Hannah Arendt – Om Våld (3)

arendt1-crop

Det här är den tredje och sista delen om Hanna Arendts bok ”On Violence”. Här hittar du del 1 och del 2

Få saker rör upp så mycket känslor som frågan om våldets roll i mänskliga förehavanden. I Sverige har frågan varit högaktuell under det senaste året; både när det gäller sammandrabbningar mellan polis och demonstranter av varierande politisk hemvist och i diskussionerna om hur vi bör förhålla oss till de kriser och krig som pågår i till exempel Ukraina och Mellanöstern. Det är inte svårt att läsa Hanna Arendts bok ”On Violence” med dessa skeenden i bakhuvudet – trots att den är skriven med 1968 års revolter och det kalla krigets kärnvapenhot i blickfånget.

Arendt sätter våldet i centrum för sin undersökning. Detta är alltså inte i första hand en politisk stridsskrift utan ett försök att förstå hur våld och makt hänger ihop – och vilket funktion våldet har i mänskliga samhällen. Trots att hennes sympatier och antipatier ibland slår igenom i texten är hon beundransvärt kylig i sina analyser. Möjligen kan man skönja en centristisk/liberal bias med vissa sympatier vänsterut.

En av hennes grundläggande koncept, som tål att upprepas, är att våld och makt är ett slags kommunicerande kärl. Det betyder, som jag skrivit tidigare, att makt, som en essens av regerande och därmed av politiken, står i ett slags omvänt förhållande till våldet som instrument. Där maktens legitimitet är svag och där maktstrukturerna är i upplösning kan våldet ta en större plats. Våld och hot om våld är med andra ord inte det yttersta tecknet på makt utan tvärtom ett tecken på att makten är i upplösning eller saknar legitimitet. Våld eller hot om våld är visserligen effektivt för att skapa omedelbar åtlydnad, men kan inte skapa makt eftersom makt enligt Arendt är möjligheten att agera och samagera (Se Del 2 för mer om hennes maktbegrepp). Våldet blockerar, kort sagt, denna möjlighet.

Kritik mot det organiska tänkandet

I bokens tredje del försöker Arendt att undersöka våldets rationalitet. Även om hon finner zoologernas förklaringsmodeller intressanta så vill hon visa att våldet varken är djuriskt eller irrationellt. Hon går också i skarp polemik mot de ”livs-filosofer” och politiska tänkare som hon menar försöker upphöja våldet som kreativ, produktiv kraft. Hennes udd riktas framför allt mot tänkare som Fanon, Sorel, Jouvenel och Pareto och deras förhärligande av våldet, men även Nietzsche, Bergson och Marx får sig en släng av sleven.

Hon framhåller att ingenting är farligare i politiska spörsmål än ”organiskt tänkande” där våld och makt tolkas biologiskt, vilket kan leda till att man rättfärdigar våld därför att man ser det som en kreativ livs-kraft. Organiska metaforer skulle kunna beskriva samhället som ”sjukt”, ett uppror som ”symptom” och våld som ett ”botemedel”. Med en liknande argumentation går hon till angrepp mot föreställningen att dödens utjämnande och sammansvetsande kraft skulle kunna användas för att bygga ett samhälle. Även om styrkan i erfarenheten av döden är obestridbar, skriver Arendt, är den ”kanske den mest antipolitiska erfarenhet som finns”. När det kommer till våldets praktik föredrar Arendt utan tvivel förnuftsmässiga argument.

Våld och rationalitet

När det gäller den förnuftsmässiga aspekten på våldets praktik för hon ett vindlande resonemang som jag skall göra mitt bästa för att sammanfatta.

Arendt menar att våld är instrumentellt, och som instrument är våld rationellt bara om det effektivt når det mål som kan rättfärdiga det. Eftersom vi inte säkert kan veta vilka konsekvenser våra handlingar får så kan våld bara vara rationellt om det försöker nå kortsiktiga mål. Våld kan vara rationellt när det utgår från ett raseri som kommer ur en upplevelse av missförhållanden, orättvisor och hyckleri – och då fungera som ett snabbt sätt att ”dramatisera missförhållanden” och få dem till allmännhetens medvetande. Ja, det kan till och med vara det enda sättet att balansera rättvisans vågskålar. Men detta val är förenat med mycket stora risker.

Våld leder till godtyckliga resultat. Användande av våld kan leda till att makten gör eftergifter i frågor av mindre betydelse, men är knappast effektivt för att få igenom långsiktiga strukturella förändringar.
Våld kan slå tillbaka i form av ökad repression och ett eskalerande våld från maktens sida, och i förlängningen etablerandet av nya våldsideologier.
Medlen riskerar alltid att överväldiga målen. Om man inte uppnår målen snabbt, riskerar man inte bara ett nederlag, utan att våldet, som praktik, introduceras i hela samhällskroppen.

