Den baltiska vägen 30 år

För 30 år sen ruskades jag om i grunden av nyheterna om den mänskliga kedja av cirka två miljoner människor genom Estland, Lettland och Litauen som genomfördes i protest mot den Sovjetiska överhögheten och för att påminna världen om 50-årsdagen av Molotov-Ribbentroppakten som. Det var som om en mental dörr öppnats för mig i ett visst avsnitt av järnridån – ett avsnitt som berörde mig och min familj i grunden. Samtidigt som det öppnade ett mentalt rum i mig som legat lite i skymundan. Det var som om framtiden tog historien i handen och sa: var inte rädd, det kommer att gå bra. Samma år besökte min far och flera av hans syskon, släktingar och vänner sina gamla hemtrakter för första gången på 45 år. Några år senare kom också jag dit för första gången. Nu är det ett annat Europa. Då kändes det helt otänkbart.

Balti kett 22.jpg

Foto By Jaan Künnap – Own work, CC BY-SA 4.0, Link

Balti kett 11.jpg

Foto By Jaan Künnap – Own work, CC BY-SA 4.0, Link

Intressant nog har demokratiaktivisterna i Hong Kong plockat upp jubileet och kommer att genomföra en egen mänsklig kedja i morgon under namnet The Hong Kong Way. Balterna satte ett exempel för mänskligheten med sin mäktiga aktion.

https://www.instagram.com/p/B1cAFUvFcFb/

Sommartema: EU, Europa, Europa #1

Jag tillhör interrail-generationen: den hord av ungdomar som i början på 80-talet reste runt Europa med för stora ryggsäckar, ett interrailkort på fickan och en minimal budget. Min första tågluff som sjuttonåring höll ett hysteriskt tempo. Så många städer och platser som möjligt skulle pressas in under den månad som kortet var giltigt: Köpenhamn, Hamburg, München, Innsbruck, Venedig, Geneve, Nice, Paris, Amsterdam, Hamburg igen och slutligen Roskildefestivalen. Själva sättet att resa på närde en föreställning om frihet och Europa blev den plats där friheten kunde förverkligas.

Möjligen är det en av anledningarna till att jag, drygt trettio år senare, har en i grunden positiv känsla för EU-projektet, trots den bristande demokratin, en flyktingpolitik som förskräcker och en isande socialkonservativ våg som drar igenom många av medlemsländerna. Kanske spelar också min bakgrund som son till en av andra världskrigets baltflyktingar in.

Jag ser utan tvekan fördelar med ett samarbetande Europa. Men hur mycket vet jag egentligen om EU? Vad har denna bläckfisk till organisation för betydelse för mig som medborgare? Hur fungerar den och vart är den på väg? För mig blev det lite tydligare under årets debatter om det så kallade copyright-direktivet. Men det var också bara ett skrapande på den hårda ytan. Det politiska maskineriet är svårt att få grepp om.

För att råda bot på min egen okunskap bygger jag nu en liten stapel av böcker att läsa över sommaren: jag har precis läst om Per Wirténs ”Är vi framme snart?” som reder ut frågan om hur ett federalt Europa skulle kunna se ut. Jag har börjat läsa om Peo Hansens och Stefan Jonssons fascinerande undersökning ”Eurafrika” som sätter strålkastarljuset på EU:s koloniala förflutna och jag har Etienne Balibars ”Vi, det Europeiska folket?” nederst i högen (påbörjad flera gånger). Det får räcka tills vidare. Ambitionen är att kunna lägga upp mina anteckningar här i bloggen under sommaren. Om inte ledigheten helt tar över vill säga. Ni lär märka vilket.

