Chantal Mouffe, Kulturhuset, den 3 maj

Det är kanske dags för en del kulturinstitutioner att förstå hur mycket folk en internationell stjärn-akademiker faktiskt kan dra. Biljetterna till Chantal Mouffes framträdande på Kulturhuset (Forum Debatt) verkar ha sålts slut i ett nafs och hörsalen var fylld till bredden när hon och Stefan Jonsson äntrade scenen. Det hade förmodligen gått att fylla en dubbelt så stor sal med förväntansfulla åhörare.

Jag har tidigare uttryckt viss skepsis till Chantal Mouffes förslag till en agonistisk politik utifrån min läsning av boken Om det politiska (Tankekraft förlag 2008). Med den här föreläsningen lyckades hon kanske inte övertyga mig om det agonistiska projektets förträfflighet, men det blev i alla fall tydligare, inte bara genom hennes utmärkta genomgång av begreppet utan också genom Stefan Jonssons spetsiga frågor som satte fingret just på de punkter i hennes teoribygge som jag tycker ömmar.

Mouffes idé om en agonistisk politik är, som jag förstår det, ett försök att formulera en radikal politik som öppnar för möjligheten till konflikt och konfrontation mellan legitima motståndare inom demokratins ramar. Hennes politiska landskap är pluralistiskt och innehåller inte bara möjligheten att välja företrädare utan att välja mellan ”riktiga alternativ” (inte bara mellan Cola och Pepsi, som hon uttryckte det).

Hon sätter denna som hon kallar ”dissociativa politik” i motsats till en ”associativ” samagerande (och konsensusinriktad?) politisk linje, som hon t.ex. hittar hos Hanna Arendt, eller i idén om en ”deliberativ demokrati”, och menar att det finns ingen demokratisk politik med ett ”vi” som inte också innehåller ett ”dom”. Konsten, menar Mouffe retoriskt, är att kunna konstruera ett vi och dom i demokratiska samhällen som inte i slutändan leder till krig, och agonismen, med sin betoning på konflikt och kamp mellan legitima ”motståndare” snarare än mellan ”vän” och ”fiende” menar hon är svaret.

Det senare, som hon kallar ”antagonism” är en typ av konflikt som inte kan ha en rationell lösning. Och som därför, under specifika omständigheter, kan leda till ”fientlig” konfrontation (läs: krig, folkmord, utrensningar etc).

Agonismen erkänner kort sagt att man inte kan (och inte bör) försonas med alla synsätt, men att (verkliga) konfrontationer mellan (radikalt olika) synsätt och kampen för vissa synsätt skall kunna härbärgeras inom demokratins ramar.

Stefan Jonsson föreslog i sin inledande presentation av Mouffe att hennes politiska teorier kanske framför allt skall ses som strategier, och inte minst, skulle man kanske kunna tillägga, strategier för en återvitaliserad radikal men demokratisk vänster. Som politisk strategi så tycks det agonistiska projektet dock ännu vara helt oprövat. Det blev tydligt när Jonsson ställde frågan om det inte fanns en stor risk att ett agonistiskt politiskt projekt i dessa konfliktfyllda tider glider över i ett antagonistiskt (en mycket intressant fråga i sig) och därmed utlöser den typ av konflikt man vill motverka – och om man i så fall kan rulla tillbaka den utvecklingen. Mouffe’s svar att det inte i dag finns samhällen med ett agonistiskt politiskt system (i alla fall inte i ”väst”), gjorde det tydligt att teorin om agonismen är, och kanske skall vara, en vision, och närmare bestämt: en vision för en vänster som törstar efter nya idéer, snarare än en modell ämnad för politisk praktik. Själv kan jag tycka att Jonssons fråga är högst relevant. Europa tycks i högsta grad befinna sig i en agonistisk tid där en övergång mot en antagonistisk politik känns obehagligt nära.