Hennes slutsats beträffande våld som rationellt agerande är knappast hoppfull.
Att praktisera våld förändrar världen, precis som allt agerande, men den mest troliga förändringen är till en mer våldsam värld.

Våld och samhälle

Det finns en scen i dokumentären om Palme som biter sig fast. Olof Palme har som utbildningsminister åkt till kårhuset för att höra ockupanternas klagomål. En student talar från podiet om att ”systemet” håller på att kväva allt (citerat fritt från minnet)[1] på ett sätt som för mig låter som en klyscha. När jag läser ”On Violence” känns det som om jag får perspektiv på den här scenen. Hon menar att studentrevolterna i slutet på 60-talet var just ett uppror mot byråkratin och de stora partiapparaterna, som tycktes kväva alla möjligheter för mindre grupper att agera politiskt. I en fullt utvecklad byråkrati tar ingen ansvar. Att ingen regerar, skriver Arendt, innebär inte ett icke-regerande. Där vi alla är lika maktlösa har vi tyranni utan tyrann. Hon ser en värld som blivit för stor för sitt eget bästa, där tillväxtjakten lett till ohanterbara mass-samhällen med anonyma maktsfärer, samtidigt som det gemensamma monteras ned och miljön förstörs, och hon är benägen att tro att de våldsamma protesterna mot detta ”system” ytterst handlar om en frustration över svårigheterna att agera politiskt.

Hon pekar på att vetenskapens frammarsch tillåter oss att göra det otänkbara med förbehållet att vi inte längre kan göra det tänkbara. Det är lättare att skicka män till månen än att stoppa ett krig i ett litet, underutvecklat land långt borta (läs: Vietnam). Innebär inte det, frågar hon retoriskt, att makten har blivit impotent?

”Vi vet inte vart denna utveckling kommer att leda oss”, avslutar hon, ”men vi vet, eller borde veta, att varje minskning av makt är en öppen inbjudan till våld, om så bara därför att de som innehar makten känner att den glider dem ur händerna. Oavsett om de är regeringar eller regerade. Och de har alltid funnit det svårt att undvika frestelsen att ersätta makten med våld.”

*

Boken hos adlibris på svenska och engelska

1) hur var det nu med Palme-filmen? Nåja, mitt minne svek mig när det gäller den exakta formuleringen. Se själva avsnittet här:

Reboot ht14

_1020475

Det är dags att starta om den här bloggen! Jag pratar inte om någon förödande storstädning utan mer om att mitt uppdrag gentemot bloggen måste förändras i takt med att min verksamhet förändras. Bloggen startade som en anteckningsbok för sådant som rörde projektet ”Makt som metafysik och mätbar enhet” och det skall den få fortsätta att vara. Men jag har redan skrivit en hel del om projektet ”Tolerera” här, som genomfördes 2011 och om en massa andra disparata saker, så jag antar att det mest rimliga är att helt enkelt bara kalla detta för min blogg – Brunbergs blogg, helt enkelt.

Det kommer inte bli några större förändringar när det gäller innehållet: lite om makt, en hel del om fredsfrågor och utrikespolitik, något om filosofi och politik och mer om konst men framför allt kommer jag att skriva mer om de konstprojekt som jag håller på med och om den konstnärliga processen. Allt i en ohemult seriöst stil. That’s it. Välkomna!

En dag på Fredens Hus med PK

Uppsala slott bågnade av aktivitet i går med nationaldagsfirande, bröllopspar och turister. Någonstans i slottet (påstod någon) pågick en ceremoni för dem som precis fått sitt svenska medborgarskap. Och så öppnade förstås PK – en utställning om intoleransFredens Hus med invigningstal av verksamhetschefen Jesper Magnusson, Alexandra Pascalidou, Caroline Källner från Forum för levande historia som producerat utställningen. Vi medverkande konstnärer Andrea Hvistendahl och undertecknad (Elisabeth Ohlsson–Wallin kunde tyvärr inte medverka) presenterade våra arbeten. Ett stort tack till Fredens Hus, Forum för levande historia och alla andra medverkande för en mycket trevlig dag med många intressanta samtal och möten. Även om det inte fanns mycket tid för fotograferande så hann jag med att få upp kameran några gånger och även dokumentera min del av utställningen. Utställningen pågår året ut så tveka inte att ta en tur upp till slottet för att se den om ni är i Uppsala.