Sven

Jag tror inte att någon svensk författare drabbat mig så hårt som Sven Lindqvist. ”Utrota varenda jävel” vecklade ut kolonisalismens brutalitet framför mina fötter och visade på ett övertygande sätt hur den rasistiska ideologin växte fram i tandem och symbios med kolonialismen för att så småningom kulminera i förintelsen. Det var en minst sagt omskakande läsning. Men inte nog med det. Det sätt som du kombinerade historia, kulturkritik och reseskildring på förändrade min syn på konsten och litteraturen. Du har en speciell plats i min bokhylla, Sven. Men nu har din penna tystnat. Vila i frid.

Minnesord av Sverker Lenas i DN

Vad har babypuder med IS och Talibanerna att göra?

Använder du babypuder? Då finns risken att du stöttar islamistiska rebellgrupper i Afghanistan.

Samhället omvandlas. Under bara några decennier har världens rikare länder tagit steget mot en genomgripande digitalisering och internetifiering där elektroniska produkter spelar allt större roll för de tjänsteekonomier som växer fram. Samtidigt som vi siktar mot en grön omställning där elektroniken och inte minst transportsektorn är i stort behov av lagring av elektricitet i batterier.

Men det är en omställning som har en mörk baksida i form av en informell gruvindustri som präglas av våld, slaveri och andra brott mot mänskliga rättigheter, och föroreningar som hotar både människa och natur. En industri som producerar mineraler som letar sig in i varukedjorna på ett sätt som gör mineralernas ursprung oerhört svåra att spåra, vilket innebär att vi kan förutsätta att de flesta elektroniska apparater vi har i våra hem och använder dagligen, från diskmaskiner till barnens paddor innehåller konfliktmineraler.

Men det handlar inte bara om mineraler för elektronik. I Afghanistan strider just nu den Islamiska Staten (IS-KP) med Talibanerna om kontroll av utvinningen av talk, en mineral som används i allt från babypuder och smink till färg. Talket ”exporteras” till Pakistan och därifrån till USA, Europa och övriga världen. Inkomsternas storlek är oklara men finansierar utan tvivel rebellgruppernas krigsinsatser i Afghanistan och göder därmed en av världens mest långvariga konflikter. Använder du babypuder? Då finns risken att du är med och finansierar kriget.

Organisationen Global Witness släppte nyligen en rapport om
talkets betydelse för beväpnade grupper i Afghanistan som visar att grupper som IS-KP och Talibanerna tjänar stora summor på utvinningen. Se videon nedan och läs Global Witness rapport TALC: THE EVERYDAY MINERAL FUNDING AFGHAN INSURGENTS.

Diagram från Global Witness rapport

Kampen för DSM-direktivet är en facklig kamp

Jag vet att en del av mina kollegor inte håller med men jag vill hävda att kampen för DSM-direktivet är en facklig kamp för att konstnärer och andra kulturskapare skall få rätt att teckna avtal som ger oss skäliga ersättningar för att andra använder våra bilder, filmer, vår musik och våra texter. Även på nätet.

Det här är en kamp som har pågått länge och varit svår och krånglig: en Davids kamp mot en muskulös techindustri som har försökt att bulldoza motståndet i stället för att komma till förhandlingsbordet. Resultatet är på väg att bli ett slags Uber-ekonomi för kulturella produkter.

I den här fackliga kampen har kulturskaparnas organisationer för en gångs skull en stark allierad bestående av en majoritet av EU-parlamentarikerna. Därför har DSM-direktivet kunnat röstas igenom.

Men det finns en rad paradoxer som förbryllar mig när det kommer till politikernas ställningstaganden: som att liberaler och moderater i EU som vanligen skulle gå till kamp för äganderätten och svenskt näringsliv väljer att inte skydda kultursektorn. Men jag är mest besviken på de partier som jag står närmast. Som att Vänsterpartiet ignorerade kultursektorns kamp för skäliga ersättningar och valde att rösta emot direktivet i EU-parlamentet, liksom mitt eget parti Feministiskt initiativ och inte minst Miljöpartiet de gröna som brukar säga sig stå upp för konstnärernas villkor. Det finns möjlighet att göra rätt när riksdagen skall fatta beslut om att ställa sig bakom frågan. Jag hoppas ni tar den!

