Just out of order

Container-Terminal Bremerhaven and Autoport (2019).jpg
By Olga Ernst – Own work, CC BY-SA 4.0, Link

DN:s halvlångläsning av Jonas Fröberg om hur globaliseringens leveranskedjor slits sönder när alla stänger gränserna i coronakrisens spår är verkligen läsvärd. Den globala industrin med just-in-time som ledord hade ingen höjd för kris. Det var själva vitsen med systemen att det inte fanns någon marginal att jobba med. När leveranserna nu hotas brakar allt ihop, från Guangdong till Linköping.

Facken och de politiska proteströrelser som verkade kring millennieskiftet lyckades aldrig stoppa outsourcingen av halva industrin till låglöneländer. Sen dess har industrin fått jobba ostört i de globaliserade varukedjornas upptrampade spår (trots enstaka rop på återindustrialisering). Och nu: två månader av corona tycks ha förändrat allt. Nu verkar industriföretagen beredda att ”ta hem” sin produktion igen. När så sker markerar det slutet på en era av långtgående globalisering.

Och samtidigt så måste jag undra om de helt exceptionella åtgärder som vi ser i hela Europa i dag verkligen är befogade. Om vi får tro smittskyddsexpertisen är stängandet av gränser snarast en politisk åtgärd för att visa styrka och handlingsförmåga, men det har liten eller ingen betydelse för att bekämpa smittan. Det visas med andra ord styrka och skjuts i foten. Med samma gevär. Samtidigt.

Och det riktigt läskiga är ju hur stormen byggt upp sig en längre tid i Europa. Med EU-kris. Klimatkris. Krig. Flyktingkris. Med populism. Politisk extremism. Ekonomisk tillbakagång. En välfärd och demokrati under hårt tryck. Och nu alltså coronan som ytterligare en kris i raden.

I Sveriges radios Europapodden (avsnitt 163, inbäddad nedan) menade en av de medverkande att veckan som gick var för henne gick att jämföra med terrorattackerna den 11 september 2001. En händelse som vi instinktivt känner att den i grunden förändrar vår värld. Fast vi just nu inte vet exakt hur. Jag är beredd att hålla med.

https://www.dn.se/ekonomi/corona-sliter-sonder-varldsekonomin-framfor-vara-ogon/

Vänsterpartiet och bruksorterna

Nooshi Dadgostar, som verkar vara den mest sannolika kandidaten att bli Vänsterpartiets nya ledare har sannerligen intressanta ambitioner för politiken. Vid en pressträff i riksdagen uttryckte hon en tydlig vilja att kliva in och ta Socialdemokraternas traditionella roll i svensk politik.

Bild

Hon vill också bredda partiet, och vinna väljare inom LO-kollektivet och i ”bruksorter”. Innebär det att V kommer att börja ta en helt ny roll i svensk politik? Och vad innebär det för V internt? Det finns redan i dag uppenbarligen högst delade meningar om vilken roll partiet bör spela. Frågan är hur man ska gå tillväga rent konkret för att nå nya väljargrupper eller arbetarklassväljare utan att förlora röster i storstäderna.

Om man jämför resultatet i senaste riksdagsvalet för bergslagslänen i västsverige med Stockholms stad så har i runda slängar S 30%, SD 20% och V 7% i de förra (Bilden nedan från Riksdagsvalet för Värmlands län) medan V har 13% och SD 10% i Stockholms kommun (Dadgostars hemort).

Med tanke på hur markant konfliktlinjen mellan stad och landsbygd har blivit, så måste det vara en utmaning att nå framgång överallt.

Men missförstå mig inte, jag tycker inte det är fel på @nooshiit|s ambition. Tvärtom! Det kan innebära en kursändring för V som kan innebära ett valresultat som överraskar rejält i nästa val. Kanske är Sinn Féins chocksiffror i Irland i går något att studera närmare?

Bild
Bild

Infodump: ansvarsfull utvinning av Kobolt från Kongo

Hur ser arbetet för mer ansvarsfull koboltutvinning ut just nu, julen 2019? Och hur ser arbetet ut för Samsung, som producerar den mobiltelefon som jag just nu använder. Det här är ett levande dokument med länkar som är insamlade med start i december 2019.

