Kategoriarkiv: Samhälleligt

In med pacifisterna!

Skrevs den av — Kommentera

fi-peace peace2

Röstsedeln är kastad. Den blev, efter moget övervägande, och genomgångar av partiprogram, klart och tydligt rosa. Möjligen blev jag själv förvånad över denna tydlighet. Jag har visserligen tyckt att Feministiskt Initiativ är ett högintressant parti ända sedan det äntrade den politiska scenen, men ändå tvekat att ge dem min röst tidigare.

Det finns förstås mer än en anledning till att rösten nu gick i rosa, men jag vill här lyfta en fråga som kanske tenderar att hamna lite i skymundan i den allmänna politiska debatten: en röst på F! är inte bara en röst för feminismen, utan också, som jag ser det, en röst för pacifismen. Och eftersom jag bestämt mig att ”fredspolitik” kommer att spela en viktig roll i mitt val av partifärg detta supervalår så kom detta att bli ett tungt vägande skäl.

Det är sant att F! själva inte använder ordet pacifism i sitt partiprogram (1). Däremot skriver de att de har en antimilitaristisk hållning. F! ser den rådande försvarspolitiken som en del av en patriarkal maktordning, och betonar vikten av att bryta patriarkala normer som bygger på dominans och våld.

För mig är det inte svårt att finna korn av pacifism i partiprogrammets försvars- och säkerhetspolitik. F! Skriver på sin hemsida att de:

”.. ska verka för en utveckling av global mänsklig säkerhet, bort från föreställningar om militär säkerhet. Det förutsätter stopp för militär upprustning, ett aktivt nedrustningsarbete, stopp för vapenexport samt omställning av krigsmaterielproduktion till civil produktion”.

Och att de

” … strävar efter att ”demontera hela den traditionella säkerhetspolitiken och istället fokusera på begrepp som exempelvis hållbar fred, kroppslig integritet, frihet att agera samt kvinnors, mäns och transpersoners rätt och frihet att vara autonoma individer i livets alla faser och rum”.

I partiprogrammet tar F! till exempel upp vikten av fredsbyggande och förebyggande av konflikter. De vill också att vapenexporten skall upphöra och att vapenindustrin skall ställa om till civil produktion. Det är med andra ord en tämligen radikal försvars- och säkerhetspolitik som väl egentligen saknar motstycke i svensk partipolitik. Visserligen har Miljöpartiet (haft) liknande målsättningar (2), som de smärtsamt fått justera i takt med att inflytandet i politiken ökat (se t.ex. försvarsuppgörelsen 2004).

Jag är inte så naiv att jag tror att antimilitarism kommer att bli en viktig valfråga eller att ett parti som vill ha inflytande kan driva frågan om en demontering av en traditionell säkerhetspolitik. Inte heller tror jag att F! kommer att prioritera frågan om man kommer in i EU-parlamentet (jag skulle förstås älska att ha fel). Jag är inte ens säker på att initiativ till riktigt omvälvande förändringarna i nedrustnings- och försvarspolitiken i en fredligare riktning kommer att komma från parlament eller regeringar.

Men jag ser det ändå som positivt om (ytterligare) ett parti med en ”antimilitaristisk hållning” skulle få större inflytande, både i EU och på nationell nivå. Om inte annat för att det gör det tydligt att en stor del av valmanskåren inte accepterar den rådande försvarspolitiska ordningen (3).

*

Bilder (båda av undertecknad) från ovan: Grafik med CND:s peace-symbol och ett plakat från F!:s första maj-tåg i år.

Noter: 1) Twittrande mellan mig och Veronica Svärd med anledning av det här blogginlägget

twitter fi

2. Se: http://www.mp.se/politik/fred-och-forsvar. MP:s förslag till en civil EU-Fredskår är också mycket intressant: http://www.mp.se/sites/default/files/pm_fredskar_140110.pdf

3. 1989 fick ett förslag att lägga ned försvaret stöd från mer än en tredjedel av den Schweiziska befolkningen i en folkomröstning. Se: Group for a Switzerland without Army (GsoA) http://gsoa.ch/english/

Hannah Arendts ”On violence” (1)

Skrevs den av — 3 kommentarer ↓

Hannah Arendt, drawing by Jon BrunbergTrots att Hannah Arendts skrift ”On violence” (Om våld på Svenska) från 1970 relaterar till specifika historiska skeenden (framför allt studentrevolterna i slutet på 60-talet) och det kalla krigets överhängande hot om kärnvapenkrig, så är det frestande att försöka sätta hennes teser i en samtida Europeisk kontext där frågan om våldet tycks aktuellare än på länge, både på mellanstatlig och lokal nivå.

