Kampen för DSM-direktivet är en facklig kamp

Jag vet att en del av mina kollegor inte håller med men jag vill hävda att kampen för DSM-direktivet är en facklig kamp för att konstnärer och andra kulturskapare skall få rätt att teckna avtal som ger oss skäliga ersättningar för att andra använder våra bilder, filmer, vår musik och våra texter. Även på nätet.

Det här är en kamp som har pågått länge och varit svår och krånglig: en Davids kamp mot en muskulös techindustri som har försökt att bulldoza motståndet i stället för att komma till förhandlingsbordet. Resultatet är på väg att bli ett slags Uber-ekonomi för kulturella produkter.

I den här fackliga kampen har kulturskaparnas organisationer för en gångs skull en stark allierad bestående av en majoritet av EU-parlamentarikerna. Därför har DSM-direktivet kunnat röstas igenom.

Men det finns en rad paradoxer som förbryllar mig när det kommer till politikernas ställningstaganden: som att liberaler och moderater i EU som vanligen skulle gå till kamp för äganderätten och svenskt näringsliv väljer att inte skydda kultursektorn. Men jag är mest besviken på de partier som jag står närmast. Som att Vänsterpartiet ignorerade kultursektorns kamp för skäliga ersättningar och valde att rösta emot direktivet i EU-parlamentet, liksom mitt eget parti Feministiskt initiativ och inte minst Miljöpartiet de gröna som brukar säga sig stå upp för konstnärernas villkor. Det finns möjlighet att göra rätt när riksdagen skall fatta beslut om att ställa sig bakom frågan. Jag hoppas ni tar den!

Om nödvändigheten i att köpa musik

Jag har köpt musik. Det känns faktiskt remarkabelt. För när hände det senast? Det måste ha varit när CD fortfarande dominerade musikförsäljningen. Innan internetifieringen av musikindustrin. Jag var allvarligt talat ingen musiknörd av rang innan innehållstjänsterna för musik började slå igenom. Jag hängde aldrig på MySpace. Missade Napster. Hängde inte på iTunes-vågen. Faktum var att jag tappade intresset för att leta upp ny musik under många år. Det ändrades i och med att Spotify slog igenom. Nya band med namn som Liars, Deerhoof, Buke and Gase, Thao and the Get Down Stay Down, School of Seven Bells katapulterade in sig i mitt liv, ofta genom vänners spotifylistor. Det var fantastiskt. Men också problematiskt.

Jag har länge varit medveten om debatten kring de låga ersättningar som strömningstjänsterna betalar till artister, men det var nog först när frågan om EU:s förslag till moderniserad upphovsrätt, det s.k. DSM-direktivet började debatteras under början av 2018 som jag började titta närmre på saken. Det var i sanning en deprimerande läsning. 2018 betalade Spotify 0,0031 USD i royalty per lyssning till upphovsrättsinnehavarna 1, vilket motsvarar ungefär tre öre. Det krävs alltså 1000 lyssningar av ett spår för att en artist skall tjäna ihop till en kopp kaffe (vilket snarare lär bli en halv kopp när distributörer och skivbolag tagit sitt). Det säger sig själv att det inte är socialt hållbart för de flesta artister. Läs gärna David C Lowery rungande dräpa mot Spotify i nedanstående Twittertråd för att förstå problemens omfattning.

Problemen för oss konstnärer i internet-eran handlar om så mycket mer än streamingtjänsternas låga ersättningsnivåer. Det handlar också om krav på kulturens digitalisering och tillgängliggörande via internet från det offentliga och dåliga skydd från rovdrift av kulturella produkter, men också om en kultur där konst på internet ses som något som vem som helst när som helst har rätt att få utan kostnad.