The Guardian, dec 16, 2019: I saw the unbearable grief inflicted on families by cobalt mining. I pray for change, by Siddharth Kara https://www.theguardian.com/global-development/commentisfree/2019/dec/16/i-saw-the-unbearable-grief-inflicted-on-families-by-cobalt-mining-i-pray-for-change

Amnesty International kom 2016 med en omfattande rapport om hantverksutvunnen kobolt från Kongo 2016. ’Major electronics brands, including Apple, Samsung and Sony, are failing to do basic checks to ensure that cobalt mined by child laborers has not been used in their products, said Amnesty International and Afrewatch in a report published today. The report, “This is What We Die For: Human Rights Abuses in the Democratic Republic of the Congo Power the Global Trade in Cobalt”, traces the sale of cobalt, used in lithium-ion batteries, from mines where children as young as seven and adults work in perilous conditions.’

https://www.amnestyusa.org/reports/this-is-what-we-die-for-human-rights-abuses-in-the-democratic-republic-of-the-congo-power-the-global-trade-in-cobalt/

Hur ser det ut hos mobiltillverkarna? Här är Samsungs deklaration om ansvarsfulla tillgångskedjor där man bland annat ställer sig bakom OECDs arbete. https://www.samsungsdi.com/sustainable-management/sustainability/supply-chain-responsibility.html

Cobalt Institute är ett slags branschorganisation för företag och organisationer som handlar använder eller arbetar med kobolt.
https://www.cobaltinstitute.org/responsible-sourcing.html
The Cobalt Institute (CI) is a non-profit trade association composed of producers, users, recyclers, and traders of cobalt. We promote the sustainable and responsible production and use of cobalt in all its forms. Formerly known as the Cobalt Development Institute (CDI), we act as a knowledge center for governments, agencies, industry, the media and the public on all matters concerning cobalt and cobalt containing substances.

CIRAF är ett ramverk för att kunna förstå och bedöma ansvarsfullt användande av kobolt https://www.cobaltinstitute.org/ciraf.html
On 9 January 2019, the Cobalt Institute (CI) launched the Cobalt Industry Responsible Assessment Framework (CIRAF). While not a standard or certification scheme, the CIRAF is a management tool which allows participants to demonstrate that they are aligned with global good practice on responsible production and sourcing with annual public reporting being a mandatory requirement. It strengthens the ability of cobalt producers and buyers to assess, mitigate, and report on responsible production and sourcing risks in their operations and supply chain. The CIRAF also enables a more coherent and consistent approach to cobalt due diligence and reporting by the cobalt industry.

OECD 5-step framework for supply chain management

Och vad säger Northvolt om detta?

Från artikel av EURACTIF. I korthet handlar Northvolts planer om etisk utvinning av jordartsmineraler som kobolt om jag förstått det rätt att 1) handla direkt med utvinnarna och korta varukedjorna 2) hitta sätt att flytta utvinning och produktion till Europa

“We need to be very cautious about the choices we are making today,” said Emma Nehrenheim, Chief Environment Officer at Northvolt, during an EU debate about supply chain transparency in Brussels.

“Nevertheless it is incredibly important we move fast,” she told participants at the European Commission’s annual Raw Materials Week event on Wednesday (20 November).

Her comments addressed the paradox for companies with even the greenest intentions. As it stands, manufacturing clean, fossil-free technology depends on a closed-off and potentially exploitative supply chains of raw materials.

Den baltiska vägen 30 år

För 30 år sen ruskades jag om i grunden av nyheterna om den mänskliga kedja av cirka två miljoner människor genom Estland, Lettland och Litauen som genomfördes i protest mot den Sovjetiska överhögheten och för att påminna världen om 50-årsdagen av Molotov-Ribbentroppakten som. Det var som om en mental dörr öppnats för mig i ett visst avsnitt av järnridån – ett avsnitt som berörde mig och min familj i grunden. Samtidigt som det öppnade ett mentalt rum i mig som legat lite i skymundan. Det var som om framtiden tog historien i handen och sa: var inte rädd, det kommer att gå bra. Samma år besökte min far och flera av hans syskon, släktingar och vänner sina gamla hemtrakter för första gången på 45 år. Några år senare kom också jag dit för första gången. Nu är det ett annat Europa. Då kändes det helt otänkbart.