Det som gör att jag tycker att Arendts bok så intressant är hennes ambition att sätta våldet i centrum för sin undersökning snarare än att ge det en marginell betydelse som ett medel för, eller en funktion av, politisk eller ekonomisk utveckling – som hos Clausewitz (”krig är blott en fortsättning på politiken fast med andra medel”) och Engels (”våldet är en accelerator för ekonomisk utveckling”). Hon hävdar att sådana kopplingar mellan krig och politik, eller våld och ekonomi inte längre är giltiga, och att teser som ”möjligheten att föra krig har blivit den primära strukturerande kraften i samhället” och att ”krig är den primära sociala ordningen” är mer relevanta än Clausewitz och Engels uppfattningar. Andra världskriget avlöstes inte av fred utan av ett permanent kallt krig och ”militärindustriella komplex”, kärnvapenhotet ställde tidigare ordningar på huvudet, naturvetenskapens utveckling blev ett hot mot mänskligheten. För att använda den ryske kärnfysikern Andrei Sakharovs ord (som Arendt citerar): ”Termonukleärt krig kan inte förstås som en fortsättning av politiken med andra medel – utan som ett medel för universellt självmord”. Kriget blev kort sagt oanvändbart som medel för politiken.

Vi må leva i en annan era i dag, bortom det kalla kriget. Men har vi verkligen lämnat föreställningen om det eviga kriget bakom oss? Även om Sovjetunionens dödsryckningar ledde till en rad mindre krig så fanns ändå förhoppningen om en mindre konfliktfylld värld där i gruset av Berlinmuren. Det varade inte länge. När tvillingtornen attackerades och raserades föreföll det som om starka krafter agerade för att skapa ett sådant permanent konflikttillstånd igen. Men det mötte kraftigt folkligt motstånd på hemmafronten och ett militärt motstånd på bortaplan som inte på något sätt kunde mäta sig med det kalla krigets monstruösa, episka dimension. Efter snart femton år av krig i Mellanöstern vet vi knappt ens vem kontrahenterna är längre, om vi ens bryr oss om det.

Vi må leva i en relativt fredlig era. Ändå förefaller det mig som om vi fortfarande är fast i de konfliktlösningar som det kalla kriget påbjöd. Trots att vi i Sverige i många fall förordar diplomatiska lösningar snarare än militära så lägger vi bara en bråkdel av resurser på att utveckla och arbeta med fredsskapande- och konfliktförebyggande åtgärder i jämförelse med vad som läggs på det militära försvaret. ”The world is over-armed and peace is under-funded”, som FN:s vice generalsekreterare Jan Eliasson så träffande formulerat det. Eller för att travestera Marget Tatcher: ”Det finns inga alternativ (till militära lösningar)”. Eller?

Det här är den första i en serie om tre bloggningar om Hannah Arendts ”On violence”:
Del II: http://blog.maktverktyg.com/2014/05/hannah-arendt-om-valdet-ii.html
Del III: http://blog.maktverktyg.com/2014/09/hannah-arendt-om-valdet-3.html

Boken 2013: Bilal – på slavrutten till Europa av Fabrizio Gatti

Skrevs den av — Kommentera

Av förra årets alla böcker jag läst och seminarier jag gått på så finns det ett möte och en berättelse om samtiden som har påverkat mig mer än andra. Den 22 november gick jag till ett seminarium med den italienske wallraffande journalisten Fabrizio Gatti m.fl. på Utrikespolitiska Institutet. Gatti gjorde något som få Européer ens skulle drömma om. Under flera månader reste han tillsammans med flyktingar på deras rutt genom Mali, Niger och öknen mot Libyen, dokumenterade deras berättelser och delade deras umbäranden. Under cover som den kurdiske flyktingen Bilal lyckades han som första journalist ta sig in i det ökända flyktingförvaret på ön Lampedusa. Under täckmantel av att vara Sydafrikansk flykting tog han arbete som papperslös daglönare på frukt- och grönsaksodlingarna i södra Italien. Detta gedigna journalistiska arbete som först gavs ut 2005 finns nu på svenska i boken Bilal – på slavrutten till Europa som Gatti var i Sverige för att presentera i november.

Boken är en nagelbitare och bladvändare vars drivmedel är en brinnande indignation över de förhållanden som råder på det Gatti kallar för ”slavrutten”, i flyktingförvaren och på plantagerna. Under fyra dagar och nätter plöjde jag mig igenom de drygt 500 sidorna och möttes av en värld av maktlöshet, krossade drömmar om ett bättre liv, svält, död, övergrepp, våld, människoförakt och cynisk business – men också förhoppningar om ett nytt, bättre liv, mod och solidaritet. Allt berättat både med nykter klarhet, målande känslosamhet, nyfikenhet och indignation.

Gatti ger mycket utrymme åt de han möter på vägen: framför allt flyktingarna själva men också smugglare, militärer, funktionärer, poliser och andra. Boken redogör visserligen detaljerat för hur flyktingtrafiken fungerar, men det är de djupgående och personliga porträtten av människorna och deras öden som står i fokus och gör den här boken så speciell.