Vad kan vi då göra för att få ett mer socialt hållbart kulturliv på nätet som inte bara fungerar rent ekonomiskt för de allra största konstnärerna, artisterna och hitsen? Här är några spontana förslag:

  • Skapa och uppmuntra till en kultur på nätet som uppmuntrar till att betala för konst. Som gör det coolt att stötta artister och konstnärer genom att betala för musikspår och multiplar. Kasta ut ditt Spotify-abbonemang och börja köp musik på Bandcamp eller liknande tjänster.
  • Intensifiera arbetet för att få igenom kollektiva avtal som gör att artister och konstnärer kan försörja sig även när deras verk visas på nätet.
  • Utveckla facklig organisering och facklig kamp bland artister och konstnärer för att möjliggöra ovanstående.
  • Inför ett slags fairtrade-certifikat för digitala tjänster och plattformar som betalar skäliga ersättningar till artister och konstnärer. I Sverige gjordes ett försök med projekt REKO för några år sedan för konstsektorn som kan tjäna som inspiration. Inom Konstnärernas Riksorganisation har vi tagit fram MU-barometern.

Som förtroendevald och verksam inom Konstnärernas Riksorganisation är jag i hög grad involverad i det fackliga arbete som beskrivs i punkt 2 och 3 ovan. So far so good. Däremot har jag den här vintern kommit till insikt att det måste finnas bättre sätt att stötta konstnärer som jag gillar på ett sätt som faktiskt bidrar till deras arbete rent ekonomiskt. Som ”sätter en macka i deras mun” för att citera en musikskribent. Därför är det dags att börja köpa musik igen. Därför köpte jag i morse två förra årets favoritlåtar från Bandcamp, trots att de är öppna för lyssning där. Gratis är inte coolt.

P.S. Glöm inte att du också kan stötta mitt skrivande genom att donera till den här bloggen via PayPal. Se knapp i högerkolumnen. D.S.

Jag kan lära mig något här

Kirsten Ortwed: Raoul Wallenberg-monumentet. Ett anti-monument som blivit pro och permanent. En modig skulpturgrupp som förmedlar smärtan handgripligen. Och som växer med tiden. Jag stod här en bra stund i dag. Försökte höra formernas berättelse. Det är inte så att jag ”gillar” monumentet. Det vill inte bli gillat. Det söker inte bekräftelse eller smicker. Det glorifierar inte. Sträcker sig inte mot solen. Snarare berättar det om ett svårt och mödosamt arbete omgärdat av mörker. Och jag tänker: jag kan lära mig något här.

Kirsten Ortwed: Raoul Wallenberg-monumentet. Foto (c) Jon Brunberg, 2018

Kirsten Ortwed: Raoul Wallenberg-monumentet. Foto (c) Jon Brunberg, 2018

Kirsten Ortwed: Raoul Wallenberg-monumentet. Foto (c) Jon Brunberg, 2018

Alla foton: Kirsten Ortwed: Raoul Wallenberg-monumentet. Foto: Jon Brunberg, 2018, copyright

Fb-dump 2013-3: #Kunstneraktionen

Påminns igen om Power Ekroths inlägg om #Kunstneraktionen i Norge 2013 som stoppade nedskärningar i konstnärsstipendier. Vi vet att liknande förslag kan bli aktuella även här i Sverige och då kan aktionen bli en förebild.

#KUNSTNERAKSJONEN

-en nasjonal aksjon for kunstens fremtid.
Ikke benytt deg av kunst og kultur tirsdag 19.11.2013!

• Dekk til kunst i hele landet, hjemme og på jobben.
• Dokumenter din tildekking på sosiale medier med hashtag #kunstneraksjonen
• Aksjon foran Stortinget klokken 11.00-14.00.
• Pressen og alle medlemene av kulturkomiteen møter kl 11.30.
• Webaksjon. Kunstinstitusjoners nettsider går i sort.

Norske Billedkunstnere (NBK) oppfordrer alle til å dekke til kunst i det offentlige og private rommet. Ikke les boken din, ikke hør på musikk eller bruk andre former for kunst denne dagen. Støtt Norges kunstnere ved å dokumentere din tildekning av kunst via sosiale medier med hashtag #kunstneraksjonen.

Dekk til kunst i ditt hjem og på jobben! Privatpersoner, gallerier, kunsthaller, kunstforeninger, museum, restauranter, hotell fra nord til sør vil dekke til kunst og dokumentere dette i sosiale medier med #kunstneraksjonen i dagene som kommer.
Bruk sorte søppelsekker eller andre ting til å tildekke bokhylla, musikken eller kunsten din. Husk å fjerne plasten når aksjonen er over.