Balti kett 22.jpg

Foto By Jaan Künnap – Own work, CC BY-SA 4.0, Link

Balti kett 11.jpg

Foto By Jaan Künnap – Own work, CC BY-SA 4.0, Link

Intressant nog har demokratiaktivisterna i Hong Kong plockat upp jubileet och kommer att genomföra en egen mänsklig kedja i morgon under namnet The Hong Kong Way. Balterna satte ett exempel för mänskligheten med sin mäktiga aktion.

https://www.instagram.com/p/B1cAFUvFcFb/

Sommartema: EU, Europa, Europa #1

Jag tillhör interrail-generationen: den hord av ungdomar som i början på 80-talet reste runt Europa med för stora ryggsäckar, ett interrailkort på fickan och en minimal budget. Min första tågluff som sjuttonåring höll ett hysteriskt tempo. Så många städer och platser som möjligt skulle pressas in under den månad som kortet var giltigt: Köpenhamn, Hamburg, München, Innsbruck, Venedig, Geneve, Nice, Paris, Amsterdam, Hamburg igen och slutligen Roskildefestivalen. Själva sättet att resa på närde en föreställning om frihet och Europa blev den plats där friheten kunde förverkligas.

Möjligen är det en av anledningarna till att jag, drygt trettio år senare, har en i grunden positiv känsla för EU-projektet, trots den bristande demokratin, en flyktingpolitik som förskräcker och en isande socialkonservativ våg som drar igenom många av medlemsländerna. Kanske spelar också min bakgrund som son till en av andra världskrigets baltflyktingar in.

Jag ser utan tvekan fördelar med ett samarbetande Europa. Men hur mycket vet jag egentligen om EU? Vad har denna bläckfisk till organisation för betydelse för mig som medborgare? Hur fungerar den och vart är den på väg? För mig blev det lite tydligare under årets debatter om det så kallade copyright-direktivet. Men det var också bara ett skrapande på den hårda ytan. Det politiska maskineriet är svårt att få grepp om.

För att råda bot på min egen okunskap bygger jag nu en liten stapel av böcker att läsa över sommaren: jag har precis läst om Per Wirténs ”Är vi framme snart?” som reder ut frågan om hur ett federalt Europa skulle kunna se ut. Jag har börjat läsa om Peo Hansens och Stefan Jonssons fascinerande undersökning ”Eurafrika” som sätter strålkastarljuset på EU:s koloniala förflutna och jag har Etienne Balibars ”Vi, det Europeiska folket?” nederst i högen (påbörjad flera gånger). Det får räcka tills vidare. Ambitionen är att kunna lägga upp mina anteckningar här i bloggen under sommaren. Om inte ledigheten helt tar över vill säga. Ni lär märka vilket.

Sven

Jag tror inte att någon svensk författare drabbat mig så hårt som Sven Lindqvist. ”Utrota varenda jävel” vecklade ut kolonisalismens brutalitet framför mina fötter och visade på ett övertygande sätt hur den rasistiska ideologin växte fram i tandem och symbios med kolonialismen för att så småningom kulminera i förintelsen. Det var en minst sagt omskakande läsning. Men inte nog med det. Det sätt som du kombinerade historia, kulturkritik och reseskildring på förändrade min syn på konsten och litteraturen. Du har en speciell plats i min bokhylla, Sven. Men nu har din penna tystnat. Vila i frid.

Minnesord av Sverker Lenas i DN

Vad har babypuder med IS och Talibanerna att göra?

Använder du babypuder? Då finns risken att du stöttar islamistiska rebellgrupper i Afghanistan.

