Sommartema: EU, Europa, Europa #1

Jag tillhör interrail-generationen: den hord av ungdomar som i början på 80-talet reste runt Europa med för stora ryggsäckar, ett interrailkort på fickan och en minimal budget. Min första tågluff som sjuttonåring höll ett hysteriskt tempo. Så många städer och platser som möjligt skulle pressas in under den månad som kortet var giltigt: Köpenhamn, Hamburg, München, Innsbruck, Venedig, Geneve, Nice, Paris, Amsterdam, Hamburg igen och slutligen Roskildefestivalen. Själva sättet att resa på närde en föreställning om frihet och Europa blev den plats där friheten kunde förverkligas.

Möjligen är det en av anledningarna till att jag, drygt trettio år senare, har en i grunden positiv känsla för EU-projektet, trots den bristande demokratin, en flyktingpolitik som förskräcker och en isande socialkonservativ våg som drar igenom många av medlemsländerna. Kanske spelar också min bakgrund som son till en av andra världskrigets baltflyktingar in.

Jag ser utan tvekan fördelar med ett samarbetande Europa. Men hur mycket vet jag egentligen om EU? Vad har denna bläckfisk till organisation för betydelse för mig som medborgare? Hur fungerar den och vart är den på väg? För mig blev det lite tydligare under årets debatter om det så kallade copyright-direktivet. Men det var också bara ett skrapande på den hårda ytan. Det politiska maskineriet är svårt att få grepp om.

För att råda bot på min egen okunskap bygger jag nu en liten stapel av böcker att läsa över sommaren: jag har precis läst om Per Wirténs ”Är vi framme snart?” som reder ut frågan om hur ett federalt Europa skulle kunna se ut. Jag har börjat läsa om Peo Hansens och Stefan Jonssons fascinerande undersökning ”Eurafrika” som sätter strålkastarljuset på EU:s koloniala förflutna och jag har Etienne Balibars ”Vi, det Europeiska folket?” nederst i högen (påbörjad flera gånger). Det får räcka tills vidare. Ambitionen är att kunna lägga upp mina anteckningar här i bloggen under sommaren. Om inte ledigheten helt tar över vill säga. Ni lär märka vilket.

Sven

Jag tror inte att någon svensk författare drabbat mig så hårt som Sven Lindqvist. ”Utrota varenda jävel” vecklade ut kolonisalismens brutalitet framför mina fötter och visade på ett övertygande sätt hur den rasistiska ideologin växte fram i tandem och symbios med kolonialismen för att så småningom kulminera i förintelsen. Det var en minst sagt omskakande läsning. Men inte nog med det. Det sätt som du kombinerade historia, kulturkritik och reseskildring på förändrade min syn på konsten och litteraturen. Du har en speciell plats i min bokhylla, Sven. Men nu har din penna tystnat. Vila i frid.

Minnesord av Sverker Lenas i DN

Vad har babypuder med IS och Talibanerna att göra?

Använder du babypuder? Då finns risken att du stöttar islamistiska rebellgrupper i Afghanistan.

Samhället omvandlas. Under bara några decennier har världens rikare länder tagit steget mot en genomgripande digitalisering och internetifiering där elektroniska produkter spelar allt större roll för de tjänsteekonomier som växer fram. Samtidigt som vi siktar mot en grön omställning där elektroniken och inte minst transportsektorn är i stort behov av lagring av elektricitet i batterier.

Men det är en omställning som har en mörk baksida i form av en informell gruvindustri som präglas av våld, slaveri och andra brott mot mänskliga rättigheter, och föroreningar som hotar både människa och natur. En industri som producerar mineraler som letar sig in i varukedjorna på ett sätt som gör mineralernas ursprung oerhört svåra att spåra, vilket innebär att vi kan förutsätta att de flesta elektroniska apparater vi har i våra hem och använder dagligen, från diskmaskiner till barnens paddor innehåller konfliktmineraler.

Men det handlar inte bara om mineraler för elektronik. I Afghanistan strider just nu den Islamiska Staten (IS-KP) med Talibanerna om kontroll av utvinningen av talk, en mineral som används i allt från babypuder och smink till färg. Talket ”exporteras” till Pakistan och därifrån till USA, Europa och övriga världen. Inkomsternas storlek är oklara men finansierar utan tvivel rebellgruppernas krigsinsatser i Afghanistan och göder därmed en av världens mest långvariga konflikter. Använder du babypuder? Då finns risken att du är med och finansierar kriget.

