Mänskonst? Mot en manligt kodad kulturpolitik.

Med anledning av att Myndigheten för Kulturanalys kommit ut med med rapporten Kulturvanor i Sverige 2019 kan det vara dags att titta lite extra på hur kulturpolitik formeras utifrån mäns kulturella intressen, något som kan anas bland annat i Stockholms stads Kulturstrategiska program och förklara varför programmet så ensidigt tar upp vissa specifika konst- och kulturformer men helt glömmer att nämna andra.

Jag tycker det är särskilt intressant att jämföra mäns och kvinnors kulturvanor med kulturpolitiska trender. Inte minst eftersom män och kvinnor röstar så olika. Kulturanalys konstaterar t.ex. i rapporten att kvinnor ägnar sig i större utsträckning åt eget skapande än män.

Bild

Skillnaden mellan män är större när det gäller utövande av foto, film, handarbete, teckna, måla och skriva. Ex. målar tecknar 38% av kvinnorna men bara 23% av männen. Bara 12% av männen skriver dagbok/poesi ngn gång i månaden.

Bild

Men skillnaden mellan män och kvinnor är mindre när det gäller utövande av dans, musik, teater, datorspel. Fortfarande är det fler kvinnor som utövar även dessa discipliner, men när det gäller musik/kör så är skillnaden som minst. Den uppmärksamme har redan noterat att dator/tv-spel av någon anledning inte är könsuppdelad i Tabell 4 ovan. Det finns som tur är jämförbar dataspelsstatistik på annat håll. Spelprevention uppger att 47% av män och 35% av alla kvinnor 16–87 år spelade dataspel under de senaste 12 mån. Spelande är alltså den enda kulturform i Kulturanalys kategorisering som lockar fler män än kvinnor som utövare.

Bild

Vad har detta med kulturpolitik att göra?

Mycket vill jag hävda. Det politiska spelet har under året plockat ut statistik ur SIFO/Kantars konumentundersökning 2020:1 som visar vad väljare med olika partisympatier vill och inte vill göra på fritiden. Där framgår att SD-väljare INTE vill hålla på med tex konst och litteratur medan V-väljare GÄRNA gör det. Och hur röstade kvinnor och män i valet 2018? Enligt SVT Valu röstade 24% av männen på SD men bara 14% av kvinnorna. Medan motsvarande för V var 7% av männen och 11% av kvinnorna. Speciellt i fråga om Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet finns en tydlig korrelation mellan fritidsintresse och partisympati. Lägg därtill det faktum att konstnärsyrket är ”kvinnodominerat”. Enligt Konstnärsnämndens undersökningar är ca 60% av professionella bild- och formkonstnärer är kvinnor.

Därmed är vi framme vid poängen. När vi tittar på kulturpolitiska förslag bör vi ha den här tendensen i minne. Jag har t.ex. läst Stockholms stads nya kulturstrategiska program väldigt noga. Det som är påfallande är hur programmet lyfter dataspels- och musikindustrin på bekostnad av de flesta andra konstformer. Varför? Med ovanstående statistik för ögonen är det lätt att tolka det som att det handlar om att det är män som har utformat strategin utifrån mäns kulturintressen och mäns politiska preferenser. Om vi lägger till det faktum att strategin lägger stor vikt vid digitalisering, IT och Kulturella och Kreativa Näringar så förstärker det bilden.

Det är viktigt att påpeka att jag ser en korrelation och inte en kausalitet. Jag tänker mig inte att det finns ett tydligt genusrelaterat mål med strategin — det har bara ”blivit så”, förhållandet är strukturellt, och kanske snarast ett resultat av ett näringslivsfokus — men korrelationen är ändå intressant att ta i beaktande.

Om jag ska raljera lite, och sätta den här tendensen i relation till en annan debatt om konsten som drivs av konservativa politiska krafter och som också den fokuserar på en könad kulturpolitisk diskurs, så skulle jag alltså kunna beskriva den här kulturpolitiska tendensen som försök att lyfta fram och propagera för mäns konst, det vill säga mänskonst.

