Kategoriarkiv: Anteckningar om makt

Att vara med andra

Skrevs den av — Kommentera

Jag måste tyvärr ge mig in på moralens område i sökandet efter en humanistisk praktik som inleddes i föregående postning. Tyvärr, eftersom det kommer att bli en skumpig resa. Mina kunskaper i moralfilosofi är ytterst begränsade. Men efter att ha läst de avslutande kapitlen i Zygmunt Baumans enastående bok Auschwitz och det moderna samhället så inser jag att det kommer att vara nödvändigt att se på en humanistisk praktik med moraliska glasögon.

Det som är intressant med Baumans teser är att han försöker att förstå hur man kan prata i moraliska termer inom en vetenskaplig kontext och jag kommer i den här postningen att försöka följa hans resonemang. Bauman skriver: ”De flesta sociologiska skildringar klarar sig utan att hänvisa till moralen. I detta avseende följer den sociologiska diskursen samma mönster som vetenskapen i allmänhet, som i sina tidiga år frigjorde sig från religiöst och magiskt tänkande … Vetenskapen är i själva verket ett språkspel med en regel som förbjuder teleologiskt språkbruk (förf. kursivering).”

Vetenskapen får, menar Bauman, inte hänvisa till sådant som högre mening eller vilja. I och med detta får moralen en osäker ställning inom vetenskapen vilket lett till ”ett förnekande av att moralnormer har en självständig existens”, och till att man ser moralen som en produkt av social-kausala samband, d.v.s att en specifik moralisk norm uppstår på grund av en specifik social situation eller behov, och inte tvärtom.

Bauman går vidare genom att hänvisa till Émile Durkheim, som han menar ytterligare förstärker denna syn på moralen, genom att hävda att moralen produceras av samhällets behov, snarare än individens. Durkheim erbjuder, enligt Bauman,däremot inget sätt att utvärdera och jämföra innehållet i specifika moralsystem, det viktiga är att samhället har en moral.

Bauman har förstås en uppgift med sitt resonemang. Hans tes är att Förintelsen gjordes möjlig av en modern rationalitet och att detta är en stor utmaning för vetenskapen, som inte kan förklara den genom att hänvisa till ideologi eller andra avvikelser, eller för den delen undvika att diskutera möjligheten att förintelsen ”vittnar om civilisationens framtsteg”(Richard L Rubenstein citerad av Bauman). På grund av att förövarna kunde beskrivas som ”normalt” moraliska, vill Bauman framhålla individens ”moraliska förmåga” som en motkraft till samhällets socialisationsprocesser. Bauman skriver att: ”Socialisationsprocessen består i att den moraliska förmågan manipuleras – inte i att den produceras” och drar slutsatsen att ”Moraliskt beteende är tänkbart bara i samlevnadens kontext, i att ”vara med andra”; d.v.s i en social kontext, men att den uppträder beror inte på förekomsten av överindividuella instanser för fostran och upprätthållande, det vill säga; en samhällelig kontext.”

Detta ”vara med andra”, med referenser till Levinas och Sartre, är centralt i Baumans rekonstruktion av det moraliska ”problemet” inom sociologin, i ljuset av Förintelsen, och jag kommer att återkomma till det i nästa postning. Den här är redan tillräckligt lång.

Foto: Zygmunt Bauman (från Wikipedia, fotograf Mariusz Kubik ©)

I efterhand
Om Emmanuel Levinas: officiell hemsida, bloggen Who is Emmanuel Levinas?. Levinas och Heidegger (Bo Cavefors blogg).
Organisationen om Zombier och Den Andre

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Bloggtips: makt och rätt

Skrevs den av — Kommentera

Om begreppet makt är snårigt så är verkligen inte begreppet rätt speciellt mycket enklare. Och de två tillsammans, som motsatspar, eller tydligt avgränsade filosofiska sfärer, skapar ett än komplexare ramverk. Jag kan inte påstå att jag tidigare läst någon som försökt att ställa upp dessa tv begrepp på det här sättet innan jag läste Marie Demkers (Vänstra Stranden) bloggpost i ämnet för några dagar sedan. Jag är inte säker på att jag helt håller med om hennes sätt att separera makt och rätt, speciellt i ljuset av det Foucaultska maktbegrepp som hon säger sig vara influerat av, men det tycks egentligen inte heller vara hennes poäng.