Foton av Jon Brunberg och Andrea Hvistendahl

In med pacifisterna!

fi-peace peace2

Röstsedeln är kastad. Den blev, efter moget övervägande, och genomgångar av partiprogram, klart och tydligt rosa. Möjligen blev jag själv förvånad över denna tydlighet. Jag har visserligen tyckt att Feministiskt Initiativ är ett högintressant parti ända sedan det äntrade den politiska scenen, men ändå tvekat att ge dem min röst tidigare.

Det finns förstås mer än en anledning till att rösten nu gick i rosa, men jag vill här lyfta en fråga som kanske tenderar att hamna lite i skymundan i den allmänna politiska debatten: en röst på F! är inte bara en röst för feminismen, utan också, som jag ser det, en röst för pacifismen. Och eftersom jag bestämt mig att ”fredspolitik” kommer att spela en viktig roll i mitt val av partifärg detta supervalår så kom detta att bli ett tungt vägande skäl.

Det är sant att F! själva inte använder ordet pacifism i sitt partiprogram (1). Däremot skriver de att de har en antimilitaristisk hållning. F! ser den rådande försvarspolitiken som en del av en patriarkal maktordning, och betonar vikten av att bryta patriarkala normer som bygger på dominans och våld.

För mig är det inte svårt att finna korn av pacifism i partiprogrammets försvars- och säkerhetspolitik. F! Skriver på sin hemsida att de:

”.. ska verka för en utveckling av global mänsklig säkerhet, bort från föreställningar om militär säkerhet. Det förutsätter stopp för militär upprustning, ett aktivt nedrustningsarbete, stopp för vapenexport samt omställning av krigsmaterielproduktion till civil produktion”.

Och att de

” … strävar efter att ”demontera hela den traditionella säkerhetspolitiken och istället fokusera på begrepp som exempelvis hållbar fred, kroppslig integritet, frihet att agera samt kvinnors, mäns och transpersoners rätt och frihet att vara autonoma individer i livets alla faser och rum”.

I partiprogrammet tar F! till exempel upp vikten av fredsbyggande och förebyggande av konflikter. De vill också att vapenexporten skall upphöra och att vapenindustrin skall ställa om till civil produktion. Det är med andra ord en tämligen radikal försvars- och säkerhetspolitik som väl egentligen saknar motstycke i svensk partipolitik. Visserligen har Miljöpartiet (haft) liknande målsättningar (2), som de smärtsamt fått justera i takt med att inflytandet i politiken ökat (se t.ex. försvarsuppgörelsen 2004).

Jag är inte så naiv att jag tror att antimilitarism kommer att bli en viktig valfråga eller att ett parti som vill ha inflytande kan driva frågan om en demontering av en traditionell säkerhetspolitik. Inte heller tror jag att F! kommer att prioritera frågan om man kommer in i EU-parlamentet (jag skulle förstås älska att ha fel). Jag är inte ens säker på att initiativ till riktigt omvälvande förändringarna i nedrustnings- och försvarspolitiken i en fredligare riktning kommer att komma från parlament eller regeringar.

Men jag ser det ändå som positivt om (ytterligare) ett parti med en ”antimilitaristisk hållning” skulle få större inflytande, både i EU och på nationell nivå. Om inte annat för att det gör det tydligt att en stor del av valmanskåren inte accepterar den rådande försvarspolitiska ordningen (3).

*

Bilder (båda av undertecknad) från ovan: Grafik med CND:s peace-symbol och ett plakat från F!:s första maj-tåg i år.

Noter: 1) Twittrande mellan mig och Veronica Svärd med anledning av det här blogginlägget

twitter fi

2. Se: http://www.mp.se/politik/fred-och-forsvar. MP:s förslag till en civil EU-Fredskår är också mycket intressant: http://www.mp.se/sites/default/files/pm_fredskar_140110.pdf

3. 1989 fick ett förslag att lägga ned försvaret stöd från mer än en tredjedel av den Schweiziska befolkningen i en folkomröstning. Se: Group for a Switzerland without Army (GsoA) http://gsoa.ch/english/

Hannah Arendt – Om våldet (II)

Fortsättning. Del I hittar du här

I den första delen av On violence gav Hannah Arendt bakgrunden till sin undersökning om våldet som ett eget fenomen. I del II undersöker hon relationen mellan våld och makt, vilket leder henne till att försöka definiera begreppet makt. Som vi så småningom kommer att se så skiljer sig hennes syn på makten en hel del från sådana tänkare som t.ex. Steven Lukes.

Arendt tycker sig se att det finns konsensus bland politiska teoretiker, både till höger och vänster, att se våld som inte varande något annat än den mest flagranta manifestationen av makt. ”All politik är kamp om makten; den ultimata formen av makt är våld” (C. Wright Mills). Våld är alltså med denna definition en omistlig del av maktutövandet, en funktion av makt, och låter sig därmed blott motvilligt studeras som ett fenomen i sin egen rätt.