Bakgrunn for #kunstneraksjonen:

I regjeringens nye statsbudsjett foreslås det å kutte i ordningen for Statens Kunstnerstipend med 15 millioner kroner. Stipendordningen er livsviktig for landets kunstnere fordi den sikrer kvalitet, kontinuitet, minimum levekår og den frie kunsten. Beløpet utgjør langt under en promille på statsbudsjettet, men for en faggruppe med lav inntekt blir det som å ta bort en bit av ryggraden av det fremste Norges kunstscene har å by på. Dette kan vi ikke sitte å se på! Vi håper Norges befolkning vil delta og støtte oss i vårt arbeid for kunstens fremtid.

#kunstneraksjonens markering ved stortinget:

Pressen inviteres kl. 12.00 tirsdag 19.11 2013. Markeringen foran Stortinget blir avholdt fra kl 11.00 til 14.00. Folk oppfordres til å møte opp for å vise sin støtte til utøvere av kunst og kultur i Norge. Løvene på løvebakken skal dekkes til.

Sissel Blystad som har vevet veggteppet på Stortinget ønsker at de som jobber der dekker til veggteppet hennes som en del av #kunstneraksjonen. Herved er politikerne på Stortinget oppfordret til deltagelse!

Ved spørsmål ring Norske Billedkunstnere på 23 25 60 30. Mail: nbk@billedkunst.no

En liten tråd om digitalisering och upphovsrätt

Som om det inte vore nog med den ödesmättade känslan bland kulturfolk inför riksdagsvalet står konstnärerna i dag inför ett viktigt val till när EU-parlamentet röstar om det så kallade DSM-direktivet som är tänkt att, som det heter, ”harmonisera” upphovsrätten på en enhetlig europeisk digital marknad. För digitaliseringen av konst, kultur och kulturarv är en het fråga som lyfts fram i kulturplaner och utredningar. Samtidigt tjänar nätjättar som Google och YouTube enorma summor i reklamintäkter på att upphovsrättsskyddat material används på deras plattformar och låter kaffepengar sippra ned till konstnärer som producerar högkvalitativt innehåll. Det är detta ojämlika förhållande som konstnärsorganisationerna kallar för ”värdegapet” och hoppas att DSM-direktivet skall åtgärda under parollen ”fix the valuegap” (se t ex upprop från Svenska Tecknare och Svenska Fotografers Förbund, STIM och en debattartikel i SvD). Ett upprop som samlat över 50 000 underskrifter från konstnärer och supporters lämnas i morgon till EU-parlamentet. Nedanstående tråd skrev jag för Twitter med anledning av en artikel i Aftonbladet om den här striden (texten har redigerats något)

1/ Varken konsten eller internet kommer att dö efter morgondagens omröstning i EU-parlamentet om DSM-direktivet. Men däremot lär vissa konstnärliga uttryck fortsätta att lysa med sin frånvaro från internet. Som t ex bildkonst.

2/ Efter att ha jobbat 20 år med konst på webben kan jag konstatera att bildkonstnärer, speciellt i min generation, publicerar sig väldigt sparsmakat på webbplattformar. Vi väljer i högre grad i stället egna hemsidor att visa upp våra alster på. De flesta håller hårt i sin upphovsrätt.

3/ Det finns, tror jag, en rädsla för att konsten skall missbrukas eller ”avsjälas” på plattformarna. Dessutom fungerar tjänster som Fb eller YouTube i regel rätt dåligt för bildkonst: både rent designmässigt och affärsmässigt. Plattformarna fungerar i bästa fall som ett skyltfönster för konsten men genererar inga pengar direkt till konstnärerna.

4/ När det nu kommer krav på digitalisering av konsten så saknas ofta denna fundamentala analys av konstnärens perspektiv. Därför kommer det inte heller att ske någon omfattande digitalisering av samtidskonst så länge som inte frågan om ersättningar för konstnärer är löst. Och om den digitala ekonomin skall matcha den reella för konstnärer så kommer det att kosta pengar. Mycket pengar. Därför lobbar plattformarna intensivt för att förhindra att kontrollmekanismer av upphovsrätt införs.

