De mäktiga stegen

Det som hände i går på gränsen mellan Nord- och Sydkorea förefaller i dag som något oerhört för ett barn av kalla kriget som mig. Scenerna från den avmilitariserade zonen på gränsen mellan Nord- och Sydkorea när Kim Jong Un möter Moon Jae In måste betecknas som klassiska! Kanske, och förhoppningsvis, håller vi nu på och lägger det sista av det första kalla krigets konflikter på att till handlingarna.

I skenet från gårdagens ljud slog det mig att Kim Jong Un under hela denna tid sedan han ärvde makten från sin far kan ha spelat ett högt men smart geopolitiskt spel. Hans offensiva kärnvapenpolitik tycks nu som ett strategiskt drag för att visa styrka inför en kommande fredsförhandling samtidigt som satsningen kunnat tillfredsställa hans militärer och administration. För det är omöjligt att tänka sig att Kim Jong Un kunnat genomföra denna charmoffensiv utan ett brett stöd hos sitt militära ledarskap.

Det är naturligtvis inte så enkelt. Storpolitiska skeenden fungerar inte på det sättet. Beslut tas, genomförs och omvärderas utifrån den rådande situationen, och en aktör har sällan möjligheten att ensam sätta agendan. Men det sätt som Kim Jong Un plötsligt vänt på sina klackar och genomförde det välregisserade mötet med Moon Jae In med uppenbar glädje kan inte tolkas på annat sätt att detta är ett skeende som Kim arbetat på länge, och med entusiasm.

 

En kväll om vänstern och antisemitismen

Panelen fr v: Olof Bortz, Jackie Haikui Mhitaryan och Rasmus Fleischer samt moderatorn vars namn jag tyvärr inte minns.

Förintelsens minnesdag den 27 januari har precis passerat. Det är 73 år sedan andra världskriget tog slut och förintelselägren befriades. Allt färre vittnen finns kvar hos oss och det känns ibland som om vi befinner oss vid en brytpunkt där hågkomstens hjul passerar en kritisk punkt. Antisemitismen är återigen i samhällsdebattens mitt.

Det är klart att jag sett antisemitismen tidigare: på nätet, i debatten. Men nu känns det som om den eskalerar. Synagogor utsätts för attentat och judar i Sverige attackeras. Europeiska ledare bygger politik på antisemitistiska myter. Jag måste ibland nypa mig i armen. Detta kan inte vara möjligt i det Europa jag vuxit upp i! Men det är inte bara möjligt. Det är en realitet som kräver omvärdering, prioritering och handlingskraft.

Kanske var det just på grund förhoppningen om en omvärdering som jag kvällen innan minnesdagen gick till Teater Tribunalen för att lyssna på ett samtal om vänstern och antisemitismen som arrangerades av Centrum för Marxistiska samhällstudier.

Jag borde ha tagit med anteckningsblocket, för mycket som sades var värt att lägga på minnet, men kortfattat kan noteras att deltagarna Rasmus Fleischer, Olof Bortz och Jackie Haikui Mhitaryan lyckades leverera en ganska bred bild av hur antisemitismen visar sig inom vänstern i dag: dels i form av ett ideologiskt paket som förenar antisemitisk mytbildning med antikapitalism, dels manifesterad specifikt i samband med konflikten mellan Israeler och Palestinier men också i form av en diskriminering mot eller förminskning av judar som är aktiva inom vänsterrörelser.

I samtalet representerades den sista positionen av aktivisten Jackie Haikui Mhitaryan som vittnade om svårigheterna att verka inom vänsterrörelser som judinna och de härskartekniker, mikroaggressioner och diskrimineringstendenser hon mött som aktivist och hon fick medhåll från flera i publiken. När hon påpekade att judiska företrädare säkert valt att inte komma till samtalet eftersom det hölls en fredagkväll under shabbaten drog hon ned applåder. Hon kunde knappast illustrerat sin poäng bättre.

Rasmus Fleischer lyfte i sin tur frågan om antisemitismen inom vänstern som ett ideologiskt tankegods som inte nödvändigtvis handlar om diskriminering av individer och som måste kunna analyseras kritiskt som en separat företeelse. Fleischer frågade också ”vilken vänster” som avsågs och poängterade, något ”whataboutiskt”, att frågan också rör den politiska mitten.

Föreställningen om att vänsterrörelser i Sverige lyckat bra med att upprätthålla en rågång mellan till exempel antisemitism och Israelkritik fick mothugg av en österrikare i publiken som menade att vänsterrörelser i länder som Tyskland och Österrike är mycket mer medvetena om antisemitismen på grund av det historiska bagaget.

