En kort tråd om den offentliga konsten

Den här tråden postades ursprungligen på Twitter och återges här i lätt redigerad form.

Den offentliga konsten är ett djur som är omdiskuterat, både inom konstnärskåren och hos allmänheten. Med tanke på debatten om mushus och menskonst kan det vara dags att reda ut hur det gick till att stat, regioner och kommuner över huvud taget håller på med offentlig konst. Tråd ahead!

1/ Konst i det offentliga rummet har funnits så länge som människan. Var hällristningar, runstenar och grottmålningar offentliga? Ja, det får vi väl anta. Säkert var dom också ”beställda” av det lokala samhället och utfört av specialister, dvs det vi i dag skulle kalla för konstnärer.

2/ I Sverige var monarkin och kyrkan beställare av de stora offentliga konstverken: bronserna, ryttarstatyerna, fontäner and whatnot. Men på 30-talet börjar idén om en statlig kulturpolitik att bli mer framträdande i Europa, inspirerad inte minst av Roosevelts New Deal i USA.

3/ Som en följd av den stora depressionen skapar Roosevelts administration 1933-39 ett antal program för att stötta konstnärer. Enprocentregeln, att 1% av byggkostnader ska gå till offentlig konst etableras i den här vevan.

Läs mer: http://www.wwcd.org/policy/US/newdeal.html

4/ I Sverige börjar ecklesiastikministern Arthur Engberg att snickra på en organisation för att beställa och skapa offentlig konst som utreds 1936. Året därpå skapas Statens Konstråd för att genomföra konstprojekten, och samtidigt Konstnärernas Riksorganisation (KRO) för att företräda konstnärerna.

5/ Den storskaliga offentliga konsten har alltid skapats med maktens pengar och goda vilja oavsett om det handlat om staten, monarkin, kyrkan eller storföretag. Principen om armlängds avstånd ska hålla isär det konstnärliga uttrycket från politiska beslut och den principen gäller fortfarande och fungerar också hyfsat bra om än inte alltid perfekt.

6/ Den statligt finansierade offentliga konsten blir ofta utskälld, men måste ändå sägas vara omåttligt populär. Den innebär att tusental byggnader och livsmiljöer, som skolor, vårdinrättningar, bibliotek etc har blivit smyckade med konst.

7/ Den offentliga konsten bidrar till att miljön blir mer mänsklig på äldreboenden och vårdcentraler, i kommunhus och sportanläggningar. Och på torg och i tunnelbanor. Det är kort sagt omöjligt att föreställa sig vårt samhälle utan offentlig konst.

8/ Enprocentregeln lever kvar sen 30-talet och tillämpas i dag i viss utsträckning både av staten, och i många kommuner och regioner. I dag pratar vi om gestaltade livsmiljöer som tar ett helhetsgrepp om hur konst och arkitektur m.m. ska kunna förbättra för människor i deras vardag.

9/ Om det finns det någon ideologi knuten till ”offkonsten” så är det väl idén om att konsten har en roll att spela i bygget av det goda samhället: att den är demokratisk eftersom alla kan ta del av den. MEN det betyder inte att konsten nödvändigtvis är skapad med de ideologiska glasögonen eller av konstnärer som sympatiserar med den idén.

Konsten: en fråga om idealism eller materialism?

Ett tidigare inlägg om den konstnärliga forskningen väckte en del frågor och jag tänkte att jag här skulle försöka förklara vad jag menar med att ”konsten”, som ett slags generellt begrepp, blir idealistiskt i vissa sammanhang och förklara varför jag snarare intresserar mig för en materialistisk syn på konstnärlig verksamhet.

Jag har full förståelse för att ordet ”konsten” används som ett slags allmänt begrepp, men det är så brett att det fångar in allt möjligt i sin trål. Om vi vill fördjupa diskussionen eller diskutera specifika frågor så blir det högst oklart vad ”konsten” refererar till: det kan referera till konstverk, men också till abstrakta, filosofiska eller psykologiska kategorier som handlar om våra estetiska upplevelser. ”Konst” är också en historisk kategori med olika betydelser i olika epoker i människans historia. Och så kan ”konsten” också referera till själva processen att skapa, visa, handla med eller betrakta konst. Även aktörerna som gör allt detta kan inkluderas i begreppet. Och med detta kommer också sociala och politiska frågor som är knutna till produktionen. Det omfattar kort sagt allt som har med konst att göra.