5/ Om nätjättar som Google kan fortsätta ha ostörd nästan-gratis publiceringsfest på konstnärers bilder på nätet så kommer det inte alls att döda den samtida bildkonsten. Den klarar sig utmärkt ändå. Men det kommer inte heller att göra internet rikare.

Små pinnhål upp för konstpolitiken i valspurten

Kulturfrågorna brukar ha vansinnigt svårt att nå fram i det kompakta politiska brus som tenderar att prägla valrörelser. Och inte minst de konstpolitiska frågorna, dvs den del av politiken som mer specifikt rör konstformerna, dess utövare, infrastruktur och publik mm. SR Kulturnytt konstaterar t ex att inga kulturpolitiska frågor tagits upp i de senaste två valens slutdebatter i SVT, TV4 eller SR. Detta trots att konst är viktig för många medborgare i det här landet.

Men något har kanske ändå hänt. Kanske är jag mer uppmärksam därför att jag sedan ett och ett halvt år tillbaka är ordförande i den regionala avdelningen av Konstnärernas Riksorganisation (KRO) i Stockholms län och även sitter i dess riksstyrelse. Men ändå förefaller det mig att inte minst Public service-företagen (t ex SR) har gjort rätt stora satsningar på att belysa kulturpolitiken. Satsningar som matchats med en rad kultur- och konstpolitiska seminarier och andra event. Även Konstnärernas Riksorganisation har, i samarbete med en rad andra konstnärsorganisationer, lanserat en egen kampanj under namnet kulturvalet.se och arrangerat en rad konstpolitiska debatter och dueller runtom i landet (se t ex inbäddad video överst i inlägget). Mitt i allt detta har både Socialdemokraterna (27/8) och Miljöpartiet (23/8) lanserat ambitiösa kulturpolitiska utspel som på flera punkter går konstnärsorganisationernas önskemål till mötes.

Kanske har detta lilla men märkbara uppsving för kulturfrågorna att göra med att kulturpolitiken plötsligt framträtt i en skarpare kontur med Sverigedemokraternas framgångar i politiken och de framväxande kulturpolitiskt konservativa och ibland rent fascistiska rörelser i Europa som på sikt måste betecknas som ett stort hot mot fria kulturaktörers möjligheter att verka och uttrycka sig. Många av oss som arbetar med konst och kultur som yrke ser med förfäran på den pågående utvecklingen.

Denna konfliktlinje börjar också få ett genomslag även i den bredare valbevakningen. I två artiklar i SvD den 18/8 och 30/8 skrev Anders Rydell om försök av Sverigedemokrater att använda sin makt i kommuner att få bort oönskad konst. Senast i dag (6/9) publicerade Jenny Lindahl och Sonja Schwarzenberger på Arena Opinion en debattartikel i Aftonbladet med titeln ”Så vill SD rasera kulturen”. Och även konstnärer visar tecken på att vilja organisera sig. I veckan gick kulturskapare ut i medierna och varnade för SD:s kulturpolitik på flera håll (KalmarBergqvists upprop). Teaterförbundet skrev i ett pressmeddelande den 2/9 att ”vi kan konstatera att Sverigedemokraternas syn på konsten utgör ett stort hot mot yttrandefriheten, ett levande kulturliv och ett demokratiskt samhälle”. Facebook-grupper har startats av kulturarbetare för att organisera motstånd mot fascism. Jag skulle vilja påstå att det inte är en överdrift att påstå att vi står inför en intensiv kulturkamp mellan socialkonservativa krafter och ett brett kulturetablissemang under kommande mandatperiod vilket lär tvinga även övriga partier att ta en tydligare ställning i konstpolitiska frågor. Politiker av alla färger bör kort sagt räkna med att konst- och kulturpolitiken kommer att flyttas upp ett antal pinnhål på den politiska agendan framöver. ❖

