En liten tråd om digitalisering och upphovsrätt

Som om det inte vore nog med den ödesmättade känslan bland kulturfolk inför riksdagsvalet står konstnärerna i dag inför ett viktigt val till när EU-parlamentet röstar om det så kallade DSM-direktivet som är tänkt att, som det heter, ”harmonisera” upphovsrätten på en enhetlig europeisk digital marknad. För digitaliseringen av konst, kultur och kulturarv är en het fråga som lyfts fram i kulturplaner och utredningar. Samtidigt tjänar nätjättar som Google och YouTube enorma summor i reklamintäkter på att upphovsrättsskyddat material används på deras plattformar och låter kaffepengar sippra ned till konstnärer som producerar högkvalitativt innehåll. Det är detta ojämlika förhållande som konstnärsorganisationerna kallar för ”värdegapet” och hoppas att DSM-direktivet skall åtgärda under parollen ”fix the valuegap” (se t ex upprop från Svenska Tecknare och Svenska Fotografers Förbund, STIM och en debattartikel i SvD). Ett upprop som samlat över 50 000 underskrifter från konstnärer och supporters lämnas i morgon till EU-parlamentet. Nedanstående tråd skrev jag för Twitter med anledning av en artikel i Aftonbladet om den här striden (texten har redigerats något)

1/ Varken konsten eller internet kommer att dö efter morgondagens omröstning i EU-parlamentet om DSM-direktivet. Men däremot lär vissa konstnärliga uttryck fortsätta att lysa med sin frånvaro från internet. Som t ex bildkonst.

2/ Efter att ha jobbat 20 år med konst på webben kan jag konstatera att bildkonstnärer, speciellt i min generation, publicerar sig väldigt sparsmakat på webbplattformar. Vi väljer i högre grad i stället egna hemsidor att visa upp våra alster på. De flesta håller hårt i sin upphovsrätt.

3/ Det finns, tror jag, en rädsla för att konsten skall missbrukas eller ”avsjälas” på plattformarna. Dessutom fungerar tjänster som Fb eller YouTube i regel rätt dåligt för bildkonst: både rent designmässigt och affärsmässigt. Plattformarna fungerar i bästa fall som ett skyltfönster för konsten men genererar inga pengar direkt till konstnärerna.

4/ När det nu kommer krav på digitalisering av konsten så saknas ofta denna fundamentala analys av konstnärens perspektiv. Därför kommer det inte heller att ske någon omfattande digitalisering av samtidskonst så länge som inte frågan om ersättningar för konstnärer är löst. Och om den digitala ekonomin skall matcha den reella för konstnärer så kommer det att kosta pengar. Mycket pengar. Därför lobbar plattformarna intensivt för att förhindra att kontrollmekanismer av upphovsrätt införs.

5/ Om nätjättar som Google kan fortsätta ha ostörd nästan-gratis publiceringsfest på konstnärers bilder på nätet så kommer det inte alls att döda den samtida bildkonsten. Den klarar sig utmärkt ändå. Men det kommer inte heller att göra internet rikare.

Fatala fantasier om strypta kulturbudgetar

Så fort kultur debatteras i medierna kan ni ge er den på att någon i ett kommentarsfält någonstans kommer att slänga in åsikten att kultur enbart skall finansieras med privata medel. Exemplet Kansas visar att en sådan strategi kan vara förödande för den politiker som vågar sig på att genomföra något sådant i praktiken. Historien börjar sommaren 2011 när Kansas republikanske guvernör Sam Brownback släcker ned den delstatliga offentliga kulturfonden Kansas Arts Commission (KAC) och slopar all offentlig kulturfinansiering. Kansas – som därmed också förlorar sina statliga kulturmedel – blir den enda amerikanska delstaten helt utan offentligfinansierad kultur. I stället vill Brownback satsa på en privat fond som skall fixa privata medel till kulturen från näringslivet. Det hela liknar ett radikalt experiment i konservativ kapitalistisk kulturpolitik. Ett försök att realisera en ständigt återkommande ultrakonservativ fantasi.

Inte nog med att hans eget initiativ – den privata fonden – enligt kritikerna hade misslyckats med att samla in de pengar som behövdes, senatorn hade också missat två viktiga faktorer: offentligfinansierad kultur är populär och genererar många arbetstillfällen till en låg kostnad

I den konservativa retoriken framhåller man gärna att skattemedel går till radikal, ”modern” konst som är stötande för vanligt folk (inte minst efter skandalen med Andres Serranos ”Piss Christ”). Shane Ferro skriver i Artinfo att ”kontroversiell och politiserad konst är inte den statliga institutionens (National Endowment for the Arts – den federala stödordningen för kultur i USA) ‘smör och bröd’ – den är snararast en resurssnål och serviceinriktad (lean) institution som distribuerar sina medel till många amerikanska småstäder, och mycket av den konst som den finansierar är ganska banal”. Ferro menar att den kommersiella konstscenen i Chelsea, NY alltid kommer att streta på men att det är människorna på landsbygden som drabbas hårdast av nedskärningar i kulturbudgeten.

Det är också lätt att underskatta de ekonomiska följderna för den lokala ekonomin om man stryper den offentliga kulturfinansieringen. Den sparkade chefen för KAC, Henry Schwaller, sa i en intervju till Artinfo strax efter Brownbacks beslut i juni 2011:

We know that there are about 4,000 nonprofit arts jobs in Kansas related to what we do. They generate $150 million in economic impact, and $15 million in revenue for the state. So this is going to be a slow, painful process.

Ni läste rätt. Kansas kulturbudget låg ursprungligen på nästan 1,5 miljoner dollar (med NEA:s stöd inräknat). Man beräknar alltså att dessa lata, rödvinspimplande kulturkoftor med sin ideella verksamhet genererar inkomster till delstaten på nästan hundra tio gånger det belopp som delstat och stat delar ut till de lokala kulturorganisationerna (150 st) och konstnärerna (40 st). Det är en vinst som en amerikansk delstat har råd att vara utan i dessa kristider.

(läs också den här rapporten om kulturens ekonomiska inverkan på Kansas-staden Wichita)

Ett år efter Gov. Brownbacks drastiska strypning av kulturen, den 1 juni i år, efter en intensiv medborgarkampanj tvingades han att krypa till korset och skapa en ny kulturfond med i princip samma omfattning på finansieringen som tidigare fast med det mer trendiga namnet ”Kansas Creative Arts Industries Commission”.

Ian David Moss sammanfattar sensmoralen på ett utmärkt sätt på bloggen createquity:

For years, conservative ideologues have been trying to kill funding for the arts at the state level, but the threat of losing matching federal funds from the NEA had always held them in check. So finally, one governor follows through and eliminates funding entirely, and he gets lambasted mercilessly for it all year and has to reverse his stance in the very next budget. What does that say to the next governor who might be thinking about following Brownback’s lead?
It says you don’t want to mess with arts funding.

Jag tror att även svenska politiker kan ha något att lära av fiaskot i Kansas.

Andra bloggare om: , ,