Kategoriarkiv: migration och globalisering

Fortets murar – ny bok om europeisk migrationspolitik

Skrevs den av — Kommentera
I dagens Dagens Arena pushar man för Björn Hedlunds nya bok ”Fortets murar” – som handlar om migration och europeisk migrationspolitik – genom att publicera en intervju med författaren av Mikael Färnbo och ett utdrag ur boken. Jag måste säga att den verkar högintressant. Här ett citat från intervjun:
”Runt den lilla spanska enklaven Melilla i Marocko reser sig en sju meter hög betongmur. Det är taggtråd, värmesensorer, vakttorn och övervakningskameror. Allt finansierat av EU för att skydda de yttre gränserna.
– Man brukar tala om Melilla som en sorts experimentverkstad för hur man med fysisk arkitektur kan stänga ute migranter. Muren påminner starkt om Israels barriär mot de palestinska områdena, säger författaren Björn Hedlund.

Muren runt Melilla utgör kanske det mest konkreta och synliga hindret för människor att ta sig till Europa. Men egentligen utgör den bara en tråd i ett allt mer omfattande och genomgripande nät av gränskontroll som spunnits allt tätare runt Europa. Det handlar om allt från murar och databaser till lagstiftning och konventioner. Allt för att hålla dem, migranterna, borta från oss, EU-medborgarna.”

Melilla, och den Spanska enklaven Ceuta som också den ligger på den Marockanska kusten, började dyka upp i nyhetsrapporteringen för några år sedan som en av de punkter i den europeiska fortifikationen där migranter försökte ta sig in i schengenområdet. I mitt arbete med den koloniala historien dyker dessa båda orter upp som exempel på det spanska försöket till kolonisation i Afrika under slutet av 1800-talet. I själva verket erövrades dessa små territorier av Spanien redan för 500 år sedanoch har sedan dess i princip varit en del av Spanien.

Under den afrikanska kolonialismens mest aggressiva fas, det som brukar kallas för ”The Scramble for Africa” (ca 1880-1914) försökte Spanien att utvidga dessa enklaver till ett sammanhängande territorium och införliva Marocko med sina kolonier, något som också så småningom lyckades.
  En gång i tiden användes alltså dessa små landområden som utvidgning av en europeisk kolonialmakts territorium, i dag bygger man sju meter höga murar och stängsel för att hålla de tidigare kolonialiserade utanför samma enklaver. 
Ceuta och Melilla är ett utmärkt exempel på vad jag skulle kalla för en effekt av ”den koloniala bumerangen” som ett slags historiens ironi. För mer än hundra år sedan användes enklaverna för att försöka exploatera Afrikas till synes oändliga resurser i form av arbetskraft och naturtillgångar. I dag står samma arbetskraft och knackar på våra portar. Eller försöker klättra över de hinder som vi bygger allt högre och högre för att stänga dem ute. För nu är vi inte lika intresserade av arbetskraften längre, utan snarare livrädda för vad vi ser som en ”okontrollerad invasion” som till varje pris måste tyglas. Det var betydligt enklare för oss när vi kunde härja fritt i deras länder med hjälp av vår överlägsna eldkraft, precis som det är enklare för oss i dag att förlägga vår exploatering av arbetskraft utanför vårt eget fysiska och juridiska territorium (läs: Kina).
  Den koloniala bumerangen har styrt tillbaka mot punkten där vi står, men de som en gång kastade den är nu sedan länge döda och kan inte ställas till svars för sin obetänksamma girighet i ”civilisationens” namn. Vi kan bara försöka mildra dess negativa effekter för alla inblandade, men kanske framför allt tänka på vad vi kan göra för att begränsa det ständiga bumerangkastande som pågår i dag.

Foto: Melilla border fence(från Wikipedia, GNU 1.2 User: Ongayo)

Detta har (också) hänt…

Skrevs den av — 1 kommentar ↓
Någon skjuter på invandrare i Malmö. En ny laserman undrar Gellert Tamas (och många med honom)? Två nya medan jag skriver detta!
Ett valuta-krig pågår uppenbarligen mellan en rad olika nationer (bl.a Kina, USA, Brasilien och EU)
Den organiserade extrem-nationalismen växer sig allt starkare i Europa och opererar igen på högsta nivå i många nationella parlament i Europa (där vissa partier t.o.m lierat sig med beväpnade miliser).
Fransmännen strjkar vilt mot ett lagförslag att höja pensionsåldern med ett par år (för ett halvår sedan strejkade svenska fartygskaptener mot höjningar av sin pensionsålder).
Den Brittiska konservativ-liberala regeringen meddelade i dag att man planerar att sänka statens utgifter med så mycket som 25% till 2014-15.