Det tycks mig nämligen som om de berättelser och den kunskap som Gatti förmedlar ofta hamnar i skymundan i de politiska och ideologiska strider om migrationen som förts i Europa under de senaste åren, där kombattanterna tycks gräva ned sig längs givna konfliktlinjer och alltför sällan vidgar sitt perspektiv bortom Schengen-området. Vad värre är att inte en enda NGO, inte ens Internationella Röda Korset/Halvmånen finns närvarande längsmed smugglingsrutten mot Libyen enligt Gatti (rutten stängdes f.ö. av Libyen under det att reportaget gjordes). Hela den hantering och de umbäranden som flyktingtrafiken innebär hamnar därmed i medieskugga samtidigt som vi Européer tycks stå handfallna inför de humanitära utmaningar som krävs för att skapa drägligare förhållanden för de mest utsatta på samma gång som vi inte tvekar att skicka trupp dit där våra intressen (läs: naturresurser som t.ex. uran) hotas. Just på grund av detta är Bilal – på slavrutten till Europa en så viktig bok.

Efter föredraget på UI signerar Gatti mitt exemplar av Bilal. När jag lämnar salen öppnar jag för att se vad han skrivit. Budskapet är lika enkelt som slagkraftigt: ”No human being is illegal!”. Efter läsningen som stundtals får knogarna att vitna av indignation är det inte svårt att tänka att något för i helskotta måste göras åt detta slaveri, detta våld, detta utnyttjande. De italienska tomaterna smakar inte längre lika bra. Jag återvänder till dedikationen. Tänker att jag kommer att bära med mig Gattis budskap in i 2014.

Mer:

Jag passar på att slå ett slag för hemsidan http://flyktingarna.se/ där flyktingar till Sverige berättar om sin flykt.

Recensioner: SvD, DN

Adlibris-9789197941396

Om globaliseringen och den organiserade brottsligheten

Skrevs den av — Kommentera
Har vi slutat att prata om globaliseringens effekter? Jag kanske har fel, men det tycks mig som om de utmaningar som vi i Sverige diskuterar i dag i allt högre grad handlar om interna affärer och hur vi förhåller oss till globaliseringen som den möter oss, snarare än hur vi påverkar och samverkan med omvärlden.
Ett bra exempel är den senaste tidens mediala fokus på gängkriminalitet och hur den beskrivs av vissa som ett fenomen som är kopplat till immigration och därmed till frågan om integration. För mig förefaller det som om vi debatterar det här frågekomplexet som om det bara ytligt hade något med vår omvärld eller globala förhållanden att göra. Som om problemen uppstått innanför vår nationsgräns och därför kan botas med en politisk medicin som inte tar hänsyn till vad som händer utanför den.
En sådan universalmedicin mot kriminaliteten som vissa gärna vill propagera för är att begränsa och kontrollera invandringen och invandrarna. Det saknas verkligen inte kreativa politiska förslag i den kategorin under de senaste åren där det senaste är Ilmar Repalus märkliga utspel att införa något slags temporärt andra klassens medborgarskap för immigranter (ni kan själva fylla på floran av utspel) [1].
I själva verket är den globala marknaden i högsta grad livaktig och vi svenskar är i högsta grad delaktiga i den. Parallellt med – och som en frukt av – det som vi uppfattar som den ”goda” med globaliseringen har det också skapats ett globalt monster.
Detta globala monster är den globala, organiserade brottsligheten i form av kriminella nätverk som verkar bli allt mäktigare i stora delar av världen. De är i högsta grad sammankopplade med globaliseringens ”vita” ekonomi eftersom de använder sig av avregleringarna på finansmarknaderna för att tvätta och investera sina förmögenheter och eftersom vårt ökade välstånd erbjuder en lukrativ marknad där de kan avyttra sina produkter i form av droger, ädelstenar, piratkopior, vapen och människor (läs: slavar).

Dessa nätverk är inte längre vare sig särskilt små eller särskilt hemliga. De lyckas karva ut små, temporära pseudostater inom existerande nationer längs den rika världens södra gränser med hjälp av ett fullkomligt hänsynslöst våld och en omfattande korruption. Dessa pseudostater redovisar visserligen inte sin årliga tillväxt eller BNP men har uppenbarligen tillräckligt med muskler för att kunna hålla sina positioner. Och vi i den rika världen bygger murarna allt högre längs dessa gränser samtidigt som vi gladeligen konsumerar det som dessa nätverk kan erbjuda i form av varor och tjänster [2].I nedanstående TED-video förklarar författaren Misha Glenny, som bland annat skrivit boken McMafia hur den organiserade globala brottsligheten fungerar. Det är tio garanterat välmatade minuter.