Rekommenderat inlägg om bildning och politik med krispig precision

På väg till möte med Maria Wetterstrand ledsagad av Anders Wallner, hösten 2009
Om jag skall rekommendera att du läser ett enda blogginlägg i dag – ja, eller den närmsta veckan eller månaden för all del – så måste det bli Vänstra Strandens inläggi dag ”om bildningens oundgänglighet i politiken”.
Jag har haft precis samma tankar som Vänstra om behovet av bildning i politiken – detta ganska bedrövliga kapitel inom samtida svensk politisk kultur – och hon uttrycker med en sådan krispig precision om detta ämne att jag blir lätt euforisk.
Det fanns en tid när politiken var ett forum för våra allra vackraste drömmar och när politiker representerade oss genom att peka framåt, mot det som vi kunde bli. Inte försökte komma på samma nivå som medianväljaren. Bildning är inte en kunskapslåda eller litteraturkanon, det är en attityd, ett förhållningssätt till omvärlden. Men att visa bildning skulle kanske idag kunna uppfattas som utmanande eller t o m (Gud hjälpe) e-l-i-t-i-s-t-i-s-k-t! Och, inte ens jag (som tror på politiken) vill låta den typen av ointressanta och banala politiker bestämma det minsta lilla. Håller politiken av idag på att göra sig själv överflödig? Och är det just det som är meningen…
Det här ämnet ligger mig ganska varmt om hjärtat – inte minst eftersom jag som konstnär arbetar med olika teman som berör det politiska och eftersom jag i det arbetet försökt närma mig politiker och politiska organisationer på något slags jämlik fot – t.ex. när jag överlämnat Utopist-VM dokument till Maria Wetterstrand (se bild) eller Ragnar Olafur Grímsson (det första mötet kom för övrigt till just på grund av att Wetterstrand uppgav i en tidningsartikel att hon fortfarande väntade på sin stora konstupplevelse).
Det finns också en annan personlig dimension i mitt engagemang i den här frågan. Mina morföräldrar var fast förankrade i Socialdemokratins idéer om folkbildning och framför allt min morfar kom att utveckla både skrivande och språkkunskaper som ett resultat av folkbildningsvurmen. Inte minst därför känns det ganska beklämmande att just S verkar ha släppt sitt tidigare så starka bildningsideal på kulturområdet – även om min kritik förstås kan riktas både åt höger och vänster. Ibland kan jag undra om mina morföräldrars arbete var förgäves!
Det finns massor att säga i frågan, men tills vidare bör du förstås läsa Vänstra Strandens inlägg
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Toleransen och politiken – om kontrollerad intolerans och agonism

