Ett ansikte som ler stort mot mig

Filmprojektorn har rullats fram och jag sitter spänd som en fjäder i skolbänken på Nybodaskolan i Tyresö. Jag hade chockats rejält under en tidigare historielektion när de ohyggliga och ofattbart grymma bilderna från Auschwitz framkastades på projektorduken. Det var ett brutalt uppvaknande. De journalfilmer från andra världskriget som därefter obönhörligt intar historielektionerna denna termin (i sjuan?) tär på mitt unga psyke. Bilderna på utmärglade, torterade kroppar och högar av lik hemsöker mig. Jag kan bara hantera denna omänsklighet med en enorm viljeansträngning. Fanns det klasskamrater som blev lika chockade som jag? Säkert. Men jag kan inte minnas att sådana känslor någonsin hanterades i klassen.

När så ytterligare en film i raden drar igång vågar jag knappt titta upp från skolbänkens blankslitna lock av trä, men när jag gör det, försiktigt, så möts jag av något oväntat. En flickas ansikte. Ett ansikte som ler stort mot mig. Hon sitter på en spårvagn en alldeles vanlig dag, i en stad någonstans i Europa. Förintelsens skräck tycks långt borta. Flickans namn är det första av förintelsens offer som jag lär mig: Anne Frank.

Jag minns ögonblicket som om det vore i går. Och jag föreställer mig, även om det kan vara en efterhandskonstruktion, att berättelsen om Anne Frank hävde min känsla av förlamning inför förintelsemaskineriets fasansfulla hopplöshet så att jag på riktigt kunde förstå att det var mänskligheten och människovärdet som stod på spel i dessa historiska händelser. Utan tvivel bidrog dessa skräckfyllda filmvisningar till att jag tidigt i livet började ta tydlig ställning i frågor som rörde mänskliga rättigheter.

Nu, närmare fyrtio år senare, så dyker Anne Frank återigen upp i mitt liv och hakar fast i mitt första möte med hennes berättelse. Men den här gången är rollerna förändrade. Nu är det jag som bidrar till det pedagogiska materialet i en utställning om Anne Frank som visas för gymnasieklasser på Forum för levande historia. För första gången tar jag mig också tid att läsa hennes dagbok i den oavkortade svenska översättningen från 2012, och det visar sig vara en fantastisk läsning! Allt detta gör mig omtumlad. Jag minns rädslorna från min barndom, samtidigt som jag känner mig hedrad av att få vara med på ett litet hörn i arbetet med att föra Anne Franks berättelse vidare. Jag skulle inte vilja säga att en cirkel i min historia har slutits, men något klickar i urverket och får klockan att slå. Slagen stoppar inte tiden, de markerar bara ett tillfälligt avslut. Ett kort uppehåll på vägen.

***

Om utställningen Anne Frank – ”Om jag bara får vara mig själv” som just nu visas på Forum för levande historia
Länk till videon Tolerera som ingår som en del i det pedagogiska materialet för utställningen.
Anne Franks dagbok i oavkortad version (ISBN 9789113050850)

***

anal edit com

anne-frank-bok-002-ed

Lyssnarkonsten: på kurs med Lyssnare utan gränser

Jag sitter i ett litet mötesrum med klargröna väggar i centrala Malmö. Femton stolar är arrangerade i cirkel: en för varje deltagare och för Fredrik Eklöf och Amelie Andersson från Lyssnare utan gränser som ska leda denna tvådagars grundkurs i lyssnande. Bortsett från Fredrik, som jag har haft möten med vid ett par tillfällen, är de andra personerna i rummet fullständigt okända för mig. Ändå kommer jag under de kommande 24 timmarna berätta för många av dem om mina rädslor, nojjor och tillkortakommanden på ett sätt som jag knappt ens gör med mina vänner. Det är kanske inte konstigt att jag är en smula nervös.

För att göra berättelsen kort kan vi säga att min väg till det här mötesrummet startar 2012 när jag sätter samman antologin Tolerera för Forum för levande historias uställning ”P.K.-en utställning om intolerans”. Jag har nog alltid förstått att lyssnande är agerande men det är under arbetet med texterna från psykologerna Liria Ortiz, Tomas Böhm och Fred Saboonchi som jag inser vidden av lyssnandet som en process som rymmer en mångfald av handlingsalternativ. Det är en rejäl aha-upplevelse och jag bestämmer mig för att dyka djupare ner i lyssnandets mysterier.

Efter SD:s chockartade framgångar i valet förra hösten försöker många förstå vad SD:s väljare egentligen vill och frågan om vi bör lyssna på dem eller inte fyller för ett tag debatt-kanalerna. Uppmaningar att lyssna dyker också upp i mitt twitter-flöde från helt andra håll. När jag får en inbjudan att yttra mig om läget efter valet från ett lokalt ungdomsförbund väljer jag att skriva en text som undersöker vad ett sådant lyssnande kan innebära i praktiken och i det arbetet ramlar jag över ett krönika av Marcus Priftis i Dagens Arena som handlar om Lyssnare utan gränsers samtalsmetoder för att arbeta med fördomar, diskriminering och förtryckande strukturer. Det låter synnerligen intressant och jag tar kontakt med Fredrik Eklöf och det i sin tur leder till att jag nu, ett drygt halvår senare, sitter här i det klargröna rummet beredd att lära mig mer om lyssnandets svåra konst. Det kommer att bli en omtumlande helg.

Att lyssna är att agera

Men först vill jag förklara vad jag menar med att ”lyssna är att agera”. När jag ser tillbaka på mitt liv så föreställer jag mig att jag länge och ofta (men inte alltid) såg lyssnandet som en negation av att tala och den lyssnande som ett slags tomt subjekt för den som för tillfället talar. Den som talade var den aktive och agerande, medan den lyssnande var passiv. Lyssnandet kunde i värsta fall innebära en oengagerad väntan på att få ordet. Det kan tyckas som en deprimerande syn på mellanmänskliga relationer som reducerar dem till en maktrelation, men jag misstänker dessvärre att det är så här många upplever sin roll som lyssnare. Det var i alla fall så jag ofta upplevde min egen roll som lyssnare i unga år.

I dag ser jag snarare lyssnande och talande som en intrikat och integrerad relationell process som är oerhört central i vårt sociala liv och att lyssnande kan vara, och nog bör vara, ett agerande som man väljer och kan anpassa mycket medvetet efter behov och situation, och inte minst använda för att förändra världen. Man kan nog påstå att lyssnandet har högst allvarliga implikationer för oss människor på alla nivåer i samhället, från vaggan till diplomati på högsta politiska nivå, och trots detta tycker jag mig ana svårigheterna att problematisera interaktionen mellan talare/lyssnare eftersom många tycks se den som ”naturlig”, och att den ”förfalskas” om man talar om den. Jag kommer att få anledning att återkomma mer om detta och annat som rör lyssnande i fler bloggposter.

Fredag

Den första kvällen på kursen genomför vi två sessioner: i den första är vi två och två och i den andra delas vi upp i grupper om tre till fyra personer. Alla får lika mycket tid för sitt talande. Den som talar bestämmer helt vad hen skall tala om och om hen vill stå eller sitta, hålla de andra i händerna eller vad det nu kan vara. Mobilens stoppur används för tidhållning. De som lyssnar – ”medhjälparna” – bekräftar och speglar den talande med nickningar och jakanden, men avbryter inte och ingriper inte på ett sånt sätt att det stör den talandes ”flow”. Ibland sägs några bekräftande ord för att hjälpa den talande på vägen. Ibland kommer en fråga som kan leda till en fördjupning av något som just sagts. Trots dessa ganska enkla regler känner jag mig väldigt osäker. När och hur bör jag inskrida som hjälpare? Hur avslutar man en session? Hur viktigt är det med tiden? Jag känner mig helt oförberedd på vad jag själv ska ta upp i dessa sessioner och tampas med hur personlig jag ska våga bli, och jag trevar med orden tills tanken hittar fram till något som jag känner att jag måste få ur mig. Att alla avgivit ett tystnadslöfte när kursen satte igång ger mig extra självförtroende att ge mig ut på känsliga, högst personliga marker som gungar under mina fötter. De andra känner uppenbarligen samma förtroende att dela med sig av sina djupt personliga berättelser till mig om nojjor, sorger och tillkortakommanden men också om framsteg och glädjeämnen. Det går inte att undvika att beröras på djupet och efter den första kvällen undrar jag för ett ögonblick hur jag kan härbärgera dessa berättelser

Mellan sessionerna får vi lära oss mer metodens syften och hur vi kan använda den. Vi har rundor och diskussioner där vi kan diskutera och ta del av andras erfarenheter och upplevelser. Det kan låta dödsallvarligt men vi har faktiskt också väldigt kul, inte minst på grund av de roliga, finurliga och samarbetsinriktade lekar som skjuts in i programmet då och då.

Lördag

Fokuset den andra dagen ligger på ”mönster”, som jag uppfattar som negativa, stelnade och oönskade föreställningar och beteenden som skapats i barndomen och hur man med metodens hjälp kan försöka att bryta eller medvetandegöra sådana mönster. Amelie demonstrerar med en av deltagarna hur man kan agera som hjälpare under en känslosam session. Själv bryter jag kanske inte några mönster den här helgen, men någon gång under den andra dagens tre sessioner klickar det i alla fall till i mig, och jag känner att jag får en instinktiv förståelse hur metoden fungerar och märker att jag kan agera med den, både som medhjälpare och som den som talar. Metodiken sätter sig i min kropp, som slappnar av och liksom börjar lita till sin förmåga. Det blir lättare att hjälpa de andra och att känna när det är läge att bekräfta eller skjuta in en fråga. Jag hittar också fram till min egen röst och behöver inte tveka lika länge innan jag hittar det som känns nödvändigt för mig att ta upp. Procedurerna börjar kännas självklara. Det är en väldigt, väldigt bra känsla.

När kursen avslutas och deltagarna skingras känns det både förtröstansfullt och samtidigt lite märkligt att tänka på att även om jag aldrig träffar dessa människor igen så härbärgerar jag deras berättelser, liksom de härbärgerar mina.

Epilog

Dagen därpå vaknar jag upp och beger mig ut från mitt gästrum nära Södervärn för att äta frukost. Ett flortungt, nästan omärkligt regn hänger i luften. Allt är dämpat. Söndagstrafiken sparsmakad. Jag sitter på en parkbänk med en kaffe i handen när jag plötsligt märker att jag är mer närvarande och avslappnad än jag varit på mycket, mycket länge.

Fler postningar om lyssnandet kommer inom sin tid

Vernissagens efterdyningar

Det blev två intensiva dagar på måndagens pressvisning och tisdagens vernissage av utställningen P.K. – en utställning om intoleransHälsinglands Museum i Hudiksvall och jag måste säga att jag är väldigt glad för det stora intresset. Det slog mig i går att den här utställningen troligen bara blivit mer aktuell sedan den först öppnade på Forum för levande historia i Gamla Stan hösten 2011 – inte minst i ljuset av de intensiva debatter som förts om rasism, homofobi och främlingsfientlighet i Sverige under det senaste året men också i takt med att det politiska klimatet i Europa hårdnat med ett allt större tryck och våld mot redan utsatta grupper som t.ex. romer, hbt-personer och migranter som följd. Jag är fullt medveten om att en enstaka konstutställning gör en begränsad skillnad i det stora hela men jag hoppas ändå att mina, Andrea Hvistendahls och Elisabeth Ohlson Wallins verk kan så små frön till kunskap och insikt om dessa allvarliga och angelägna ämnen hos några av de tusentals ungdomar som besökt utställningen hittills i Stockholm. Det känns därför väldigt bra att den nu går på turné runtom i landet.

Nyhetsinslag från P4 Gävleborg

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=99&artikel=5424247

Nyhetsinslag från SvT Gävledala.


Nyhetsinslag från Tv4 Gävledala.

Utst%C3%A4llning%20om%20intolerans%20p%C3%A5%20H%C3%A4lsinglands%20museum

Öppning av ‘P.K. – en utställning om intolerans’ på Hälsinglands Museum

Utställningen P.K. – en utställning om intolerans där jag medverkar med konstprojektet Tolerera avslutades den 7 december och går nu på turné. Den första turnéplatsen är Hälsinglands Museum i Hudiksvall där öppning av utställningen äger rum tisdagen den 29/1 kl 13 – 16. Utställningen, som är ett samarbete mellan Forum för levande historia och Hälsinglands Museum, pågår till och med den 12 augusti.
Hjärtligt välkommen!

Missa inte – Liria Ortiz om fördomar i DN/insidan

Psykologen Liria Ortiz som medverkar i min antologi Tolerera skriver som ni säkert redan vet för Dagens Nyheter/Insidan där hon besvarar läsarnas frågor om det mesta som handlar om vårt psykologiska liv och i synnerhet relationer. I dagens DN ber signaturen ”Lena” om vägledning när det gäller sina egna fördomar mot en familj som flyttat in i hennes villaidyll. Hon vill veta varför hon reagerar som hon gör och vad hon kan göra för att hantera sina fördomsfulla känslor och tankar.

Lirias svar och förslag till övningar kan ni läsa här. Den som har läst Tolerera kommer att känna igen sig. Den som inte har läst boken skall förstås omedelbart göra det. Boken kan laddas ned från Forum för levande historias hemsida som en PDF.
Mer information om och pressmaterial för Tolerera hittar du här.

Att upptäcka sina egna fördomar

Klockan är tio och termometern har inte sjunkit under tjugo-strecket. Sommaren har brutit in. Himlen öppnar sig och regnet piskar. Åskan torde inte vara långt borta. Jag hade egentligen tänkt skriva en sammanfattning av den här våren men insåg snabbt att det låter sig göras ganska enkelt eftersom det stora arbetet var publiceringen av antologin Tolerera för utställningen P.K. på Forum för levande historia som innehåller texter av psykologerna Fred Saboonchi och Liria Ortiz och psykoanalytikern Tomas Böhm (jag har skrivit utförligt om antologin tidigare).
Jag tycker att man kan säga att reaktionerna på antologin har varit nyfiket positiva. Publiceringen har också noterats i pressen: i notiser i Svenska Dagbladet och Lärarnas Nyheter och med en positiv recension i tidskriften Expos senaste nummer (#2/2012, sid 49).
En intressant bieffekt av det redaktionella arbetet med texterna är att jag börjat undersöka mina egna fördomar om andra människor och att jag har börjat tillämpa några av de verktyg som Liria Ortiz tar upp i sitt kapitel. Det handlar om att notera när man tänker fördomsfullt om människor man möter, att försöka förstå vad man känner och tänker, vad man gör i stunden och vad man vill göra.
Jag har noterat att jag känner obehag inför vissa grupper av människor (vilka grupper det handlar om behåller jag för mig själv om ni inte misstycker) som kommer till uttryck genom att jag känner mig obekväm, generad och/eller mer vaksam. I andra fall handlar det om att jag känner ilska eller tänker arroganta tankar. De här tankarna och känslorna kan ibland hämma mig när jag möter en främmande person i ett sammanhang utanför min bekvämlighetszon eller när jag befinner mig på ”allmänna platser”. Men jag har sällan eller aldrig problem att möta personer från de här grupperna i mitt sociala liv och i yrkeslivet med uppriktig nyfikenhet. Och jag är för det mesta medveten om att fördomarna är konstruktioner av mitt psyke och inte sanningar.
Däremot skulle jag gärna vilja känna mig mindre defensiv i vissa typer av möten med vissa gruper av människor och jag försöker nu testa att sänka garden lite vid sådana tillfällen.
Ett av de verktyg som Liria Ortiz presenterar som jag också börjat använda mig av är att se fördomarna som ett slags ”radioprogram” med en ”programledare” som mal på i huvudet. Genom att förstå att ”radioprogrammet” bara är pladder och inte sanningar kan vi frikoppla oss från våra fördomar och bli friare att agera på ett sätt som överensstämmer bättre med våra värderingar. Jag rekommenderar alla att prova på dessa verktyg, men ladda först ned boken och läs Liria Ortiz kapitel (och de andra delarna med förstås).
Trevlig sommar!

Mer om Tolerera – och intoleransens och toleransens psykologi

Den 25 april 2012 släpptes den tryckta versionen av antologin Tolerera – om intolerans och tolerans ur ett psykologiskt perspektiv på Forum för levande historia i Stockholm. Den kommer att erbjudas lärare och skolor som fördjupningsmaterial i samband med de workshops som hålls för gymnasieelever i utställningen P.K. ─ en utställning om intolerans. Nu finns antologin också som ett utbildningsmaterial som kan laddas ned från Forum för levande historias hemsida i PDF-format.
Tolerera är en populärpsykologisk skrift som handlar om intoleransens och toleransens psykologi, dvs. om de psykologiska mekanismer som får oss människor att bli mer eller mindre toleranta och intoleranta mot andra. Föreställningar, förväntningar, känslor, informationsurval och skapande är några exempel på sådana mekanismer som avhandlas i antologin.
Men framför allt handlar Tolerera om vad vi kan göra med vår egen och andras intolerans och fördomar med hjälp av psykologin. Den tar t.ex. upp hur vi kan bli uppmärksamma på och hantera våra egna fördomar,  hur vi kan bemöta andra med nyfikenhet i stället för rädsla och hur vi kan lära oss bete oss mer tolerant mot andra.
Den presenterar förslag på motståndsstrategier mot intolerans, fördomar och främlingsfientlighet – och kommunikationsverktyg som kan användas i situationer där man behöver främja tolerans eller bemöta intolerans. Den tar upp också frågor som rör hur vi kan motivera oss för att bli mer toleranta.
De tre författarna – psykoanalytikern Tomas Böhm och psykologerna Liria Ortiz och Fred Saboonchi – är verksamma inom olika skolor av psykologin och deras texter skiljer sig därför från varandra både till stil och innehåll. Tillsammans ger de en mångfacetterad bild av intoleransens och toleransens psykologi (läs mer om författarna här).
Själv har jag varit både konstnär, redaktör, formgivare och förläggare i det här arbetet. Antologin ingår som en del av mitt konstverk Tolerera som visas i utställningen P.K. men är samtidigt naturligtvis ett facklitterärt verk i sin egen rätt.

För egen del har arbetet med den här boken inneburit att jag fått en hel del insikter om hur jag själv agerar, tänker och känner i möten med andra människor och projektet har lett till många intressanta diskussioner om tolerans och intolerans och deras många ansikten. Det har kort sagt varit väldigt inspirerande och lärorikt att arbeta med det här projektet och jag hoppas att andra också ska finna antologin lika inspirerande och lärorik som jag har gjort.

Trevlig läsning!

Toleransen och politiken – om kontrollerad intolerans och agonism

Hur kan man förstå begreppet tolerans ur ett politiskt perspektiv? Det här är en intressant dimension av toleransen (och intoleransen) som förtjänar lite extra uppmärksamhet.
Som jag ser det, från min begränsade horisont, kan man beskriva toleransens politik på flera olika sätt. Här skulle man t.ex. kunna ta upp Wendy Browns kritik av tolerans som governmentalitet som den läggs fram i hennes bok Regulating Aversion – Tolerance in the Age of Identity and Empire (Princeton University Press, 2008), något som förtjänar en egen postning.
Jag kommer här i stället att fokusera på politiken som en plats för att leva ut polariserade konflikter under kontrollerade former – som en plats för en kontrollerad intolerans. Politiken är intolerant i praktiken på så sätt att den tillåter en viss grad av polarisering, smutskastning, uteslutande och ideologisk fundamentalism. Samtidigt är det en intolerans som ”hämmas” av konstitutioner, maktdelning och demokratiska spelregler, och som därför snarare skulle kunna beskrivas som en motsträvig tolerans. Den innebär att vi kan föra debatter även i ett högt tonläge men fortfarande tolerera våra meningsmotståndare. Jag tänkter mig att gränsen för denna politiska tolerans, i alla fall i ett land som Sverige, går vid fördomsfulla och intoleranta uttaladen som riktar sig mot utsatta grupper i samhället, ett reellt hot mot demokratibygget eller det statliga våldsmonopolet. I många länder kan gränsen mellan kontrollerad och ohämmad, våldsam intolerans vara hårfin. Auktoritära och totalitära regimer tenderar att inte tolerera polarisering överhuvudtaget.
Kanske kan man se begreppet ”agonism”som en sådan kontrollerad intolerans? Chantal Mouffe beskriver i sin bok Om det politiska (Tankekraft förlag 2008) agonism som en kamp mellan jämlika motståndare i jämförelse med en antagonism som hon definierar som en polariserad kamp mellan vänner och fiender som i extrema fall, och inte minst genom att politiken spelas upp ”i det etiska registret”, kan komma att handla om att en gång för alla göra sig av med fienden. Den agonistiska kampen kanske kan beskrivas som att man erkänner konflikten och bejakar motståndarmodellen, men att man samtidigt tolererar motståndaren genom att respektera dennes rätt att framföra sina åsikter.
Är det en bra beskrivning av det politiska landskapet i Sverige i dag? Jag misstänker att Mouffe skulle placera in Sverige bland de länder som eftersträvar den dialogiska demokrati som hon kritiserar, men jag tycker mig se en ökad polarisering mellan partier och grupper av människor i det svenska samhället i dag som inte så säkert låter sig beskrivas som ”dialogisk”. Det bör också framhållas att Om det politiska är skriven 2005, innan de konflikter som utlösts av den globala finanskrisen, och färgad av det politiska klimatet i världen efter murens fall och 9/11.
Jag har mina invändningar mot det agonistiska perspektiv som Mouffe förespråkar. Hur tydlig är egentligen skillnaden mellan antagonism och agonism? Det är inte svårt att se att en agonistisk inställning till politiken nästan osynligt kan glida över i en antagonistisk – där en ökande polarisering leder till demonisering av motståndarna, försök att utesluta vissa grupper ur det politiska livet eller i värsta fall som ett fysiskt våld mot företrädare för andra politiska partier eller ideologier, fängslande av oliktänkande och ett krig mot delar av den egna befolkningen.
För egen del måste jag säga att jag vurmar för en dialogisk demokratisk pluralism, men håller den måttet när lutningen på det sluttande planet blir alltför stor? Kanske är det dags att ta ut den agonistiska kostymen ur den politiska garderoben, damma av invändingarna och syna den lite närmre i sömmarna.

Releasen av Tolerera

Besökare. T.h. kollegan Andrea Hvistendahl som också deltar i utställningen P.K.
Mingel innan samtalet

Överintendent Esik Franck introducerar samtalet
Fr.v. Jon Brunberg, Marie Braunerhielm (projektledare), Fred Saboonchi, Liria Ortiz, Tomas Böhm
Fr.v. Jon Brunberg, Fred Saboonchi, Liria Ortiz, Tomas Böhm
Så är äntligen antologin Tolerera releasad! Boksläppet på Forum för levande historia i Gamla Stan den 25/4 drog en hel del folk trots det kalla aprilregnet. Jag modererade ett samtalade med de tre författarna som medverkar i antologin – psykologerna Fred Saboonchi, Liria Ortiz och psykoanalytikern Tomas Böhm – om deras texter och om intolerans, tolerans och fördomar. Samtalet kom att handla om allt från toleransens ontologi, om hur fördomar uppstår och vad man kan göra för att lära känna dom hos sig själv och andra till vilka motståndsstrategier man kan ha mot intoleranta yttringar i sin omgivning.

Jag planerar att återkomma med några mer detaljerade redogörelser för texternas innehåll i kommande postningar.

Foto: Pernilla Carlsson

Tolerera är här!

I går eftermiddag kom antologin Tolerera från tryckeriet. Det är alltid en fantastisk känsla att få se ett bokprojekt materialiserat. Men med Tolerera är det något speciellt.
Efter alla de omläsningar jag gjort som redaktör har texterna gjort ett starkt intryck på mig. De psykologiska förklaringsmodeller som presenteras i boken – som bland annat visar hur fördomar och främlingsfientlighet uppstår och hur vi skapar vår omvärld (eller ”medvärld”) – har vidgat min förståelse för hur människor relaterar till och kommunicerar med varandra. Jag har genom läsningen fått tillgång till ett antal psykologiska verktyg och därigenom faktiskt lärt mig en hel del om mig själv och hur jag bemöter andra. Det handlar t.ex. om hur man kan kartlägga sina fördomar, hur man kan skapa sin ”medvärld” och hur man kan utveckla motståndsstrategier mot intolerans och främlingsfientlighet. Jag är övertygad om att jag kommer att fortsätta arbeta med mig själv med hjälp av de verktygen.
I morgon, den 25/4 blir det release för Tolerera på Forum för levande historia i Gamla Stan i Stockholm kl 19-21 (se http://www.levandehistoria.se/node/6088). Kl 19.30 presenteras boken i ett samtal med mig och författarna Liria Ortiz, Fred Saboonchi och Tomas Böhm. Dryck, tilltugg och ett ex. av Tolerera ingår. Ingen föranmälan är nödvändig.

Utställningen P.K. – en utställning om intolerans där boken ingår som en del av mitt konstverk Tolerera kommer att vara öppen under kvällen. Boken, som ges ut av Jon Brunberg Förlag, riktar sig till lärare på gymnasieskolan, och erbjuds som fördjupningsmaterial vid de workshops som arrangeras av Forum för levande historia i utställningen. Den finns m.a.o. inte i att köpa i bokhandeln.

Andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,