I natt läste jag nästan ut Zygmunt Baumans bok Förintelsen och det moderna samhället.

1.
(Bland annat) detta har alltså hänt. Det ekosystem som vi kan kalla för västvärlden är i obalans, eller kanske ännu värre, på akut obestånd. Det fanns de som redan 2008 varnade för att nästa steg i den globala finanskrisens pandemiska förlopp vore att de statsmakter som betalat ut miljarder för att lösa ut de ”dåliga” värdepappren från bankerna skulle få problem med sin likviditet inom en framtid. I och med de drastiska budgetnedskärningarna i Storbritannien verkar smittan vara ett faktum.
Köpfesten för medelmedborgaren verkar med andra ord gå mot sitt slut. Utförsäljningarna av statens egendom lär däremot fortsätta till rea-pris under mottot ”allt skall bort”, fast nu motiverade av krisen som ett komplement till de ideologiska argumenten. Ännu är det inte för sent att göra en bra vinst på ett dagis, eller en bostadsrätt. Bataljoner och JAS-plan lär däremot knappast vara till salu. Däremot säkert i fortsättningen också politiker med kontakter i byggsektorn.
2.

I USA är förstås situationen något mer tillspetsad. Och diffus. Människor lämnar helt sonika sina hus till banken när lånen inte längre kan betalas tillbaka, för att bosätta sig hos släktingar eller i sin bil på någon offentlig parkering. Politiker uppmanar dem att stanna kvar i sina hus eftersom bankerna i ett slags allmän oreda, och möjligen illegalt, ”robot-stämplat” tvångsförvaltningsbeslut. Den statsmakt som tidigare uppmanat till hus-köp (av ideologiska skäl) genom stimulanser, låga räntor och avregleringar, uppmanar nu de husägare som kommit på akut obestånd att ockupera sina egna (eller möjligen före detta) bostäder. Bankerna hålls varsamt under armarna. Så knyts banden mellan politiker, husägare, banker och industrier ännu tätare samman i försöket att undvika ett totalt ideologiskt/ekonomiskt misslyckande som kan få konsekvenser för dem för lång tid framöver.
Sen finns förstås alla vi andra som ofrivilligt(?) dras ned i det träsk där dessa aktörer håller på att gräva ned sig med samma gamla verktyg som tidigare. Det ser i alla fall ut som om vi alla nu får betala i form av minskad välfärd, eller sämre konsumtions-förutsättningar, men detta är kanske inte det värsta. Det tycks också uppstå andra, i mitt tycke allvarligare, ”sidoeffekter” i den här röran.
3.

En sådan ”sidoeffekt” är den isolationism och protektionism som uppstår när alla involverade försöker skydda de tillgångar som återstår, som står i bjärt kontrast mot den globaliserings-vurm som karaktäriserade början av det nya millenniet. I Sveriges riksdag har vi nu inte bara ett parti som har sin grund i en militant rasism, utan samma parti står också för en extrem isolationism gentemot omvärlden. Den växande organiserade främlingsfientligheten hänger som jag ser det utan tvivel ihop med rädslan att förlora allt. Skräcken att någon annan kan komma att ta över huset, dottern, jobbet. Det spelar ingen roll om det i realiteten är banken som tar huset – för att du har förlorat ditt jobb – för att det företag du jobbar för förlorade storkontraktet från den amerikanske tillverkaren – för att de blev utkonkurrerade av en billigare kinesisk tillverkare – för att Yuanen är övervärderad – för att Kineserna är rädda för uppror om man börjar flyta Yuanen – för att det kinesiska ledarskiktet vill behålla maktordningen. Det är någon längre ner på hackordningen som får ta skiten.
Det är med andra ord tur att det finns de som är längre ner i hackordningen, även om de (i bland) har bättre jobb än vi, större hus och finare karriärer än vi. Eftersom vi anser att deras kultur skiljer sig från vår, är det tillräckligt för att utlösa rädslan och därmed isolationismen och rasismen. Projektet att driva ut ”de andra” passar bra som aktivitet medan skeppet långsamt sjunker under fötterna. Att sidoeffektens bieffekt blir att någon plockar fram ett vapen och börjar lägga sig i bakhåll i Malmö kanske inte alla önskade. Men så är det nu ofta med bieffekter: de är inte alltid önskade.
4.