Hur kan man förstå begreppet tolerans ur ett politiskt perspektiv? Det här är en intressant dimension av toleransen (och intoleransen) som förtjänar lite extra uppmärksamhet.
Som jag ser det, från min begränsade horisont, kan man beskriva toleransens politik på flera olika sätt. Här skulle man t.ex. kunna ta upp Wendy Browns kritik av tolerans som governmentalitet som den läggs fram i hennes bok Regulating Aversion – Tolerance in the Age of Identity and Empire (Princeton University Press, 2008), något som förtjänar en egen postning.
Jag kommer här i stället att fokusera på politiken som en plats för att leva ut polariserade konflikter under kontrollerade former – som en plats för en kontrollerad intolerans. Politiken är intolerant i praktiken på så sätt att den tillåter en viss grad av polarisering, smutskastning, uteslutande och ideologisk fundamentalism. Samtidigt är det en intolerans som ”hämmas” av konstitutioner, maktdelning och demokratiska spelregler, och som därför snarare skulle kunna beskrivas som en motsträvig tolerans. Den innebär att vi kan föra debatter även i ett högt tonläge men fortfarande tolerera våra meningsmotståndare. Jag tänkter mig att gränsen för denna politiska tolerans, i alla fall i ett land som Sverige, går vid fördomsfulla och intoleranta uttaladen som riktar sig mot utsatta grupper i samhället, ett reellt hot mot demokratibygget eller det statliga våldsmonopolet. I många länder kan gränsen mellan kontrollerad och ohämmad, våldsam intolerans vara hårfin. Auktoritära och totalitära regimer tenderar att inte tolerera polarisering överhuvudtaget.
Kanske kan man se begreppet ”agonism”som en sådan kontrollerad intolerans? Chantal Mouffe beskriver i sin bok Om det politiska (Tankekraft förlag 2008) agonism som en kamp mellan jämlika motståndare i jämförelse med en antagonism som hon definierar som en polariserad kamp mellan vänner och fiender som i extrema fall, och inte minst genom att politiken spelas upp ”i det etiska registret”, kan komma att handla om att en gång för alla göra sig av med fienden. Den agonistiska kampen kanske kan beskrivas som att man erkänner konflikten och bejakar motståndarmodellen, men att man samtidigt tolererar motståndaren genom att respektera dennes rätt att framföra sina åsikter.
Är det en bra beskrivning av det politiska landskapet i Sverige i dag? Jag misstänker att Mouffe skulle placera in Sverige bland de länder som eftersträvar den dialogiska demokrati som hon kritiserar, men jag tycker mig se en ökad polarisering mellan partier och grupper av människor i det svenska samhället i dag som inte så säkert låter sig beskrivas som ”dialogisk”. Det bör också framhållas att Om det politiska är skriven 2005, innan de konflikter som utlösts av den globala finanskrisen, och färgad av det politiska klimatet i världen efter murens fall och 9/11.
Jag har mina invändningar mot det agonistiska perspektiv som Mouffe förespråkar. Hur tydlig är egentligen skillnaden mellan antagonism och agonism? Det är inte svårt att se att en agonistisk inställning till politiken nästan osynligt kan glida över i en antagonistisk – där en ökande polarisering leder till demonisering av motståndarna, försök att utesluta vissa grupper ur det politiska livet eller i värsta fall som ett fysiskt våld mot företrädare för andra politiska partier eller ideologier, fängslande av oliktänkande och ett krig mot delar av den egna befolkningen.
För egen del måste jag säga att jag vurmar för en dialogisk demokratisk pluralism, men håller den måttet när lutningen på det sluttande planet blir alltför stor? Kanske är det dags att ta ut den agonistiska kostymen ur den politiska garderoben, damma av invändingarna och syna den lite närmre i sömmarna.

Om Mouffe och agonismen (en obehaglig historia)

Cover
Jag behövde bara läsa några sidor i Chantal Mouffes bok Om det politiska som jag införskaffade på Tankeverkets senaste evenemang på Södra teatern i tisdags för att förstå att det här skulle bli en läsning som utmanade mina föreställningar om demokrati och politik i grunden. Chantal Mouffe företräder här en agonistisk hållning till det politiska, vilket innebär, om jag förstår den rätt, att man betonar politikens antagonistiska sida, dess benägenhet till konflikt, som en omistlig del av demokratin och att man tilldelar antagonismen en speciell plats i det demokratiska och politiska livet. Mouffe skriver att:
Föreställningarna om en ”demokrati utan partistrider”, ”dialogisk demokrati”, ”kosmopolitisk demokrati”, ”gott styre”, ”globalt civilsamhälle”, ”kosmopolitisk suveränitet” och ”absolut demokrati” – för att bara nämna ett fåtal av de numera fashionabla begreppen – utgör alla beståndsdelar av en antipolitisk vision som vägrar att erkänna den antagonistiska dimension som ligger till grund för det politiska. Dess projekt är att skapa en värld ”bortom höger och vänster”, ”bortom hegemoni”, ”bortom suveränitet” och ”bortom antagonism”. Denna åstundan röjer en fullständig brist på förståelse för vad som står på spel i den demokratiska politiken och i det dynamiska konstituerandet av politiska identiteter samtidigt som den , vilket vi senare kommer att se bidrar till att skärpa den antagonistiska potential som redan finns i samhället.
Som en anhängare av den kosmopolitiska tanken, och som en kritiker av den intoleranta polarisering som tenderar att följa av partipolitikens ritualiserade strider känner jag mig förstås träffad. Och detta redan i bokens andra stycke! Chantal Mouffes projekt tycks kort sagt gå helt på tvärs mot mitt eget, som snarare handlar om att undersöka begrepp som ”konfliktlösning”, ”icke-kamp” och ”dekurrens”, ett projekt som tycks leda mot allt det som Mouffe tycks förkasta.