Hur kommer idealismen in i sammanhanget? Med idealism syftar jag här på en riktning inom filosofin som menar att det är tänkandet eller medvetandet som är det verkliga. Tänkandet skapar världen. Idealismens motsats är materialismen som menar att världen är uppbyggd av materia som existerar oavsett hur människan uppfattar den.

Jag menar att när vi pratar om ”konsten” i allmänna termer utan att referera till något konkret (verk, aktörer, processer eller specifika företeelser) så pratar vi om konsten som en idé. Om vi hävdar att idén om konsten är mer verklig än det konkreta, materiella konstnärliga skapandet så hamnar vi i idealism. Om vi hävdar att konsten som idé är något objektivt, som kan vara fri (eller ha rättigheter) så hamnar vi i idealism. Då är det är tanken eller idén som är det verkliga. Konsten som idé har ett starkt symbolvärde. Det förnekar jag inte. Och jag förstår värdet av att hålla den idealistiska facklan för den konstnärliga friheten brinnande – inte minst i dessa tider när konstnärernas yttrandefrihet utmanas från politiskt håll.

Men denna idé om konstens frihet blir inte särskilt användbar om vi rör oss från det generella till det specifika: om vi vill bli mer konkreta när det gäller reella fri- och rättigheter i relation till specifika konstverk, situationer, sammanhang, fall eller aktörer.
När det gäller till exempel frågan om konstnärlig frihet kan en sådan konkretisering handla om: hur fri konstnären är att göra sin konst i den konkreta praktiska situationen. Hur fri är kritikern, curatorn eller andra aktörer att utöva sina verksamheter? Är konstnärlig forskning mer eller mindre gynnsam för konstnärer att verka i? För vem? Och på vilket sätt? Hur begränsas konstnärer i sin utövning? Hur och av vilka? Det är frågor som av nödvändighet kommer att handla om makt och resursfördelning.

När vi börjar ställa sådana frågor så räcker inte längre med att hänvisa till det idealistiska begreppet ”konsten”. Då krävs, som jag ser det, ett materialistisk synsätt: att vi i det förändringsarbetet utgår från analyser av konkreta, materiella och sociala villkor i de faktiska förhållanden eller fall som vi diskuterar. Först då kan vi förstå vad ett begrepp som frihet innebär i praktiken för de som är berörda.

Konstens frihet eller konstnärernas?

Det pågår en debatt om konstnärlig forskning i medierna just nu med andledning av Bogdan Szybers omtalade underkända avhandling ”Fauxthentication”. Jag har följt den lite på avstånd men med stort intresse. Ett av de senaste inläggen kommer från Lars O Ericsson i Kunstkritikk som menar att den akademiserade, ofria ”Edu-konsten” är ett hot mot den konstnärliga friheten.

Visst har Lars O sina poänger, inte minst i diskussionen om hur utövarna bör få möjlighet att utforma forskningsreglerna, men han lyckas inte själv med att upprätta de elementära distinktioner i debatten som han efterlyser av andra: i det här fallet distinktionen mellan ett idealistiskt konstbegrepp och utövarna, dvs konstnärerna, och de konkreta, materiella villkoren för konstnärligt skapande.

Jag reagerar i det sammanhanget framför allt på hur han undviker att göra tydliga distinktioner när han använder sig av frihetsbegreppet. För vad är det egentligen för frihetsbegrepp han talar om?

1) Det är knappast ett juridiskt frihetsbegrepp. Konst är så vitt jag vet inte ett subjekt som kan ha fri- och rättigheter. Rent juridiskt säkras ”ett fritt konstnärligt skapande” i yttrandefrihetsgrundlagen (Yttrandefrihetsgrundlag (1991:1469) kap1 §1). Det är alltså konstnärer och andra aktörer som har en sådan rättighet.

2) Om vi tolkar konstnärens frihet lite mer allmänt så vill jag hävda att det fria skapandet alltid är villkorat och under förhandling när konsten har en uppdragsgivare: detta oavsett om uppdragsgivaren är akademiska institutioner, muséer, gallerier, curators, kommunala uppdragsgivare, privata samlare m.fl. Men det går inte att generellt säga att en konstnär kommer att vara mer eller mindre fri gentemot en specifik uppdragsgivare eller i en specifik kontext. Akademin är inte nödvändigtvis mindre fri per sé för alla konstnärer.