En kulturstrategi utan konstnärer?

Jag har hållit på och tjatat om Stockholms stads kulturstrategi nu i några veckor. Jag gör det för att jag tror att strategin kommer att ha betydelse för hur staden arbetar med konst och kultur framöver. När jag först hörde talas om den var jag förväntansfull. Jag trodde jag skulle få ta del av en strategi för för hur staden tänkt utveckla sina nuvarande konstnärliga och kulturella verksamheter och åtaganden. Men jag blev besviken.

Ett stort problem är att kulturstrategins syfte, mål och process är så otydligt formulerad. Dokumentet är, som KLYS skriver i sitt yttrande, svårt att se som ”ett strategidokument i ordets rätta bemärkelse, utan mer som ett slags informationsblad” – och ”ett ett anmärkningsvärt ’ostrategiskt’ dokument”. Och otydligheten är problematisk, eftersom den lämnar öppen väg för lite vad som helst – även radikala förändringar.

Från KLYS yttrande på remissen

Det kulturstrategiska programmet har i grunden en ambitiös ton. Och den innehåller en del intressanta förslag som är värda att följa upp. Men det är viktigt att ge akt på vad som saknas. Och här är det en sak som sticker ut: kulturskaparna! Professionella konstnärer av alla slag (inte bara bild- och formkonstnärer utan även litterära utövare, och inte minst scenkonsten) är påtagligt frånvarande i dokumentet. Även många scener, arenor, gallerier och produktionsplatser likaså. Också de som Stockholms stad själv ansvarar för!

Man skulle kunna tro att en kulturstrategi skulle involvera även de professionella kulturskaparna på bred front. Att vi som arbetar varje dag med konst och kultur i alla dess former skulle få bidra med våra kunskaper. Därför var det verkligen anmärkningsvärt att se att bara en enda organisation för kulturskapare, KLYS, stod på Stockholms stads remisslista. Självfallet är det bra att KLYS stod med på listan, men det är också det minsta man kan förvänta sig. Att alla övriga kulturskaparorganisationer och centrumbildningar saknas är anmärkningsvärt. Att Konstnärernas Riksorganisation, Författarförbundet med flera organisationer lämnat in yttranden handlar bara om att de har begärt att få göra det.

Men det är inte bara så här som konstnärer osynliggörs i det kulturstrategiska programmet. I kommande inlägg kommer jag visa på andra typer av exempel.

Remissinstanser till det kulturstrategiska programmet. https://insynsverige.se/documentHandler.ashx?did=1993524

PS. För transparensens skull skall sägas att jag har varit med och skrivit fram Konstnärernas Riksorganisations yttrande på Stockholms stads remiss och även undertecknat det i min roll som ordförande för Konstnärernas Riksorganisation Stockholms län. DS.

Jag tänker på förhandlingar

Idag tänker jag på förhandlingar. Förhandlingar som havererar, återuppstår och havererar igen (som de om LAS). Men också förhandlingar som plötsligt, efter två år, resulterar i konkret handling (som den fångutväxling mellan stridande parter i Jemen som var en del av Stockholms-avtalet som slöts i december 2018 – men som först nu genomförts). Och kanske framför allt om förhandling som den representativa politikens ratt, växellåda, gas och broms.

En demokrati utan förhandlingar går inte att föreställa sig. Det är diktatorernas och despoternas politik. En politik för de som tänker att allt kan avgöras med en signatur eller en befallning, på slagfältet eller med nävarna. Det är inte på något sätt min kopp te.

https://twitter.com/KevinCChang/status/1317124376618274818?s=20

PS. Stockholms-avtalet borde för övrigt heta Rimbo-avtalet eftersom förhandlingarna fördes på en herrgård(?) i den lilla Uppländska orten. DS.

Om den uråldriga konsten att vara människa

A bull painting, made with ochre, discovered in Lubang Jeriji Saléh cave, East Kalimantan, Borneo, Indonesia, dated 40 ka. Public Domain Photo.