Panelen lyckades länge undvika att gräva ned sig i det politiska minfält som utgörs av Israel-Palestina-konflikten men även den frågan hamnade på bordet i en hetlevrad ordväxling under samtalets allra sista minuter.

CMS har all heder av att lyfta frågan och att ge den utrymme. Under den tid som jag var aktiv som vänsterbloggare möttes jag alltför ofta av helt oacceptabla antisemitiska uttryck och jag hoppas att samtal som dessa kan bidra till en förändring. För att citera Jackie Haikui Mhitaryan: ”Vänstern måste vara bättre än så”.

 

MER PÅ TEMAT ANTISEMITISM
SR P1: Filosofiska rummet reder ut begreppet antisemitism och Konflikt granskar myten om Gorge Soros och dess antisemitiska dimensioner med särskilt fokus på Ungern.

DISCLAIMER
Jag är varken av judisk härkomst eller aktiv inom den politiska vänstern och representerar sålunda inte någon av grupperna.

Johan Galtungs ”Transcend & Transform”

TandT cover 1000 copyUnder sommaren har jag umgåtts med och grävt djupare i Johan Galtungs bok ”Transcend & Transform – an introduction to conflict work”. För er som inte känner Galtung så är det knappast en överdrift att påstå att han en gigant inom den akademiska disciplin som kallas för ”freds- och konfliktstudier” men han är också en erfaren fredsarbetare, rådgivare och förhandlare.

Transcend & Transform fokuserar på praktiskt konfliktarbete. Den innehåller beskrivningar av 40 konfliktsituationer och förslag på angreppssätt för finna hållbara och långsiktiga lösningar på dem. Boken inleds på mikronivå med några tämligen vardagliga mellan-mänskliga scenarier, fortsätter med konflikter inom samhällen och mellan stater, för att till sist landa i globala megakonflikter mellan ideologier och system. Trots att skillnaden när det gäller skala och konsekvenser är dramatiskt mellan de olika nivåerna så utgår i princip alla exemplen från en enkel teoretisk modell: ett koordinatsystem som definierar fem möjliga utfall, eller positioner, i en situation där man kan identifiera två målbilder som står i strid med varandra. För att kunna hänga med i bokens alla svängar tills dess att koordinatsystemets olika positioner satt sig i bakhuvudet rekommenderas en fusklapp som den nedan.

galtung cheatsheet-crop copy

I boken återkommer samma metod för att närma sig konflikterna i exemplen:

Först definieras de extrema positionerna (1) och (2) som innebär att två mål (eller utfall) helt utesluter varandra. Till exempel: A får allt och B ingenting (2) eller tvärtom (1). Den ene vinner och den andre förlorar. Men konflikten är inte löst och riskerar snarare att fördjupas och förvärras.

Sedan analyseras de andra positionerna. I position (3) drar sig båda parter tillbaka från samtalet. En eventuell lösning skjuts på framtiden. Inget har egentligen åstadkommits. Position (4) innebär en kompromiss där varje part får hälften av det man önskat. Ingen är egentligen helt nöjd och konflikten kvarstår i grunden.

Position (5) är Galtungs triumfkort: ett utfall som ger båda parter det de vill ha, vilket enligt honom är den bästa möjligheten att säkra en varaktig fred. För att nå dit behöver man överskrida konflikten (transcendens) och för att uppnå det måste konflikten troligen transformeras. Att transformera och överskrida konflikter är att skapa en ny verklighet, nya förutsättningar, och då behövs kreativitet. Men inte för mycket kreativitet!

Författaren är realist (om än en utopistisk sådan). Han påstår inte att modellen är en trollformel, tvärtom: han är tydlig med att koordinatsystemet inte kan appliceras på komplicerade konflikter, och att transcendens och transformation kräver både tid, envishet, vilja och öppenhet. Det finns situationer där en kompromiss eller tillbakadragande är det enda alternativet. Det finns ”djupa” strukturer, beteenden och kulturer som kan ställa upp otaliga hinder. Och inte minst: för att en konfliktarbetare skall kunna nå framgång krävs både erfarenhet, engagemang och sociala färdigheter. Koordinatsystemet är ett hjälpmedel, inte ett botemedel.