3) Om vi ändå tänker oss att konsten verkligen är ett subjekt som kan äga eller omfatta en egenskap som vi kan kalla för frihet – hamnar vi inte då i en föreställning om konst som något andligt eller essentialistiskt? Blir inte resultatet då i ett slags idealism som utesluter en föreställning om att konstnärer och andra aktörer verkar under specifika produktionsförhållanden i specifika relationer med andra aktörer och inom kontexter och diskurser. Kort sagt, i en samhällelig, materiell kontext. Om vi talar om ett sådant idealistiskt konstbegrepp, vad kan vi i så fall över huvud taget påstå om konstens relation till något så världsligt som akademier och forskningsinstitutioner?

Visst bör vi göra allt vi kan för att försvara den konstnärliga friheten, inte minst med tanke på risken för politiska påtryckningar mot olika aktörer inom fältet, men jag menar att det krävs en tydlighet vad som faktiskt inryms i begreppet konstnärlig frihet och vem som omfattas av den. Att referera slentrianmässigt till ”konsten” som om det vore ett subjekt är inte till mycket hjälp.

Kampen för DSM-direktivet är en facklig kamp

Jag vet att en del av mina kollegor inte håller med men jag vill hävda att kampen för DSM-direktivet är en facklig kamp för att konstnärer och andra kulturskapare skall få rätt att teckna avtal som ger oss skäliga ersättningar för att andra använder våra bilder, filmer, vår musik och våra texter. Även på nätet.

Det här är en kamp som har pågått länge och varit svår och krånglig: en Davids kamp mot en muskulös techindustri som har försökt att bulldoza motståndet i stället för att komma till förhandlingsbordet. Resultatet är på väg att bli ett slags Uber-ekonomi för kulturella produkter.

I den här fackliga kampen har kulturskaparnas organisationer för en gångs skull en stark allierad bestående av en majoritet av EU-parlamentarikerna. Därför har DSM-direktivet kunnat röstas igenom.

Men det finns en rad paradoxer som förbryllar mig när det kommer till politikernas ställningstaganden: som att liberaler och moderater i EU som vanligen skulle gå till kamp för äganderätten och svenskt näringsliv väljer att inte skydda kultursektorn. Men jag är mest besviken på de partier som jag står närmast. Som att Vänsterpartiet ignorerade kultursektorns kamp för skäliga ersättningar och valde att rösta emot direktivet i EU-parlamentet, liksom mitt eget parti Feministiskt initiativ och inte minst Miljöpartiet de gröna som brukar säga sig stå upp för konstnärernas villkor. Det finns möjlighet att göra rätt när riksdagen skall fatta beslut om att ställa sig bakom frågan. Jag hoppas ni tar den!

Om nödvändigheten i att köpa musik

Jag har köpt musik. Det känns faktiskt remarkabelt. För när hände det senast? Det måste ha varit när CD fortfarande dominerade musikförsäljningen. Innan internetifieringen av musikindustrin. Jag var allvarligt talat ingen musiknörd av rang innan innehållstjänsterna för musik började slå igenom. Jag hängde aldrig på MySpace. Missade Napster. Hängde inte på iTunes-vågen. Faktum var att jag tappade intresset för att leta upp ny musik under många år. Det ändrades i och med att Spotify slog igenom. Nya band med namn som Liars, Deerhoof, Buke and Gase, Thao and the Get Down Stay Down, School of Seven Bells katapulterade in sig i mitt liv, ofta genom vänners spotifylistor. Det var fantastiskt. Men också problematiskt.

Jag har länge varit medveten om debatten kring de låga ersättningar som strömningstjänsterna betalar till artister, men det var nog först när frågan om EU:s förslag till moderniserad upphovsrätt, det s.k. DSM-direktivet började debatteras under början av 2018 som jag började titta närmre på saken. Det var i sanning en deprimerande läsning. 2018 betalade Spotify 0,0031 USD i royalty per lyssning till upphovsrättsinnehavarna 1, vilket motsvarar ungefär tre öre. Det krävs alltså 1000 lyssningar av ett spår för att en artist skall tjäna ihop till en kopp kaffe (vilket snarare lär bli en halv kopp när distributörer och skivbolag tagit sitt). Det säger sig själv att det inte är socialt hållbart för de flesta artister. Läs gärna David C Lowery rungande dräpa mot Spotify i nedanstående Twittertråd för att förstå problemens omfattning.