Veckans mest fascinerande artikel är nog ändå Anders Rydells kommentar i SVD om målningar i grottan Leang Bulu Sipong 4 på Sulawesi som skall vara 43 900 år gamla. Fyrtiotretusenniohundra år!

Det som exalterar mig mest med den här nyheten har dock egentligen inte så mycket att göra med åldern på målningarna eller frågan om det eurocentriska perspektivet. Inte heller bryr jag mig så mycket om frågan om vilken funktion målningarna kan ha haft på den tiden, eller huruvida de skall räknas som konst eller inte.

Däremot menar jag att grottmålningarna stödjer ett viktigt politiskt argument för mig när det gäller frågan om huruvida konst bör vara en del av ett samhälles kärnverksamhet eller inte.

Den uråldriga konsten visar att tidiga människor kunde avsätta tid och resurser för att uttrycka sig på ett avancerat sätt i färg och form. Kanske hade folket på Sulawesi specialister bland sig: gruppmedlemmar som hade som uppgift att måla och skulptera. Personer som hade en roll som motsvarar konstnärens roll i dagens samhälle.

Jag vill kort sagt hävda att konst är en omistlig del av vad det innebär att vara människa och att det därför är självklart att ett samhälle avsätter resurser till konst. Och att dagens avancerade samhällen i den aspekten inte skiljer sig jättemycket från de tidiga människorna på Sulawesi för 44 000 år sen.

Konst (i bredast möjliga bemärkelse) är kort sagt en del av mänskliga samhällens kärnverksamhet. Det är med andra ord en befängd idé att tro att det är möjligt att helt dra bort ett samhälleligt stöd till konsten. När det har gått så långt så finns det inte heller längre något samhälle att tala om.

En kort tråd om den offentliga konsten

Den här tråden postades ursprungligen på Twitter och återges här i lätt redigerad form.

Den offentliga konsten är ett djur som är omdiskuterat, både inom konstnärskåren och hos allmänheten. Med tanke på debatten om mushus och menskonst kan det vara dags att reda ut hur det gick till att stat, regioner och kommuner över huvud taget håller på med offentlig konst. Tråd ahead!

1/ Konst i det offentliga rummet har funnits så länge som människan. Var hällristningar, runstenar och grottmålningar offentliga? Ja, det får vi väl anta. Säkert var dom också ”beställda” av det lokala samhället och utfört av specialister, dvs det vi i dag skulle kalla för konstnärer.

2/ I Sverige var monarkin och kyrkan beställare av de stora offentliga konstverken: bronserna, ryttarstatyerna, fontäner and whatnot. Men på 30-talet börjar idén om en statlig kulturpolitik att bli mer framträdande i Europa, inspirerad inte minst av Roosevelts New Deal i USA.

3/ Som en följd av den stora depressionen skapar Roosevelts administration 1933-39 ett antal program för att stötta konstnärer. Enprocentregeln, att 1% av byggkostnader ska gå till offentlig konst etableras i den här vevan.

Läs mer: http://www.wwcd.org/policy/US/newdeal.html

4/ I Sverige börjar ecklesiastikministern Arthur Engberg att snickra på en organisation för att beställa och skapa offentlig konst som utreds 1936. Året därpå skapas Statens Konstråd för att genomföra konstprojekten, och samtidigt Konstnärernas Riksorganisation (KRO) för att företräda konstnärerna.

5/ Den storskaliga offentliga konsten har alltid skapats med maktens pengar och goda vilja oavsett om det handlat om staten, monarkin, kyrkan eller storföretag. Principen om armlängds avstånd ska hålla isär det konstnärliga uttrycket från politiska beslut och den principen gäller fortfarande och fungerar också hyfsat bra om än inte alltid perfekt.

6/ Den statligt finansierade offentliga konsten blir ofta utskälld, men måste ändå sägas vara omåttligt populär. Den innebär att tusental byggnader och livsmiljöer, som skolor, vårdinrättningar, bibliotek etc har blivit smyckade med konst.