❖ BRASKLAPP: Den här artikeln är inte skriven på uppdrag. Åsikterna är, ja, förstås, helt mina egna. ❖ VIDEON: dokumentation av de konstpolitiska duellerna på Statens Konstråd den 23/8 där ledande kulturpolitiker för majoriteten respektive oppositionen deltog. I ministermatchen ställdes kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) mot Olof Lavesson (M) ordförande i kulturutskottet, i Landstingskampen: Anna Starbrink (L), landstingsråd vs. Robert Johansson (S), 2:e vice ordförande i kulturnämnden, samt Huvudstadsduellen: Emilia Bjuggren (S), kulturborgarråd vs. Rasmus Jonlund (L), vice ordförande i kulturnämnden i Stockholms stad. Själv hade jag nöjet att leda samtalen med landstings- och kommunpolitikerna i rollen som ordförande för Konstnärernas Riksorganisation i Stockholms län som var en av arrangörerna tillsammans med Konstnärernas Riksorganisation, Statens Konstråd och kampanjen Kulturvalet.se. Riksordföranden i Konstnärernas Riksorganisation Katarina Jönsson Norling ledde ministermatchen tillsammans med vice ordförande Sanna Svedestedt Carboo.

Om konstens och konstnärernas frihet

Stina Oscarson in 2015

Stina Oscarson. Foto av Frankie Fouganthin [CC BY-SA 4.0 ], from Wikimedia Commons

 

När konstens frihet skall debatteras uppstår lätt en märklig känsla av att diskussionen förs helt över huvudet på konstnärerna själva. Därför är det tur att Stina Oscarson ständigt finns närvarande i kulturdebatten för att punktmarkera konstnärsperspektivet. Som i SvD:s tält i Almedalen när hon diskuterade kulturens frihet med SvD-skribenten Ola Wong och Ulf Dernevik, politiskt sakkunnig hos kulturminister Alice Bah Kuhnke.

Konstnärer är en av de yrkesgrupper som omfattas av yttrandefrihetsgrundlagen1. Lagen skyddar konstnärernas (och alla medborgares) frihet att uttrycka sig i bild, text, tal, ljud och rörelse eller andra uttryck. En konstnär skall kort sagt inte kunna slås i bojor för att ha gjort eller visat ett specifikt verk. Det finns förstås undantag i lagen. Gränser som inte ens konstnärer kan överträda utan rättslig påföljd. Som lagen om hets mot folkgrupp. Eller upphovsrättslagen. Eller alla andra lagar som gäller i samhället. Det är basic.

Faktum är att det enda som står om konst i yttandefrihetsgrundlagen är att yttrandefriheten enligt grundlagen har till ändamål att säkra ett fritt konstnärligt skapande. Det är det konstnärliga skapandet som skall vara fritt.

Ändå utelämnas konstnärsperspektivet ofta ur debatter som rör yttrandefrihet. I stället för konstnärernas frihet talas det om kulturens eller konstens frihet. Som Stina Oscarson så riktigt påpekar i diskussionen med Wong och Dernevik är pratet om kulturens frihet lite som att säga: “Är det här pappret fritt?” Det är med andra ord inte konstverket i sig som är fritt. Konstverket har inga rättigheter och skyldigheter. Lika lite som den mobil, platta eller dator som du just nu läser den här texten på.

Däremot, säger Oscarson, ”så kan vi prata om huruvida konstnärer gör valet att vara fria, att behålla sin frihet, och vi kan prata om i vilken utsträckning man från politiskt håll försöker påverka konstnärer och kulturarbetarna”. Jag instämmer helt och fullt. Och just därför måste också konstnärernas röster, åsikter och perspektiv komma fram tydligare i debatten om ”kulturens frihet”.

FÖR ÖVRIGT:
Ni har väl inte missat kampanjsidan Kulturvalet.se som bland annat innehåller en kulturpolitisk valkompass och ett upprop för att förbättra konstnärernas villkor. Gör din röst hörd! Skicka ett budskap till den kommande kulturministern.