I hennes text går en klar skiljelinje mellan de båda i vad jag uppfattar som en argumentation för en mer maktkritisk, och mindre vetenskapligt neutral, statsvetenskap. Det är ett intressant argument. Nu är jag inte på något sätt insatt i statsvetenskapens väl och ve, men jag kan förstå och uppskatta argumentationen, som i mitt tycke liknar vissa andra discipliners upprop för en mer ”moralisk” vetenskap, en vetenskap som vågar utmana makten snarare än att visa största möjliga följsamhet under ”neutralitetens” flagg. Som av en händelse påbörjade jag nyss det sista kapitlet i sociologen Zygmunt Baumans bok Förintelsen och det morderna samhället, som heter just ”mot en moralisk vetenskap” där han beskriver hur den vetenskapliga neutraliteten användes som ett skydd mot vetskapen om förintelsen. Neutraliteten blir i hans anklagelseakt ett moraliskt moräs. Jag kan också känna igen upprop från andra vetenskapsmän som t.ex. Immanuel Wallersten (se: Europeisk Universalism) och Pierre Bourdieu (se: Texter om de intellektuella).

Det är med andra ord en fråga som rör sig långt utanför statsvetenskapens domäner, ja, som i högsta grad berör också mitt eget yrke. Baumans (och Demkers, som jag uppfattar den) önskan om att upprätta en mer moraliskt reflekterande vetenskap kunde inte vara mer aktuell. Frågan om maktens relation till rätten lämnar jag tills vidare därhän.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Puff: Intensifier och Spinozismen

Skrevs den av — Kommentera

Jag kan inte låta bli att vidarebefodra några länkar till er från Intensifier som i högsta grad berör min förra postning. Cristoper Kullenberg har skrivit tre inlägg om Spinoza där bland annat multitudens relation till staten nagelfars och jag vill här passa på och saxa ett avsnitt av del II som på ett utmärkt sätt formulerar det jag var inne på i går:

Frihet är omöjlig i ett naturtillstånd. Den måste således gå genom andra människor. Eftersom vi ständigt påverkas av omvärlden uppstår en filosofisk nödvändighet i det att ett samhälle hela tiden måste finnas. Hur ett samhälle eller en stat ska utformas är dock öppet. För Spinoza är diktaturer, furstendömen, liberala demokratier, kungariken osv. alla demokratiska, i bemärkelsen att de är konstituerade av multituden. Oavsett styrelseskick riskerar alltid staten att falla om den gör orätt och försätter multituden i svängningar som närsomhelst kan slå gnistor för att tända en revolt.

Här är länkar till alla delarna

Transaktioner om Spinozismen, del 1; Politisk ekonomi
Transaktioner om spinozismen, del II; Kopplingar och politik
Transaktioner om spinozismen, del III; Tid

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Om nu summan av makten är konstant (del 2)