7/ Den offentliga konsten bidrar till att miljön blir mer mänsklig på äldreboenden och vårdcentraler, i kommunhus och sportanläggningar. Och på torg och i tunnelbanor. Det är kort sagt omöjligt att föreställa sig vårt samhälle utan offentlig konst.

8/ Enprocentregeln lever kvar sen 30-talet och tillämpas i dag i viss utsträckning både av staten, och i många kommuner och regioner. I dag pratar vi om gestaltade livsmiljöer som tar ett helhetsgrepp om hur konst och arkitektur m.m. ska kunna förbättra för människor i deras vardag.

9/ Om det finns det någon ideologi knuten till ”offkonsten” så är det väl idén om att konsten har en roll att spela i bygget av det goda samhället: att den är demokratisk eftersom alla kan ta del av den. MEN det betyder inte att konsten nödvändigtvis är skapad med de ideologiska glasögonen eller av konstnärer som sympatiserar med den idén.

https://twitter.com/Jon_Brunberg/status/1301877350196445193

Konsten: en fråga om idealism eller materialism?

Ett tidigare inlägg om den konstnärliga forskningen väckte en del frågor och jag tänkte att jag här skulle försöka förklara vad jag menar med att ”konsten”, som ett slags generellt begrepp, blir idealistiskt i vissa sammanhang och förklara varför jag snarare intresserar mig för en materialistisk syn på konstnärlig verksamhet.

Jag har full förståelse för att ordet ”konsten” används som ett slags allmänt begrepp, men det är så brett att det fångar in allt möjligt i sin trål. Om vi vill fördjupa diskussionen eller diskutera specifika frågor så blir det högst oklart vad ”konsten” refererar till: det kan referera till konstverk, men också till abstrakta, filosofiska eller psykologiska kategorier som handlar om våra estetiska upplevelser. ”Konst” är också en historisk kategori med olika betydelser i olika epoker i människans historia. Och så kan ”konsten” också referera till själva processen att skapa, visa, handla med eller betrakta konst. Även aktörerna som gör allt detta kan inkluderas i begreppet. Och med detta kommer också sociala och politiska frågor som är knutna till produktionen. Det omfattar kort sagt allt som har med konst att göra.

Hur kommer idealismen in i sammanhanget? Med idealism syftar jag här på en riktning inom filosofin som menar att det är tänkandet eller medvetandet som är det verkliga. Tänkandet skapar världen. Idealismens motsats är materialismen som menar att världen är uppbyggd av materia som existerar oavsett hur människan uppfattar den.

Jag menar att när vi pratar om ”konsten” i allmänna termer utan att referera till något konkret (verk, aktörer, processer eller specifika företeelser) så pratar vi om konsten som en idé. Om vi hävdar att idén om konsten är mer verklig än det konkreta, materiella konstnärliga skapandet så hamnar vi i idealism. Om vi hävdar att konsten som idé är något objektivt, som kan vara fri (eller ha rättigheter) så hamnar vi i idealism. Då är det är tanken eller idén som är det verkliga. Konsten som idé har ett starkt symbolvärde. Det förnekar jag inte. Och jag förstår värdet av att hålla den idealistiska facklan för den konstnärliga friheten brinnande – inte minst i dessa tider när konstnärernas yttrandefrihet utmanas från politiskt håll.

Men denna idé om konstens frihet blir inte särskilt användbar om vi rör oss från det generella till det specifika: om vi vill bli mer konkreta när det gäller reella fri- och rättigheter i relation till specifika konstverk, situationer, sammanhang, fall eller aktörer.
När det gäller till exempel frågan om konstnärlig frihet kan en sådan konkretisering handla om: hur fri konstnären är att göra sin konst i den konkreta praktiska situationen. Hur fri är kritikern, curatorn eller andra aktörer att utöva sina verksamheter? Är konstnärlig forskning mer eller mindre gynnsam för konstnärer att verka i? För vem? Och på vilket sätt? Hur begränsas konstnärer i sin utövning? Hur och av vilka? Det är frågor som av nödvändighet kommer att handla om makt och resursfördelning.