Och makt, visar det sig snart, tycks för många handla om instinkten att dominera (Jouvenel), en instinkt som ger den som gör andra till ett instrument för sin vilja ”ett ojämförligt nöje” (Sartre). Hos Weber och Voltaire finner hon citat där makt beskrivs som möjligheten att få andra att agera enligt min vilja – en definition som används i olika versioner än i dag. Jouvenel, igen, kopplar maktbegreppet till befallning och åtlydnad, och Arendt konstaterar torrt med en passning till Mao att ”om maktens essens handlar om hur effektivt befallningar åtlyds så finns ingen effektivare makt än den som växer ur en gevärsmynning”.

Istället går Arendt till Atenarna och Romarna för att hitta ursprunget till en definition av makt som inte bygger på en dominansrelation människor emellan, människors direkta makt över andra människor, utan på den legitimitet som folkets makt ger de styrande genom institutioner och lag. Och här närmar vi oss det som är en av Arendts viktiga poänger: nämligen att graden av våld i ett samhälle hänger samman med graden av legitimitet, stöd, som folket ”ger” de styrande (giltigt för såväl demokratier som monarkier och tyrannier). ”Tyranniet, som Montesquieu upptäckte, är därför den mest våldsamma och minst mäktiga regeringsformen”. Man skulle kunna säga att makt och våld är ett slags kommunicerande kärl för Arendt – men av två helt olika slag.

”Power corresponds to the human ability not just to act but to act in concert. Power is never the property of an individual; it belongs to a group and remains in existence only so long as the group keeps together. When we say of somebody that he is ‘in power’ we actually refer to his being empowered by a certain number of people to act in their name.”

Makt, skriver Arendt, tillhör definitivt regerandets essens, våld gör det inte. ”Violence is by nature instrumental; like all means, it always stands in need of guidance and justification through the end it pursues.”

En av Arendts huvudsakliga poänger i denna bok är att makt, som en essens av regerande och därmed av politiken, står i ett slags omvänt förhållande till våldet som instrument. Där maktens legitimitet är svag och där maktstrukturerna är i upplösning kan våldet ta en större plats. Våld och hot om våld är med andra ord inte det yttersta tecknet på makt utan tvärtom ett tecken på att makten är i upplösning eller saknar en bred (historiskt baserad) legitimitet. Våldet å sin sida kräver rättfärdigande som baseras på framtida mål.

”Violence”, skriver Arendt, ” can always destroy power; out of the barrel of a gun grows the most effective command, resulting in the most instant and perfect obedience. What never can grow out of it is power.”

Hannah Arendts ”On violence” (1)

Hannah Arendt, drawing by Jon BrunbergTrots att Hannah Arendts skrift ”On violence” (Om våld på Svenska) från 1970 relaterar till specifika historiska skeenden (framför allt studentrevolterna i slutet på 60-talet) och det kalla krigets överhängande hot om kärnvapenkrig, så är det frestande att försöka sätta hennes teser i en samtida Europeisk kontext där frågan om våldet tycks aktuellare än på länge, både på mellanstatlig och lokal nivå.

Det som gör att jag tycker att Arendts bok så intressant är hennes ambition att sätta våldet i centrum för sin undersökning snarare än att ge det en marginell betydelse som ett medel för, eller en funktion av, politisk eller ekonomisk utveckling – som hos Clausewitz (”krig är blott en fortsättning på politiken fast med andra medel”) och Engels (”våldet är en accelerator för ekonomisk utveckling”). Hon hävdar att sådana kopplingar mellan krig och politik, eller våld och ekonomi inte längre är giltiga, och att teser som ”möjligheten att föra krig har blivit den primära strukturerande kraften i samhället” och att ”krig är den primära sociala ordningen” är mer relevanta än Clausewitz och Engels uppfattningar. Andra världskriget avlöstes inte av fred utan av ett permanent kallt krig och ”militärindustriella komplex”, kärnvapenhotet ställde tidigare ordningar på huvudet, naturvetenskapens utveckling blev ett hot mot mänskligheten. För att använda den ryske kärnfysikern Andrei Sakharovs ord (som Arendt citerar): ”Termonukleärt krig kan inte förstås som en fortsättning av politiken med andra medel – utan som ett medel för universellt självmord”. Kriget blev kort sagt oanvändbart som medel för politiken.