Problemen för oss konstnärer i internet-eran handlar om så mycket mer än streamingtjänsternas låga ersättningsnivåer. Det handlar också om krav på kulturens digitalisering och tillgängliggörande via internet från det offentliga och dåliga skydd från rovdrift av kulturella produkter, men också om en kultur där konst på internet ses som något som vem som helst när som helst har rätt att få utan kostnad.

Vad kan vi då göra för att få ett mer socialt hållbart kulturliv på nätet som inte bara fungerar rent ekonomiskt för de allra största konstnärerna, artisterna och hitsen? Här är några spontana förslag:

  • Skapa och uppmuntra till en kultur på nätet som uppmuntrar till att betala för konst. Som gör det coolt att stötta artister och konstnärer genom att betala för musikspår och multiplar. Kasta ut ditt Spotify-abbonemang och börja köp musik på Bandcamp eller liknande tjänster.
  • Intensifiera arbetet för att få igenom kollektiva avtal som gör att artister och konstnärer kan försörja sig även när deras verk visas på nätet.
  • Utveckla facklig organisering och facklig kamp bland artister och konstnärer för att möjliggöra ovanstående.
  • Inför ett slags fairtrade-certifikat för digitala tjänster och plattformar som betalar skäliga ersättningar till artister och konstnärer. I Sverige gjordes ett försök med projekt REKO för några år sedan för konstsektorn som kan tjäna som inspiration. Inom Konstnärernas Riksorganisation har vi tagit fram MU-barometern.

Som förtroendevald och verksam inom Konstnärernas Riksorganisation är jag i hög grad involverad i det fackliga arbete som beskrivs i punkt 2 och 3 ovan. So far so good. Däremot har jag den här vintern kommit till insikt att det måste finnas bättre sätt att stötta konstnärer som jag gillar på ett sätt som faktiskt bidrar till deras arbete rent ekonomiskt. Som ”sätter en macka i deras mun” för att citera en musikskribent. Därför är det dags att börja köpa musik igen. Därför köpte jag i morse två förra årets favoritlåtar från Bandcamp, trots att de är öppna för lyssning där. Gratis är inte coolt.

P.S. Glöm inte att du också kan stötta mitt skrivande genom att donera till den här bloggen via PayPal. Se knapp i högerkolumnen. D.S.

Jag kan lära mig något här

Kirsten Ortwed: Raoul Wallenberg-monumentet. Ett anti-monument som blivit pro och permanent. En modig skulpturgrupp som förmedlar smärtan handgripligen. Och som växer med tiden. Jag stod här en bra stund i dag. Försökte höra formernas berättelse. Det är inte så att jag ”gillar” monumentet. Det vill inte bli gillat. Det söker inte bekräftelse eller smicker. Det glorifierar inte. Sträcker sig inte mot solen. Snarare berättar det om ett svårt och mödosamt arbete omgärdat av mörker. Och jag tänker: jag kan lära mig något här.

Kirsten Ortwed: Raoul Wallenberg-monumentet. Foto (c) Jon Brunberg, 2018

Kirsten Ortwed: Raoul Wallenberg-monumentet. Foto (c) Jon Brunberg, 2018

Kirsten Ortwed: Raoul Wallenberg-monumentet. Foto (c) Jon Brunberg, 2018

Alla foton: Kirsten Ortwed: Raoul Wallenberg-monumentet. Foto: Jon Brunberg, 2018, copyright

Fb-dump 2013-3: #Kunstneraktionen

Påminns igen om Power Ekroths inlägg om #Kunstneraktionen i Norge 2013 som stoppade nedskärningar i konstnärsstipendier. Vi vet att liknande förslag kan bli aktuella även här i Sverige och då kan aktionen bli en förebild.

#KUNSTNERAKSJONEN

-en nasjonal aksjon for kunstens fremtid.
Ikke benytt deg av kunst og kultur tirsdag 19.11.2013!