Konsten måste

Konsten måste vara fri
Konsten måste klara av den arbetsintensiva miljön
Konsten måste få vara ond
Konsten måste in i politiken
Konsten måste vara lättillgänglig
Konsten måste vara till för alla och inte underkastas ideologier och marknadskrafter
Konsten måste snarare vara sannare gentemot livet än livet självt
Konsten måste innefatta det andra tycker är viktigt
Konsten måste utsättas för influenser och påfrestningar för att fortsätta vara intressant
Konsten måste få vara just konst
Konsten måste tillföra en humanistisk, estetisk och poetisk dimension till omgivningen
Konsten måste få vara en zon där man prövar och utvecklar tankar och idéer
Konsten måste komma in i byggprocessen och arbetet så tidigt som möjligt
Konsten måste få vara extrem och politisk
Konsten måste se alla livets sidor
Konsten måste vänta
Konsten måste få provocera
Konsten måste vara indeterministisk
Konsten måste vara märkvärdig
Konsten måste rasande banka på evigheten portar
Konsten måste alltid vara subversiv
Konsten måste höja sig över det vardagliga
Konsten måste hitta vägar ut till människorna
Konsten måste vara aktiv i dagens samhälle
Konsten måste få vara fri att växa och verka på sina egna villkor
Konsten måste ställa frågor
Konsten måste ut på gatorna
Konsten måste förhålla sig till omgivningen
Konsten måste betraktas som ett helt annat begrepp än andra kulturella kategorier
Konsten måste få chansen att experimentera och ta sig ut på de öppna haven
Konsten måste vara ”riktig”
Konsten måste inse att vare sig den vill eller inte, så är den fastkedjad på samma sjunkande eller flytande skuta som allt annat
Konsten måste vara grundvalen för uppfostran
Konsten måste leva i sin tid
Konsten måste propsa på sin frihet, sin autonomi och särställning
Konsten måste erkänna sig själv som ett kulturellt fenomen och en historisk konstruktion
Konsten måste bejaka det partikulära
Konsten måste så klart hålla kvalité nog för att visas
Konsten måste få finnas för sin egen skull, och kvalitet därtill
Konsten måste då också få provocera och ställa obekväma frågor
Konsten måste vara fri och det är det som gör att den kan kombineras med aktivism
Konsten måste få vara autonom, anti-auktoritär och på sina egna premisser bestämma vilka processer den vill utforska
Konsten måste ha aboutness
Konsten måste bli en angelägenhet för fler
Konsten måste vara tillgänglig och tillhöra alla
Konsten måste vara mottaglig för influenser av de mest skilda slag
Konsten måste kunna göra ont
Konsten måste vara bra för människan
Konsten måste passa in som en pusselbit i samtiden
Konsten måste förmedla någonting, ha ett budskap
Konsten måste beröra!
Konsten måste utgöra en gemensam akt där vi står tillsammans och inte ensamma
Konsten måste våga provocera
Konsten måste komma ur finrummen
Konsten måste

https://www.google.com/search?q=konsten+måste

Det lösa sambandet mellan politisk och konstnärlig radikalitet och konservatism

Detta är del 2 i en serie artiklar som utgår från en läsning av Lars Anders Johanssons bok Att dansa efter maktens pipa. Del 1 hittar du här.

Måste en radikal syn på konsten hos en kulturutövare hänga ihop med en progressiv syn på samhället och politiken? Och tvärtom, måste en person som sympatiserar med en konservativ politisk ideologi av nödvändighet omhulda konst som kan betecknas som konservativ? 

I sin bok Att dansa efter maktens pipa menar Lars Anders Johansson att så inte alls behöver vara fallet. Tvärtom överkorsar dessa två konfliktlinjer varandra hos olika individer och rörelser genom historien. En individ som vurmar för en konservativ ideologi kan ha en radikal konstsyn och vice versa. Och i olika grad. Och även om definitionerna av radikal och konservativ i de båda kontexterna konst och politik kan diskuteras i all oändlighet, så är jag böjd att hålla med Johansson här. Sambandet finns men är inte särskilt starkt.

För att visualisera sambandet ger jag er PKG/TKR-skalan!

Jag beslöt mig för att göra ett högst subjektivt test av den här tesen genom att utgå från en handfull väl kända konstnärskap och placera in dem i ett koordinatsystem där den horisontella axeln anger konstnärens politiska sympatier på en vänster-högerskala, och den vertikala anger hur vi ser dennes verk: som konstnärligt radikala eller konservativa. Den som tycker sig se likheter med koordinatsystem som höger-vänster/GAL-TAN eller den politiska kompassen är inte ute och cyklar.