Det är här jag vill återknyta till Zygmunt Baumans bok Förintelsen och det moderna samhället eftersom det finns intressanta paralleller till vår egen tid. Den tar sin avstamp i den så ofta ställda frågan hur Förintelsen kunde vara möjlig och landar i uppfattningen att moderniteten gjorde den möjlig, fast med för-modern retorik och propaganda. Alla led och beslut av genomförandet av förintelseapparaten var formgivna för att vara rationella, och rationaliteten följdes och åtlyddes trots de mest absurda resultat. Den fördes till och med över på offren på ett sådant sätt att verksamheten kunde bedrivas effektivt med bara smärre incidenter.
På ett liknande sätt härskar modernismens rationalitet oinskränkt i den värld som domineras av sub-prime-lån, stimulanspaket, konkurser, bolåneräntor, utförsäljningar och nedskärningar. Marknadens byråkrati är i högsta grad modern i sin rationalitet, men retoriken förefaller snarast för-modern i sin reifiering av marknaden som subjekt (en marknad som i sina ”aktioner” och ”reaktioner” närmast tillskrivs mänskliga, individuella, egenskaper).
Baumans sätt att försöka förhindra framtida förintelser är, mycket förenklat, att försöka utveckla en moralisk vetenskap som inte står i motsats till modernismens krav på rationalitet. Möjligen är det något liknande jag söker också för den ekonomiska och politiska situation som vi står inför i dagens Europa.

I efterhand:

Strötankar och sentenser: kritik av det vetenskapliga förnuftet

Integrera integrationspolitiken!

Skrevs den av — Kommentera

 Sverigedemokraternas intåg i den Svenska Riksdagen har fått känslorna att svalla hos väldigt, väldigt många. Själv kände jag en isande kår gå genom ryggraden när jag på valvakan tittade in på valmyndighetens hemsida och såg SD ligga på 6%. Dagen efter valet bytte jag ut mina avatarer på Twitter och Facebook till svarta kvadrater för att markera min sorg (de finns fortfarande kvar) och deltog några dagar senare i demonstrationen på Sergels Torg mot SD.

Känslosvallet – även mitt eget – förvånade mig nästan mer än det faktum att SD kom in i Riksdagen vilket inte var oväntat. Troligen bidrog själva siffran: 5.8% (mer än både V och KD) till känslorna. Mer än 300.000 svenskar lade sin röst på ett parti som som många fortfarande förknippar med rasism, hat och våld trots allt arbete som Jimmie och hans partikamrater lagt ned på att få partiet rumsrent. Att debatten formligen forsar över oss är därmed inte särskilt konstigt. Frågan är om vi debatterar rätt saker.

Jag delar uppfattning med dem som menar att SD lockat grupper av människor som känner sig allt mer marginaliserade i, och hotade av, en globaliserad värld, grupper som redan har haft en intolerant inställning till invandrare och vad man betecknar som en kulturell och politisk elit och som kunnat identifiera sig med SD.

Men när man nu försöker att debattera SD:s valframgång i vanliga blockpolitiska termer så tycker jag att man stöter på stora problem. Även om det tydligen är så att SD-anhängare helst ser sig som högersympatisörer så har man, enligt t.ex DN, tagit lika många väljare (0,7%) både från M och S. Detta gör SD, som en analytiker på P1:s valvaka också konstaterade, till ett slags mittenparti. Till och med en liten andel V-väljare (0,1%) har gått till SD. Partiets politiska budskap tycks med andra ord attrahera väljare på tvärs genom det politiska spektrat.

Med detta i åtanke finner jag det ganska tragiskt att debattörer från de övriga riksdagspartierna inte förmår – eller kanske snarare: vägrar – att göra en bredare analys av situationen utan trampar på med sina partistandar som ögonbindlar. Pajkastning mellan och inom de båda lägren skymmer det som är den centrala frågan: hur skall det misstroendevotum som valet innebar i invandringsfrågan hanteras?

