Sven

Jag tror inte att någon svensk författare drabbat mig så hårt som Sven Lindqvist. ”Utrota varenda jävel” vecklade ut kolonisalismens brutalitet framför mina fötter och visade på ett övertygande sätt hur den rasistiska ideologin växte fram i tandem och symbios med kolonialismen för att så småningom kulminera i förintelsen. Det var en minst sagt omskakande läsning. Men inte nog med det. Det sätt som du kombinerade historia, kulturkritik och reseskildring på förändrade min syn på konsten och litteraturen. Du har en speciell plats i min bokhylla, Sven. Men nu har din penna tystnat. Vila i frid.

Minnesord av Sverker Lenas i DN

Vad har babypuder med IS och Talibanerna att göra?

Använder du babypuder? Då finns risken att du stöttar islamistiska rebellgrupper i Afghanistan.

Samhället omvandlas. Under bara några decennier har världens rikare länder tagit steget mot en genomgripande digitalisering och internetifiering där elektroniska produkter spelar allt större roll för de tjänsteekonomier som växer fram. Samtidigt som vi siktar mot en grön omställning där elektroniken och inte minst transportsektorn är i stort behov av lagring av elektricitet i batterier.

Men det är en omställning som har en mörk baksida i form av en informell gruvindustri som präglas av våld, slaveri och andra brott mot mänskliga rättigheter, och föroreningar som hotar både människa och natur. En industri som producerar mineraler som letar sig in i varukedjorna på ett sätt som gör mineralernas ursprung oerhört svåra att spåra, vilket innebär att vi kan förutsätta att de flesta elektroniska apparater vi har i våra hem och använder dagligen, från diskmaskiner till barnens paddor innehåller konfliktmineraler.

Men det handlar inte bara om mineraler för elektronik. I Afghanistan strider just nu den Islamiska Staten (IS-KP) med Talibanerna om kontroll av utvinningen av talk, en mineral som används i allt från babypuder och smink till färg. Talket ”exporteras” till Pakistan och därifrån till USA, Europa och övriga världen. Inkomsternas storlek är oklara men finansierar utan tvivel rebellgruppernas krigsinsatser i Afghanistan och göder därmed en av världens mest långvariga konflikter. Använder du babypuder? Då finns risken att du är med och finansierar kriget.

Organisationen Global Witness släppte nyligen en rapport om
talkets betydelse för beväpnade grupper i Afghanistan som visar att grupper som IS-KP och Talibanerna tjänar stora summor på utvinningen. Se videon nedan och läs Global Witness rapport TALC: THE EVERYDAY MINERAL FUNDING AFGHAN INSURGENTS.

Diagram från Global Witness rapport

Kampen för DSM-direktivet är en facklig kamp

Jag vet att en del av mina kollegor inte håller med men jag vill hävda att kampen för DSM-direktivet är en facklig kamp för att konstnärer och andra kulturskapare skall få rätt att teckna avtal som ger oss skäliga ersättningar för att andra använder våra bilder, filmer, vår musik och våra texter. Även på nätet.

Det här är en kamp som har pågått länge och varit svår och krånglig: en Davids kamp mot en muskulös techindustri som har försökt att bulldoza motståndet i stället för att komma till förhandlingsbordet. Resultatet är på väg att bli ett slags Uber-ekonomi för kulturella produkter.

I den här fackliga kampen har kulturskaparnas organisationer för en gångs skull en stark allierad bestående av en majoritet av EU-parlamentarikerna. Därför har DSM-direktivet kunnat röstas igenom.

Men det finns en rad paradoxer som förbryllar mig när det kommer till politikernas ställningstaganden: som att liberaler och moderater i EU som vanligen skulle gå till kamp för äganderätten och svenskt näringsliv väljer att inte skydda kultursektorn. Men jag är mest besviken på de partier som jag står närmast. Som att Vänsterpartiet ignorerade kultursektorns kamp för skäliga ersättningar och valde att rösta emot direktivet i EU-parlamentet, liksom mitt eget parti Feministiskt initiativ och inte minst Miljöpartiet de gröna som brukar säga sig stå upp för konstnärernas villkor. Det finns möjlighet att göra rätt när riksdagen skall fatta beslut om att ställa sig bakom frågan. Jag hoppas ni tar den!

Om nödvändigheten i att köpa musik

Jag har köpt musik. Det känns faktiskt remarkabelt. För när hände det senast? Det måste ha varit när CD fortfarande dominerade musikförsäljningen. Innan internetifieringen av musikindustrin. Jag var allvarligt talat ingen musiknörd av rang innan innehållstjänsterna för musik började slå igenom. Jag hängde aldrig på MySpace. Missade Napster. Hängde inte på iTunes-vågen. Faktum var att jag tappade intresset för att leta upp ny musik under många år. Det ändrades i och med att Spotify slog igenom. Nya band med namn som Liars, Deerhoof, Buke and Gase, Thao and the Get Down Stay Down, School of Seven Bells katapulterade in sig i mitt liv, ofta genom vänners spotifylistor. Det var fantastiskt. Men också problematiskt.

Jag har länge varit medveten om debatten kring de låga ersättningar som strömningstjänsterna betalar till artister, men det var nog först när frågan om EU:s förslag till moderniserad upphovsrätt, det s.k. DSM-direktivet började debatteras under början av 2018 som jag började titta närmre på saken. Det var i sanning en deprimerande läsning. 2018 betalade Spotify 0,0031 USD i royalty per lyssning till upphovsrättsinnehavarna 1, vilket motsvarar ungefär tre öre. Det krävs alltså 1000 lyssningar av ett spår för att en artist skall tjäna ihop till en kopp kaffe (vilket snarare lär bli en halv kopp när distributörer och skivbolag tagit sitt). Det säger sig själv att det inte är socialt hållbart för de flesta artister. Läs gärna David C Lowery rungande dräpa mot Spotify i nedanstående Twittertråd för att förstå problemens omfattning.

Problemen för oss konstnärer i internet-eran handlar om så mycket mer än streamingtjänsternas låga ersättningsnivåer. Det handlar också om krav på kulturens digitalisering och tillgängliggörande via internet från det offentliga och dåliga skydd från rovdrift av kulturella produkter, men också om en kultur där konst på internet ses som något som vem som helst när som helst har rätt att få utan kostnad.

Vad kan vi då göra för att få ett mer socialt hållbart kulturliv på nätet som inte bara fungerar rent ekonomiskt för de allra största konstnärerna, artisterna och hitsen? Här är några spontana förslag:

  • Skapa och uppmuntra till en kultur på nätet som uppmuntrar till att betala för konst. Som gör det coolt att stötta artister och konstnärer genom att betala för musikspår och multiplar. Kasta ut ditt Spotify-abbonemang och börja köp musik på Bandcamp eller liknande tjänster.
  • Intensifiera arbetet för att få igenom kollektiva avtal som gör att artister och konstnärer kan försörja sig även när deras verk visas på nätet.
  • Utveckla facklig organisering och facklig kamp bland artister och konstnärer för att möjliggöra ovanstående.
  • Inför ett slags fairtrade-certifikat för digitala tjänster och plattformar som betalar skäliga ersättningar till artister och konstnärer. I Sverige gjordes ett försök med projekt REKO för några år sedan för konstsektorn som kan tjäna som inspiration. Inom Konstnärernas Riksorganisation har vi tagit fram MU-barometern.

Som förtroendevald och verksam inom Konstnärernas Riksorganisation är jag i hög grad involverad i det fackliga arbete som beskrivs i punkt 2 och 3 ovan. So far so good. Däremot har jag den här vintern kommit till insikt att det måste finnas bättre sätt att stötta konstnärer som jag gillar på ett sätt som faktiskt bidrar till deras arbete rent ekonomiskt. Som ”sätter en macka i deras mun” för att citera en musikskribent. Därför är det dags att börja köpa musik igen. Därför köpte jag i morse två förra årets favoritlåtar från Bandcamp, trots att de är öppna för lyssning där. Gratis är inte coolt.

P.S. Glöm inte att du också kan stötta mitt skrivande genom att donera till den här bloggen via PayPal. Se knapp i högerkolumnen. D.S.

Taxes, taxes, taxes!

Rutger Bregman, författaren till boken Utopia för realister läste lusen av publiken i Davos när han försökte lyfta elefanten i rummet ”It feels like I’m at a firefighters conference and no one is allowed to speak about water”. Det handlar kort sagt om nödvändigheten att höja skatterna och bekämpa skatteflykten för att inte helt urholka välfärden och föra att minska den ojämlikhet som grasserar i västvärlden.

I decennier har vi fått vänja oss vid mantrat att ständiga skattesänkningar för de rikaste bidrar till att öka ekonomin (den ökända Lafferkurvan) samtidigt som välfärden urholkas i snabb takt. Men kanske har vi nu nått en vändpunkt? Jag noterar med intresse att det nu kommer fler och fler röster för att det det måste till skattehöjningar för att klara välfärden och minska ojämlikheten. Läs till exempel med fördel Arena Idés nyutkomna rapport Välfärdens framtid: Demografi, individuell välfärdskonsumtion och skatter i Sverige 2018 till 2040 som skrivits av Lars Fredrik Andersson, docent i ekonomisk historia vid Umeå universitet.

I rapporten konstateras, skriver Arena Idé på sin hemsida, ”att för att enbart för upprätthålla dagens vård, skola och omsorg krävs skattehöjningar på knappt 90 miljarder fram till 2040. Ska vård, skola och omsorg återställas till kvalitetsnivån före 90-talskrisen krävs ytterligare 50 miljarder. Å andra sidan, om dagens skattenivå bibehålls kommer det saknas ytterligare 135 000 medarbetare i välfärden 2040. Det är ett vägval och politiken måste våga vara ärliga med vilken väg man vill gå.”

Kulturministerkollapsen

När DN ska göra en genomgång av möjliga ministrar i en Löfven-ledd regering så dras tonvis av tunga politiska referenser ut ur arkivskåpen som motivering till varför den ena eller den andra politikern borde få, eller inte få, den ena eller andra ministerposten.

Till vi kommer till kulturministerposten.

För där blir det en formidal mental systemkollaps. En komplett härdsmälta. För vilka meriter bör den tilltänkta kulturministern ha enligt DN? Jo, rätt klädsel (samma som Alice) och kändiscred (eftersom MP sägs gilla att rekrytera kändisar). Som kulturskribenten och kritikern Cecilia Djurberg skriver i en dräpa i AB:

”Att basera en kulturministerspekulation på en kvinnas kändisskap och smak för mode är inte bara en nedvärdering av kulturpolitiken, som är tillräckligt styvmoderligt behandlad redan, utan också en förminskning av Sara Danius kompetens. Ingen annan av dem som tippas till denna omgång av ministerfestivalen förväntas enligt DN kvala in i regeringen utifrån vad de har i sina garderober. Typiskt nog bara en kvinna.”

Jag vet, det finns nog en och annan i kulturvärlden som undrar varför Danius skulle vara så fel som kulturminister. Djurbergs utmärkta poäng är att det är ingen som vet om hon är kompetent för jobbet. För hur viktigt det än är med någon som förstår konstens villkor på kulturministerposten så finns det något som är minst lika viktigt: någon som kan börja jobba med kulturpolitiken, skapa verkstad och få igenom skarpa politiska förslag som gynnar konstnärerna och konsten. Från dag ett.

https://www.aftonbladet.se/kultur/a/A2aWzn/dn-drar-kulturminister-ur-knytblusen

Jag kan lära mig något här

Kirsten Ortwed: Raoul Wallenberg-monumentet. Ett anti-monument som blivit pro och permanent. En modig skulpturgrupp som förmedlar smärtan handgripligen. Och som växer med tiden. Jag stod här en bra stund i dag. Försökte höra formernas berättelse. Det är inte så att jag ”gillar” monumentet. Det vill inte bli gillat. Det söker inte bekräftelse eller smicker. Det glorifierar inte. Sträcker sig inte mot solen. Snarare berättar det om ett svårt och mödosamt arbete omgärdat av mörker. Och jag tänker: jag kan lära mig något här.

Kirsten Ortwed: Raoul Wallenberg-monumentet. Foto (c) Jon Brunberg, 2018

Kirsten Ortwed: Raoul Wallenberg-monumentet. Foto (c) Jon Brunberg, 2018

Kirsten Ortwed: Raoul Wallenberg-monumentet. Foto (c) Jon Brunberg, 2018

Alla foton: Kirsten Ortwed: Raoul Wallenberg-monumentet. Foto: Jon Brunberg, 2018, copyright

Fb-dump 2013-3: #Kunstneraktionen

Påminns igen om Power Ekroths inlägg om #Kunstneraktionen i Norge 2013 som stoppade nedskärningar i konstnärsstipendier. Vi vet att liknande förslag kan bli aktuella även här i Sverige och då kan aktionen bli en förebild.

#KUNSTNERAKSJONEN

-en nasjonal aksjon for kunstens fremtid.
Ikke benytt deg av kunst og kultur tirsdag 19.11.2013!

• Dekk til kunst i hele landet, hjemme og på jobben.
• Dokumenter din tildekking på sosiale medier med hashtag #kunstneraksjonen
• Aksjon foran Stortinget klokken 11.00-14.00.
• Pressen og alle medlemene av kulturkomiteen møter kl 11.30.
• Webaksjon. Kunstinstitusjoners nettsider går i sort.

Norske Billedkunstnere (NBK) oppfordrer alle til å dekke til kunst i det offentlige og private rommet. Ikke les boken din, ikke hør på musikk eller bruk andre former for kunst denne dagen. Støtt Norges kunstnere ved å dokumentere din tildekning av kunst via sosiale medier med hashtag #kunstneraksjonen.

Dekk til kunst i ditt hjem og på jobben! Privatpersoner, gallerier, kunsthaller, kunstforeninger, museum, restauranter, hotell fra nord til sør vil dekke til kunst og dokumentere dette i sosiale medier med #kunstneraksjonen i dagene som kommer.
Bruk sorte søppelsekker eller andre ting til å tildekke bokhylla, musikken eller kunsten din. Husk å fjerne plasten når aksjonen er over.

Bakgrunn for #kunstneraksjonen:

I regjeringens nye statsbudsjett foreslås det å kutte i ordningen for Statens Kunstnerstipend med 15 millioner kroner. Stipendordningen er livsviktig for landets kunstnere fordi den sikrer kvalitet, kontinuitet, minimum levekår og den frie kunsten. Beløpet utgjør langt under en promille på statsbudsjettet, men for en faggruppe med lav inntekt blir det som å ta bort en bit av ryggraden av det fremste Norges kunstscene har å by på. Dette kan vi ikke sitte å se på! Vi håper Norges befolkning vil delta og støtte oss i vårt arbeid for kunstens fremtid.

#kunstneraksjonens markering ved stortinget:

Pressen inviteres kl. 12.00 tirsdag 19.11 2013. Markeringen foran Stortinget blir avholdt fra kl 11.00 til 14.00. Folk oppfordres til å møte opp for å vise sin støtte til utøvere av kunst og kultur i Norge. Løvene på løvebakken skal dekkes til.

Sissel Blystad som har vevet veggteppet på Stortinget ønsker at de som jobber der dekker til veggteppet hennes som en del av #kunstneraksjonen. Herved er politikerne på Stortinget oppfordret til deltagelse!

Ved spørsmål ring Norske Billedkunstnere på 23 25 60 30. Mail: nbk@billedkunst.no

En liten tråd om digitalisering och upphovsrätt

Som om det inte vore nog med den ödesmättade känslan bland kulturfolk inför riksdagsvalet står konstnärerna i dag inför ett viktigt val till när EU-parlamentet röstar om det så kallade DSM-direktivet som är tänkt att, som det heter, ”harmonisera” upphovsrätten på en enhetlig europeisk digital marknad. För digitaliseringen av konst, kultur och kulturarv är en het fråga som lyfts fram i kulturplaner och utredningar. Samtidigt tjänar nätjättar som Google och YouTube enorma summor i reklamintäkter på att upphovsrättsskyddat material används på deras plattformar och låter kaffepengar sippra ned till konstnärer som producerar högkvalitativt innehåll. Det är detta ojämlika förhållande som konstnärsorganisationerna kallar för ”värdegapet” och hoppas att DSM-direktivet skall åtgärda under parollen ”fix the valuegap” (se t ex upprop från Svenska Tecknare och Svenska Fotografers Förbund, STIM och en debattartikel i SvD). Ett upprop som samlat över 50 000 underskrifter från konstnärer och supporters lämnas i morgon till EU-parlamentet. Nedanstående tråd skrev jag för Twitter med anledning av en artikel i Aftonbladet om den här striden (texten har redigerats något)

1/ Varken konsten eller internet kommer att dö efter morgondagens omröstning i EU-parlamentet om DSM-direktivet. Men däremot lär vissa konstnärliga uttryck fortsätta att lysa med sin frånvaro från internet. Som t ex bildkonst.

2/ Efter att ha jobbat 20 år med konst på webben kan jag konstatera att bildkonstnärer, speciellt i min generation, publicerar sig väldigt sparsmakat på webbplattformar. Vi väljer i högre grad i stället egna hemsidor att visa upp våra alster på. De flesta håller hårt i sin upphovsrätt.

3/ Det finns, tror jag, en rädsla för att konsten skall missbrukas eller ”avsjälas” på plattformarna. Dessutom fungerar tjänster som Fb eller YouTube i regel rätt dåligt för bildkonst: både rent designmässigt och affärsmässigt. Plattformarna fungerar i bästa fall som ett skyltfönster för konsten men genererar inga pengar direkt till konstnärerna.

4/ När det nu kommer krav på digitalisering av konsten så saknas ofta denna fundamentala analys av konstnärens perspektiv. Därför kommer det inte heller att ske någon omfattande digitalisering av samtidskonst så länge som inte frågan om ersättningar för konstnärer är löst. Och om den digitala ekonomin skall matcha den reella för konstnärer så kommer det att kosta pengar. Mycket pengar. Därför lobbar plattformarna intensivt för att förhindra att kontrollmekanismer av upphovsrätt införs.

5/ Om nätjättar som Google kan fortsätta ha ostörd nästan-gratis publiceringsfest på konstnärers bilder på nätet så kommer det inte alls att döda den samtida bildkonsten. Den klarar sig utmärkt ändå. Men det kommer inte heller att göra internet rikare.

Små pinnhål upp för konstpolitiken i valspurten

Kulturfrågorna brukar ha vansinnigt svårt att nå fram i det kompakta politiska brus som tenderar att prägla valrörelser. Och inte minst de konstpolitiska frågorna, dvs den del av politiken som mer specifikt rör konstformerna, dess utövare, infrastruktur och publik mm. SR Kulturnytt konstaterar t ex att inga kulturpolitiska frågor tagits upp i de senaste två valens slutdebatter i SVT, TV4 eller SR. Detta trots att konst är viktig för många medborgare i det här landet.

Men något har kanske ändå hänt. Kanske är jag mer uppmärksam därför att jag sedan ett och ett halvt år tillbaka är ordförande i den regionala avdelningen av Konstnärernas Riksorganisation (KRO) i Stockholms län och även sitter i dess riksstyrelse. Men ändå förefaller det mig att inte minst Public service-företagen (t ex SR) har gjort rätt stora satsningar på att belysa kulturpolitiken. Satsningar som matchats med en rad kultur- och konstpolitiska seminarier och andra event. Även Konstnärernas Riksorganisation har, i samarbete med en rad andra konstnärsorganisationer, lanserat en egen kampanj under namnet kulturvalet.se och arrangerat en rad konstpolitiska debatter och dueller runtom i landet (se t ex inbäddad video överst i inlägget). Mitt i allt detta har både Socialdemokraterna (27/8) och Miljöpartiet (23/8) lanserat ambitiösa kulturpolitiska utspel som på flera punkter går konstnärsorganisationernas önskemål till mötes.

Kanske har detta lilla men märkbara uppsving för kulturfrågorna att göra med att kulturpolitiken plötsligt framträtt i en skarpare kontur med Sverigedemokraternas framgångar i politiken och de framväxande kulturpolitiskt konservativa och ibland rent fascistiska rörelser i Europa som på sikt måste betecknas som ett stort hot mot fria kulturaktörers möjligheter att verka och uttrycka sig. Många av oss som arbetar med konst och kultur som yrke ser med förfäran på den pågående utvecklingen.

Denna konfliktlinje börjar också få ett genomslag även i den bredare valbevakningen. I två artiklar i SvD den 18/8 och 30/8 skrev Anders Rydell om försök av Sverigedemokrater att använda sin makt i kommuner att få bort oönskad konst. Senast i dag (6/9) publicerade Jenny Lindahl och Sonja Schwarzenberger på Arena Opinion en debattartikel i Aftonbladet med titeln ”Så vill SD rasera kulturen”. Och även konstnärer visar tecken på att vilja organisera sig. I veckan gick kulturskapare ut i medierna och varnade för SD:s kulturpolitik på flera håll (KalmarBergqvists upprop). Teaterförbundet skrev i ett pressmeddelande den 2/9 att ”vi kan konstatera att Sverigedemokraternas syn på konsten utgör ett stort hot mot yttrandefriheten, ett levande kulturliv och ett demokratiskt samhälle”. Facebook-grupper har startats av kulturarbetare för att organisera motstånd mot fascism. Jag skulle vilja påstå att det inte är en överdrift att påstå att vi står inför en intensiv kulturkamp mellan socialkonservativa krafter och ett brett kulturetablissemang under kommande mandatperiod vilket lär tvinga även övriga partier att ta en tydligare ställning i konstpolitiska frågor. Politiker av alla färger bör kort sagt räkna med att konst- och kulturpolitiken kommer att flyttas upp ett antal pinnhål på den politiska agendan framöver. ❖

❖ BRASKLAPP: Den här artikeln är inte skriven på uppdrag. Åsikterna är, ja, förstås, helt mina egna. ❖ VIDEON: dokumentation av de konstpolitiska duellerna på Statens Konstråd den 23/8 där ledande kulturpolitiker för majoriteten respektive oppositionen deltog. I ministermatchen ställdes kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) mot Olof Lavesson (M) ordförande i kulturutskottet, i Landstingskampen: Anna Starbrink (L), landstingsråd vs. Robert Johansson (S), 2:e vice ordförande i kulturnämnden, samt Huvudstadsduellen: Emilia Bjuggren (S), kulturborgarråd vs. Rasmus Jonlund (L), vice ordförande i kulturnämnden i Stockholms stad. Själv hade jag nöjet att leda samtalen med landstings- och kommunpolitikerna i rollen som ordförande för Konstnärernas Riksorganisation i Stockholms län som var en av arrangörerna tillsammans med Konstnärernas Riksorganisation, Statens Konstråd och kampanjen Kulturvalet.se. Riksordföranden i Konstnärernas Riksorganisation Katarina Jönsson Norling ledde ministermatchen tillsammans med vice ordförande Sanna Svedestedt Carboo.