Om nödvändigheten i att köpa musik

Jag har köpt musik. Det känns faktiskt remarkabelt. För när hände det senast? Det måste ha varit när CD fortfarande dominerade musikförsäljningen. Innan internetifieringen av musikindustrin. Jag var allvarligt talat ingen musiknörd av rang innan innehållstjänsterna för musik började slå igenom. Jag hängde aldrig på MySpace. Missade Napster. Hängde inte på iTunes-vågen. Faktum var att jag tappade intresset för att leta upp ny musik under många år. Det ändrades i och med att Spotify slog igenom. Nya band med namn som Liars, Deerhoof, Buke and Gase, Thao and the Get Down Stay Down, School of Seven Bells katapulterade in sig i mitt liv, ofta genom vänners spotifylistor. Det var fantastiskt. Men också problematiskt.

Jag har länge varit medveten om debatten kring de låga ersättningar som strömningstjänsterna betalar till artister, men det var nog först när frågan om EU:s förslag till moderniserad upphovsrätt, det s.k. DSM-direktivet började debatteras under början av 2018 som jag började titta närmre på saken. Det var i sanning en deprimerande läsning. 2018 betalade Spotify 0,0031 USD i royalty per lyssning till upphovsrättsinnehavarna 1, vilket motsvarar ungefär tre öre. Det krävs alltså 1000 lyssningar av ett spår för att en artist skall tjäna ihop till en kopp kaffe (vilket snarare lär bli en halv kopp när distributörer och skivbolag tagit sitt). Det säger sig själv att det inte är socialt hållbart för de flesta artister. Läs gärna David C Lowery rungande dräpa mot Spotify i nedanstående Twittertråd för att förstå problemens omfattning.

Problemen för oss konstnärer i internet-eran handlar om så mycket mer än streamingtjänsternas låga ersättningsnivåer. Det handlar också om krav på kulturens digitalisering och tillgängliggörande via internet från det offentliga och dåliga skydd från rovdrift av kulturella produkter, men också om en kultur där konst på internet ses som något som vem som helst när som helst har rätt att få utan kostnad.

Vad kan vi då göra för att få ett mer socialt hållbart kulturliv på nätet som inte bara fungerar rent ekonomiskt för de allra största konstnärerna, artisterna och hitsen? Här är några spontana förslag:

  • Skapa och uppmuntra till en kultur på nätet som uppmuntrar till att betala för konst. Som gör det coolt att stötta artister och konstnärer genom att betala för musikspår och multiplar. Kasta ut ditt Spotify-abbonemang och börja köp musik på Bandcamp eller liknande tjänster.
  • Intensifiera arbetet för att få igenom kollektiva avtal som gör att artister och konstnärer kan försörja sig även när deras verk visas på nätet.
  • Utveckla facklig organisering och facklig kamp bland artister och konstnärer för att möjliggöra ovanstående.
  • Inför ett slags fairtrade-certifikat för digitala tjänster och plattformar som betalar skäliga ersättningar till artister och konstnärer. I Sverige gjordes ett försök med projekt REKO för några år sedan för konstsektorn som kan tjäna som inspiration. Inom Konstnärernas Riksorganisation har vi tagit fram MU-barometern.

Som förtroendevald och verksam inom Konstnärernas Riksorganisation är jag i hög grad involverad i det fackliga arbete som beskrivs i punkt 2 och 3 ovan. So far so good. Däremot har jag den här vintern kommit till insikt att det måste finnas bättre sätt att stötta konstnärer som jag gillar på ett sätt som faktiskt bidrar till deras arbete rent ekonomiskt. Som ”sätter en macka i deras mun” för att citera en musikskribent. Därför är det dags att börja köpa musik igen. Därför köpte jag i morse två förra årets favoritlåtar från Bandcamp, trots att de är öppna för lyssning där. Gratis är inte coolt.