De senaste dagarnas debatt om huruvida integrationspolitikens misslyckande är en myt eller ej kan verka som ett ärligt försök att rensa luften, men också den debatten vägrar att lämna partipolitiken och det nationella perspektivet. Begreppen invandring, integration och integrationspolitik återupprepas igen och igen utan att de globala sammanhangen någonsin berörs.

Det är här jag skulle vilja efterlysa ett helt annat perspektiv på debatten. Ett perspektiv där man tar in och kontextualiserar de globala frågorna, diskuterar hur den globala ekonomin återverkar på migrations-strömmarna, hur den svenska ekonomin och politiken påverkas av internationella relationer, kort sagt: hur vi kan integrera integrationspolitiken med vår tids globala utmaningar.

Ett axplock ur debatterna:
http://www.dn.se/debatt/sa-bevarar-vi-sverige-svenskt-1.1170035
http://www.dn.se/debatt/vi-efterlyser-en-debatt-om-invandringens-problem-1.1175308
http://www.fokus.se/2010/09/splittrad-borgerlighet/
http://dagensarena.se/debatt/ali-esbati-%E2%80%9Dvi-har-inte-bara-forlorat-valet-%E2%80%93-vi-har-forlorat-sverige%E2%80%9D/
http://www.dn.se/debatt/tankefel-i-debatten-om-sverigedemokraterna-1.1179132
http://www.dn.se/debatt/ingen-valfard-utan-invandring-1.1178048
http://www.dn.se/debatt/vi-diskuterar-invandringens-baksidor-1.1176712

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Mot ett nytt val

Skrevs den av — Kommentera

Vi går med andra ord mot ett nytt val igen, och jag kan inte påstå annat än att jag är mer tveksam än någonsin var min röst kommer att landa. Helt klart är att det inte kommer att bli till höger om Socialdemokratin, men just nu flimrar det grön-rött-rosa framför ögonen. Taktikröstningsöverväganden är inte oviktiga i sammanhanget.

Valet har förstås mycket med makt att göra. De som kan bilda regering har ansvaret för stat och kommun och skatte-miljarderna. Men maktfrågan är förstås mer komplicerad än så. Sverige är ett land av många, och som sådant beroende av mellanstatliga maktstrukturer, rörelser i världsekonomin, folkvandringar och många andra faktorer som samverkar i det globala. Häftiga sväningar i den globala samhälleliga ekologin slår ut även våra industrier och arbeten eftersom vårt näringsliv och politiska ledarskap följer de trender som råder globalt.

Samtidigt är dessa sammanhang och förhållanden tämligen osynliga i valrörelsen. Utrikespolitiska frågor blir begränsade till vårt engagemang i Afghanistan eller ja/nej till Euron. Några mer djuplodande förklaringar presenteras inte. Inte heller några visioner om hur vi bör agera i världen. Varken på kort eller lång sikt. Det är förstås beklagligt. Som jag ser det är det t.ex. rumphugget av politiker att diskutera integrationspolitik utan att fördjupa sig i samtidens folkvandringar och dess orsaker, eller att diskutera kriser och arbetslöshet utan att diskutera hur vi vill att den globala ekonomin fungerar. Att undvika den typen av diskussioner, även i valrörelsen, är i förlängningen att presentera förenklade och verkningslösa lösningar för väljarna. Här måste politikerna våga utmana både väljare och media.

Nu var det egentligen inte valet som den här bloggposten skulle handla, utan om något helt annat. Maktverktyget har nu en egen Facebook-sida. Sidan kommer främst att vara till för de engelsk-språkiga användarna av tjänsten och presentera dokumentation och nyheter. Bloggen blir därmed mer en plats för längre utläggningar om makt med färre men förhoppningsvis mer matiga inlägg. Väl mött!

Maktsymboler: minareter, operahus och bankpalats

Skrevs den av — Kommentera

Det är ganska intressant att ett av huvudargumenten för att säga ja till ett stopp för byggandet av minareter, vilket Schweizarna som bekant gjorde i går är att minareten kan ses som en symbol för den militanta islamismens makt-aspirationer i Europa. Det är i alla fall ett argument som repeterats i media de senaste dagarna.

AFP skriver att SVP (Schweiziska Folkpartiet) ”said that the minarets — of which Switzerland has just four and which are not allowed to broadcast the call to prayer — were not architectural features with religious characteristics, but symbolised a ’political-religious claim to power, which challenges fundamental rights.’”