Skrevs den av — Kommentera
Jag har tidigare skrivit om vad som händer med makten när den transfereras från en person till en annan och hur sådana överföringar kan se ut. Avges till exempel energi (spillmakt) i överföringen eller förblir summan av makten mellan två individer konstant? Man skulle kunna kalla detta för en maktens energilära, eller ekonomi, om man så vill.  
Den energiläran kan förstås också appliceras på ett makroperspektiv genom att man tittar närmre på hur makt fördelas mellan större enheter i samhällskroppen. Sådana komplexa, systemiska modeller bör man förstås handskas ytterst försiktigt med om man inte, som t.ex. den gode Immanuel Wallerstein, har ett helt institut i ryggen. Jag tänkte i alla fall försöka koka soppa på den spik jag har i verktygslådan, och i samma veva stryka Foucault och konfliktperspektivet ur receptet, för att återvända till en mer klassisk syn på makt, á la Max Weber, genom att försöka definiera olika makroekonomiska maktcentra.
Det som intresserar mig just nu är statens roll som ett sådant maktcentra. Staten har en administrativ, exekutiv och lagstiftande makt, och i de flesta fall en våldsmakt-apparat till sitt förfogande för att se till att lagarna efterlevs. Staten är en av de bredaste makthubbarna som representerar en mängd olika intressen.
Våldsmakten, i form av polis och militär, är i sig en makthubb som i många länder är lika stark som, eller starkare än, staten. Det kan förefalla främmande att diskutera detta i ett land som Sverige, men man behöver inte åka långt för att se hur militär, miliser och säkerhetspolis agerar som kraftfulla grå eminenser i nationella politiska sfärer.
Den ekonomiska makten kan i sin tur fördelas på juridiska instanser som företräder olika grupper av individer och intressen som till exempel företag eller fackföreningar. Även staten är en sådan instans med betydande ekonomisk makt och individer kan i sig bli maktcentra i kraft av storleken på sitt kapital.
Det finns också andra maktcentra som formeras parallellt eller på tvärs emot den westfaliska ordningen, som till exempel kriminella nätverk, med den internationella drog- och vapenhandeln i spetsen.
Därmed är vi framme vid massan, eller multituden – för att prata hardt-negriska eller spinoziska – en stor samling individer, sedda ur makroperspektiv, som i kraft av sin storlek och vilja kan fungera som en maktfaktor i sig, eller som en katalysator för makt-transfereringar.
Ni förstår kanske vart jag är på väg? Slutledningen måste bli att stat, företag och organisationer (ja, till och med våldsmaktorganisationer som militär och polis) i grund och botten fungerar på ett liknande sätt. Skillnaden är att olika centra företräder olika intressen och grupperingar i samhället.
Min poäng är egentligen att ingen av makthubbarna är bättre per se (trots att jag personligen hyser en mycket stor motvilja mot våldsmakten, och trots att jag anser att staten i princip har den största legitimiteten). Alla former av maktcentra kan bli egenmäktiga, svårstyrda och korrumperade och i värsta fall till och med börja föra krig emot de som de är satta att representera.
Däremot skulle jag vilja påstå att det är ett önsketänkande att tro att man kan skilja närlingsliv från stat, som många marknadsliberaler vill, utan att ta massans vilja till inflytande i beräkning. Man stirrar sig lätt – som Jimmy Sand så riktigt påperkar – blind på staten utan att förstå att massan kommer att söka andra, och kanske betydligt mer våldsamma vägar till inflytande över kapitalet. Om summan av makten är konstant även på makronivå borde man noga analysera alla möjliga vägar som maktflödena kan ta innan man så lättvindigt önskar skilja sig från det maktcentra som kanske till och med säkrar ens verksamhet.
För att förstå konsekvenserna med ett sådant avskiljande kan man med stor behållning gå tillbaka till en av makt-teorins klassiker: Niccolo Machiavellis Fursten. Vikten av massans betydelse för furstens makt, och handlingar, är en ofta förbisedd del av denna fantastiska lilla bok. Faktum är att man kan läsa den som en uppmaning till fursten att inte underskatta massans makt. Fursten är dessutom en utmärkt beskrivning av hur en maktordning i värsta fall skulle kunna se ut i en post-westfalisk värld.

Dagens maktcitat. Makt ett svenskt begrepp?

Skrevs den av — Kommentera

Dagens maktcitat kommer från Sampos ordförande Björn ”Nalle” Wahlroos i en intervju med E24 med anledning av en eventuell fusion mellan finska Sampo och nordea.

– Det där med makt är ett mycket svenskt begrepp. Vi försöker ju alltid understryka att vi kör med en anglosaxisk uppfattning om bolagsstyrning, det vill säga där makt inte är det viktiga utan hur man driver aktieägarnas intressen, säger han och fortsätter:


– Det är klart att Sampos närvaro i Nordeas styrning nu ökar. Grovt sett fördubblas den ju. Men jag tycker inte om ordet makt. Jag tycker inte att det ordet passar in i aktiebolagslagens filosofi. Den går uttryckligen ut på att man som enskild styrelseledamot ska driva alla aktieägares intressen. Och det tänker vi göra.