Vi må leva i en annan era i dag, bortom det kalla kriget. Men har vi verkligen lämnat föreställningen om det eviga kriget bakom oss? Även om Sovjetunionens dödsryckningar ledde till en rad mindre krig så fanns ändå förhoppningen om en mindre konfliktfylld värld där i gruset av Berlinmuren. Det varade inte länge. När tvillingtornen attackerades och raserades föreföll det som om starka krafter agerade för att skapa ett sådant permanent konflikttillstånd igen. Men det mötte kraftigt folkligt motstånd på hemmafronten och ett militärt motstånd på bortaplan som inte på något sätt kunde mäta sig med det kalla krigets monstruösa, episka dimension. Efter snart femton år av krig i Mellanöstern vet vi knappt ens vem kontrahenterna är längre, om vi ens bryr oss om det.

Vi må leva i en relativt fredlig era. Ändå förefaller det mig som om vi fortfarande är fast i de konfliktlösningar som det kalla kriget påbjöd. Trots att vi i Sverige i många fall förordar diplomatiska lösningar snarare än militära så lägger vi bara en bråkdel av resurser på att utveckla och arbeta med fredsskapande- och konfliktförebyggande åtgärder i jämförelse med vad som läggs på det militära försvaret. ”The world is over-armed and peace is under-funded”, som FN:s vice generalsekreterare Jan Eliasson så träffande formulerat det. Eller för att travestera Marget Tatcher: ”Det finns inga alternativ (till militära lösningar)”. Eller?

Det här är den första i en serie om tre bloggningar om Hannah Arendts ”On violence”:
Del II: http://blog.maktverktyg.com/2014/05/hannah-arendt-om-valdet-ii.html
Del III: http://blog.maktverktyg.com/2014/09/hannah-arendt-om-valdet-3.html

Maktverktyget: på väg mot 3000 mätningar

mmme-logga-web800-sv

Det var länge sedan jag rapporterade från arbetet med Maktverktyget. Inte så märkligt kan man tycka med tanke på att det lever sitt eget liv i högsta välmåga utan några omfattande uppdateringar. I dagarna har det däremot fått en välbehövlig visuell uppfräschning och en mekanisk och språklig genomgång i den engelskspråkiga delen. Det är med andra ord dags att ta maktverktyget utanför den svenskspråkiga sfären på riktigt (80% av mätningarna är gjorda av personer bosatta i Sverige).

Så här långt kanske du undrar vad detta Maktverktyg handlar om? Det är i korthet en webbapplikation där du kan mäta din makt genom att svara på några (ganska) enkla frågor om din bakgrund, dina förutsättningar och din syn på din egen makt. Testa själv på maktverktyg.com!

Det är ännu inte riktigt dags att summera arbetet med detta ganska omfattande projekt men när antalet mätningar går över 3000* så har jag lovat mig själv att jag ska skriva något slags rapport om det hela. I skrivande stund krävs ytterligare cirka 150 mätningar för att nå dit, så för att skynda på processen så utlovar jag härmed ett bokpris – ett (av mig) signerat exemplar av boken Tolerera – till den förste som mäter sin makt OCH registrerar sig med en e-postadress efter genomgången mätning OCH som har en svensk postadress  – efter mätning 2999.

Observera att bokpriset bara gäller nya registreringar och inte om du redan är registrerad och loggar in för att mäta om din makt.

* Med makt-mätningar avses MVI-talet som indexet baseras på, och som visar antal mätningar av en användare av tjänsten. En registerad användare kan mäta om sin makt hur många gånger som helst men kommer ändå bara att bidra med en enhet till MVI-talet.

*

På annan plats: Tänkvärt! Rasmus Fleischer om kritiken mot Michel Foucaults makt-teoretiska byggen. http://copyriot.se/2014/01/26/anti-foucault/

Steven Lukes: Makt – ett radikalt synsätt

detail-0883

Under de senaste dagarna har jag fått tillfälle att återvända till sociologen Steven Lukes bok Maktens ansikten från 2004. I boken återpubliceras hans berömda text Power – a radical view som först gavs ut 1974. Den åtföljs av två nyskrivna kapitel där han utvecklar och reviderar delar av sin tidigare teori och för in senare forskning på området, inte minst de inflytelserika teorier som presenterats av Michel Foucault.

Jag kommer här att fokusera på Power – a radical view. Denna korta men inflytelserika text är på sätt och vis ett inlägg i en debatt om makten i det amerikanska samhället på 60 och 70 talet som i korthet utgick från frågan om huruvida USA styrdes av en elit eller inte. Man kan förstå att detta var en känslig fråga i ett land vars medborgare är så stolta över sin konstitution och som ser sig som frihetens banerförare.