Jag misstänker kort sagt att denna lilla bok kommer att bli en av årets viktigaste, och mest obehagliga läsningar för mig. Men jag är nyfiken och beredd!
 

Vänstra Stranden har också skrivit om Mouffe och politikens medialisering

ISBN 978-91-976718-5-9

, , , , , , , , ,

Om filosofins historia över politiken (och ytterligare en insikt)

Det är lite synd att det inte finns något förord till Tankekrafts utgåva av Pierre Rosanvallons Demokratin som problem. Kontexten och årtalet för bokens andra text Mot en filosofisk historia över det politiska är därför än så länge höljt i dunkel för mig. Tyvärr, för den här korta texten, som jag misstänker också är en föreläsning, är riktigt inspirerande.

I mitt förra inlägg tog jag upp den distinktion som Rosanvallon gör mellan det politiska och politiken i sitt installationstal till College de France som utgör bokens första del. I Mot en filosofisk historia över det politiska vill Rosanvallon försvara filosofin ”som en bättre metod för att förstå och formulera problemen i dagens samhällen”.

Rosanvallon vill gå bortom en Aristotelisk definition av politiken som han menar förutsätter en världens och samhällenas naturliga ordning, och hävdar att moderniteten leder till en avsevärd utvidgning av den Aristoteliska visionen. Filosofins historia över det politiska innebär en filosofisk historia ”eftersom den försöker begripliggöra det sociala livet och dess förändringar med hjälp av just de begrepp som organiserar samhällets självbild – begrepp som jämlighet, suveränitet, demokrati, etc.” Rosanvallon tar bland annat upp nödvändigheten av att röra sig mot ”en politisk totalhistoria”, om att förstå historien som den formats i ett kollektiv experiment och om demokratin som en fråga som ständigt är öppen för omdefinieringar.

Det som jag inspireras av i den här texten är att Rosanvallon försöker att också omdefiniera vad som är politiskt arbete och engegemang utifrån sin kartläggning av filosofins möjligheter – en omvärdering av ”förhållandet mellan intellektuellt arbete och medborgerligt och politiskt engagemang” (förf. kursivering).

Att engagera sig politiskt behöver med andra ord inte betyda att man hänger sig åt politiska strider i traditionell bemärkelse eller skriver under på vissa ideologier, utan om att försöka kartlägga och klargöra motsättningar, problem, paradoxer och tvetydigheter (aporier). Intellektuellt arbete blir på det här sättet, enligt Rosanvallon, en form av politisk praktik där skillnaden mellan kunskap och handlande upplöses.

Tidigare tänkte jag ofta att jag borde engagera mig i ett politiskt parti eller rörelse, eftersom jag såg det som det enda rimliga och ”legitima” sättet att bedriva politik i praktiken. En idé som jag så småningom förkastade därför att jag insåg att politik, så som den bedrivs inom partier och rörelser, inte passar mitt sätt att resonera och agera på. I stället har jag stegvis under tio års tid låtit min önskan om att engagera mig i samhällets problem i allt högre grad få utlopp genom min konst.