När vi börjar ställa sådana frågor så räcker inte längre med att hänvisa till det idealistiska begreppet ”konsten”. Då krävs, som jag ser det, ett materialistisk synsätt: att vi i det förändringsarbetet utgår från analyser av konkreta, materiella och sociala villkor i de faktiska förhållanden eller fall som vi diskuterar. Först då kan vi förstå vad ett begrepp som frihet innebär i praktiken för de som är berörda.

Hur den grekiska filosofins skrifter räddades – och bidrog till en rationalistisk teologisk väg inom islam

I julas påbörjade jag en slingrig läsningskedja eller bildningsprojekt om ni så vill som har fortsatt under hela den här coronavåren. Jag skulle egentligen bara kolla upp hur det egentligen gick till när den grekiska filosofin togs upp i den muslimska världen och hamnade därefter snabbt på en massa stickspår, som det Ottomanska rikets historia och digerdöden (Dick Harrison, Stora döden), vilket mynnade ut i en omläsning under våren av min lärobok i filosofi från gymnasiet. Med på resan har jag haft Arabisk idéhistoria av Muhammed Arkoun, A History of the Arab Peoples av Albert Hourani, en uppsjö av wikipediaartiklar och Stanfords utmärkta filosofiuppslagsbok på nätet (se källor nedan).

Trots alla stickspår finns det anledning att återkomma till den fascinerande berättelsen om hur antikens tankegods förvaltades av de grupper av grekiska lärde och intellektuella som brukar kallas för ”översättningsrörelsen”, med stöd från kalifaten i Damaskus och Bagdad, och hur deras arbete influerar den muslimska teologin och politiken under islams första 500 år.

Berättelsen tar sin börjar 529 e.Kr när kjesar Justinianus I av Bysans stänger ned den Nyplatonska Akademin i Aten och akademins lärde söker skydd i det persiska Sasanid-imperiets huvudstad Ctesiphon (söder om dagens Bagdad) där de garanteras en fristad. De har tagit med sig en stor mängd viktiga filosofiska och litterära skrifter som de snart börjar att översätta: först till assyriska och senare till arabiska – efter den arabiska erövringen av Damaskus och etablerandet av Ummayad-kalifatet (661-750). Det är dock under Abbasid-kalifatet i Bagdad (750-1258) som rörelsens arbete intensifieras. Ledaren av en cirkel av översättare i Bagdad på 800-talet, Abu Yaʿqub ibn Ishaq al-Kindi (al-Kindi), är en central person i arbetet med att översätta och tillgängligöra de grekiska skrifterna för en arabisk-talande läsekrets. Som preceptor (professor) på ”universitetet” bayt al-hikma (visdomens hus) utses han av Abbasiderna att leda arbetet med översättningarna, och är med och etablerar under 800-talet den tradition inom arabisk och islams idéhistoria som brukar kallas för falsafa (från grekiskans filosofia). Samtidigt etableras i Bagdad och Basra Mu’tazilismen som en rationalistisk skola inom muslimsk teologi vilken också blir politisk doktrin i Abbasid-kalifatet 833–848 e.Kr. Översättningarna fortsätter i Bagdad på 900-talet och antika tänkare som Aristoteles fortsätter att influera arabiska/muslimska filosofer som Abu Nasr Al-Farabi (872-950), Ibn Sina (980-1037, känd i väst som Avicenna), Ibn Rushd (1126-1198, känd i väst som Averroes) och Maimonides (1135-1204).

Företrädare för falsafa kritiserades hårt av ortodoxin inom islam och kristendomen och utmanades även av andra filosofiska riktningar. Ibn Rushd var en av filosoferna som hamnade i skottgluggen. Hans aristoteliskt influerade teorier om ett gemensamt mänskligt intellekt ledde till debatt både inom islam och kristenheten och den katolska kyrkan fördömde många av hans teser på 1200-talet. Så småningom förlorade falsafas rationalistiskt färgade teologi sitt intellektuella och politiska inflytande i den muslimska världen, och Visdomens Hus i Bagdad förstördes helt av Mongolerna 1258 vilket kan sägas satte punkt för det som ibland kallas för islams gyllene tidsålder, men arbeten av tänkare som Ibn Rushd, Ibn Sina, al-Farabi m.fl. lever vidare som en viktig del av det muslimska kulturarvet och filosofins historia.