P.S. Glöm inte att du också kan stötta mitt skrivande genom att donera till den här bloggen via PayPal. Se knapp i högerkolumnen. D.S.

Taxes, taxes, taxes!

Rutger Bregman, författaren till boken Utopia för realister läste lusen av publiken i Davos när han försökte lyfta elefanten i rummet ”It feels like I’m at a firefighters conference and no one is allowed to speak about water”. Det handlar kort sagt om nödvändigheten att höja skatterna och bekämpa skatteflykten för att inte helt urholka välfärden och föra att minska den ojämlikhet som grasserar i västvärlden.

I decennier har vi fått vänja oss vid mantrat att ständiga skattesänkningar för de rikaste bidrar till att öka ekonomin (den ökända Lafferkurvan) samtidigt som välfärden urholkas i snabb takt. Men kanske har vi nu nått en vändpunkt? Jag noterar med intresse att det nu kommer fler och fler röster för att det det måste till skattehöjningar för att klara välfärden och minska ojämlikheten. Läs till exempel med fördel Arena Idés nyutkomna rapport Välfärdens framtid: Demografi, individuell välfärdskonsumtion och skatter i Sverige 2018 till 2040 som skrivits av Lars Fredrik Andersson, docent i ekonomisk historia vid Umeå universitet.

I rapporten konstateras, skriver Arena Idé på sin hemsida, ”att för att enbart för upprätthålla dagens vård, skola och omsorg krävs skattehöjningar på knappt 90 miljarder fram till 2040. Ska vård, skola och omsorg återställas till kvalitetsnivån före 90-talskrisen krävs ytterligare 50 miljarder. Å andra sidan, om dagens skattenivå bibehålls kommer det saknas ytterligare 135 000 medarbetare i välfärden 2040. Det är ett vägval och politiken måste våga vara ärliga med vilken väg man vill gå.”

Kulturministerkollapsen

När DN ska göra en genomgång av möjliga ministrar i en Löfven-ledd regering så dras tonvis av tunga politiska referenser ut ur arkivskåpen som motivering till varför den ena eller den andra politikern borde få, eller inte få, den ena eller andra ministerposten.

Till vi kommer till kulturministerposten.

För där blir det en formidal mental systemkollaps. En komplett härdsmälta. För vilka meriter bör den tilltänkta kulturministern ha enligt DN? Jo, rätt klädsel (samma som Alice) och kändiscred (eftersom MP sägs gilla att rekrytera kändisar). Som kulturskribenten och kritikern Cecilia Djurberg skriver i en dräpa i AB:

”Att basera en kulturministerspekulation på en kvinnas kändisskap och smak för mode är inte bara en nedvärdering av kulturpolitiken, som är tillräckligt styvmoderligt behandlad redan, utan också en förminskning av Sara Danius kompetens. Ingen annan av dem som tippas till denna omgång av ministerfestivalen förväntas enligt DN kvala in i regeringen utifrån vad de har i sina garderober. Typiskt nog bara en kvinna.”

Jag vet, det finns nog en och annan i kulturvärlden som undrar varför Danius skulle vara så fel som kulturminister. Djurbergs utmärkta poäng är att det är ingen som vet om hon är kompetent för jobbet. För hur viktigt det än är med någon som förstår konstens villkor på kulturministerposten så finns det något som är minst lika viktigt: någon som kan börja jobba med kulturpolitiken, skapa verkstad och få igenom skarpa politiska förslag som gynnar konstnärerna och konsten. Från dag ett.

https://www.aftonbladet.se/kultur/a/A2aWzn/dn-drar-kulturminister-ur-knytblusen

Jag kan lära mig något här

Kirsten Ortwed: Raoul Wallenberg-monumentet. Ett anti-monument som blivit pro och permanent. En modig skulpturgrupp som förmedlar smärtan handgripligen. Och som växer med tiden. Jag stod här en bra stund i dag. Försökte höra formernas berättelse. Det är inte så att jag ”gillar” monumentet. Det vill inte bli gillat. Det söker inte bekräftelse eller smicker. Det glorifierar inte. Sträcker sig inte mot solen. Snarare berättar det om ett svårt och mödosamt arbete omgärdat av mörker. Och jag tänker: jag kan lära mig något här.