Boken utmanar föreställningen om att en fredsprocess i första hand handlar om en förhandling vars mål är en kompromiss. För Galtung är en kompromiss bara det näst bästa alternativet och ett halvfärdigt arbete! Den transcendenta positionen, menar han, kräver dialog snarare än förhandling. Dialogen utformas så att nya frågor uppstår och nya målsättningar framträder så att konflikten kan transformeras. Med hjälp av kreativitet, erfarenhet, sociala färdigheter och kunskap (inte minst om konfliktens och aktörernas ”djupa” struktur, beteende och kultur) kan dialogen hjälpa konfliktarbetaren att hitta förslag till nya, men ändå rimliga målsättningar och lösningar som kan bidra till fred, även på lång sikt.

Transcend & Transform är rik på aha-upplevelser. Inte minst när polletten dunsar dånande ned i backen vad gäller den ”femte dimensionen”. Fler än aspirerande ”konfliktarbetare” borde kunna läsa den. Exemplen spänner över en lång rad områden varav de flesta inte alls handlar om väpnade konflikter: även arbetsmarknad, otrohet, globalisering, val av flygplansstolar och försvarsalternativ m.m. avhandlas. Visst finns det saker att kritisera: här och där skymtar en mossig kvinnosyn fram; författaren slår ibland knut på sig själv i sina försök att vara lättläst; exemplen är lite väl många. De som hyllar kampen, starka män, hårda tag eller krig lär finna boken svårsmält. De som gillar liberala vänsterpositioner, feministisk utrikespolitik och fred med fredliga medel (titeln på en annan Galtung-bok) lär inte bli besvikna. Att Galtungs rykte fick sig en knäck 2012 tar visserligen en del glans av hans gloria, men sätter inga större käppar i hjulet för läsningen.

*

Om boken och mer läsning
Johan Galtung, Transcend and Transform, Puto Press 2004. Boken på adlibris
Transcend.org – institut skapat av Galtung

Chantal Mouffe, Kulturhuset, den 3 maj

Det är kanske dags för en del kulturinstitutioner att förstå hur mycket folk en internationell stjärn-akademiker faktiskt kan dra. Biljetterna till Chantal Mouffes framträdande på Kulturhuset (Forum Debatt) verkar ha sålts slut i ett nafs och hörsalen var fylld till bredden när hon och Stefan Jonsson äntrade scenen. Det hade förmodligen gått att fylla en dubbelt så stor sal med förväntansfulla åhörare.

Jag har tidigare uttryckt viss skepsis till Chantal Mouffes förslag till en agonistisk politik utifrån min läsning av boken Om det politiska (Tankekraft förlag 2008). Med den här föreläsningen lyckades hon kanske inte övertyga mig om det agonistiska projektets förträfflighet, men det blev i alla fall tydligare, inte bara genom hennes utmärkta genomgång av begreppet utan också genom Stefan Jonssons spetsiga frågor som satte fingret just på de punkter i hennes teoribygge som jag tycker ömmar.

Mouffes idé om en agonistisk politik är, som jag förstår det, ett försök att formulera en radikal politik som öppnar för möjligheten till konflikt och konfrontation mellan legitima motståndare inom demokratins ramar. Hennes politiska landskap är pluralistiskt och innehåller inte bara möjligheten att välja företrädare utan att välja mellan ”riktiga alternativ” (inte bara mellan Cola och Pepsi, som hon uttryckte det).

Hon sätter denna som hon kallar ”dissociativa politik” i motsats till en ”associativ” samagerande (och konsensusinriktad?) politisk linje, som hon t.ex. hittar hos Hanna Arendt, eller i idén om en ”deliberativ demokrati”, och menar att det finns ingen demokratisk politik med ett ”vi” som inte också innehåller ett ”dom”. Konsten, menar Mouffe retoriskt, är att kunna konstruera ett vi och dom i demokratiska samhällen som inte i slutändan leder till krig, och agonismen, med sin betoning på konflikt och kamp mellan legitima ”motståndare” snarare än mellan ”vän” och ”fiende” menar hon är svaret.

Det senare, som hon kallar ”antagonism” är en typ av konflikt som inte kan ha en rationell lösning. Och som därför, under specifika omständigheter, kan leda till ”fientlig” konfrontation (läs: krig, folkmord, utrensningar etc).

Agonismen erkänner kort sagt att man inte kan (och inte bör) försonas med alla synsätt, men att (verkliga) konfrontationer mellan (radikalt olika) synsätt och kampen för vissa synsätt skall kunna härbärgeras inom demokratins ramar.