När till exempel Ilmar Repalu eller Sverigedemokraterna försöker koppla samman gängkriminalitet med migration i politiska utspel som fokuserar på nationella och lokala förhållanden ger man en oerhört skev bild av världen – som om vi var helt bortkopplade från den. Och vi som tenderar att kritisera dessa utspel förmår inte heller att i någon högre grad ta oss ur den nationella fållan utan reagerar på sakfrågorna som om de vore lokala problem.
Min poäng är följande. Som jag ser det har migration egentligen ganska lite med gängkriminalitet att göra. De globala kriminella nätverk som dessa gäng är en del av står framför allt i relation till de som konsumerar de varor och tjänster som nätverken kan erbjuda och det är framför allt i den rika världen som man kan tjäna stora pengar på dessa varor och tjänster så länge som det finns en efterfrågan.
Om vi verkligen ville komma åt den globala och lokala kriminaliteten skulle statsmakten bland annat vara tvungen att utöva en (ännu) hårdare kontroll över innevånarnas konsumtion av illegala varor och tjänster. Man skulle också behöva reglera finansmarknaderna, banksektorn och skatteparadisen. Och vi konsumenter skulle behöva sluta att köpa smuggelcigg, sluta röka gräs, jobba svart, gå till prostituerade eller köpa piratkopierade prada-väskor [3].
Men framför allt skulle vi behöva hjälpas åt för att göra något för att minska de globala och lokala ojämlikheterna mellan människor och nationer som driver desperata människor utan försörjning in i de kriminella gängens våld.

Det gör vi inte. Istället fokuserar vi på immigrationen. Det verkar enklast så. På kort sikt.Noter/läs mer

2) Mer om den globala organiserade brottsligheten:

Rekommenderat inlägg om bildning och politik med krispig precision

Skrevs den av — Kommentera
På väg till möte med Maria Wetterstrand ledsagad av Anders Wallner, hösten 2009
Om jag skall rekommendera att du läser ett enda blogginlägg i dag – ja, eller den närmsta veckan eller månaden för all del – så måste det bli Vänstra Strandens inläggi dag ”om bildningens oundgänglighet i politiken”.
Jag har haft precis samma tankar som Vänstra om behovet av bildning i politiken – detta ganska bedrövliga kapitel inom samtida svensk politisk kultur – och hon uttrycker med en sådan krispig precision om detta ämne att jag blir lätt euforisk.
Det fanns en tid när politiken var ett forum för våra allra vackraste drömmar och när politiker representerade oss genom att peka framåt, mot det som vi kunde bli. Inte försökte komma på samma nivå som medianväljaren. Bildning är inte en kunskapslåda eller litteraturkanon, det är en attityd, ett förhållningssätt till omvärlden. Men att visa bildning skulle kanske idag kunna uppfattas som utmanande eller t o m (Gud hjälpe) e-l-i-t-i-s-t-i-s-k-t! Och, inte ens jag (som tror på politiken) vill låta den typen av ointressanta och banala politiker bestämma det minsta lilla. Håller politiken av idag på att göra sig själv överflödig? Och är det just det som är meningen…
Det här ämnet ligger mig ganska varmt om hjärtat – inte minst eftersom jag som konstnär arbetar med olika teman som berör det politiska och eftersom jag i det arbetet försökt närma mig politiker och politiska organisationer på något slags jämlik fot – t.ex. när jag överlämnat Utopist-VM dokument till Maria Wetterstrand (se bild) eller Ragnar Olafur Grímsson (det första mötet kom för övrigt till just på grund av att Wetterstrand uppgav i en tidningsartikel att hon fortfarande väntade på sin stora konstupplevelse).
Det finns också en annan personlig dimension i mitt engagemang i den här frågan. Mina morföräldrar var fast förankrade i Socialdemokratins idéer om folkbildning och framför allt min morfar kom att utveckla både skrivande och språkkunskaper som ett resultat av folkbildningsvurmen. Inte minst därför känns det ganska beklämmande att just S verkar ha släppt sitt tidigare så starka bildningsideal på kulturområdet – även om min kritik förstås kan riktas både åt höger och vänster. Ibland kan jag undra om mina morföräldrars arbete var förgäves!
Det finns massor att säga i frågan, men tills vidare bör du förstås läsa Vänstra Strandens inlägg! 
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Ålderskrisen (en smygande rysare)