Höger-vänsterskalan behöver troligen inte någon vidare förklaring. Visst finns det dem som kommer att påstå att maoism, kommunism, fascism eller nazism inte alls går att placera in på skalan på detta sätt. Och därför är det viktigt att också säga att det här är ett högst subjektivt diagram som utgår från mina kunskaper och tyckande. Jag har slängt upp det för att tydliggöra en skillnad, inte för att vara vetenskapligt korrekt.

Frågan om konstnärlig radikalitet och konservatism lär vara än mer kontroversiell inom konstkretsar. Här behövs ytterligare förklaringar.

Med radikal konst avser jag konst som är politisk, konceptuell och gränsöverskridande (PKG). Det är en konst som vill utmana traditioner, föreställningar eller konstens materialitet och som ofta, men inte alltid, använder konsten för politiska syften. Jag använder begreppet radikal eftersom Johansson föredrar det i sin bok, men skulle också kunna använda progressiv, samtida eller avantgardistisk.

Med konservativ konst menar jag en konst som är traditionell, klassicistisk och romantisk (TKR)  Den konservativa konsten förhåller sig och vill knyta an till kulturarv, tidigare epoker och ismer. Den ser konsten som ett självändamål och som ett verktyg för att uttrycka känslor snarare än politisk nytta.

Självfallet är detta en högst schematisk och alltför förenklad bild av verkligheten. Lars Anders Johansson skulle säkert själv, och med rätta, påpeka att liberalismens synsätt saknas i modellen – både i politiskt och konstnärligt hänseende. En statsvetare skulle peka på vänster-högerskalans brister. Många konstnärer skulle vända sig mot att överhuvudtaget bli kategoriserade på det här sättet. Det här är ett tankeexperiment. En författares tes illustrerad i ett diagram. Om ni har synpunkter får ni självfallet posta dem i kommentarsfältet.

OM EXEMPLEN

Judy Chicago har varit engagerad i den feministiska progressiva rörelsen i USA och hamnar därför långt ut till vänster i diagrammet.
Joseph Beuys är mer att betrakta som grön progressiv. Han var med och startade Die Grünen i dåvarande Västtyskland.
Både Beuys och Chicagos konst kan med sin performativa sida och gränsöverskridande ambition sägas vara tämligen radikal.
Malevich konst var synnerligen radikal fram till dess att Stalins regim tvingade honom in på den socialrealistiska banan efter 1927. Hur han själv stod politiskt är oklarare för mig, men han kan inte ha ansetts som särskilt konservativ med tanke på hans roll i avantgardet.
Marinetti omhuldade fascismens krigiskhet i sin maskinvurmande och radikalt futuristiska konst och hamnar därmed uppe i det högra hörnet av diagrammet.
Albert Speer med sin strikta nyklassicism och nazistiska ideologiska bakgrund får sägas vara Marinettis motsats på den högra sidan.
Arno Brekers konst blev visserligen upphöjd av Hitler och den nazistiska rörelsen men frågan är hur ideologiskt insyltad konsntnären själv var. Att hans nyklassiscistiska konst hamnar ytterst på den konstnärligt konservativa sidan råder dock inget tvivel om.
Tracy Emin har väckt uppmärksamhet med sitt stöd till brittiska Tories och sitt propagerande för konservatism inom kulturpolitiken. Hennes konst må ha varit mer radikal i början av karriären men jag placerar henne i dag närmre mitten på PKG/TKR-skalan.
Emins raka motsats är Käthe Kollowitz vars politiska engagemang för socialismen var starkt.
Mao-erans socialrealism i Kina får betraktas som en ytterlighet. Visserligen politiskt engagerat men med ett traditionellt socialrealistiskt uttryck och långt till vänster rent politiskt.
Nära mitten har jag placerat Ai Wei Wei vars konst visserligen är politisk engagerad men varken särskilt gränsöverskridande eller traditionell. Och hans politiska engagemang må vara starkt men hamnar snarast i mitten på höger-vänsterskalan.