Stefan Jonsson föreslog i sin inledande presentation av Mouffe att hennes politiska teorier kanske framför allt skall ses som strategier, och inte minst, skulle man kanske kunna tillägga, strategier för en återvitaliserad radikal men demokratisk vänster. Som politisk strategi så tycks det agonistiska projektet dock ännu vara helt oprövat. Det blev tydligt när Jonsson ställde frågan om det inte fanns en stor risk att ett agonistiskt politiskt projekt i dessa konfliktfyllda tider glider över i ett antagonistiskt (en mycket intressant fråga i sig) och därmed utlöser den typ av konflikt man vill motverka – och om man i så fall kan rulla tillbaka den utvecklingen. Mouffe’s svar att det inte i dag finns samhällen med ett agonistiskt politiskt system (i alla fall inte i ”väst”), gjorde det tydligt att teorin om agonismen är, och kanske skall vara, en vision, och närmare bestämt: en vision för en vänster som törstar efter nya idéer, snarare än en modell ämnad för politisk praktik. Själv kan jag tycka att Jonssons fråga är högst relevant. Europa tycks i högsta grad befinna sig i en agonistisk tid där en övergång mot en antagonistisk politik känns obehagligt nära.

Konst och konflikthantering

_1030275_s8

I Sven Westerlunds utställning Drina Valley Prospects, som visades på CFF i Stockholm för någon månad sedan, ruvar de magnifika landskapsbilderna i sina ljuslådor på fasansfulla berättelser om massmord och krigsförbrytelser. Den vackra, gröna dalen med sina massgravar. Flodkröken med sina döda och lemlästade kroppar. Tidens gång, skillnaden mellan då och nu, krig och fred, manifesterad i kontrasten mellan de förföriskt vackra fotografierna och det dokumentära videomaterial som loopas på små digitala fotoramar; kroppar som dras upp ur den strida strömmen. Här finns bilder som dokumenterar såren efter Bosnien-kriget för drygt ett decennium sedan och det svåra arbetet med att läka dem. Det är en utställning som jag har svårt att värja mig ifrån.

Jag ser utställningen under en programkväll med titeln ”Att berätta för att leva – om gestaltandets roll i försoningsprocesser”. Sven Westerlunds medarbetare Vildana Aganovic kämpar med sin berättelse om familjens flykt under kriget. Då och då måste hon pausa i berättandet som för att hålla sig samman. Rummet, åhörarna, bilderna håller andan i ett förtätat närvarande. Avståndet mellan nu och då krymper.

Johanna Selimovic Mannergren, forskare på Utrikespolitiska Institutet, hade innan dess föredömligt pedagogiskt berättat om komponenterna i freds- och försoningsprocesser efter väpnade konflikter och poängterat att dessa processer inte bara äger rum på juridiska och politiska ”platser” (i kommissioner, rapporter och tribunaler) utan också genom kulturen, t.ex. i skapandet av minnesmärken och i (populär)kulturen – och då ofta i informella processer och rum. Mannergren återkom till att ”tystnaden måste brytas” – att man pratar om det som hänt. Det kräver mod, en insikt om att sanningen är selektiv och en förståelse för vem som har makt att formulera berättelserna. Konsten, menade hon, kan hjälpa till att bryta tystnaden – och tog som exempel hur filmare i Bosnien tagit sig an kontroversiella berättelser och komplexa frågeställningar i kölvattnet efter kriget.


Ett utdrag ur kortfilmen Baggage av Danis Tanovic

I efterhand hade jag velat fråga hur hon ser på konstens roll i försoningsprocessernas ”formella” rum, som en naturlig del av det juridiska och politiska arbetet, för även mina exempel på sådana konstnärliga arbeten är få, med undantag från monument och minnesmärken, så är det fullt rimligt att föreställa sig en plats för konsten i sådana sammanhang. Folke Bernadotteakademin är ett exempel på en institution som har involverat kulturskapare i sitt arbete med freds- och försoningsprocesser *.

Därav skall man självfallet inte dra slutsatsen att de informella sammanhangen, scenerna och rummen bör underskattas, tvärtom: i en del fall kanske det till och med är just där som frön till fred och försoning har som störst möjlighet att gro.