I samband med denna debatt genomförde Robert Dahl en undersökning av maktfördelningen i New Haven som publicerades i boken Who Governs? från 1961. Dahl studerade beslutsprocesser och utfallen av politiska beslut i kommunen och kom till slutsatsen att en mångfald av grupper influerade utgången av besluten och att man därför inte kunde säga att New Haven styrdes av en politisk elit.

Dahls studie väckte mycket uppmärksamhet, men fick också en hel del kritik. Peter Bachrach och Morton J Baratz menade i sin artikel Maktens två ansikten (1962) och senare studier att det inte räcker med att studera fattade beslut och vem som segrat i dem utan att man också måste ta hänsyn till de frågor som inte hamnar på dagordningen, s.k. icke-beslutsfattande, om man ska få en rättvis bild av maktförhållanden inom en specifik sfär.

Steven Lukes går ytterligare lite längre i Power – a radical view. Även om han i stora drag har en liknande definition av makt som Dahl och Bachrach & Baratz så kritiserar han deras metodologi och definitioner på några avgörande punkter.

För det första anser han att det inte räcker med att inkludera ”iakttagbara konflikter” i maktbegreppet utan man även bör inkludera ”latenta konflikter” – det vill säga sådana konflikter som ännu inte manifesterat sig i form av öppen konkurrens eller hot om sanktioner från en dominerande part. För det andra vill Lukes också tillskriva kollektiva aktörer (stater, företag, intressegrupper) makt. Med dessa två utvidningar av maktbegreppet kan man, menar han, få en mycket mer rättvisande bild av hur individuella och kollektiva aktörer kan försöka kontrollera den politiska dagordningen genom att undvika obekväma frågor och beslut.

Lukes är mycket medveten om svårigheterna i att analysera beslut som inte har fattats och händelser som inte har hänt och ägnar en hel del utrymme åt att resonera kring hur sådana scenarier kan studeras och hur man bör förhålla sig till dem. Hans paradexempel på att icke-beslut kan studeras på ett trovärdigt sätt är Matthew Crensons studie The Un-politics of Air pollution: A Study of Non-Decisionmaking in the Cities från 1971 som undersöker hur staden Gary med det dominerande företaget US Steel i många år lyckade förhala genomförandet av akuta miljöåtgärder genom icke-handling och icke-beslutsfattande.

Det som också gör den här boken så läsvärd är att Lukes tar upp radikat andra definitioner av makt än hans egen. Två exempel är Hanna Arendt och Talcott Parsons för vilka makt framför allt är en kollektiv egenskap och inte en individuell, och som är ovilliga att jämställa makt med tvång eller våld (Arendt: ”Våldet kan alltid slå ned makten – ur gevärsmynningen flyter den effektivast tänkbara befallningen”. Parsons:  ”Hot om tvång och våld som saknar legitimitet eller rättfärdigande [bör] strängt taget inte räknas som maktutövning”.) utan förknippar begreppet snarare med samagerande och delegerande.

Power – a radical view känns, trots att den är skriven för fyrtio år sedan, väldigt aktuell (vilket säkert delvis har att göra med Henrik Gundenäs utmärkta översättning från 2008), inte minst när det gäller den svenska politiken. Jag tänker till exempel på PR-byråernas fasta grepp om opinionshanteringen på den politiska arenan som inte sällan grumlar frågan om vems intresse som står i fokus och vilka frågor som medvetet hålls borta från dagordningen. Jag tänker på de konspirationsteorier som tenderar att segla utmärkt på grumliga vatten och som göder den populism som manifesteras i politikerförakt och svepande uttalanden om eliternas makt.

Lukes teorier om hur man kan studera latenta konflikter, den politiska dagordningen och det som utesluts från den, har förvisso sina luckor, oklarheter och filosofiska klurigheter men erbjuder trots det möjliga vägar och verktyg att på ett vetenskapligt sätt undersöka det som tenderar att förbli outtalat och obeslutat i maktförhårhållanden.

Tidigare inlägg
http://blog.maktverktyg.com/2009/10/en-utmarkt-vagkarta-till-olika-maktteoretiska-synsatt.html
http://blog.maktverktyg.com/2009/10/makten-over-tanken.html

Läsning
Robert Dahl, Who Governs?
Steven Lukes, Maktens ansikten, Daidalos 2008

De minst inflytelserika 2013

Den 5 januari publicerade GP en lista över de mäktigaste göteborgarna. Nabila Abdul Fattah Ryback saknade bredd i listan och publicerade samma dag en utmärkt replik i form av en kompletterande lista på mäktiga göteborgare ”som inte är vit medel- eller överklass. Men likförbannat mäktiga”. Gott så!