Skrevs den av — Kommentera
Det är kanske inte så konstigt att man sällan eller aldrig hör våra politiker tala om den smygande ålderskris som de flesta industrialiserade länder står inför. För det första är detta en kris som kommer att förändra samhället bortom de kommande mandatperioderna och för det andra är det en kris som kommer att innebära en lång rad impopulära beslut som skulle få vilken politiker som helst att kallsvetta sig till sömns om nätterna.
Att ålderskrisen kommer att ställa västvärldens nationer inför enorma utmaningar verkar vara oundvikligt – i alla fall om man får tro den statistik som publicerats av det amerikanska institutet Population Reference Bureau(PRB) som har gjort prognoser för befolkningsförändringar i 200 länder. Enligt PRB:s prognos kommer t.ex. Japans befolkning att krympa mest till år 2050 – med hela 25%! Japan är dessutom det land som har den äldsta befolkningen. Hela 23% av befolkningen är 65 år eller äldre enligt siffror från 2010. Sverige ligger inte långt efter med 19% – jämfört med 8% i snitt för alla länder. [1]
Ålderskrisen innebär i korthet att befolkningsmängden i de flesta av världens rikaste länder kommer att krympa betydligt under kommande decennier på grund av låga födelsetal i kombination med att befolkningen blir allt äldre. Nu är jag inte ekonom men även som lekman torde det stå klart att ålderskrisen innebär att skattebasen långsamt eroderar med följd att välfärdssystemen – och inte minst pensionssystemen – urholkas på meddellång sikt och kanske till slut kollapsar.
Och inte blir det ljusare om man tar den nuvarande skuldkrisen i beräkning. I USA pratar man redan om ”pensionskriget” – om urholkningen av pensionssystemen och de konflikter som uppstår som följd mellan arbetstagare och -givare, stat och pensionärer. Av de amerikanska städer som ansökt om konkursskydd verkar åtminstone Stockton ha knäckts av stora pensionsåtaganden. Och i Europa, ja till och med i Sverige, försöker sittande regeringar att tulla på pensionsfonderna för att få sina budgetar att gå ihop. Minns Reinfeldts utspel om pensionsåldern för en tid sedan!
Möjligen kan man se både skuldkrisen och ålderskrisen som två sidor av samma mynt som handlar om att västs ekonomiska dominans i världen är bruten och att industrialismens exempellösa ekonomiska framgångar i västvärlden har nått sin topp samtidigt som länder som Indien och Kina börjar att jämna ut skillnaderna mellan väst och öst och nord och syd.
En del insatta personer hävdar att den här krisen har pågått i flera decennier. Jag drar mig till minnes den mycket intressanta intervjun med IMF-ekonomen Michael Kumhof i Tidskriften Arena för en tid sedan som menar att en förklaring till skuldkrisen är att majoriteten har försökt upprätthålla den konsumtion som de vant sig vid, med hjälp av politiker som inte velat göra något åt de ökande klyftorna i samhället. Jag tänker också på systemteoretikern Immanuel Wallerstein som hävdar att vi befunnit oss i en långsam men stadig ekonomisk nedgång ända sedan oljekrisens dagar i mitten på sjuttiotalet.
Kort sagt: min generation – 60-talisterna – kan säkert njuta frukterna av välfärdssystemen men kommande generationer lär få det mycket, mycket tuffare. Och de konflikter vi ser kring välfärdssystemen i dag lär eskalera i framtiden om utvecklingen fortsätter.
Jag ber om ursäkt om jag har förstört er söndag med detta glåmiga framtidsscenario och ni frågar er säkert om det finns någon lösning på detta dilemma. Jag kan se att det finns flera typer av lösningar som florerar i debatten (OBS! Notera att punkterna nedan inte nödvändigtvis reflekterar mina personliga åsikter).
  1. Acceptera att Europas demografiska karta måste ritas om. Öka arbetskraftsinvandringen och försök lösa konflikterna kring invandringen i Europa. Massinvandring med åtföljande multikulturalism kan vara en del av lösningen och inte det problem som det ofta utmålas som. (läs ex. Bauman)
  2. Föd fler barn. Ett argument som gärna används av nationalister och isolationister som vill begränsa immigrationen till ett minimum. Frågan är vem som skulle vara beredd att återgå till ett samhälle där kvinnor förväntas föda 6-8 barn under sin livstid?
  3. Skapa monopolsituationer genom krigföring mot och utsugning av andra folk och länder. Industrialismen och kolonialismen hjälpte oss att bygga vårt välstånd. Andra världskrigets förstörelse boostade ekonomierna i västvärlden ytterligare. Allt till ohyggliga kostnader i människoliv och mänskligt lidande. Även om utsugningen inte är över vill jag påstå att de flesta européer – utom möjligen de som kan betecknas som fascister – anser att kolonialism och förtryck är oacceptabla sätt att lösa nationella ekonomiska problem på i dag.
  4. Satsa på infrastruktur, innovation, teknikutveckling, utbildning etc. Kort sagt de gängse politiska argumenten för att ”få hjulen att snurra”. Jag säger inte att det är fel väg att gå, men jag undrar om inte upprepandet av detta mantra är att blunda, köra vidare och hoppas att man ska överleva mandatperioden och ha en chans att vinna nästa val. Jag vill hellre bredda debatten och föra in det globala perspektivet. Och är det inte dags att på allvar diskutera de ökade klyftorna?
  5. En återgång till ett enklare liv. Det här argumentet förekommer i debatten, men knappast i mittfåran. Föreställningen att vi lever ohållbart och att vi riskerar att utarma jorden har däremot helt klart slagit rot i breda befolkningslager. Kanske ska det ses som en förberedelse för hårdare tider.
  6. Säkra och vidga skattebasen. Vi ser redan i dag hur regeringar i västvärlden försöker att säkra sin skattebas genom att t.ex. försöka stänga ned skatteparadis och sätta in åtgärder mot den informella sektorn i ekonomin. 
  7. Tax the rich Stridsropet från Occupy-rörelsen. Kasta idén om trickle-down överbord och slopa skattelättnader för de rikaste. Visst är på tiden att man gör något åt de enorma klyftorna mellan fattiga och rika, även på en global nivå. Men om inte majoritetssamhället vill kommer det inte att ske. Hur får man dem (oss) att ta ansvar?
Om ni frågar mig så är alternativ 2 uteslutet och alt. 3 oacceptabelt , men alt. 1, 5, 6 och 7 de mest intressanta. Ni kan säkert själva komma på fler lösningar och förslag på hur effekten av den kommande demografiska krisen skall kunna lindras.