Samhället omvandlas. Under bara några decennier har världens rikare länder tagit steget mot en genomgripande digitalisering och internetifiering där elektroniska produkter spelar allt större roll för de tjänsteekonomier som växer fram. Samtidigt som vi siktar mot en grön omställning där elektroniken och inte minst transportsektorn är i stort behov av lagring av elektricitet i batterier.

Men det är en omställning som har en mörk baksida i form av en informell gruvindustri som präglas av våld, slaveri och andra brott mot mänskliga rättigheter, och föroreningar som hotar både människa och natur. En industri som producerar mineraler som letar sig in i varukedjorna på ett sätt som gör mineralernas ursprung oerhört svåra att spåra, vilket innebär att vi kan förutsätta att de flesta elektroniska apparater vi har i våra hem och använder dagligen, från diskmaskiner till barnens paddor innehåller konfliktmineraler.

Men det handlar inte bara om mineraler för elektronik. I Afghanistan strider just nu den Islamiska Staten (IS-KP) med Talibanerna om kontroll av utvinningen av talk, en mineral som används i allt från babypuder och smink till färg. Talket ”exporteras” till Pakistan och därifrån till USA, Europa och övriga världen. Inkomsternas storlek är oklara men finansierar utan tvivel rebellgruppernas krigsinsatser i Afghanistan och göder därmed en av världens mest långvariga konflikter. Använder du babypuder? Då finns risken att du är med och finansierar kriget.

Organisationen Global Witness släppte nyligen en rapport om
talkets betydelse för beväpnade grupper i Afghanistan som visar att grupper som IS-KP och Talibanerna tjänar stora summor på utvinningen. Se videon nedan och läs Global Witness rapport TALC: THE EVERYDAY MINERAL FUNDING AFGHAN INSURGENTS.

Diagram från Global Witness rapport

Taxes, taxes, taxes!

Rutger Bregman, författaren till boken Utopia för realister läste lusen av publiken i Davos när han försökte lyfta elefanten i rummet ”It feels like I’m at a firefighters conference and no one is allowed to speak about water”. Det handlar kort sagt om nödvändigheten att höja skatterna och bekämpa skatteflykten för att inte helt urholka välfärden och föra att minska den ojämlikhet som grasserar i västvärlden.

I decennier har vi fått vänja oss vid mantrat att ständiga skattesänkningar för de rikaste bidrar till att öka ekonomin (den ökända Lafferkurvan) samtidigt som välfärden urholkas i snabb takt. Men kanske har vi nu nått en vändpunkt? Jag noterar med intresse att det nu kommer fler och fler röster för att det det måste till skattehöjningar för att klara välfärden och minska ojämlikheten. Läs till exempel med fördel Arena Idés nyutkomna rapport Välfärdens framtid: Demografi, individuell välfärdskonsumtion och skatter i Sverige 2018 till 2040 som skrivits av Lars Fredrik Andersson, docent i ekonomisk historia vid Umeå universitet.

I rapporten konstateras, skriver Arena Idé på sin hemsida, ”att för att enbart för upprätthålla dagens vård, skola och omsorg krävs skattehöjningar på knappt 90 miljarder fram till 2040. Ska vård, skola och omsorg återställas till kvalitetsnivån före 90-talskrisen krävs ytterligare 50 miljarder. Å andra sidan, om dagens skattenivå bibehålls kommer det saknas ytterligare 135 000 medarbetare i välfärden 2040. Det är ett vägval och politiken måste våga vara ärliga med vilken väg man vill gå.”

Vi har försökt närma oss den här gruppen

”Vi har försökt närma oss den här gruppen” sa SvT-reportern från Huskvarna i morse på frågan från studion om vad de hemlösa tiggarna kände efter mordet på Gica, eller Gheorge Hortolomei-Lupu som var hans riktiga namn. Ingen ur ”gruppen”, eller några talespersoner för den, eller hjälporganisationer förekom i reportaget. Istället random Huskvarnabor som mest tycktes förfäras över förövarnas unga ålder. Gica nämndes inte vid namn. ”Vi har försökt närma oss den här gruppen”. Den meningen hänger kvar i luften som ett sår.