Ytterligare ett bra exempel på hur lätt det är för ett intervjuoffer att glida undan när en journalist ber en person att kommentera dennes egen maktställning.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Om videokrati, ponnyföräldrar och skådespelsamhällets fulländning

Skrevs den av — Kommentera

Erik Gandinis dokumentär Videocracy, som jag såg i går, väckte en hel del frågor hos mig. Jag har inte varit i Italien på länge. Jag har aldrig vad jag kan komma ihåg sett Italiensk TV. Jag har nu inte inte ens en egen TV-apparat, så det kan tyckas förmätet av mig att komma med utsagor om televisionens eventuella makt. Klart är dock att ett av Videocracys huvudteman är just makt, i form av ett slags utbyte mellan mediakonglomeratens överklass och de klasser som de dominerar och understödjer på samma gång. I filmen porträtteras t.ex. Ricky, som genom att delta i otaliga auditions försöker bli en del av TV-underhållningens värld, vilket han i sin tur förväntar sig skall leda till ”pengar och brudar”. Kort sagt; alla i denna film verkar besatta av att bli den mäktigaste, den mest framgångsrike; vinnaren. Om man vill se en naturfilm så är Videocracy ett bra val. Den är rent darwinistisk.

Det som är intressant med filmen är att den, framför allt kanske genom just titeln, förmedlar idén om en avgänsad maktsfär som löper vertikalt genom alla hierarkier, genom att den omfattar alla befolkningslager från de arbetar- och meddelklasstjejer som drömmer om att få bli tv-värdinnor till agenterna och politikerna i den allra högsta toppen. Genom Berlusconis politiska fråmgångar skulle man kunna säga att denna hierarkiska modell har fulländats och nått sin största utbredning inom demokratins ramverk. ”Videokratin” är med andra ord Guy Debords skådespelsamhälle i full blom.

Liksom de flesta spetsiga hierarkiska modeller är även Berlusconis skådespelsamhälle baserat på ett våld, men i sin oförblommerade form, som publikdragande TV, blir våldet, i form av en knivskarp och ogenerad konkurrens, norm. Det våldet är inte signifikant för det område i maktsfären där konkurrensen är som hårdast utan sprider sig nedåt i basen och visar sig i Sverige för beundran för ”vinnarskallar”, idoler, börsvinnare och föräldrar som till och med trakasserar funktionärer på ponnytävlingar numera så till den milda grad att man ställer in. ”Ponnyföräldrar” är 2010-talets curlingföräldrar. Man nöjer sig inte längre med att sopa framför sitt barn. Man använder numera kvasten som tillhygge.

Men inte nog med detta: det våld som skådespelsamhället i sin fulländade form verkar generera tycks kongenialt med våldets dominans inom internationella relationer, i form av krig, eller hot om krig, som den enda möjliga vägen till fred, där det enda alternativet till våld är ”lite mindre våld än brukligt”. Där man inte längre kan föreställa sig fred eller fredlighet. Där en förlust inte längre innebär en möjlighet utan ett svart hål täckt med ett lager av psykofarmaka i botten.

*

Just nu, i en annan del av galaxen: Jimmy Sand har skrivit en komplex artikel om liberalismens förhållande till staten som är väl värd att ta en titt på.

Andra bloggare om , , , , , , , , , , , , , , ,

Kommunikationsmakt – Castells nya bok recenserad i DN

Skrevs den av — 2 kommentarer ↓

Det har gått mig förbi att Manuel Castells släppt sin första bok på mycket länge, något som Ulf Bjereld nu gör mig uppmärksam på i en recension i DN. Castells nya alster verkar handla om hur makten blivit mer svårgripbar och Bjereld inleder artikeln med att fråga sig var makten finns i det globala nätverkssamhället:

Vad händer till exempel med nationalstaternas möjlighet att utöva makt när det territorium som utgör grunden för deras suveränitet blir alltmer irrelevant i en värld av gränsöverskridande kommunikation? Kapitalets makt anonymiseras när miljardstora transfereringar sker på mikrosekunder. Den makt som utövas inom den representativa demokratins ramar urholkas när de politiska partiernas medlemsantal sjunker och medborgarnas politiska engagemang tar form i löst organiserade nätverk.