 

* se t.ex. samtalsserien Konflikt och Kultur som jag medverkade i 2010

Diagram – ett verk om liminalitet

[magny image=”http://blog.maktverktyg.com/wp-content/uploads/2014/11/diagram_studio_front_2400.jpg” title=”” description=”” align=”left” click=”1″ scroll_zoom=”1″ scroll_size=”1″ small_image=”” canvas_mode=”1″ maxwidth=”680px” zoom=”1″ dia=”200px” skin=”new-im-frame-simple,new-title-off,new-description-off,new-slider-below,new-im-magnifier-simple new-im-magnifier-square” ]

 

 

Vintern 2014, när jag letade efter information om samarbeten och utbyten mellan konstnärer och flyktingar så ramlade jag över det förträffliga begreppet liminalitet. Liminalitet kan beskrivas som en viss typ av upplevelse eller kvalitet som uppstår när en människa befinner sig på tröskeln till ett nytt stadium i sitt liv, utan att ha kommit dit, på samma gång som hen har lämnat sitt gamla liv, eller identitet bakom sig. Det är ett tillstånd av emellan-varande som kan präglas av förvirring, maktlöshet och identitetslöshet, men som också kan bära ett löfte eller hopp om ett annat, bättre liv. Begreppet har sitt ursprung inom 1800-talets antropologi där det använts för att studera passage-riter, men har på senare tid fått en bredare användning.

Jag dröjde mig kvar vid begreppet när jag fann det i en akademisk text i tidskriften Transformations Journal som analyserar begreppet utifrån ett samarbete mellan flyktingar, aktivister och konstnärer i en liten ort i västra Australien som bland annat resulterade i utställningen ”Liminality”. I teckningen Diagram har jag utgått från den texten och försökt göra en kartläggning av spatiala och temporala aspekter av min tolkning av begreppet liminalitet i vilken flykten (i vid bemärkelse) och flyktingens situation på många sätt står i centrum. Också berättelsen om min fars flykt från Estland till Sverige 1944 har haft en viss betydelse för gestaltningen. Diagrammet beskriver ett slags rörelse genom det liminala rummet som innehåller repeterande delar, transitiva och intransitiva stadier, nyckelord och utgångar mot andra förståelser av begreppet.

En teckning av den här typen är inte lätt att dokumentera på ett bra sätt och därför har jag valt att lägga upp bilden här med ett ”förstoringsglas” så att man kan studera delarna. För bara muspekaren över bilden så aktiverar du förstoringsglaset. Scrolla för att ändra förstoringsgraden. Den första versionen av verket gjordes under en vistelse på Künstlerhaus Lukas i Ahrenshoop i januari/februari 2014 och en större version visas till och med den 23/2 2015 på Neues Kunsthaus i Ahrenshoop. Du kan se fler bilder på min hemsida.

In med pacifisterna!

fi-peace peace2

Röstsedeln är kastad. Den blev, efter moget övervägande, och genomgångar av partiprogram, klart och tydligt rosa. Möjligen blev jag själv förvånad över denna tydlighet. Jag har visserligen tyckt att Feministiskt Initiativ är ett högintressant parti ända sedan det äntrade den politiska scenen, men ändå tvekat att ge dem min röst tidigare.

Det finns förstås mer än en anledning till att rösten nu gick i rosa, men jag vill här lyfta en fråga som kanske tenderar att hamna lite i skymundan i den allmänna politiska debatten: en röst på F! är inte bara en röst för feminismen, utan också, som jag ser det, en röst för pacifismen. Och eftersom jag bestämt mig att ”fredspolitik” kommer att spela en viktig roll i mitt val av partifärg detta supervalår så kom detta att bli ett tungt vägande skäl.

Det är sant att F! själva inte använder ordet pacifism i sitt partiprogram (1). Däremot skriver de att de har en antimilitaristisk hållning. F! ser den rådande försvarspolitiken som en del av en patriarkal maktordning, och betonar vikten av att bryta patriarkala normer som bygger på dominans och våld.

För mig är det inte svårt att finna korn av pacifism i partiprogrammets försvars- och säkerhetspolitik. F! Skriver på sin hemsida att de:

”.. ska verka för en utveckling av global mänsklig säkerhet, bort från föreställningar om militär säkerhet. Det förutsätter stopp för militär upprustning, ett aktivt nedrustningsarbete, stopp för vapenexport samt omställning av krigsmaterielproduktion till civil produktion”.

Och att de

” … strävar efter att ”demontera hela den traditionella säkerhetspolitiken och istället fokusera på begrepp som exempelvis hållbar fred, kroppslig integritet, frihet att agera samt kvinnors, mäns och transpersoners rätt och frihet att vara autonoma individer i livets alla faser och rum”.

I partiprogrammet tar F! till exempel upp vikten av fredsbyggande och förebyggande av konflikter. De vill också att vapenexporten skall upphöra och att vapenindustrin skall ställa om till civil produktion. Det är med andra ord en tämligen radikal försvars- och säkerhetspolitik som väl egentligen saknar motstycke i svensk partipolitik. Visserligen har Miljöpartiet (haft) liknande målsättningar (2), som de smärtsamt fått justera i takt med att inflytandet i politiken ökat (se t.ex. försvarsuppgörelsen 2004).