• Dekk til kunst i hele landet, hjemme og på jobben.
• Dokumenter din tildekking på sosiale medier med hashtag #kunstneraksjonen
• Aksjon foran Stortinget klokken 11.00-14.00.
• Pressen og alle medlemene av kulturkomiteen møter kl 11.30.
• Webaksjon. Kunstinstitusjoners nettsider går i sort.

Norske Billedkunstnere (NBK) oppfordrer alle til å dekke til kunst i det offentlige og private rommet. Ikke les boken din, ikke hør på musikk eller bruk andre former for kunst denne dagen. Støtt Norges kunstnere ved å dokumentere din tildekning av kunst via sosiale medier med hashtag #kunstneraksjonen.

Dekk til kunst i ditt hjem og på jobben! Privatpersoner, gallerier, kunsthaller, kunstforeninger, museum, restauranter, hotell fra nord til sør vil dekke til kunst og dokumentere dette i sosiale medier med #kunstneraksjonen i dagene som kommer.
Bruk sorte søppelsekker eller andre ting til å tildekke bokhylla, musikken eller kunsten din. Husk å fjerne plasten når aksjonen er over.

Bakgrunn for #kunstneraksjonen:

I regjeringens nye statsbudsjett foreslås det å kutte i ordningen for Statens Kunstnerstipend med 15 millioner kroner. Stipendordningen er livsviktig for landets kunstnere fordi den sikrer kvalitet, kontinuitet, minimum levekår og den frie kunsten. Beløpet utgjør langt under en promille på statsbudsjettet, men for en faggruppe med lav inntekt blir det som å ta bort en bit av ryggraden av det fremste Norges kunstscene har å by på. Dette kan vi ikke sitte å se på! Vi håper Norges befolkning vil delta og støtte oss i vårt arbeid for kunstens fremtid.

#kunstneraksjonens markering ved stortinget:

Pressen inviteres kl. 12.00 tirsdag 19.11 2013. Markeringen foran Stortinget blir avholdt fra kl 11.00 til 14.00. Folk oppfordres til å møte opp for å vise sin støtte til utøvere av kunst og kultur i Norge. Løvene på løvebakken skal dekkes til.

Sissel Blystad som har vevet veggteppet på Stortinget ønsker at de som jobber der dekker til veggteppet hennes som en del av #kunstneraksjonen. Herved er politikerne på Stortinget oppfordret til deltagelse!

Ved spørsmål ring Norske Billedkunstnere på 23 25 60 30. Mail: nbk@billedkunst.no

En liten tråd om digitalisering och upphovsrätt

Som om det inte vore nog med den ödesmättade känslan bland kulturfolk inför riksdagsvalet står konstnärerna i dag inför ett viktigt val till när EU-parlamentet röstar om det så kallade DSM-direktivet som är tänkt att, som det heter, ”harmonisera” upphovsrätten på en enhetlig europeisk digital marknad. För digitaliseringen av konst, kultur och kulturarv är en het fråga som lyfts fram i kulturplaner och utredningar. Samtidigt tjänar nätjättar som Google och YouTube enorma summor i reklamintäkter på att upphovsrättsskyddat material används på deras plattformar och låter kaffepengar sippra ned till konstnärer som producerar högkvalitativt innehåll. Det är detta ojämlika förhållande som konstnärsorganisationerna kallar för ”värdegapet” och hoppas att DSM-direktivet skall åtgärda under parollen ”fix the valuegap” (se t ex upprop från Svenska Tecknare och Svenska Fotografers Förbund, STIM och en debattartikel i SvD). Ett upprop som samlat över 50 000 underskrifter från konstnärer och supporters lämnas i morgon till EU-parlamentet. Nedanstående tråd skrev jag för Twitter med anledning av en artikel i Aftonbladet om den här striden (texten har redigerats något)

1/ Varken konsten eller internet kommer att dö efter morgondagens omröstning i EU-parlamentet om DSM-direktivet. Men däremot lär vissa konstnärliga uttryck fortsätta att lysa med sin frånvaro från internet. Som t ex bildkonst.

2/ Efter att ha jobbat 20 år med konst på webben kan jag konstatera att bildkonstnärer, speciellt i min generation, publicerar sig väldigt sparsmakat på webbplattformar. Vi väljer i högre grad i stället egna hemsidor att visa upp våra alster på. De flesta håller hårt i sin upphovsrätt.

