegreppet skulle tolkas ur ett religiöst perspektiv?

Jag har hittills resonerat som så att frågorna i maktverktyget handlar om den värdsliga makten, men undrar samtidigt om det är rätt av mig att utesluta gudsmakten ur enkäten om den tenderar att dominera människors liv och syn på sin makt? Här finns, som ni märker, många frågor att besvara och jag emottager tacksamt all hjälp jag kan få att reda ut härvan.

Under tiden tänker jag studera en ateists syn på frågan om gudsmakt.

PS. Bloggen har fått ett nytt ”huvud”, eller snarare; fem nya huvuden. Jag kallar dom för ”spökena” eftersom de vaktar på mig i bakgrunden med sina teorier om maktens natur. Ni vet säkert vilka de är, de är trots allt giganter. Så jag utlovar inget pris till den som kan pricka in alla fem, bara äran. DS.

Mer om: , , , , , , , ,
,

Några ord om dekurrensen (del 1)

Under min tid som anonym bloggare myntade jag, vågar jag hävda, begreppet ”dekurrens”. Begreppet förekommer visserligen inom biologin där det betecknar växtdelar som av någon anledning växer ”nedåt”. Biologi är sannerligen inte mitt favoritområde och jag lämnar därför raskt det ämnet.
Dekurrens, i den betydelse jag vill ge begreppet, är antonymt med konkurrens. Om konkurrens är ett konflikttillstånd, där två eller fler aktörer tävlar om samma mål (kunder, marknadsandelar, syskons tävlan om föräldrarnas gunst eller vad det nu kan vara) så är dekurrens snarare ett tillstånd där de tävlande avstår från att konkurrera.

Hur skall man förstå begreppet? Låt mig ta några exempel:

Jag föreställer mig att ett tillstånd av dekurrens uppstår när en av de tävlande öppet skänker sin motståndare segern, eller om de båda kontrahenterna bestämmer sig för att samarbeta snarare än att tävla. Ett utmärkt exempel på tillfällig dekurrens är när två parter går till en skiljedomstol. Termen tycks därmed i sitt tillfälliga tillstånd ligga nära begrepp som konfliktlösning, försoning eller förhandling och skulle möjligen kunna anges som ett samlande begrepp för sådana initiativ.

Dekurrens och konkurrens växelverkar dessutom ofta i en tävlingssituation och dekurrens kan vara ett taktiskt verktyg för att nå målet. Ja, taktisk dekurrens skulle kunna ses som något nödvändigt för att nå framgång. Genom att lägga meningsskiljaktligheter åt sidan och ingå i en allians kan två tidigare konkurrenter snabbt vinna fördelar gentemot det övriga fältet av tävlande.

Båda dessa exempel visar hur konkurrensen tycks föregå dekurrensen i vårt samhälle, det vill säga; konkurrensen framstår som naturtillståndet och dekurrensen snarast som en harmoniserande eller förstärkande del av den förra. Man skulle mot detta kunna peka på alla de lagar, förordningar, avtal och överenskommelser som begränsar konkurrensen och påstå att människan redan från början är kringskuren av ”dekurrenta regleringar”. Jag skulle ändå hävda att regleringarna uppkommit på grund av konkurrens, för att den upfattats som farlig eller på annat sätt oacceptabel. På så sätt har konkurrensen ständigt föregått dekurrensen.

Hur skulle ett samhälle se ut där detta förhållande var omvänt? Där dekurrensen var naturtillståndet och konkurrensen en balanserande kraft? Och varför skulle det vara eftersträvansvärt? Well, detta ämnar jag utveckla i kommande bloggposter.

*

Bloggtipset: Jonas Mosskin skriver i dag om den ”Förbjudna manliga aggressiviteten”, ett ämne som på ett intressant sätt tangerar mitt inlägg ovan. Jonas skriver: Man kan fråga sig varför aggressivitet blivit ett tabu idag. Jag har inget bra svar. En ytlig förklaring skulle kunna vara att dagens människor inte alls är fysiskt aktiva eller behöver använda sin aggressivitet för att överleva. Aggression är som jag ser det i högsta grad ett konkurrens-medel, men kanske, som Jonas skriver, ett utdaterat sådant. Är dekurrens (som icke-våld, samförstånd, avsägande av makt) snarare ett viktigare verktyg för överlevnad i dagens samhälle?

Här är för övrigt ett annat inlägg med religiösa förtecken som vore intressant att besvara.

Andra bloggare om , , , ,

Postat till

Maktproduktion i praktiken: Per Herngrens blogg

Det finns inte överdrivet många svenska bloggar som regelbundet behandlar begreppet makt ur ett större perspektiv som rör sig bortom det enstaka refererandet till att en person eller institution ”har makt”. Men det finns undantag.

En bloggare som jag skulle vilja puffa lite extra för är Per Herngren som gärna tar upp maktbegreppet ur olika vinklar, men kanske ofta som det knyter an till hans arbete som aktivist i plogbillsrörelsen.

Herngren tar t.ex. i den här bloggposten upp maktens koppling till tvång som jag på ett intressant sätt tycker tangerar den koppling som Hannah Arendt gör mellan makt och våld. Herngren utgår från Deleuzes läsning av Nietzsche där han finner att

”Tvång används på den man inte har makt över. Man skulle inte spärra in den som lyder. Därmed ska vi inte tro oss upptäcka den största makten i förtrycket eller i härskandet. Dessa visar snarare att makten är begränsad eller håller på att förloras.”