Men som alltid när sådana här listor publiceras vill jag passa på att lyfta fram de som har minst makt och inflytande i samhället – de som har få eller inga möjligheter att påverka sin egen situation eller sin närmaste omgivning, och än mindre att påverka större skeenden och sätta agendor. Det handlar om grupper av människor som är helt eller delvis beroende av andras välvilja och omsorg men också om de som berövats friheten eller inte är myndiga. Sådana listor är inte alltför vanligt förekommande och därför är det dags för en uppdatering av min lista över de 30 grupper av människor i Sverige som har minst inflytande och därmed minst makt. Varsågoda!

Som vanligt inleder jag med följande brasklapp: Den här listan är inte baserad på någon vetenskaplig undersökning, utan på min subjektiva uppfattning om vilka grupper som jag tror har minst möjlighet att utöva inflytande i det svenska samhället (de minst inflytelserika står överst i listan). Listan är inte på något sätt ”sann”.
Jag är inte ute efter att stigmatisera någon grupp eller person i det svenska samhället – utan jag vill visa på att det finns stora grupper i Sverige som har mycket liten makt – och påminna om att dessa grupper inte får glömmas bort.
Min avsikt är att använda mig av grupp-beteckningar som företrädare för respektive grupp själva kan acceptera. Om jag misslyckats med detta så beror det helt och hållet på min egen okunskap – och jag kommer att göra korrigeringar om jag tycker att kritiken är relevant. 

Årets lista

Jag har inte gjort några stora ändringar jämfört med 2012 års lista. Förra årets placeringar anges inom parentes. Några formuleringar har ändrats, några grupper slagits ihop och en är ny. OBS! Notera att listan hypotetiskt kan fortsätta tills dess att vi kommit till de mäktigaste i landet. Dessa 30 poster kan alltså ses som den första delen av en lista som fortsätter upp till 100.

  1. Hjärndöda (1-3)
  2. Kliniskt döda (1-3)
  3. I koma el.dyl. tillstånd av medvetslöshet (1-3)
  4. Spädbarn (0-2 år) (4)
  5. Barn 2-8 år (5)
  6. Svårt utvecklingsstörda (6)
  7. Mycket svårt fysiskt sjuka (inlagda) (7)
  8. Mycket svårt psykiskt sjuka (omhändertagna) (8)
  9. Mycket svårt fysiskt handikappade (9)
  10. Omyndigförklarade (10)
  11. Interner (lägst i hierkarkin) (11)
  12. Kidnappade eller på annat sätt frihetsberövade (12/13)
  13. Svårt psykiskt sjuka (omhändertagna) (14)
  14. Hemlösa (med missbruksproblem) (15)
  15. Måttligt utvecklingsstörda (ny)
  16. Barn 8-12 år (16)
  17. Tvångsomhändertagna barn och ungdomar (18)
  18. Slavarbetare (17)
  19. Papperslösa (utan arbete) (20)
  20. Flyktingar i väntan på asylbeslut (19)
  21. Tungt nakotikaberoende (21)
  22. Tungt alkoholiserade (22)
  23. Svårt fysiskt sjuka (inlagda) (23)
  24. Extremt fattiga (24)
  25. Interner (flertalet) (25)
  26. Papperslösa (i arbete) (28)
  27. Ungdomar 13-17 år (26)
  28. Svårt funktionshindrade (ej inlagda) (27)
  29. Arbetslösa (utan a-kassa) (29)
  30. Kroniskt sjuka (utförsäkrade) (30)

Hur många personer omfattar listan?

Här är lite statistik som kan hjälpa till att bringa klarhet i den frågan. Jag fyller på efterhand som jag hittar fler siffror. Enligt siffrorna nedan skulle jag uppskatta antalet personer i listan till cirka 2.2 miljoner människor, eller ca 20% av befolkningen.

  • Enligt SCB är ca 1.9 miljoner svenskar under 18 år.
  • Enligt Socialstyrelsen (2012) är ca 34.000 personer hemlösa i Sverige.
  • Ca 0.5% av Sveriges befolkning (45.000 personer) har en måttlig eller grav utvecklingsstörning (lul.se). Hur många av dem som är barn och hur många som har en grav utvecklingsstörning har jag inte hittat information om.
  • Enligt CAN är antalet tunga alkoholmissbrukare i Sverige mellan 50.000 och 100.000 och antalet tunga narkomaner ca 29.000 (se också missbruksutredningen). Troligen ingår många av de hemlösa i de här grupperna.
  • Uppskattningsvis uppehåller sig mellan 10.000 och 35.000 papperslösa i landet idag enligt Vård för alla. Papperslös. Hur många av dem som är arbetslösa har jag ingen statistik på, men det torde vara merparten.
  • Enligt http://www.kriminalvarden.se/sv/Fangelse/ sitter ca 4300 personer varje dag i fängelse. Ca 10,000 är nyintagna årligen. 144 har livstidsstraff.
  • Antal arbetslösa i Sverige är enligt SCB 382,000. Ca 40% av dem (152,800 personer) får ingen ersättning alls utan är hänvisade till socialbidrag eller till att bli försörjda av sina anhöriga (källa: Arbetet). En del av dessa kan vara ungdomar 15-28 år.