Organisationen Global Witness släppte nyligen en rapport om
talkets betydelse för beväpnade grupper i Afghanistan som visar att grupper som IS-KP och Talibanerna tjänar stora summor på utvinningen. Se videon nedan och läs Global Witness rapport TALC: THE EVERYDAY MINERAL FUNDING AFGHAN INSURGENTS.

Diagram från Global Witness rapport

Taxes, taxes, taxes!

Rutger Bregman, författaren till boken Utopia för realister läste lusen av publiken i Davos när han försökte lyfta elefanten i rummet ”It feels like I’m at a firefighters conference and no one is allowed to speak about water”. Det handlar kort sagt om nödvändigheten att höja skatterna och bekämpa skatteflykten för att inte helt urholka välfärden och föra att minska den ojämlikhet som grasserar i västvärlden.

I decennier har vi fått vänja oss vid mantrat att ständiga skattesänkningar för de rikaste bidrar till att öka ekonomin (den ökända Lafferkurvan) samtidigt som välfärden urholkas i snabb takt. Men kanske har vi nu nått en vändpunkt? Jag noterar med intresse att det nu kommer fler och fler röster för att det det måste till skattehöjningar för att klara välfärden och minska ojämlikheten. Läs till exempel med fördel Arena Idés nyutkomna rapport Välfärdens framtid: Demografi, individuell välfärdskonsumtion och skatter i Sverige 2018 till 2040 som skrivits av Lars Fredrik Andersson, docent i ekonomisk historia vid Umeå universitet.

I rapporten konstateras, skriver Arena Idé på sin hemsida, ”att för att enbart för upprätthålla dagens vård, skola och omsorg krävs skattehöjningar på knappt 90 miljarder fram till 2040. Ska vård, skola och omsorg återställas till kvalitetsnivån före 90-talskrisen krävs ytterligare 50 miljarder. Å andra sidan, om dagens skattenivå bibehålls kommer det saknas ytterligare 135 000 medarbetare i välfärden 2040. Det är ett vägval och politiken måste våga vara ärliga med vilken väg man vill gå.”

Vi har försökt närma oss den här gruppen

”Vi har försökt närma oss den här gruppen” sa SvT-reportern från Huskvarna i morse på frågan från studion om vad de hemlösa tiggarna kände efter mordet på Gica, eller Gheorge Hortolomei-Lupu som var hans riktiga namn. Ingen ur ”gruppen”, eller några talespersoner för den, eller hjälporganisationer förekom i reportaget. Istället random Huskvarnabor som mest tycktes förfäras över förövarnas unga ålder. Gica nämndes inte vid namn. ”Vi har försökt närma oss den här gruppen”. Den meningen hänger kvar i luften som ett sår.

⊕ Isobel Hadley-Kamptz sätter i DT med knivskarp precision ord på det jag tänker och känner: ”Någonstans i vårt tilltagande klimat av förakt för svaghet och annorlundaskap har just dessa barn, om polisens misstankar stämmer, fått uppfattningen att hemlösa helt saknar människovärde. Man kan misshandla och förnedra dem för att det är kul. Sedan kan man skryta om det på internet.”

Därför blir rösten rosa

Osäkert ursprung. PR-bild från Fi inför valet 2006?

Inför valet 2006 dök plötsligt en rosa kub upp utanför kulturhuset på Sergels torg i stockholm. Ett slags valstuga. Det handlade om ett nytt politiskt parti. Ett feministiskt. Det väckte min nyfikenhet. Nu, tolv år senare, efter en del vånda, men ändå fast besluten att börja engagera mig partipolitiskt, så har jag blivit medlem i Feministiskt initiativ. Det känns faktiskt väldigt, väldigt bra. Inte bara har Fi den coolaste och mest poetiska valfilmen. Partiet har en valplattform som tilltalar mig mycket och en intressant ideologisk grund som pekar ut en ny riktning i politiken.

Det har varit ett vingligt sökande efter ett politiskt parti som kan passa mig. Jag har sneglat både åt röda och gröna alternativ. Men det här är några av anledningarna till att min röst blir rosa den 9 september.