Enligt Bjereld är Castells grundtes rörande makten följande:

Makt, menar han, baseras på kontroll av kommunikation och information, och den yttersta formen av makt utgörs av förmågan att forma människors sinne och tankar. Militär makt, ekonomisk makt, politisk makt – allt reduceras i det globala nätverkssamhället enligt Castells till en fråga om hur makten konstrueras i kommunikationsprocesserna.

    Den avgörande frågan blir för Castells inte om det verkligen förhåller sig på det sättet, utan i stället hur en sådan maktutövning går till och vilka sociala aktörer som blir bärare av makten.

   Castells tar frågan om medias roll inför det andra Irak-kriget som ett exempel på hur Bush-administrationen kunde utnyttja medias nya roll för att sprida svårverifierbara fakta som sedan visade sig vara lögner.

Jag vill ifrågasätta tesen att makten blivit mer svårgripbar, makten har alltid varit svårgripbar. Historien om makten är en historia om hur olika grupper i samhället medvetet försöker att få större inflytande över sina liv och hur tekniska landvinningar oavsiktligen förändrar maktbalanser mellan grupper och individer. Makt är något som skapas när vi lever våra liv oavsett om vi vill det eller inte. Under paradigmskiften kan maktförhållandena för en tid bli mer synliga, och möjligen befinner vi oss i ett sådant för tillfället.

Den viktigaste frågan i sammanhanget är, för mig, om den era av mass-själv-kommunikation, som vi enligt Castells befinner oss i idag, fördjupar demokratin och distribuerar makt till fler människor eller om den snarare är tvärtom innebär ett hot mot demokratin, på grund av att den atomiserar oss, där de traditionella maktcentra, som Max Weber formulerade (militär, stat, administration, näringsliv) snarare stärks på demokratins bekostnad. Det är lätt att haspla ur sig floskler som att ”Internet stärker demokratin.” Jag är tveksam om det verkligen är så.

MER
Communication Power på adlibris.se (isbn: 9780199567041)

FÖR ÖVRIGT
Nya sajter i bloggrullen är Per Wirténs sida på Arena och den intressanta Wikin Krigsmaskinen, som innehåller flera artiklar om makt.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,

2009 med maktverktyget, del 2 (klassiker och tabun)

Skrevs den av — 2 kommentarer ↓

Efter rushen för maktverktyget i maj 2009, som jag berättade om i gårdagens postning så var jag tvungen att ta ett break från projektet för att ägna mig åt annat. Jag hann dock med att skriva om maktens privata natur och i en senare postning också om det mänskliga tabu som förbjuder oss att yttra oss om vår makt. Jag tycker fortfarande att tabut är oerhört intressant. Som mänskligt fenomen skulle jag vilja påstå att det hänger samman med psykologiska begrepp som självreflektion och självkritik. Det finns med andra ord all anledning att återkomma till begreppet.

Under sommaren och hösten började jag att läsa några av maktteorins klassiker och ta upp andra bloggar som också behandlar maktbegreppet. En sådan bloggare är Per Herngren som under flera års tid vänt ut och in på maktbegreppet. Av teoretikerna har jag framför allt ägnat mig åt Steven Lukes, och maktens tredje dimension, men också tittat lite på Robert A Dahl som i Lukes begreppsvärld ägnar sig åt den första dimensionen. Hannah Arendt har dykt upp titt som tätt i postningarna, med sina teorier om makt och våld.

I september försökte jag mig på att skapa några egna, improviserade modeller för hur makt hänger ihop med det utopiska, här förstått som våra strävanden och drömmar. De liknar de klassiska maktmodellerna där relationen mellan A och B beskrivs men för också in ambition som en parameter.