Men jag tror att det är först nu, efter att ha läst Rosanvallons text, som jag förstår vad det är jag försökt göra, och som jag kan se att den kunskap som jag konsumerar och producerar i och med att jag genomför mina verk i själva verket är en engagerad politisk praktik. Och att det är en praktik som försöker att gripa tag i de aporier som Rosanvallon talar om, som försöker befria sig från ideologins och dogmernas bojor, fly partiernas piskor och läsa mellan slagordens blanksteg. Med den vetskapen i ryggen behövs inte längre den partipolitiska apparatens legitimitet och sorgen över de stridandes ignorans kan övertas av en känsla av befrielse. För detta har jag Rosanvallons korta text att tacka.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Om politiken och det politiska (en insikt)

Det är när jag har läst en bit in i Pierre Rosanvallons installationsföreläsning till College de France som det slår mig att jag troligen är mer intresserad av ”det politiska” än politiken i sig. Den här uppdelningen har säkert varit klar för mig tidigare, men jag är osäker på om jag har läst den så tydligt formulerad tidigare. Pierre Rosanvallon valdes till professor på College de France 2001 i modern och samtida politisk historia. Installationsföreläsningen gavs ut på svenska av Tankekraft förlag 2009 tillsammans med en annan mycket intressant essä av Rosanvallon och det är denna korta men fascinerande lilla skrift med titeln Demokratin som problem som denna bloggpost kommer att handla om.

Rosanvallon förklarar sin användande av begreppet ”det politiska” på följande sätt: ”Att tala om ‘det politiska’ snarare än om ‘politiken’ innebär att tala om makt, rätt, stat, och nation, jämlikhet och rättvisa, identitet och skillnad, medborgarskap och civilitet – kort sagt allt det som konstituerar en politisk sammanslutning bortom partiernas omedelbara kamp om makten, bortom det vardagliga regeringssamarbetet och institutionernas rutinmässiga verksamhet.

Specifika historiska skeenden måste enligt honom studeras på en ”global” nivå. Det politiska utgör en syntetisk ordning, och om man inte bereder rum för den riskerar man att hamna i en ”hopplöst reducerande vision”.

”För att ta ett mer samtida exempel kan vi peka på den pågående krisen i Argentina (2001 min anm.), som inte kan tolkas uteslutande med hänvisning till de ekonomiska och finansiella faktorer som man omedelbart kommer att tänka på. Den argentinska krisen får mening först när den betraktas som ett led i en längre historisk nedgång kopplad till de återkommande svårigheterna med att forma en nation utifrån erkännandet av gemensamma förpliktelser.”

Det politiska är kort sagt det område man vänder sig till när man vill utforska och utvärdera samhället på längre sikt bortom det som han träffande beskriver som  ”nuets diktatur”.

Eller, som Stefan Jonsson uttrycker det i sin recension av boken i DN den 21/2 2010: ”Om politiken handlar om vad som sägs i riksdagen, så handlar det politiska om vilka som får tala där och om varför det finns en riksdag över huvud taget. Om politikens historia handlar om kungar, ministrar och valresultat, så handlar det politiskas historia om hur samhället organiserar sin makt.”

Jag vill inte påstå att jag är helt ointresserad av politiken: i Sverige manifesterad av debatter om skatter, socialdemokratins kris, utförsäljningar, skolpolitik eller nedskärningar. Men det verkar vara det politiska, och de förklaringsmodeller det politiska erbjuder, som jag vänder mig med intresse och entusiasm. Jag kan bara tacka denne framstående professor för den viktiga insikten.

Men min aha-upplevelse stannar inte där. Även den andra essän, som har titeln Mot en filosofisk historia över det politiska, lyckades bjuda mig på en annan insikt. Men mer om det i nästa inlägg.

Mer läsning:
En intervju med Pierre Rosanvallon på svenska (PDF)
Demokratin som problem på Adlibris
Vänstra Stranden skriver också om distinktionen mellan politik och det politiska, och hänvisar till Chantal Mouffes bok Om det politiska

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,