Mer läsning:

En överskådlig grafisk presentation av befolkningspyramider från 1950 till 2050 finns på populationpyramid.net/

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Fortets murar – ny bok om europeisk migrationspolitik

Skrevs den av — Kommentera
I dagens Dagens Arena pushar man för Björn Hedlunds nya bok ”Fortets murar” – som handlar om migration och europeisk migrationspolitik – genom att publicera en intervju med författaren av Mikael Färnbo och ett utdrag ur boken. Jag måste säga att den verkar högintressant. Här ett citat från intervjun:
”Runt den lilla spanska enklaven Melilla i Marocko reser sig en sju meter hög betongmur. Det är taggtråd, värmesensorer, vakttorn och övervakningskameror. Allt finansierat av EU för att skydda de yttre gränserna.
– Man brukar tala om Melilla som en sorts experimentverkstad för hur man med fysisk arkitektur kan stänga ute migranter. Muren påminner starkt om Israels barriär mot de palestinska områdena, säger författaren Björn Hedlund.

Muren runt Melilla utgör kanske det mest konkreta och synliga hindret för människor att ta sig till Europa. Men egentligen utgör den bara en tråd i ett allt mer omfattande och genomgripande nät av gränskontroll som spunnits allt tätare runt Europa. Det handlar om allt från murar och databaser till lagstiftning och konventioner. Allt för att hålla dem, migranterna, borta från oss, EU-medborgarna.”

Melilla, och den Spanska enklaven Ceuta som också den ligger på den Marockanska kusten, började dyka upp i nyhetsrapporteringen för några år sedan som en av de punkter i den europeiska fortifikationen där migranter försökte ta sig in i schengenområdet. I mitt arbete med den koloniala historien dyker dessa båda orter upp som exempel på det spanska försöket till kolonisation i Afrika under slutet av 1800-talet. I själva verket erövrades dessa små territorier av Spanien redan för 500 år sedanoch har sedan dess i princip varit en del av Spanien.

Under den afrikanska kolonialismens mest aggressiva fas, det som brukar kallas för ”The Scramble for Africa” (ca 1880-1914) försökte Spanien att utvidga dessa enklaver till ett sammanhängande territorium och införliva Marocko med sina kolonier, något som också så småningom lyckades.
  En gång i tiden användes alltså dessa små landområden som utvidgning av en europeisk kolonialmakts territorium, i dag bygger man sju meter höga murar och stängsel för att hålla de tidigare kolonialiserade utanför samma enklaver. 
Ceuta och Melilla är ett utmärkt exempel på vad jag skulle kalla för en effekt av ”den koloniala bumerangen” som ett slags historiens ironi. För mer än hundra år sedan användes enklaverna för att försöka exploatera Afrikas till synes oändliga resurser i form av arbetskraft och naturtillgångar. I dag står samma arbetskraft och knackar på våra portar. Eller försöker klättra över de hinder som vi bygger allt högre och högre för att stänga dem ute. För nu är vi inte lika intresserade av arbetskraften längre, utan snarare livrädda för vad vi ser som en ”okontrollerad invasion” som till varje pris måste tyglas. Det var betydligt enklare för oss när vi kunde härja fritt i deras länder med hjälp av vår överlägsna eldkraft, precis som det är enklare för oss i dag att förlägga vår exploatering av arbetskraft utanför vårt eget fysiska och juridiska territorium (läs: Kina).
  Den koloniala bumerangen har styrt tillbaka mot punkten där vi står, men de som en gång kastade den är nu sedan länge döda och kan inte ställas till svars för sin obetänksamma girighet i ”civilisationens” namn. Vi kan bara försöka mildra dess negativa effekter för alla inblandade, men kanske framför allt tänka på vad vi kan göra för att begränsa det ständiga bumerangkastande som pågår i dag.