Jag är inte så naiv att jag tror att antimilitarism kommer att bli en viktig valfråga eller att ett parti som vill ha inflytande kan driva frågan om en demontering av en traditionell säkerhetspolitik. Inte heller tror jag att F! kommer att prioritera frågan om man kommer in i EU-parlamentet (jag skulle förstås älska att ha fel). Jag är inte ens säker på att initiativ till riktigt omvälvande förändringarna i nedrustnings- och försvarspolitiken i en fredligare riktning kommer att komma från parlament eller regeringar.

Men jag ser det ändå som positivt om (ytterligare) ett parti med en ”antimilitaristisk hållning” skulle få större inflytande, både i EU och på nationell nivå. Om inte annat för att det gör det tydligt att en stor del av valmanskåren inte accepterar den rådande försvarspolitiska ordningen (3).

*

Bilder (båda av undertecknad) från ovan: Grafik med CND:s peace-symbol och ett plakat från F!:s första maj-tåg i år.

Noter: 1) Twittrande mellan mig och Veronica Svärd med anledning av det här blogginlägget

twitter fi

2. Se: http://www.mp.se/politik/fred-och-forsvar. MP:s förslag till en civil EU-Fredskår är också mycket intressant: http://www.mp.se/sites/default/files/pm_fredskar_140110.pdf

3. 1989 fick ett förslag att lägga ned försvaret stöd från mer än en tredjedel av den Schweiziska befolkningen i en folkomröstning. Se: Group for a Switzerland without Army (GsoA) http://gsoa.ch/english/

Hannah Arendts ”On violence” (1)

Hannah Arendt, drawing by Jon BrunbergTrots att Hannah Arendts skrift ”On violence” (Om våld på Svenska) från 1970 relaterar till specifika historiska skeenden (framför allt studentrevolterna i slutet på 60-talet) och det kalla krigets överhängande hot om kärnvapenkrig, så är det frestande att försöka sätta hennes teser i en samtida Europeisk kontext där frågan om våldet tycks aktuellare än på länge, både på mellanstatlig och lokal nivå.

Det som gör att jag tycker att Arendts bok så intressant är hennes ambition att sätta våldet i centrum för sin undersökning snarare än att ge det en marginell betydelse som ett medel för, eller en funktion av, politisk eller ekonomisk utveckling – som hos Clausewitz (”krig är blott en fortsättning på politiken fast med andra medel”) och Engels (”våldet är en accelerator för ekonomisk utveckling”). Hon hävdar att sådana kopplingar mellan krig och politik, eller våld och ekonomi inte längre är giltiga, och att teser som ”möjligheten att föra krig har blivit den primära strukturerande kraften i samhället” och att ”krig är den primära sociala ordningen” är mer relevanta än Clausewitz och Engels uppfattningar. Andra världskriget avlöstes inte av fred utan av ett permanent kallt krig och ”militärindustriella komplex”, kärnvapenhotet ställde tidigare ordningar på huvudet, naturvetenskapens utveckling blev ett hot mot mänskligheten. För att använda den ryske kärnfysikern Andrei Sakharovs ord (som Arendt citerar): ”Termonukleärt krig kan inte förstås som en fortsättning av politiken med andra medel – utan som ett medel för universellt självmord”. Kriget blev kort sagt oanvändbart som medel för politiken.

Vi må leva i en annan era i dag, bortom det kalla kriget. Men har vi verkligen lämnat föreställningen om det eviga kriget bakom oss? Även om Sovjetunionens dödsryckningar ledde till en rad mindre krig så fanns ändå förhoppningen om en mindre konfliktfylld värld där i gruset av Berlinmuren. Det varade inte länge. När tvillingtornen attackerades och raserades föreföll det som om starka krafter agerade för att skapa ett sådant permanent konflikttillstånd igen. Men det mötte kraftigt folkligt motstånd på hemmafronten och ett militärt motstånd på bortaplan som inte på något sätt kunde mäta sig med det kalla krigets monstruösa, episka dimension. Efter snart femton år av krig i Mellanöstern vet vi knappt ens vem kontrahenterna är längre, om vi ens bryr oss om det.