Om citatet är korrekt översatt: Minareten är inte religiös arkitektur utan en symbol för politisk-religiösa maktanspråk som utmanar fundamentala rättigheter (läs: sharialagar).

Och på BBC:s hemsida kan man läsa liknande citat: ”I’m not against Islam as a religion, I’m just against the minaret as a symbol of their power, taking over, conquering,” said one woman. ”I’m a believer, I’m a Christian and I’m not against the Muslims,” insisted one man. ”But I’m not for the power, that they put their rights, the Sharia, over the rights that we have here in Switzerland, the law.”

Och mer: ”Islamic people say it’s only decorative. I don’t agree. If Prime Minister Erdogan of Turkey says ’the minarets are our bayonets’ that means something to me. I don’t want his bayonets to be planted here in Switzerland.”

Det är verkligen inte första gången som arkitektur ses som ett verktyg för reella makt-anspråk och som en symbol för reell makt. Detta är sant inte minst när det gäller kyrkans makt under årtusendena, en makt som manifesterat sig i gigantiska katedraler och basilikor. I dag är det den världsliga makten, staten och kapitalet, som för den traditionen vidare. Efter fascismens estetiska megalomani har det möjligen blivit svårare för staten att manifestera sin makt genom arkitektur, men man får ändå utlopp för detta genom att bygga nya operahus, konsthallar och idrottsarenor. Näringslivet är inte fullt lika blygsamt med sina blänkande bankpalats och mässhallar.

Om man tittar på bilden (ovan) av den minaret som startade hela den här röran är det oerhört svårt att förstå hur man i denna ganska blygsamma byggnad kan se upptakten till ett reellt maktövertagande av religiösa, militanta krafter. Jämför med vilket bankpalats som helst och fråga vilken av dessa byggnader som representerar en reell maktposition. Detta fyra-fem meter höga torn eller ett tjugo våningar högt bankpalats? Att schweizarna valt att nu i lag förbjuda minareter av detta slag genom en folkomröstning är i sig en kraftfull symbol för den paranoida skräck för ett militant islamistiskt maktövertagande som verkar prägla Europa i dag. Alla proportioner verkar ha gått förlorade i den.

Uppdatering: missa inte Dan Jönssons krönika i DN: ”De grumligaste vattnen är ju de där skiten aldrig får en chans att lägga sig”. Och Niklas Dougherty har också ett och annat vettigt att säga i frågan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Makten och EU-parlamentsvalet

Skrevs den av — Kommentera

Den diskussion om makt som förs i medierna just nu handla mest om det förestående EU-parlamentsvalet och hur mycket makt som EU-Parlamentet egentligen har jämfört med den svenska Riksdagen. Det är en komplex fråga som jag inte egentligen är tillräckligt insatt i för att kunna penetrera, men som verkar vara avgörande för om folk skall gå och rösta eller inte den 7:e juni. Och det är här frågan om makt, inflytande och legitimitet blir intressant. Vi förväntar oss trots allt att maktstrukturerna skall vara någorlunda tydliga även om vi inte förstår allt vad som sägs och skrivs. Vem stiftar våra lagar? Vem har inflytande att driva en speciell fråga? Är EU-parlamentets beslut legitima om bara 40% av svenskarna röstar i EU-valet?

Som politikerbloggen skriver:

Visst skulle man kunna betrakta EU-parlamentet som det europeiska folkets förlängda arm. Då skulle maktförskjutningen vara logisk och demokratisk. Men frågan måste först ställas: kan vi betrakta parlamentet som folkets förlängda arm? Tyvärr är svaret nej. Det går inte med ett under 40-procentigt valdeltagande och en nästan obefintlig publik debatt om EU-frågor. Där har den svenska regeringen en betydligt högre demokratisk legitimitet än svenska Europaparlamentariker.

I en ideal värld skulle EU-parlamentet kunna vara folkets motvikt till regeringarnas beslut i ministerrådet. En demokratisk kontrollfunktion. Men så är det inte i dag.

Läs också Henrik Brors utmärkta krönika om huruvida ”en EU-parlamentariker kan ha mer makt än en minister”.

MAKTVERKTGET
I går gick den första pressreleasen ut om uppdateringarna i maktverktyget ut och responsen har varit alldeles utmärkt. Massor av människor har mätt sin makt och det sammanlagda maktvärdet i tjänsten, det s.k. ackumulerade indexet har växt till 975.55 poäng.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,