Ambition och strävan dyker också upp i ett kommande läsprojekt. Under 2010 tänkte jag nämligen ta mig an Nietzsches maktbegrepp på allvar, och Viljan till makt och Den glada vetenskapen väntar ivrigt i min bokhylla på att få nagelfaras. Jag har en känsla av att det kan bli en mycket intressant resa.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Några notiser om makt och mätande

Skrevs den av — Kommentera

Det är länge sedan jag rapporterade om maktverktygets väl och ve. Anledningen är helt enkelt att jag inte har haft så mycket tid att utveckla det under hösten men också att antalet personer som vill mäta sin makt har varit ganska måttligt under senare tid. Om man kan konstatera något så är det att maktvärdesindexlångsamt har sjunkit under hösten från rekordnoteringen 5.91 den 22 maj i år för att nu vara nere 5.69. Därmed är hela den drastiska uppgången från i maj nu utraderad.

Däremot har jag börjat fundera på hur man kan utvidga verktyget så att mätbarheten blir mindre inriktad på den egna upplevelsen av makt, som visserligen är relevant, inte minst med tanke på att verktyget delvis syftar till att erbjuda en möjlighet att synliggöra sin makt, men inriktningen på uplevelsen av makt gör det mycket svårare att få ett jämförbart resultat.

När jag nu börjar fundera i andra banor, så handlar det delvis om att ställa upp sådana scenarion som Steven Lukes Power: a Radical Wiew är full av; scenarion där A försöker utöva makt mot B. Det är förstås inte lätt att använda sådana scenarion i en enkätbaserad mätningsprocess heller eftersom utsagan måste baseras på hur A eller B upplevde situationen.

Annat om makt just nu:

1.
Det här hittade jag på Newsdesk: ”Forskningsprojektet Utbildningsvägar till makten, som är ett samarbete mellan Örebro universitet och Linköpings universitet, har fått 4,2 miljoner från Vetenskapsrådet för att undersöka vilken betydelse utbildning och folkbildning har för att nå politisk framgång i Sverige.”

2.
Per Herngren har en postat en mycket intressant artikel om kropp, medvetande och motstånd på sin blogg ”Civil olydnad och proaktivt motstånd” där han tar upp Paul Ricoeurs läsning av filosofen Maine de Biran teorier. Per skriver: ”Det finns inget andligt medvetande. Ren andlighet skulle vara omedvetenhet. Anden uppfattar alltså inte materian, medvetandet uppfattar inte kroppen. Det är snarare själva fattandet som blir medvetande. Det är genom att fatta tag och svårigheten när man flyttar, ändrar eller gör om som medvetande blir medvetet. Medvetande och kropp kan därmed inte åtskiljas som i dualismerna ande och materia, andlighet och världslighet, ett inre och ett yttre. Det finns ingen andlig verklighet skild från en materiell verklighet.”

Vi ser ofta på maktutövning som en medveten, intellektuell och beräknande process när man i stället skulle kunna uppfatta den som en ”social händelse” som inträffar under kroppens ”arbete”. Maktforskare är visserligen i högsta grad medvetna om att maktutövande kan vara, och ofta är, oavsiktligt eller omedvetet och i min pågående läsning av Steven Lukes måste jag konstatera att avsnitten om den omedvetna maktutövningen tillhör de mer fascinerande.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Nästa maktteoretiker i fokus: Robert A Dahl

Skrevs den av — 4 kommentarer ↓

När man väl har kommit in på Steven Lukes, så är det omöjligt att förbigå Robert A Dahl. Dahl blev uppmärksammad för boken ”Who Governs?” från 1961 (nyutgåva 2005, adlibris, ISBN: 9780300103922) som var en studie av beslutsprocesser i New Haven, Connecticut vars resultat bekräftade Dahls tes om att den amerikanska demokratin fungerade väl och att USA inte styrdes av en makt-elit. Lukes ”Power: a Radical View” är ett försök att utvidga Dahls maktbegrepp. Båda är intresserade av att kunna bekräfta maktrelationer empiriskt, det vill säga att kunna mäta makt. Dahl gjorde precis just detta i New Haven-studien genom att jämföra utfallen i politiska beslut, vem som fick igenom sina motioner och vilka som inte fick det. Utifrån en sammanställning kunde olika aktörers makt mätas. Den är med andra ord mycket intressant också i mitt arbete. Sociologiprofessorn G William Domhoff lär ha upprepat Dahls studie men dragit helt andra slutsatser. Domhoff driver för övrigt den intressanta hemsidan Who Rules America? som bland annat tar upp olika maktteorier.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,