Vi må leva i en relativt fredlig era. Ändå förefaller det mig som om vi fortfarande är fast i de konfliktlösningar som det kalla kriget påbjöd. Trots att vi i Sverige i många fall förordar diplomatiska lösningar snarare än militära så lägger vi bara en bråkdel av resurser på att utveckla och arbeta med fredsskapande- och konfliktförebyggande åtgärder i jämförelse med vad som läggs på det militära försvaret. ”The world is over-armed and peace is under-funded”, som FN:s vice generalsekreterare Jan Eliasson så träffande formulerat det. Eller för att travestera Marget Tatcher: ”Det finns inga alternativ (till militära lösningar)”. Eller?

Det här är den första i en serie om tre bloggningar om Hannah Arendts ”On violence”:
Del II: http://blog.maktverktyg.com/2014/05/hannah-arendt-om-valdet-ii.html
Del III: http://blog.maktverktyg.com/2014/09/hannah-arendt-om-valdet-3.html

Boken 2013: Bilal – på slavrutten till Europa av Fabrizio Gatti

Av förra årets alla böcker jag läst och seminarier jag gått på så finns det ett möte och en berättelse om samtiden som har påverkat mig mer än andra. Den 22 november gick jag till ett seminarium med den italienske wallraffande journalisten Fabrizio Gatti m.fl. på Utrikespolitiska Institutet. Gatti gjorde något som få Européer ens skulle drömma om. Under flera månader reste han tillsammans med flyktingar på deras rutt genom Mali, Niger och öknen mot Libyen, dokumenterade deras berättelser och delade deras umbäranden. Under cover som den kurdiske flyktingen Bilal lyckades han som första journalist ta sig in i det ökända flyktingförvaret på ön Lampedusa. Under täckmantel av att vara Sydafrikansk flykting tog han arbete som papperslös daglönare på frukt- och grönsaksodlingarna i södra Italien. Detta gedigna journalistiska arbete som först gavs ut 2005 finns nu på svenska i boken Bilal – på slavrutten till Europa som Gatti var i Sverige för att presentera i november.

Boken är en nagelbitare och bladvändare vars drivmedel är en brinnande indignation över de förhållanden som råder på det Gatti kallar för ”slavrutten”, i flyktingförvaren och på plantagerna. Under fyra dagar och nätter plöjde jag mig igenom de drygt 500 sidorna och möttes av en värld av maktlöshet, krossade drömmar om ett bättre liv, svält, död, övergrepp, våld, människoförakt och cynisk business – men också förhoppningar om ett nytt, bättre liv, mod och solidaritet. Allt berättat både med nykter klarhet, målande känslosamhet, nyfikenhet och indignation.

Gatti ger mycket utrymme åt de han möter på vägen: framför allt flyktingarna själva men också smugglare, militärer, funktionärer, poliser och andra. Boken redogör visserligen detaljerat för hur flyktingtrafiken fungerar, men det är de djupgående och personliga porträtten av människorna och deras öden som står i fokus och gör den här boken så speciell.

Det tycks mig nämligen som om de berättelser och den kunskap som Gatti förmedlar ofta hamnar i skymundan i de politiska och ideologiska strider om migrationen som förts i Europa under de senaste åren, där kombattanterna tycks gräva ned sig längs givna konfliktlinjer och alltför sällan vidgar sitt perspektiv bortom Schengen-området. Vad värre är att inte en enda NGO, inte ens Internationella Röda Korset/Halvmånen finns närvarande längsmed smugglingsrutten mot Libyen enligt Gatti (rutten stängdes f.ö. av Libyen under det att reportaget gjordes). Hela den hantering och de umbäranden som flyktingtrafiken innebär hamnar därmed i medieskugga samtidigt som vi Européer tycks stå handfallna inför de humanitära utmaningar som krävs för att skapa drägligare förhållanden för de mest utsatta på samma gång som vi inte tvekar att skicka trupp dit där våra intressen (läs: naturresurser som t.ex. uran) hotas. Just på grund av detta är Bilal – på slavrutten till Europa en så viktig bok.

Efter föredraget på UI signerar Gatti mitt exemplar av Bilal. När jag lämnar salen öppnar jag för att se vad han skrivit. Budskapet är lika enkelt som slagkraftigt: ”No human being is illegal!”. Efter läsningen som stundtals får knogarna att vitna av indignation är det inte svårt att tänka att något för i helskotta måste göras åt detta slaveri, detta våld, detta utnyttjande. De italienska tomaterna smakar inte längre lika bra. Jag återvänder till dedikationen. Tänker att jag kommer att bära med mig Gattis budskap in i 2014.

Mer:

Jag passar på att slå ett slag för hemsidan http://flyktingarna.se/ där flyktingar till Sverige berättar om sin flykt.