Historik

Den första versionen av listan skapades 2012 som en replik till en artikel av Martin Ågaard i Aftonbladet 12/1 2012 och uppdaterades den 22/1. Den andra versionen publicerades i november 2012 när Fokus presenterade sin årliga lista över de 100 mest mäktiga i Sverige.

Om du har frågor eller synpunkter får du gärna kommentera nedan. Alla kommentarer modereras.

Boken 2013: Bilal – på slavrutten till Europa av Fabrizio Gatti

Av förra årets alla böcker jag läst och seminarier jag gått på så finns det ett möte och en berättelse om samtiden som har påverkat mig mer än andra. Den 22 november gick jag till ett seminarium med den italienske wallraffande journalisten Fabrizio Gatti m.fl. på Utrikespolitiska Institutet. Gatti gjorde något som få Européer ens skulle drömma om. Under flera månader reste han tillsammans med flyktingar på deras rutt genom Mali, Niger och öknen mot Libyen, dokumenterade deras berättelser och delade deras umbäranden. Under cover som den kurdiske flyktingen Bilal lyckades han som första journalist ta sig in i det ökända flyktingförvaret på ön Lampedusa. Under täckmantel av att vara Sydafrikansk flykting tog han arbete som papperslös daglönare på frukt- och grönsaksodlingarna i södra Italien. Detta gedigna journalistiska arbete som först gavs ut 2005 finns nu på svenska i boken Bilal – på slavrutten till Europa som Gatti var i Sverige för att presentera i november.

Boken är en nagelbitare och bladvändare vars drivmedel är en brinnande indignation över de förhållanden som råder på det Gatti kallar för ”slavrutten”, i flyktingförvaren och på plantagerna. Under fyra dagar och nätter plöjde jag mig igenom de drygt 500 sidorna och möttes av en värld av maktlöshet, krossade drömmar om ett bättre liv, svält, död, övergrepp, våld, människoförakt och cynisk business – men också förhoppningar om ett nytt, bättre liv, mod och solidaritet. Allt berättat både med nykter klarhet, målande känslosamhet, nyfikenhet och indignation.

Gatti ger mycket utrymme åt de han möter på vägen: framför allt flyktingarna själva men också smugglare, militärer, funktionärer, poliser och andra. Boken redogör visserligen detaljerat för hur flyktingtrafiken fungerar, men det är de djupgående och personliga porträtten av människorna och deras öden som står i fokus och gör den här boken så speciell.

Det tycks mig nämligen som om de berättelser och den kunskap som Gatti förmedlar ofta hamnar i skymundan i de politiska och ideologiska strider om migrationen som förts i Europa under de senaste åren, där kombattanterna tycks gräva ned sig längs givna konfliktlinjer och alltför sällan vidgar sitt perspektiv bortom Schengen-området. Vad värre är att inte en enda NGO, inte ens Internationella Röda Korset/Halvmånen finns närvarande längsmed smugglingsrutten mot Libyen enligt Gatti (rutten stängdes f.ö. av Libyen under det att reportaget gjordes). Hela den hantering och de umbäranden som flyktingtrafiken innebär hamnar därmed i medieskugga samtidigt som vi Européer tycks stå handfallna inför de humanitära utmaningar som krävs för att skapa drägligare förhållanden för de mest utsatta på samma gång som vi inte tvekar att skicka trupp dit där våra intressen (läs: naturresurser som t.ex. uran) hotas. Just på grund av detta är Bilal – på slavrutten till Europa en så viktig bok.

Efter föredraget på UI signerar Gatti mitt exemplar av Bilal. När jag lämnar salen öppnar jag för att se vad han skrivit. Budskapet är lika enkelt som slagkraftigt: ”No human being is illegal!”. Efter läsningen som stundtals får knogarna att vitna av indignation är det inte svårt att tänka att något för i helskotta måste göras åt detta slaveri, detta våld, detta utnyttjande. De italienska tomaterna smakar inte längre lika bra. Jag återvänder till dedikationen. Tänker att jag kommer att bära med mig Gattis budskap in i 2014.

Mer:

Jag passar på att slå ett slag för hemsidan http://flyktingarna.se/ där flyktingar till Sverige berättar om sin flykt.

Recensioner: SvDDN

Adlibris-9789197941396