Källor:

Artiklar i Stanfords filosofi-encykopedi https://plato.stanford.edu/archives/fall2019/entries/arabic-islamic-greek/
https://plato.stanford.edu/entries/arabic-islamic-influence/

Wikipedia-artiklar
Platonic Academy
Greco-Arabic translation movement
Mu’tazila
Visdomens hus (bayt al-Hikma)

Mer läsning
Mohammad Fazlhashemi har skrivit en rad böcker om arabisk och muslimsk idéhistoria som bl.a. tar upp rationalitetstanken och feminism inom islam. Jag kan rekommendera Vems islam. De kontrastrika muslimerna

Konstens frihet eller konstnärernas?

Det pågår en debatt om konstnärlig forskning i medierna just nu med andledning av Bogdan Szybers omtalade underkända avhandling ”Fauxthentication”. Jag har följt den lite på avstånd men med stort intresse. Ett av de senaste inläggen kommer från Lars O Ericsson i Kunstkritikk som menar att den akademiserade, ofria ”Edu-konsten” är ett hot mot den konstnärliga friheten.

Visst har Lars O sina poänger, inte minst i diskussionen om hur utövarna bör få möjlighet att utforma forskningsreglerna, men han lyckas inte själv med att upprätta de elementära distinktioner i debatten som han efterlyser av andra: i det här fallet distinktionen mellan ett idealistiskt konstbegrepp och utövarna, dvs konstnärerna, och de konkreta, materiella villkoren för konstnärligt skapande.

Jag reagerar i det sammanhanget framför allt på hur han undviker att göra tydliga distinktioner när han använder sig av frihetsbegreppet. För vad är det egentligen för frihetsbegrepp han talar om?

1) Det är knappast ett juridiskt frihetsbegrepp. Konst är så vitt jag vet inte ett subjekt som kan ha fri- och rättigheter. Rent juridiskt säkras ”ett fritt konstnärligt skapande” i yttrandefrihetsgrundlagen (Yttrandefrihetsgrundlag (1991:1469) kap1 §1). Det är alltså konstnärer och andra aktörer som har en sådan rättighet.

2) Om vi tolkar konstnärens frihet lite mer allmänt så vill jag hävda att det fria skapandet alltid är villkorat och under förhandling när konsten har en uppdragsgivare: detta oavsett om uppdragsgivaren är akademiska institutioner, muséer, gallerier, curators, kommunala uppdragsgivare, privata samlare m.fl. Men det går inte att generellt säga att en konstnär kommer att vara mer eller mindre fri gentemot en specifik uppdragsgivare eller i en specifik kontext. Akademin är inte nödvändigtvis mindre fri per sé för alla konstnärer.

3) Om vi ändå tänker oss att konsten verkligen är ett subjekt som kan äga eller omfatta en egenskap som vi kan kalla för frihet – hamnar vi inte då i en föreställning om konst som något andligt eller essentialistiskt? Blir inte resultatet då i ett slags idealism som utesluter en föreställning om att konstnärer och andra aktörer verkar under specifika produktionsförhållanden i specifika relationer med andra aktörer och inom kontexter och diskurser. Kort sagt, i en samhällelig, materiell kontext. Om vi talar om ett sådant idealistiskt konstbegrepp, vad kan vi i så fall över huvud taget påstå om konstens relation till något så världsligt som akademier och forskningsinstitutioner?

Visst bör vi göra allt vi kan för att försvara den konstnärliga friheten, inte minst med tanke på risken för politiska påtryckningar mot olika aktörer inom fältet, men jag menar att det krävs en tydlighet vad som faktiskt inryms i begreppet konstnärlig frihet och vem som omfattas av den. Att referera slentrianmässigt till ”konsten” som om det vore ett subjekt är inte till mycket hjälp.