Recensioner: SvDDN

Adlibris-9789197941396

Om globaliseringen och den organiserade brottsligheten

Har vi slutat att prata om globaliseringens effekter? Jag kanske har fel, men det tycks mig som om de utmaningar som vi i Sverige diskuterar i dag i allt högre grad handlar om interna affärer och hur vi förhåller oss till globaliseringen som den möter oss, snarare än hur vi påverkar och samverkan med omvärlden.
Ett bra exempel är den senaste tidens mediala fokus på gängkriminalitet och hur den beskrivs av vissa som ett fenomen som är kopplat till immigration och därmed till frågan om integration. För mig förefaller det som om vi debatterar det här frågekomplexet som om det bara ytligt hade något med vår omvärld eller globala förhållanden att göra. Som om problemen uppstått innanför vår nationsgräns och därför kan botas med en politisk medicin som inte tar hänsyn till vad som händer utanför den.
En sådan universalmedicin mot kriminaliteten som vissa gärna vill propagera för är att begränsa och kontrollera invandringen och invandrarna. Det saknas verkligen inte kreativa politiska förslag i den kategorin under de senaste åren där det senaste är Ilmar Repalus märkliga utspel att införa något slags temporärt andra klassens medborgarskap för immigranter (ni kan själva fylla på floran av utspel) [1].
I själva verket är den globala marknaden i högsta grad livaktig och vi svenskar är i högsta grad delaktiga i den. Parallellt med – och som en frukt av – det som vi uppfattar som den ”goda” med globaliseringen har det också skapats ett globalt monster.
Detta globala monster är den globala, organiserade brottsligheten i form av kriminella nätverk som verkar bli allt mäktigare i stora delar av världen. De är i högsta grad sammankopplade med globaliseringens ”vita” ekonomi eftersom de använder sig av avregleringarna på finansmarknaderna för att tvätta och investera sina förmögenheter och eftersom vårt ökade välstånd erbjuder en lukrativ marknad där de kan avyttra sina produkter i form av droger, ädelstenar, piratkopior, vapen och människor (läs: slavar).

Dessa nätverk är inte längre vare sig särskilt små eller särskilt hemliga. De lyckas karva ut små, temporära pseudostater inom existerande nationer längs den rika världens södra gränser med hjälp av ett fullkomligt hänsynslöst våld och en omfattande korruption. Dessa pseudostater redovisar visserligen inte sin årliga tillväxt eller BNP men har uppenbarligen tillräckligt med muskler för att kunna hålla sina positioner. Och vi i den rika världen bygger murarna allt högre längs dessa gränser samtidigt som vi gladeligen konsumerar det som dessa nätverk kan erbjuda i form av varor och tjänster [2].I nedanstående TED-video förklarar författaren Misha Glenny, som bland annat skrivit boken McMafia hur den organiserade globala brottsligheten fungerar. Det är tio garanterat välmatade minuter.

När till exempel Ilmar Repalu eller Sverigedemokraterna försöker koppla samman gängkriminalitet med migration i politiska utspel som fokuserar på nationella och lokala förhållanden ger man en oerhört skev bild av världen – som om vi var helt bortkopplade från den. Och vi som tenderar att kritisera dessa utspel förmår inte heller att i någon högre grad ta oss ur den nationella fållan utan reagerar på sakfrågorna som om de vore lokala problem.
Min poäng är följande. Som jag ser det har migration egentligen ganska lite med gängkriminalitet att göra. De globala kriminella nätverk som dessa gäng är en del av står framför allt i relation till de som konsumerar de varor och tjänster som nätverken kan erbjuda och det är framför allt i den rika världen som man kan tjäna stora pengar på dessa varor och tjänster så länge som det finns en efterfrågan.
Om vi verkligen ville komma åt den globala och lokala kriminaliteten skulle statsmakten bland annat vara tvungen att utöva en (ännu) hårdare kontroll över innevånarnas konsumtion av illegala varor och tjänster. Man skulle också behöva reglera finansmarknaderna, banksektorn och skatteparadisen. Och vi konsumenter skulle behöva sluta att köpa smuggelcigg, sluta röka gräs, jobba svart, gå till prostituerade eller köpa piratkopierade prada-väskor [3].
Men framför allt skulle vi behöva hjälpas åt för att göra något för att minska de globala och lokala ojämlikheterna mellan människor och nationer som driver desperata människor utan försörjning in i de kriminella gängens våld.

Det gör vi inte. Istället fokuserar vi på immigrationen. Det verkar enklast så. På kort sikt.Noter/läs mer

2) Mer om den globala organiserade brottsligheten: