Kategoriarkiv: Uncategorized

Hur den grekiska filosofins skrifter räddades – och bidrog till en rationalistisk teologisk väg inom islam

Skrevs den av — Kommentera

I julas påbörjade jag en slingrig läsningskedja eller bildningsprojekt om ni så vill som har fortsatt under hela den här coronavåren. Jag skulle egentligen bara kolla upp hur det egentligen gick till när den grekiska filosofin togs upp i den muslimska världen och hamnade därefter snabbt på en massa stickspår, som det Ottomanska rikets historia och digerdöden (Dick Harrison, Stora döden), vilket mynnade ut i en omläsning under våren av min lärobok i filosofi från gymnasiet. Med på resan har jag haft Arabisk idéhistoria av Muhammed Arkoun, A History of the Arab Peoples av Albert Hourani, en uppsjö av wikipediaartiklar och Stanfords utmärkta filosofiuppslagsbok på nätet (se källor nedan).

Trots alla stickspår finns det anledning att återkomma till den fascinerande berättelsen om hur antikens tankegods förvaltades av de grupper av grekiska lärde och intellektuella som brukar kallas för ”översättningsrörelsen”, med stöd från kalifaten i Damaskus och Bagdad, och hur deras arbete influerar den muslimska teologin och politiken under islams första 500 år.

Berättelsen tar sin börjar 529 e.Kr när kjesar Justinianus I av Bysans stänger ned den Nyplatonska Akademin i Aten och akademins lärde söker skydd i det persiska Sasanid-imperiets huvudstad Ctesiphon (söder om dagens Bagdad) där de garanteras en fristad. De har tagit med sig en stor mängd viktiga filosofiska och litterära skrifter som de snart börjar att översätta: först till assyriska och senare till arabiska – efter den arabiska erövringen av Damaskus och etablerandet av Ummayad-kalifatet (661-750). Det är dock under Abbasid-kalifatet i Bagdad (750-1258) som rörelsens arbete intensifieras. Ledaren av en cirkel av översättare i Bagdad på 800-talet, Abu Yaʿqub ibn Ishaq al-Kindi (al-Kindi), är en central person i arbetet med att översätta och tillgängligöra de grekiska skrifterna för en arabisk-talande läsekrets. Som preceptor (professor) på ”universitetet” bayt al-hikma (visdomens hus) utses han av Abbasiderna att leda arbetet med översättningarna, och är med och etablerar under 800-talet den tradition inom arabisk och islams idéhistoria som brukar kallas för falsafa (från grekiskans filosofia). Samtidigt etableras i Bagdad och Basra Mu’tazilismen som en rationalistisk skola inom muslimsk teologi vilken också blir politisk doktrin i Abbasid-kalifatet 833–848 e.Kr. Översättningarna fortsätter i Bagdad på 900-talet och antika tänkare som Aristoteles fortsätter att influera arabiska/muslimska filosofer som Abu Nasr Al-Farabi (872-950), Ibn Sina (980-1037, känd i väst som Avicenna), Ibn Rushd (1126-1198, känd i väst som Averroes) och Maimonides (1135-1204).

Företrädare för falsafa kritiserades hårt av ortodoxin inom islam och kristendomen och utmanades även av andra filosofiska riktningar. Ibn Rushd var en av filosoferna som hamnade i skottgluggen. Hans aristoteliskt influerade teorier om ett gemensamt mänskligt intellekt ledde till debatt både inom islam och kristenheten och den katolska kyrkan fördömde många av hans teser på 1200-talet. Så småningom förlorade falsafas rationalistiskt färgade teologi sitt intellektuella och politiska inflytande i den muslimska världen, och Visdomens Hus i Bagdad förstördes helt av Mongolerna 1258 vilket kan sägas satte punkt för det som ibland kallas för islams gyllene tidsålder, men arbeten av tänkare som Ibn Rushd, Ibn Sina, al-Farabi m.fl. lever vidare som en viktig del av det muslimska kulturarvet och filosofins historia.

Källor:

Artiklar i Stanfords filosofi-encykopedi https://plato.stanford.edu/archives/fall2019/entries/arabic-islamic-greek/
https://plato.stanford.edu/entries/arabic-islamic-influence/

Wikipedia-artiklar
Platonic Academy
Greco-Arabic translation movement
Mu’tazila
Visdomens hus (bayt al-Hikma)

Mer läsning
Mohammad Fazlhashemi har skrivit en rad böcker om arabisk och muslimsk idéhistoria som bl.a. tar upp rationalitetstanken och feminism inom islam. Jag kan rekommendera Vems islam. De kontrastrika muslimerna

Konstens frihet eller konstnärernas?

Skrevs den av — 7 kommentarer ↓

Det pågår en debatt om konstnärlig forskning i medierna just nu med andledning av Bogdan Szybers omtalade underkända avhandling ”Fauxthentication”. Jag har följt den lite på avstånd men med stort intresse. Ett av de senaste inläggen kommer från Lars O Ericsson i Kunstkritikk som menar att den akademiserade, ofria ”Edu-konsten” är ett hot mot den konstnärliga friheten.

Visst har Lars O sina poänger, inte minst i diskussionen om hur utövarna bör få möjlighet att utforma forskningsreglerna, men han lyckas inte själv med att upprätta de elementära distinktioner i debatten som han efterlyser av andra: i det här fallet distinktionen mellan ett idealistiskt konstbegrepp och utövarna, dvs konstnärerna, och de konkreta, materiella villkoren för konstnärligt skapande.

Jag reagerar i det sammanhanget framför allt på hur han undviker att göra tydliga distinktioner när han använder sig av frihetsbegreppet. För vad är det egentligen för frihetsbegrepp han talar om?

1) Det är knappast ett juridiskt frihetsbegrepp. Konst är så vitt jag vet inte ett subjekt som kan ha fri- och rättigheter. Rent juridiskt säkras ”ett fritt konstnärligt skapande” i yttrandefrihetsgrundlagen (Yttrandefrihetsgrundlag (1991:1469) kap1 §1). Det är alltså konstnärer och andra aktörer som har en sådan rättighet.

2) Om vi tolkar konstnärens frihet lite mer allmänt så vill jag hävda att det fria skapandet alltid är villkorat och under förhandling när konsten har en uppdragsgivare: detta oavsett om uppdragsgivaren är akademiska institutioner, muséer, gallerier, curators, kommunala uppdragsgivare, privata samlare m.fl. Men det går inte att generellt säga att en konstnär kommer att vara mer eller mindre fri gentemot en specifik uppdragsgivare eller i en specifik kontext. Akademin är inte nödvändigtvis mindre fri per sé för alla konstnärer.

3) Om vi ändå tänker oss att konsten verkligen är ett subjekt som kan äga eller omfatta en egenskap som vi kan kalla för frihet – hamnar vi inte då i en föreställning om konst som något andligt eller essentialistiskt? Blir inte resultatet då i ett slags idealism som utesluter en föreställning om att konstnärer och andra aktörer verkar under specifika produktionsförhållanden i specifika relationer med andra aktörer och inom kontexter och diskurser. Kort sagt, i en samhällelig, materiell kontext. Om vi talar om ett sådant idealistiskt konstbegrepp, vad kan vi i så fall över huvud taget påstå om konstens relation till något så världsligt som akademier och forskningsinstitutioner?

Visst bör vi göra allt vi kan för att försvara den konstnärliga friheten, inte minst med tanke på risken för politiska påtryckningar mot olika aktörer inom fältet, men jag menar att det krävs en tydlighet vad som faktiskt inryms i begreppet konstnärlig frihet och vem som omfattas av den. Att referera slentrianmässigt till ”konsten” som om det vore ett subjekt är inte till mycket hjälp.