Kirsten Ortwed: Raoul Wallenberg-monumentet. Foto (c) Jon Brunberg, 2018

Kirsten Ortwed: Raoul Wallenberg-monumentet. Foto (c) Jon Brunberg, 2018

Kirsten Ortwed: Raoul Wallenberg-monumentet. Foto (c) Jon Brunberg, 2018

Alla foton: Kirsten Ortwed: Raoul Wallenberg-monumentet. Foto: Jon Brunberg, 2018, copyright

Fb-dump 2013-3: #Kunstneraktionen

Påminns igen om Power Ekroths inlägg om #Kunstneraktionen i Norge 2013 som stoppade nedskärningar i konstnärsstipendier. Vi vet att liknande förslag kan bli aktuella även här i Sverige och då kan aktionen bli en förebild.

#KUNSTNERAKSJONEN

-en nasjonal aksjon for kunstens fremtid.
Ikke benytt deg av kunst og kultur tirsdag 19.11.2013!

• Dekk til kunst i hele landet, hjemme og på jobben.
• Dokumenter din tildekking på sosiale medier med hashtag #kunstneraksjonen
• Aksjon foran Stortinget klokken 11.00-14.00.
• Pressen og alle medlemene av kulturkomiteen møter kl 11.30.
• Webaksjon. Kunstinstitusjoners nettsider går i sort.

Norske Billedkunstnere (NBK) oppfordrer alle til å dekke til kunst i det offentlige og private rommet. Ikke les boken din, ikke hør på musikk eller bruk andre former for kunst denne dagen. Støtt Norges kunstnere ved å dokumentere din tildekning av kunst via sosiale medier med hashtag #kunstneraksjonen.

Dekk til kunst i ditt hjem og på jobben! Privatpersoner, gallerier, kunsthaller, kunstforeninger, museum, restauranter, hotell fra nord til sør vil dekke til kunst og dokumentere dette i sosiale medier med #kunstneraksjonen i dagene som kommer.
Bruk sorte søppelsekker eller andre ting til å tildekke bokhylla, musikken eller kunsten din. Husk å fjerne plasten når aksjonen er over.

Bakgrunn for #kunstneraksjonen:

I regjeringens nye statsbudsjett foreslås det å kutte i ordningen for Statens Kunstnerstipend med 15 millioner kroner. Stipendordningen er livsviktig for landets kunstnere fordi den sikrer kvalitet, kontinuitet, minimum levekår og den frie kunsten. Beløpet utgjør langt under en promille på statsbudsjettet, men for en faggruppe med lav inntekt blir det som å ta bort en bit av ryggraden av det fremste Norges kunstscene har å by på. Dette kan vi ikke sitte å se på! Vi håper Norges befolkning vil delta og støtte oss i vårt arbeid for kunstens fremtid.

#kunstneraksjonens markering ved stortinget:

Pressen inviteres kl. 12.00 tirsdag 19.11 2013. Markeringen foran Stortinget blir avholdt fra kl 11.00 til 14.00. Folk oppfordres til å møte opp for å vise sin støtte til utøvere av kunst og kultur i Norge. Løvene på løvebakken skal dekkes til.

Sissel Blystad som har vevet veggteppet på Stortinget ønsker at de som jobber der dekker til veggteppet hennes som en del av #kunstneraksjonen. Herved er politikerne på Stortinget oppfordret til deltagelse!

Ved spørsmål ring Norske Billedkunstnere på 23 25 60 30. Mail: nbk@billedkunst.no