3/ Det finns, tror jag, en rädsla för att konsten skall missbrukas eller ”avsjälas” på plattformarna. Dessutom fungerar tjänster som Fb eller YouTube i regel rätt dåligt för bildkonst: både rent designmässigt och affärsmässigt. Plattformarna fungerar i bästa fall som ett skyltfönster för konsten men genererar inga pengar direkt till konstnärerna.

4/ När det nu kommer krav på digitalisering av konsten så saknas ofta denna fundamentala analys av konstnärens perspektiv. Därför kommer det inte heller att ske någon omfattande digitalisering av samtidskonst så länge som inte frågan om ersättningar för konstnärer är löst. Och om den digitala ekonomin skall matcha den reella för konstnärer så kommer det att kosta pengar. Mycket pengar. Därför lobbar plattformarna intensivt för att förhindra att kontrollmekanismer av upphovsrätt införs.

5/ Om nätjättar som Google kan fortsätta ha ostörd nästan-gratis publiceringsfest på konstnärers bilder på nätet så kommer det inte alls att döda den samtida bildkonsten. Den klarar sig utmärkt ändå. Men det kommer inte heller att göra internet rikare.

Små pinnhål upp för konstpolitiken i valspurten

Kulturfrågorna brukar ha vansinnigt svårt att nå fram i det kompakta politiska brus som tenderar att prägla valrörelser. Och inte minst de konstpolitiska frågorna, dvs den del av politiken som mer specifikt rör konstformerna, dess utövare, infrastruktur och publik mm. SR Kulturnytt konstaterar t ex att inga kulturpolitiska frågor tagits upp i de senaste två valens slutdebatter i SVT, TV4 eller SR. Detta trots att konst är viktig för många medborgare i det här landet.

Men något har kanske ändå hänt. Kanske är jag mer uppmärksam därför att jag sedan ett och ett halvt år tillbaka är ordförande i den regionala avdelningen av Konstnärernas Riksorganisation (KRO) i Stockholms län och även sitter i dess riksstyrelse. Men ändå förefaller det mig att inte minst Public service-företagen (t ex SR) har gjort rätt stora satsningar på att belysa kulturpolitiken. Satsningar som matchats med en rad kultur- och konstpolitiska seminarier och andra event. Även Konstnärernas Riksorganisation har, i samarbete med en rad andra konstnärsorganisationer, lanserat en egen kampanj under namnet kulturvalet.se och arrangerat en rad konstpolitiska debatter och dueller runtom i landet (se t ex inbäddad video överst i inlägget). Mitt i allt detta har både Socialdemokraterna (27/8) och Miljöpartiet (23/8) lanserat ambitiösa kulturpolitiska utspel som på flera punkter går konstnärsorganisationernas önskemål till mötes.

Kanske har detta lilla men märkbara uppsving för kulturfrågorna att göra med att kulturpolitiken plötsligt framträtt i en skarpare kontur med Sverigedemokraternas framgångar i politiken och de framväxande kulturpolitiskt konservativa och ibland rent fascistiska rörelser i Europa som på sikt måste betecknas som ett stort hot mot fria kulturaktörers möjligheter att verka och uttrycka sig. Många av oss som arbetar med konst och kultur som yrke ser med förfäran på den pågående utvecklingen.

Denna konfliktlinje börjar också få ett genomslag även i den bredare valbevakningen. I två artiklar i SvD den 18/8 och 30/8 skrev Anders Rydell om försök av Sverigedemokrater att använda sin makt i kommuner att få bort oönskad konst. Senast i dag (6/9) publicerade Jenny Lindahl och Sonja Schwarzenberger på Arena Opinion en debattartikel i Aftonbladet med titeln ”Så vill SD rasera kulturen”. Och även konstnärer visar tecken på att vilja organisera sig. I veckan gick kulturskapare ut i medierna och varnade för SD:s kulturpolitik på flera håll (KalmarBergqvists upprop). Teaterförbundet skrev i ett pressmeddelande den 2/9 att ”vi kan konstatera att Sverigedemokraternas syn på konsten utgör ett stort hot mot yttrandefriheten, ett levande kulturliv och ett demokratiskt samhälle”. Facebook-grupper har startats av kulturarbetare för att organisera motstånd mot fascism. Jag skulle vilja påstå att det inte är en överdrift att påstå att vi står inför en intensiv kulturkamp mellan socialkonservativa krafter och ett brett kulturetablissemang under kommande mandatperiod vilket lär tvinga även övriga partier att ta en tydligare ställning i konstpolitiska frågor. Politiker av alla färger bör kort sagt räkna med att konst- och kulturpolitiken kommer att flyttas upp ett antal pinnhål på den politiska agendan framöver. ❖