Det som Herngren, med stöd av Nietzsches maktbegrepp, vill ta fasta på är hur makt produceras genom hindrandet och skapandet – som jag tolkar som två strategier för ett aktivistiskt motstånd – där hindrandet i sig är en negativ kraft som i sin tur skapar nya hinder då den juridiska och polisiära apparaten träder in för att begränsa motståndet. Herngren vill i stället betona den skapande makten som en positiv kraft som kan, och bör, förstöra den negativt producerade makten.

Det jag uppskattar med Herngrens syn på makt är att han har ett väldigt handfast sätt att närma sig detta lättflyktiga begrepp. Många av hans blogginlägg handlar om hur man kan förhålla sig till begreppet makt i praktiken, i vardagliga situationer såväl som i ett politiskt arbete. Det är högintressant läsning för den om vill få syn på den makt som man själv producerar och som produceras av sin omgivning.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Att analysera maktstrukturerna i sin närhet

Någon jag är fascinerad av när det gäller maktens privata natur är hur svårt det är för oss som individer att uttrycka oss om vår egen maktposition i vilket hierarki som helst. Om vi får frågan om huruvida vi har makt eller ej tycks vi vara angelägna om att förminska eller förneka detta. Kanske av ren hövlighet. Att påstå att man har makt kan ses som uppblåsthet. Samtidigt tenderar ett negligerande av maktförhållanden och den egna postitionen att skapa onödiga konflikter runt symbolfrågor som kan tyckas ovesäntliga i det långa loppet. Denna kamp om symbolerna kan hämma en organisation eller individ betydligt.

I bland stöter man dock på människor som försöker analysera sin organisation i syfte att få syn på makten och jag hittade precis ett alldeles utmärkt exempel på bloggen ”Tysta Tankar” som skrivs av pedagogen (?) Mats Olsson, som försöker analysera komponenterna i den makt som utövas på hans institution. Det är mycket intressant läsning.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Makt och våld

Dror Feiler, konstnären och kompositören som blev känd för en bredare allmänhet när han och hustrun Gunilla Skiöld Feilers verk ”Snövit och sanningens vansinne” (kommer jag ihåg titeln rätt?) vandaliserades av den Israeliske ambassadören för några år sedan, tog i dag på en föreläsning upp våldets natur och svårigheterna att bevaka det våld som sker dagligen, det våld som inte får rubriker i dagstidningarna och TV-sofforna. Det man kan kalla för det strukturella våldet.

Det påminde mig om kopplingen mellan makt och våld som Slavoj Zizek och Hannah Arendt utforskar i sina böcker Violence och On Violence som jag kommer att skriva mer om i kommande postningar eftersom våldet är knutet till makten på så många sätt. Ja, man skulle kunna säga att idén om vilket samhälle som helst kan beskrivas med Mao Zedongs klassiska citat från ”Problems of War and Strategy”, 1938: ”Political power grows out of the barrel of a gun.” Det är förstås ett sätt att definiera makten som vi inte alltid är beredda att skriva under på men som inte utan vidare kan avföras från en diskussion om maktens natur.

MAKTVERKTYGET:
Maktvärdesindex fortsatte att stiga till ytteligare en rekordnivå: 5.68 punkter. Det ackumulerade indexet steg från 445 till 619 punkter. Stigningen fortsätter alltså drastiskt även om tendenser till avmattning kan noteras.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Ett försök att reda ut begreppet "makt som metafysik"

Att använda ordet metafysik alltför slapphänt är inte alltid att rekommendera, speciellt om man som jag är endast ytligt bevandrad i filosofins vidsträckta landskap. Anledningen till att jag först valde titeln är att det metafysiska hos makten står i skarp kontrast till frågan om dess mätbarhet, vilket i sin tur tycks reflektera skillnaden mellan de akademiska disciplinerna filosofi och sociologi. Även om sociologin tycks vara av större intresse för ett projekt som försöker mäta makt så kan inte den filosofiska dimensionen negligeras. Och om man vill diskutera begreppet makt utifrån filosofins klassiker så verkar det som om Nietzsche (och möjligtvis också Heidegger) är den filosof som ligger närmast till hands att försöka få grepp om.

Vad jag menar med makt som metafysik är att begreppet makt ofta tenderar att beskrivas som något övernaturligt i vårt sekulära samhälle, som en gudsbenådad egenskap, ja som en egenskap som förvandlar den som tilldelats makten en gudalik status. Man kan beskriva varför en specifik ”makthavare” anses som mäktig, men den underliggande rationaliteten till detta tilldelande kan sällan förklaras i detalj. De konkreta värden som utgör rationaliteten tycks baserade enbart på intiution, på vad Pierre Bourdieu kanske skulle ha sagt, en produktion av tro.

Kanske har denna produktion av tro att göra med att makten, som vissa anser, måste ges för att få legitimitet, och att denna givande-akt kräver en produktion av tro som en rationalitet för vårt beslut att tilldela en specifik person ett förtroendeuppdrag.

Läs också Excerpter’s utdrag Heidegger till Jünger om nihilismen och “linjen” (1955)

Andra bloggar om: , , , , ,