⊕ Isobel Hadley-Kamptz sätter i DT med knivskarp precision ord på det jag tänker och känner: ”Någonstans i vårt tilltagande klimat av förakt för svaghet och annorlundaskap har just dessa barn, om polisens misstankar stämmer, fått uppfattningen att hemlösa helt saknar människovärde. Man kan misshandla och förnedra dem för att det är kul. Sedan kan man skryta om det på internet.”

Därför blir rösten rosa

Osäkert ursprung. PR-bild från Fi inför valet 2006?

Inför valet 2006 dök plötsligt en rosa kub upp utanför kulturhuset på Sergels torg i stockholm. Ett slags valstuga. Det handlade om ett nytt politiskt parti. Ett feministiskt. Det väckte min nyfikenhet. Nu, tolv år senare, efter en del vånda, men ändå fast besluten att börja engagera mig partipolitiskt, så har jag blivit medlem i Feministiskt initiativ. Det känns faktiskt väldigt, väldigt bra. Inte bara har Fi den coolaste och mest poetiska valfilmen. Partiet har en valplattform som tilltalar mig mycket och en intressant ideologisk grund som pekar ut en ny riktning i politiken.

Det har varit ett vingligt sökande efter ett politiskt parti som kan passa mig. Jag har sneglat både åt röda och gröna alternativ. Men det här är några av anledningarna till att min röst blir rosa den 9 september.

Fi är det enda partiet med en antimilitaristisk linje, som har fred, nedrustning och mänsklig säkerhet högt upp i partiprogrammet. När jag framhåller det argumentet händer det att folk ser en smula förbryllade ut. Bör detta verkligen vara en prioriterad fråga? Med tanke på hur läget ser ut i världen och hur nära vi varit kärnvapenkrig råder det för min del inget tvivel om den saken.

Begreppet mänsklig säkerhet är intressant i sig. Robert Egnell förklarar: Mänsklig säkerhet är i dess enklaste form ett begrepp som flyttar fokus från staten som säkerhetssubjekt till individen och olika grupper i samhället. Det är ett i grunden normativt argument som fångar upp dessa problem genom att argumentera att säkerhet är till för individen, och statens eller samhällets säkerhet är endast instrument för att uppnå detta. Närmar man sig säkerhetsbegreppet från detta perspektiv så innebär det ofta också en breddning av vad som kan anses tillhöra säkerhetsutmaningar.1

Feministiskt initiativ använder just denna bredare definition för att flytta fokus från militarism till ett annat säkerhetspolitiskt paradigm: Feministiskt initiativs säkerhetspolitik strävar efter att alla människor ska kunna utöva ett aktivt medborgarskap i samhällen med transparenta politiska processer och en representativ politisk församling på alla nivåer.2

Mänskliga rättigheter har en prioriterad position i det rosa ideologibygget. Ok, säger du kanske, men inga partier är väl emot mänskliga rättigheter? Det är säkert så, men i Fi:s program har frågan en framskjuten position. Liberaler tenderar att förespråka individens frihet. Vänstern fokuserar på klassperspektivet. Fi ser, i mina ögon, mänskliga rättigheter som en överordnad fråga. Med ett intersektionellt perspektiv på makt når Fi längre när det gäller frågor som rör fördelning av makt och resurser.

Som följer av ovanstående går inte Fi riktigt att passa in på den traditionella vänster-högerskalan. Trots detta tillhör Fi utan tvivel vänsterblocket i svensk politik och med partiet i riksdagen får vänstern en större vikt. En bra anledning att, om inte annat, taktikrösta. Samtidigt är Fi redan med och påverkar politiken i 13 kommuner och tillhör den styrande koalitionen i Stockholms stad. Fi:s politik får redan nu genomslag. Det är viktigt att komma ihåg.

Men framför allt är Fi ett framtidsparti. Om väljarna i åldern 18-29 fick bestämma skulle Fi få 18 mandat i Riksdagen 3. Det är med andra ord en tidsfråga tills Fi kommer över 4%-spärren. Jag tänker göra det jag kan för att se till att det blir nu.

Plakat från Fi-tåget 1 maj 2015. Foto: Jon Brunberg