Foto: Melilla border fence(från Wikipedia, GNU 1.2 User: Ongayo)

Toleransen och politiken – om kontrollerad intolerans och agonism

Skrevs den av — 1 kommentar ↓
Hur kan man förstå begreppet tolerans ur ett politiskt perspektiv? Det här är en intressant dimension av toleransen (och intoleransen) som förtjänar lite extra uppmärksamhet.
Som jag ser det, från min begränsade horisont, kan man beskriva toleransens politik på flera olika sätt. Här skulle man t.ex. kunna ta upp Wendy Browns kritik av tolerans som governmentalitet som den läggs fram i hennes bok Regulating Aversion – Tolerance in the Age of Identity and Empire (Princeton University Press, 2008), något som förtjänar en egen postning.
Jag kommer här i stället att fokusera på politiken som en plats för att leva ut polariserade konflikter under kontrollerade former – som en plats för en kontrollerad intolerans. Politiken är intolerant i praktiken på så sätt att den tillåter en viss grad av polarisering, smutskastning, uteslutande och ideologisk fundamentalism. Samtidigt är det en intolerans som ”hämmas” av konstitutioner, maktdelning och demokratiska spelregler, och som därför snarare skulle kunna beskrivas som en motsträvig tolerans. Den innebär att vi kan föra debatter även i ett högt tonläge men fortfarande tolerera våra meningsmotståndare. Jag tänkter mig att gränsen för denna politiska tolerans, i alla fall i ett land som Sverige, går vid fördomsfulla och intoleranta uttaladen som riktar sig mot utsatta grupper i samhället, ett reellt hot mot demokratibygget eller det statliga våldsmonopolet. I många länder kan gränsen mellan kontrollerad och ohämmad, våldsam intolerans vara hårfin. Auktoritära och totalitära regimer tenderar att inte tolerera polarisering överhuvudtaget.
Kanske kan man se begreppet ”agonism”som en sådan kontrollerad intolerans? Chantal Mouffe beskriver i sin bok Om det politiska (Tankekraft förlag 2008) agonism som en kamp mellan jämlika motståndare i jämförelse med en antagonism som hon definierar som en polariserad kamp mellan vänner och fiender som i extrema fall, och inte minst genom att politiken spelas upp ”i det etiska registret”, kan komma att handla om att en gång för alla göra sig av med fienden. Den agonistiska kampen kanske kan beskrivas som att man erkänner konflikten och bejakar motståndarmodellen, men att man samtidigt tolererar motståndaren genom att respektera dennes rätt att framföra sina åsikter.
Är det en bra beskrivning av det politiska landskapet i Sverige i dag? Jag misstänker att Mouffe skulle placera in Sverige bland de länder som eftersträvar den dialogiska demokrati som hon kritiserar, men jag tycker mig se en ökad polarisering mellan partier och grupper av människor i det svenska samhället i dag som inte så säkert låter sig beskrivas som ”dialogisk”. Det bör också framhållas att Om det politiska är skriven 2005, innan de konflikter som utlösts av den globala finanskrisen, och färgad av det politiska klimatet i världen efter murens fall och 9/11.
Jag har mina invändningar mot det agonistiska perspektiv som Mouffe förespråkar. Hur tydlig är egentligen skillnaden mellan antagonism och agonism? Det är inte svårt att se att en agonistisk inställning till politiken nästan osynligt kan glida över i en antagonistisk – där en ökande polarisering leder till demonisering av motståndarna, försök att utesluta vissa grupper ur det politiska livet eller i värsta fall som ett fysiskt våld mot företrädare för andra politiska partier eller ideologier, fängslande av oliktänkande och ett krig mot delar av den egna befolkningen.
För egen del måste jag säga att jag vurmar för en dialogisk demokratisk pluralism, men håller den måttet när lutningen på det sluttande planet blir alltför stor? Kanske är det dags att ta ut den agonistiska kostymen ur den politiska garderoben, damma av invändingarna och syna den lite närmre i sömmarna.

Om Mouffe och agonismen (en obehaglig historia)