❖ BRASKLAPP: Den här artikeln är inte skriven på uppdrag. Åsikterna är, ja, förstås, helt mina egna. ❖ VIDEON: dokumentation av de konstpolitiska duellerna på Statens Konstråd den 23/8 där ledande kulturpolitiker för majoriteten respektive oppositionen deltog. I ministermatchen ställdes kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) mot Olof Lavesson (M) ordförande i kulturutskottet, i Landstingskampen: Anna Starbrink (L), landstingsråd vs. Robert Johansson (S), 2:e vice ordförande i kulturnämnden, samt Huvudstadsduellen: Emilia Bjuggren (S), kulturborgarråd vs. Rasmus Jonlund (L), vice ordförande i kulturnämnden i Stockholms stad. Själv hade jag nöjet att leda samtalen med landstings- och kommunpolitikerna i rollen som ordförande för Konstnärernas Riksorganisation i Stockholms län som var en av arrangörerna tillsammans med Konstnärernas Riksorganisation, Statens Konstråd och kampanjen Kulturvalet.se. Riksordföranden i Konstnärernas Riksorganisation Katarina Jönsson Norling ledde ministermatchen tillsammans med vice ordförande Sanna Svedestedt Carboo.

Om konstens och konstnärernas frihet

Stina Oscarson in 2015

Stina Oscarson. Foto av Frankie Fouganthin [CC BY-SA 4.0 ], from Wikimedia Commons

 

När konstens frihet skall debatteras uppstår lätt en märklig känsla av att diskussionen förs helt över huvudet på konstnärerna själva. Därför är det tur att Stina Oscarson ständigt finns närvarande i kulturdebatten för att punktmarkera konstnärsperspektivet. Som i SvD:s tält i Almedalen när hon diskuterade kulturens frihet med SvD-skribenten Ola Wong och Ulf Dernevik, politiskt sakkunnig hos kulturminister Alice Bah Kuhnke.

Konstnärer är en av de yrkesgrupper som omfattas av yttrandefrihetsgrundlagen1. Lagen skyddar konstnärernas (och alla medborgares) frihet att uttrycka sig i bild, text, tal, ljud och rörelse eller andra uttryck. En konstnär skall kort sagt inte kunna slås i bojor för att ha gjort eller visat ett specifikt verk. Det finns förstås undantag i lagen. Gränser som inte ens konstnärer kan överträda utan rättslig påföljd. Som lagen om hets mot folkgrupp. Eller upphovsrättslagen. Eller alla andra lagar som gäller i samhället. Det är basic.

Faktum är att det enda som står om konst i yttandefrihetsgrundlagen är att yttrandefriheten enligt grundlagen har till ändamål att säkra ett fritt konstnärligt skapande. Det är det konstnärliga skapandet som skall vara fritt.

Ändå utelämnas konstnärsperspektivet ofta ur debatter som rör yttrandefrihet. I stället för konstnärernas frihet talas det om kulturens eller konstens frihet. Som Stina Oscarson så riktigt påpekar i diskussionen med Wong och Dernevik är pratet om kulturens frihet lite som att säga: “Är det här pappret fritt?” Det är med andra ord inte konstverket i sig som är fritt. Konstverket har inga rättigheter och skyldigheter. Lika lite som den mobil, platta eller dator som du just nu läser den här texten på.

Däremot, säger Oscarson, ”så kan vi prata om huruvida konstnärer gör valet att vara fria, att behålla sin frihet, och vi kan prata om i vilken utsträckning man från politiskt håll försöker påverka konstnärer och kulturarbetarna”. Jag instämmer helt och fullt. Och just därför måste också konstnärernas röster, åsikter och perspektiv komma fram tydligare i debatten om ”kulturens frihet”.

FÖR ÖVRIGT:
Ni har väl inte missat kampanjsidan Kulturvalet.se som bland annat innehåller en kulturpolitisk valkompass och ett upprop för att förbättra konstnärernas villkor. Gör din röst hörd! Skicka ett budskap till den kommande kulturministern.