Kulturministerkollapsen

Skrevs den av — Kommentera

När DN ska göra en genomgång av möjliga ministrar i en Löfven-ledd regering så dras tonvis av tunga politiska referenser ut ur arkivskåpen som motivering till varför den ena eller den andra politikern borde få, eller inte få, den ena eller andra ministerposten.

Till vi kommer till kulturministerposten.

För där blir det en formidal mental systemkollaps. En komplett härdsmälta. För vilka meriter bör den tilltänkta kulturministern ha enligt DN? Jo, rätt klädsel (samma som Alice) och kändiscred (eftersom MP sägs gilla att rekrytera kändisar). Som kulturskribenten och kritikern Cecilia Djurberg skriver i en dräpa i AB:

”Att basera en kulturministerspekulation på en kvinnas kändisskap och smak för mode är inte bara en nedvärdering av kulturpolitiken, som är tillräckligt styvmoderligt behandlad redan, utan också en förminskning av Sara Danius kompetens. Ingen annan av dem som tippas till denna omgång av ministerfestivalen förväntas enligt DN kvala in i regeringen utifrån vad de har i sina garderober. Typiskt nog bara en kvinna.”

Jag vet, det finns nog en och annan i kulturvärlden som undrar varför Danius skulle vara så fel som kulturminister. Djurbergs utmärkta poäng är att det är ingen som vet om hon är kompetent för jobbet. För hur viktigt det än är med någon som förstår konstens villkor på kulturministerposten så finns det något som är minst lika viktigt: någon som kan börja jobba med kulturpolitiken, skapa verkstad och få igenom skarpa politiska förslag som gynnar konstnärerna och konsten. Från dag ett.

https://www.aftonbladet.se/kultur/a/A2aWzn/dn-drar-kulturminister-ur-knytblusen

Reboot ht14

Skrevs den av — Kommentera

_1020475

Det är dags att starta om den här bloggen! Jag pratar inte om någon förödande storstädning utan mer om att mitt uppdrag gentemot bloggen måste förändras i takt med att min verksamhet förändras. Bloggen startade som en anteckningsbok för sådant som rörde projektet ”Makt som metafysik och mätbar enhet” och det skall den få fortsätta att vara. Men jag har redan skrivit en hel del om projektet ”Tolerera” här, som genomfördes 2011 och om en massa andra disparata saker, så jag antar att det mest rimliga är att helt enkelt bara kalla detta för min blogg – Brunbergs blogg, helt enkelt.

Det kommer inte bli några större förändringar när det gäller innehållet: lite om makt, en hel del om fredsfrågor och utrikespolitik, något om filosofi och politik och mer om konst men framför allt kommer jag att skriva mer om de konstprojekt som jag håller på med och om den konstnärliga processen. Allt i en ohemult seriöst stil. That’s it. Välkomna!

En dag på Fredens Hus med PK

Skrevs den av — Kommentera

Uppsala slott bågnade av aktivitet i går med nationaldagsfirande, bröllopspar och turister. Någonstans i slottet (påstod någon) pågick en ceremoni för dem som precis fått sitt svenska medborgarskap. Och så öppnade förstås PK – en utställning om intolerans på Fredens Hus med invigningstal av verksamhetschefen Jesper Magnusson, Alexandra Pascalidou, Caroline Källner från Forum för levande historia som producerat utställningen. Vi medverkande konstnärer Andrea Hvistendahl och undertecknad (Elisabeth Ohlsson–Wallin kunde tyvärr inte medverka) presenterade våra arbeten. Ett stort tack till Fredens Hus, Forum för levande historia och alla andra medverkande för en mycket trevlig dag med många intressanta samtal och möten. Även om det inte fanns mycket tid för fotograferande så hann jag med att få upp kameran några gånger och även dokumentera min del av utställningen. Utställningen pågår året ut så tveka inte att ta en tur upp till slottet för att se den om ni är i Uppsala.

Foton av Jon Brunberg och Andrea Hvistendahl