Kultupolitisk (opinions)bildning: Att dansa efter maktens pipa

Jag står säkerligen på en helt annan planhalva än Lars Anders Johansson i kulturpolitiska frågor. Förmodligen på en helt annan ideologisk bollplan. Men det hindrar inte att jag delar många av hans analyser i boken Att dansa efter maktens pipa – kultur i politikens tjänst (Timbro förlag 2017, libris).

Det är har varit uppenbart länge att borgerligheten haft svårt att formulera en liberal eller konservativ kulturpolitik, ja snarast visat politikområdet ett villrådigt ointresse. Jag förbluffas och förbryllas ofta över den tafatthet som allianspartierna visar i kulturpolitiska frågor. Johansson förklarar på ett övertygande sätt varför – och försöker råda bot på villrådigheten genom att erbjuda sina liberala och konservativa kolleger (även libertarianerna) förslag till kulturpolitiska prioriteringar. Och det är en synnerligen intressant läsning i ett politiskt klimat där kulturfrågorna för en rätt blek tillvaro.

Ingen bör ta miste på att detta i grunden är en debattbok. Men som sådan är den paradoxalt nog mindre intressant. När Johansson riktar sin vredgade penna mot sina ideologiska motståndare – utvalda företrädare för identitetspolitiken, socialdemokratin eller vänstern i stort – så tenderar det att bli förutsägbart och platt. Konfliktlinjerna här är så upptrampade att det väl ändå borde kunna gå att säga något mer analytiskt och insiktsfullt om dessa konflikter än det vi läst på Twitter och i dagspressen sedan länge? Johansson vurmar och svärmar för bildning i den här boken. Men hans återkommande haranger tycker jag motverkar det bildningsideal han säger sig brinna för. Det är synd på en så intressant ansats.

Då är Att dansa efter maktens pipa betydligt mer läsvärd när Johansson i en föredömligt populärvetenskaplig stil tecknar en exposé över den svenska kulturpolitikens historik från 1600-talet och framåt, presenterar Harry Hillman-Chartrands kulturpolitiska typologier och försöker bringa klarhet i varför borgerligheten lämnat semi-walkover i kulturpolitiken.

Här leverar han skarpa och intressanta analyser som punkterar en del vanligt förekommande vanföreställningar i debatten. Jag håller med honom om att svårigheterna i att definiera en liberal eller konservativ konst inte handlar om att det inte finns liberala eller konservativa konstutövare. Jag håller med honom om att politisk radikalitet hos kulturutövare, opinionsbildare eller politiker är inte nödvändigtvis är samstämmigt med graden av kulturell radikalitet: det går utmärkt att vara politiskt konservativ och kulturradikal och vice versa. Jag läser hans förslag för en liberal, konservativ eller libertariansk kulturpolitik med stort intresse och önskar verkligen att jag hade haft den här boken i bakfickan när jag flitigt debatterade kulturpolitik på nätet för några år sedan.

Tyvärr är konstnärernas roll i kulturpolitiken snudd på osynlig boken igenom. När konstnärer förekommer med namn så är det för att de varit inne och vänt i någon kulturpolitisk debatt. Konstnärsorganisationerna nämns visserligen, men mest i förbifarten. Konstnärenas arbetsvillkor diskuteras enbart i några få stycken som handlar om upphovsrätten. Snarare är det opinionsbildarna på kultur- och ledarsidor som ges framträdande roller vid sidan av politikens aktörer och institutioner. Detta är med andra ord en bok som mest tycks vilja vara ett vapen i kampen om kultur- och ledarjournalistikens rum.

Mer irriterande är hur åsikter från och till uttrycks som fakta och den oförblommerade partiskheten som ständigt hotar att underminera författarens teoribygge. Jag hade kort sagt velat läsa mer av faktaunderbyggt argumenterande och analyserande i den bildningsanda som Johansson själv förespråkar. För det är något som jag verkligen saknar när det kommer till kulturpolitisk debatt. Dess mer traditionella koregrafi med sitt gälla tonläge, missförstånd och stereotypiseringar finns det mer än nog av på annat håll.