Fi är det enda partiet med en antimilitaristisk linje, som har fred, nedrustning och mänsklig säkerhet högt upp i partiprogrammet. När jag framhåller det argumentet händer det att folk ser en smula förbryllade ut. Bör detta verkligen vara en prioriterad fråga? Med tanke på hur läget ser ut i världen och hur nära vi varit kärnvapenkrig råder det för min del inget tvivel om den saken.

Begreppet mänsklig säkerhet är intressant i sig. Robert Egnell förklarar: Mänsklig säkerhet är i dess enklaste form ett begrepp som flyttar fokus från staten som säkerhetssubjekt till individen och olika grupper i samhället. Det är ett i grunden normativt argument som fångar upp dessa problem genom att argumentera att säkerhet är till för individen, och statens eller samhällets säkerhet är endast instrument för att uppnå detta. Närmar man sig säkerhetsbegreppet från detta perspektiv så innebär det ofta också en breddning av vad som kan anses tillhöra säkerhetsutmaningar.1

Feministiskt initiativ använder just denna bredare definition för att flytta fokus från militarism till ett annat säkerhetspolitiskt paradigm: Feministiskt initiativs säkerhetspolitik strävar efter att alla människor ska kunna utöva ett aktivt medborgarskap i samhällen med transparenta politiska processer och en representativ politisk församling på alla nivåer.2

Mänskliga rättigheter har en prioriterad position i det rosa ideologibygget. Ok, säger du kanske, men inga partier är väl emot mänskliga rättigheter? Det är säkert så, men i Fi:s program har frågan en framskjuten position. Liberaler tenderar att förespråka individens frihet. Vänstern fokuserar på klassperspektivet. Fi ser, i mina ögon, mänskliga rättigheter som en överordnad fråga. Med ett intersektionellt perspektiv på makt når Fi längre när det gäller frågor som rör fördelning av makt och resurser.

Som följer av ovanstående går inte Fi riktigt att passa in på den traditionella vänster-högerskalan. Trots detta tillhör Fi utan tvivel vänsterblocket i svensk politik och med partiet i riksdagen får vänstern en större vikt. En bra anledning att, om inte annat, taktikrösta. Samtidigt är Fi redan med och påverkar politiken i 13 kommuner och tillhör den styrande koalitionen i Stockholms stad. Fi:s politik får redan nu genomslag. Det är viktigt att komma ihåg.

Men framför allt är Fi ett framtidsparti. Om väljarna i åldern 18-29 fick bestämma skulle Fi få 18 mandat i Riksdagen 3. Det är med andra ord en tidsfråga tills Fi kommer över 4%-spärren. Jag tänker göra det jag kan för att se till att det blir nu.

Plakat från Fi-tåget 1 maj 2015. Foto: Jon Brunberg

Att dela på resurserna: brandbekämpningsplanen

European Emergency Response Capacity | DG ECHO Daily Map| 28/11/2017
Voluntary pool – Offered capacities. Copyright, European Union, 2017. Map created by ERCC Analytical Team. Sources: ECHO, ESRI, OCHA

 

Samtidigt som hundratals människor jobbar för att stoppa skogsbränderna som rasar i Sverige denna heta sommar så har en högljudd, märklig och bitvis rätt absurd debatt utbrutit i Sverige om varför vi inte har egna brandbekämpningsplan. En debatt som förstärkts av att regeringen och oppositionen kastat anklagelser mot varandra i frågan. Och där uppgifter förekommit att Italien, alltså den italienska staten, valt att bistå Sverige genom att låna ut två plan till oss.

Arvid Åhlund var den ende journalist i mitt flöde som till en början tycktes vilja kasta ljus över detta i en artikel i Dagens Industri den 18/7:

Följer man medierapporteringen kan man lätt få intrycket att flygplanen som just nu vattenbombar bränder i Ljusdal och Lillhärdal har lånats ut av generösa italienare. Det stämmer inte – de är en del av EU:s Emergency Response Coordination Centre (ERCC), unionens gemensamt finansierade civilskyddsmekanism.

Brandbekämpningsflygen må stå på italiensk mark, men de hör lika mycket hemma i svenskt luftrum. Det kallas för resurssamordning och bygger på samma logik som en bilpool eller ett försäkringsbolag.

Därifrån tog det några klick och googlingar att komma fram till webbplatsen för EU:s civilförsvar och krisberedskap som bistår med de Italienska planen mm.

The Emergency Response Coordination Centre (ERCC), operating within the European Commission’s Civil Protection and Humanitarian Aid Operations department, was set up to support a coordinated and quicker response to disasters both inside and outside Europe using resources from the countries participating in the EU Civil Protection Mechanism.

Saken är alltså den att vi delar resurser för krishantering med varandra inom EU. Som Åhlund skriver: ”Viss beredskap samordnas helt enkelt mer effektivt på EU-nivå, på samma sätt som andra saker ofta koordineras mer effektivt på nationell än regional eller kommunal nivå. Ingen anser till exempel att Härjedalens eller Ljusdals kommuner bör äga egna brandbekämpningsflyg.”

Det som förvånar och oroar mig är att både berörda politiker och oppositionen (i alla fall hittills) glömt att nämna EU-samarbetet i det ordkrig som utbrutit mellan S och M om vems fel det är att inte Sverige har egna vattenbombningsplan. Det förvånar mig eftersom båda partierna är hyfsat EU-vänliga. Här fanns väl ett utmärkt tillfälle att både förklara pedagogiskt hur EU:s krisberedskap fungerar och att lyfta fram de goda sidorna med EU-samarbetet? I stället valde de att peka finger mot varandra. Det oroar mig eftersom oviljan att förklara hur samarbetet fungerar i praktiken bara spelar korten i händerna på rena isolationister som har fullständigt orealistiska förväntningar på vad vi som ett litet land kan åstadkomma på egen hand. Att rikstäckande medier spelat med i denna fars gör inte saken bättre (istället har t ex Krissamverkan i Kalmar gjort utmärkta insatser för att förklara hur det hänger ihop). En obegriplig och oansvarig hållning av alla inblandade om ni frågar mig.

MER LÄSNING:
Myndigheten för Samhällsskydd och beredskap, MSB, meddelade den 16/7 att de begärt stöd från ERCC och att stödet skulle vara på plats i form av två plan den 18/7.

De mäktiga stegen

Det som hände i går på gränsen mellan Nord- och Sydkorea förefaller i dag som något oerhört för ett barn av kalla kriget som mig. Scenerna från den avmilitariserade zonen på gränsen mellan Nord- och Sydkorea när Kim Jong Un möter Moon Jae In måste betecknas som klassiska! Kanske, och förhoppningsvis, håller vi nu på och lägger det sista av det första kalla krigets konflikter på att till handlingarna.

I skenet från gårdagens ljud slog det mig att Kim Jong Un under hela denna tid sedan han ärvde makten från sin far kan ha spelat ett högt men smart geopolitiskt spel. Hans offensiva kärnvapenpolitik tycks nu som ett strategiskt drag för att visa styrka inför en kommande fredsförhandling samtidigt som satsningen kunnat tillfredsställa hans militärer och administration. För det är omöjligt att tänka sig att Kim Jong Un kunnat genomföra denna charmoffensiv utan ett brett stöd hos sitt militära ledarskap.

Det är naturligtvis inte så enkelt. Storpolitiska skeenden fungerar inte på det sättet. Beslut tas, genomförs och omvärderas utifrån den rådande situationen, och en aktör har sällan möjligheten att ensam sätta agendan. Men det sätt som Kim Jong Un plötsligt vänt på sina klackar och genomförde det välregisserade mötet med Moon Jae In med uppenbar glädje kan inte tolkas på annat sätt att detta är ett skeende som Kim arbetat på länge, och med entusiasm.

 

En kväll om vänstern och antisemitismen

Panelen fr v: Olof Bortz, Jackie Haikui Mhitaryan och Rasmus Fleischer samt moderatorn vars namn jag tyvärr inte minns.

Förintelsens minnesdag den 27 januari har precis passerat. Det är 73 år sedan andra världskriget tog slut och förintelselägren befriades. Allt färre vittnen finns kvar hos oss och det känns ibland som om vi befinner oss vid en brytpunkt där hågkomstens hjul passerar en kritisk punkt. Antisemitismen är återigen i samhällsdebattens mitt.

Det är klart att jag sett antisemitismen tidigare: på nätet, i debatten. Men nu känns det som om den eskalerar. Synagogor utsätts för attentat och judar i Sverige attackeras. Europeiska ledare bygger politik på antisemitistiska myter. Jag måste ibland nypa mig i armen. Detta kan inte vara möjligt i det Europa jag vuxit upp i! Men det är inte bara möjligt. Det är en realitet som kräver omvärdering, prioritering och handlingskraft.

Kanske var det just på grund förhoppningen om en omvärdering som jag kvällen innan minnesdagen gick till Teater Tribunalen för att lyssna på ett samtal om vänstern och antisemitismen som arrangerades av Centrum för Marxistiska samhällstudier.

Jag borde ha tagit med anteckningsblocket, för mycket som sades var värt att lägga på minnet, men kortfattat kan noteras att deltagarna Rasmus Fleischer, Olof Bortz och Jackie Haikui Mhitaryan lyckades leverera en ganska bred bild av hur antisemitismen visar sig inom vänstern i dag: dels i form av ett ideologiskt paket som förenar antisemitisk mytbildning med antikapitalism, dels manifesterad specifikt i samband med konflikten mellan Israeler och Palestinier men också i form av en diskriminering mot eller förminskning av judar som är aktiva inom vänsterrörelser.

I samtalet representerades den sista positionen av aktivisten Jackie Haikui Mhitaryan som vittnade om svårigheterna att verka inom vänsterrörelser som judinna och de härskartekniker, mikroaggressioner och diskrimineringstendenser hon mött som aktivist och hon fick medhåll från flera i publiken. När hon påpekade att judiska företrädare säkert valt att inte komma till samtalet eftersom det hölls en fredagkväll under shabbaten drog hon ned applåder. Hon kunde knappast illustrerat sin poäng bättre.

Rasmus Fleischer lyfte i sin tur frågan om antisemitismen inom vänstern som ett ideologiskt tankegods som inte nödvändigtvis handlar om diskriminering av individer och som måste kunna analyseras kritiskt som en separat företeelse. Fleischer frågade också ”vilken vänster” som avsågs och poängterade, något ”whataboutiskt”, att frågan också rör den politiska mitten.

Föreställningen om att vänsterrörelser i Sverige lyckat bra med att upprätthålla en rågång mellan till exempel antisemitism och Israelkritik fick mothugg av en österrikare i publiken som menade att vänsterrörelser i länder som Tyskland och Österrike är mycket mer medvetena om antisemitismen på grund av det historiska bagaget.

Panelen lyckades länge undvika att gräva ned sig i det politiska minfält som utgörs av Israel-Palestina-konflikten men även den frågan hamnade på bordet i en hetlevrad ordväxling under samtalets allra sista minuter.

CMS har all heder av att lyfta frågan och att ge den utrymme. Under den tid som jag var aktiv som vänsterbloggare möttes jag alltför ofta av helt oacceptabla antisemitiska uttryck och jag hoppas att samtal som dessa kan bidra till en förändring. För att citera Jackie Haikui Mhitaryan: ”Vänstern måste vara bättre än så”.

 

MER PÅ TEMAT ANTISEMITISM
SR P1: Filosofiska rummet reder ut begreppet antisemitism och Konflikt granskar myten om Gorge Soros och dess antisemitiska dimensioner med särskilt fokus på Ungern.

DISCLAIMER
Jag är varken av judisk härkomst eller aktiv inom den politiska vänstern och representerar sålunda inte någon av grupperna.

Johan Galtungs ”Transcend & Transform”

TandT cover 1000 copyUnder sommaren har jag umgåtts med och grävt djupare i Johan Galtungs bok ”Transcend & Transform – an introduction to conflict work”. För er som inte känner Galtung så är det knappast en överdrift att påstå att han en gigant inom den akademiska disciplin som kallas för ”freds- och konfliktstudier” men han är också en erfaren fredsarbetare, rådgivare och förhandlare.

Transcend & Transform fokuserar på praktiskt konfliktarbete. Den innehåller beskrivningar av 40 konfliktsituationer och förslag på angreppssätt för finna hållbara och långsiktiga lösningar på dem. Boken inleds på mikronivå med några tämligen vardagliga mellan-mänskliga scenarier, fortsätter med konflikter inom samhällen och mellan stater, för att till sist landa i globala megakonflikter mellan ideologier och system. Trots att skillnaden när det gäller skala och konsekvenser är dramatiskt mellan de olika nivåerna så utgår i princip alla exemplen från en enkel teoretisk modell: ett koordinatsystem som definierar fem möjliga utfall, eller positioner, i en situation där man kan identifiera två målbilder som står i strid med varandra. För att kunna hänga med i bokens alla svängar tills dess att koordinatsystemets olika positioner satt sig i bakhuvudet rekommenderas en fusklapp som den nedan.

galtung cheatsheet-crop copy

I boken återkommer samma metod för att närma sig konflikterna i exemplen:

Först definieras de extrema positionerna (1) och (2) som innebär att två mål (eller utfall) helt utesluter varandra. Till exempel: A får allt och B ingenting (2) eller tvärtom (1). Den ene vinner och den andre förlorar. Men konflikten är inte löst och riskerar snarare att fördjupas och förvärras.

Sedan analyseras de andra positionerna. I position (3) drar sig båda parter tillbaka från samtalet. En eventuell lösning skjuts på framtiden. Inget har egentligen åstadkommits. Position (4) innebär en kompromiss där varje part får hälften av det man önskat. Ingen är egentligen helt nöjd och konflikten kvarstår i grunden.

Position (5) är Galtungs triumfkort: ett utfall som ger båda parter det de vill ha, vilket enligt honom är den bästa möjligheten att säkra en varaktig fred. För att nå dit behöver man överskrida konflikten (transcendens) och för att uppnå det måste konflikten troligen transformeras. Att transformera och överskrida konflikter är att skapa en ny verklighet, nya förutsättningar, och då behövs kreativitet. Men inte för mycket kreativitet!

Författaren är realist (om än en utopistisk sådan). Han påstår inte att modellen är en trollformel, tvärtom: han är tydlig med att koordinatsystemet inte kan appliceras på komplicerade konflikter, och att transcendens och transformation kräver både tid, envishet, vilja och öppenhet. Det finns situationer där en kompromiss eller tillbakadragande är det enda alternativet. Det finns ”djupa” strukturer, beteenden och kulturer som kan ställa upp otaliga hinder. Och inte minst: för att en konfliktarbetare skall kunna nå framgång krävs både erfarenhet, engagemang och sociala färdigheter. Koordinatsystemet är ett hjälpmedel, inte ett botemedel.

Boken utmanar föreställningen om att en fredsprocess i första hand handlar om en förhandling vars mål är en kompromiss. För Galtung är en kompromiss bara det näst bästa alternativet och ett halvfärdigt arbete! Den transcendenta positionen, menar han, kräver dialog snarare än förhandling. Dialogen utformas så att nya frågor uppstår och nya målsättningar framträder så att konflikten kan transformeras. Med hjälp av kreativitet, erfarenhet, sociala färdigheter och kunskap (inte minst om konfliktens och aktörernas ”djupa” struktur, beteende och kultur) kan dialogen hjälpa konfliktarbetaren att hitta förslag till nya, men ändå rimliga målsättningar och lösningar som kan bidra till fred, även på lång sikt.

Transcend & Transform är rik på aha-upplevelser. Inte minst när polletten dunsar dånande ned i backen vad gäller den ”femte dimensionen”. Fler än aspirerande ”konfliktarbetare” borde kunna läsa den. Exemplen spänner över en lång rad områden varav de flesta inte alls handlar om väpnade konflikter: även arbetsmarknad, otrohet, globalisering, val av flygplansstolar och försvarsalternativ m.m. avhandlas. Visst finns det saker att kritisera: här och där skymtar en mossig kvinnosyn fram; författaren slår ibland knut på sig själv i sina försök att vara lättläst; exemplen är lite väl många. De som hyllar kampen, starka män, hårda tag eller krig lär finna boken svårsmält. De som gillar liberala vänsterpositioner, feministisk utrikespolitik och fred med fredliga medel (titeln på en annan Galtung-bok) lär inte bli besvikna. Att Galtungs rykte fick sig en knäck 2012 tar visserligen en del glans av hans gloria, men sätter inga större käppar i hjulet för läsningen.

*

Om boken och mer läsning
Johan Galtung, Transcend and Transform, Puto Press 2004. Boken på adlibris
Transcend.org – institut skapat av Galtung