Skrevs den av — Kommentera
Cover
Jag behövde bara läsa några sidor i Chantal Mouffes bok Om det politiska som jag införskaffade på Tankeverkets senaste evenemang på Södra teatern i tisdags för att förstå att det här skulle bli en läsning som utmanade mina föreställningar om demokrati och politik i grunden. Chantal Mouffe företräder här en agonistisk hållning till det politiska, vilket innebär, om jag förstår den rätt, att man betonar politikens antagonistiska sida, dess benägenhet till konflikt, som en omistlig del av demokratin och att man tilldelar antagonismen en speciell plats i det demokratiska och politiska livet. Mouffe skriver att:
Föreställningarna om en ”demokrati utan partistrider”, ”dialogisk demokrati”, ”kosmopolitisk demokrati”, ”gott styre”, ”globalt civilsamhälle”, ”kosmopolitisk suveränitet” och ”absolut demokrati” – för att bara nämna ett fåtal av de numera fashionabla begreppen – utgör alla beståndsdelar av en antipolitisk vision som vägrar att erkänna den antagonistiska dimension som ligger till grund för det politiska. Dess projekt är att skapa en värld ”bortom höger och vänster”, ”bortom hegemoni”, ”bortom suveränitet” och ”bortom antagonism”. Denna åstundan röjer en fullständig brist på förståelse för vad som står på spel i den demokratiska politiken och i det dynamiska konstituerandet av politiska identiteter samtidigt som den , vilket vi senare kommer att se bidrar till att skärpa den antagonistiska potential som redan finns i samhället.
Som en anhängare av den kosmopolitiska tanken, och som en kritiker av den intoleranta polarisering som tenderar att följa av partipolitikens ritualiserade strider känner jag mig förstås träffad. Och detta redan i bokens andra stycke! Chantal Mouffes projekt tycks kort sagt gå helt på tvärs mot mitt eget, som snarare handlar om att undersöka begrepp som ”konfliktlösning”, ”icke-kamp” och ”dekurrens”, ett projekt som tycks leda mot allt det som Mouffe tycks förkasta.

Jag misstänker kort sagt att denna lilla bok kommer att bli en av årets viktigaste, och mest obehagliga läsningar för mig. Men jag är nyfiken och beredd!
 

Vänstra Stranden har också skrivit om Mouffe och politikens medialisering

ISBN 978-91-976718-5-9

, , , , , , , , ,

Om filosofins historia över politiken (och ytterligare en insikt)

Skrevs den av — Kommentera

Det är lite synd att det inte finns något förord till Tankekrafts utgåva av Pierre Rosanvallons Demokratin som problem. Kontexten och årtalet för bokens andra text Mot en filosofisk historia över det politiska är därför än så länge höljt i dunkel för mig. Tyvärr, för den här korta texten, som jag misstänker också är en föreläsning, är riktigt inspirerande.

I mitt förra inlägg tog jag upp den distinktion som Rosanvallon gör mellan det politiska och politiken i sitt installationstal till College de France som utgör bokens första del. I Mot en filosofisk historia över det politiska vill Rosanvallon försvara filosofin ”som en bättre metod för att förstå och formulera problemen i dagens samhällen”.

Rosanvallon vill gå bortom en Aristotelisk definition av politiken som han menar förutsätter en världens och samhällenas naturliga ordning, och hävdar att moderniteten leder till en avsevärd utvidgning av den Aristoteliska visionen. Filosofins historia över det politiska innebär en filosofisk historia ”eftersom den försöker begripliggöra det sociala livet och dess förändringar med hjälp av just de begrepp som organiserar samhällets självbild – begrepp som jämlighet, suveränitet, demokrati, etc.” Rosanvallon tar bland annat upp nödvändigheten av att röra sig mot ”en politisk totalhistoria”, om att förstå historien som den formats i ett kollektiv experiment och om demokratin som en fråga som ständigt är öppen för omdefinieringar.

Det som jag inspireras av i den här texten är att Rosanvallon försöker att också omdefiniera vad som är politiskt arbete och engegemang utifrån sin kartläggning av filosofins möjligheter – en omvärdering av ”förhållandet mellan intellektuellt arbete och medborgerligt och politiskt engagemang” (förf. kursivering).

Att engagera sig politiskt behöver med andra ord inte betyda att man hänger sig åt politiska strider i traditionell bemärkelse eller skriver under på vissa ideologier, utan om att försöka kartlägga och klargöra motsättningar, problem, paradoxer och tvetydigheter (aporier). Intellektuellt arbete blir på det här sättet, enligt Rosanvallon, en form av politisk praktik där skillnaden mellan kunskap och handlande upplöses.

Tidigare tänkte jag ofta att jag borde engagera mig i ett politiskt parti eller rörelse, eftersom jag såg det som det enda rimliga och ”legitima” sättet att bedriva politik i praktiken. En idé som jag så småningom förkastade därför att jag insåg att politik, så som den bedrivs inom partier och rörelser, inte passar mitt sätt att resonera och agera på. I stället har jag stegvis under tio års tid låtit min önskan om att engagera mig i samhällets problem i allt högre grad få utlopp genom min konst.

Men jag tror att det är först nu, efter att ha läst Rosanvallons text, som jag förstår vad det är jag försökt göra, och som jag kan se att den kunskap som jag konsumerar och producerar i och med att jag genomför mina verk i själva verket är en engagerad politisk praktik. Och att det är en praktik som försöker att gripa tag i de aporier som Rosanvallon talar om, som försöker befria sig från ideologins och dogmernas bojor, fly partiernas piskor och läsa mellan slagordens blanksteg. Med den vetskapen i ryggen behövs inte längre den partipolitiska apparatens legitimitet och sorgen över de stridandes ignorans kan övertas av en känsla av befrielse. För detta har jag Rosanvallons korta text att tacka.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,