Kategoriarkiv: humprax

Jag tänker på förhandlingar

Publicerat den av — Lämna ett svar

Idag tänker jag på förhandlingar. Förhandlingar som havererar, återuppstår och havererar igen (som de om LAS). Men också förhandlingar som plötsligt, efter två år, resulterar i konkret handling (som den fångutväxling mellan stridande parter i Jemen som var en del av Stockholms-avtalet som slöts i december 2018 – men som först nu genomförts). Och kanske framför allt om förhandling som den representativa politikens ratt, växellåda, gas och broms.

En demokrati utan förhandlingar går inte att föreställa sig. Det är diktatorernas och despoternas politik. En politik för de som tänker att allt kan avgöras med en signatur eller en befallning, på slagfältet eller med nävarna. Det är inte på något sätt min kopp te.

https://twitter.com/KevinCChang/status/1317124376618274818?s=20

PS. Stockholms-avtalet borde för övrigt heta Rimbo-avtalet eftersom förhandlingarna fördes på en herrgård(?) i den lilla Uppländska orten. DS.

En annan sorts träning

Publicerat den av — Lämna ett svar

Ett taggmoln av ingripande-tekniker som användes under en träningssession med Vardagens civilkurage i dec 2016

Den nya tjejen är ensam i fikarummet när jag kommer in. Vi hejar på varandra. Jag gör en kopp mocka i kaffemaskinen och slår mig ned lite snett mittemot henne vid det runda bordet. Jag frågar hur hon trivs här hos oss. Vi har knappt börjat småprata lite när jag ser min manlige kollega stega in i fikarummet på sitt sedvanligt burdusa sätt. Jag känner en klump i magen. Jag vet precis vad som ska hända härnäst. Det som hänt så många gånger förut. Han kommer spänna blicken i den nya tjejen, gå fram till henne. Lägga handen på hennes axel. Ge henne komplimanger och kanske några halvkvädna skamliga förslag maskerade som skämt. Utnyttja hennes osäkra position. Försöka ta lite mer på henne. Det är samma visa varje gång en ny kvinna börjar på avdelningen. Alla vet det. Alla ser det. Men alla håller käft. Men nu, den här morgonen känner jag att nu får det fan vara nog! Så här kan vi inte ha det! Jag måste göra något åt det här, nu!

Jag bestämmer mig snabbt för en strategi för att avvärja situationen, och agerar sen nästan automatiskt. Innan han hunnit fram till henne har jag hunnit resa mig från stolen och gå fram till honom samtidigt som jag säger högt: ”Jag har fått ny information om projektet nu i morse. Jag behöver prata med dig om det!” Jag tar honom lätt under armen och leder honom bort från bordet. Han ser villrådig ut. Öppnar munnen. Det ser ut som om han ska protestera. Sedan följer han med mig ut ur fikarummet. Han är besviken, det syns, men han följer med.

Per avbryter och säger ungefär så här: ”Tack! Utmärkt! Nu vill jag att ni tar om scenen, men den här gången, Jon, vill jag att du konfronterar och skäller ut din kollega.” Pulsen skuttar till. Aj! Jag som aldrig blir arg. Som inte klarar av att konfrontera. Som alltid försöker vara diplomatisk. Det jag fått i uppgift att göra är verkligen eoner utanför min komfort-zon. Men det är bara att ta sig an utmaningen. Det är ju därför jag är här!

Vi går tillbaka till ”fikarummet”. Jag och ”den nya tjejen” sätter oss igen. Nu har jag verkligen puls. Hur ska det här gå? Vad ska jag säga? När den tafsande kollegan åter kommer in i rummet och lutar sig fram mot sitt offer så finns det ingen återvändo. Jag rusar upp, drar honom i bryskt i armen bort från bordet och skriker honom rakt upp i ansiktet: ”Vad fan håller du med!! Kan du inte hålla dina jävla händer i styr! Det är samma sak varje gång … ” Det är troligen en rätt lam utskällning. Men jag fortsätter att gorma bäst jag kan tills Per återigen avbryter, berömmer och tackar och presenterar ett nytt scenario för oss deltagare och fördelar roller.

Senare slår det mig att min första strategi aldrig gick till botten med själva problemet med antastandet. Jag skylde bara över det genom att inte konfrontera. Jag antar att Per också såg det. Att det var därför han bad mig ta om.

Den ”manliga kollegan” är i verkligheten en kvinna. ”Fikarummet” ligger i ett studieförbunds lokaler i ett av centrumhusen i Hammarkullen i Göteborg. Jag är här för att gå en helgkurs i konfliktingripande tillsammans med sju-åtta andra personer under ledning av utbildaren och fredsaktivisten Per Herngren. Jag har varken mött honom eller någon av deltagarna tidigare. Under två intensiva dagar tränar vi oss i att ingripa i olika typer av situationer där det förekommer diskriminering eller mobbing, mot homofobi, sexism eller rasism. Vi tränar olika tekniker för att avvärja bråk, hot eller våld. Vi tränar mötesdemokrati med hjälp av metoder som utvecklats av ickevåldsrörelsen.

Vi hinner gå igenom en massa olika sorts scenarier under helgen. Ofta, som i fikarumsscenen, spelar en av oss utsatt, en annan förövare och en tredje den som skall ingripa i situationen. Men andra typer av scenarier förekommer. Vi turas om i rollerna så att alla får möjlighet att träna på att ingripa. Vi är inga skådisar men väldigt fokuserade och det blir förvånansvärt realistiskt!

Vi lär oss att använda olika metoder och verktyg och att välja verktyg för olika situationer. Det är ett slags performativt förändringsarbete i praktiken. Tanken bakom träningen är inte komplicerad: det räcker inte att veta eller känna vad som är rätt, eller att ha läst sig till vad som bör göras – ingripandena tränas i realistiska situationer så att agerandet sätter sig i kroppen. Och målet är att ingripandet ska ske per automatik.

Anledningen att jag just nu vill skriva om den här kursen som jag gick 2013, och att jag nämner just det scenario som utspelas i början av den här artikeln har förstås med -kampanjen att göra. Många frågar just nu vad män kan göra för att motverka både andras och egna trakasserier och övergrepp mot kvinnor (frågan kan förstås formuleras på annat sätt, men ni förstår vad jag menar). Det finns självfallet inte en enda metod eller åtgärd som klarar den biffen. Det kräver många olika typer av insatser. Men civilkurageträning av det slag som jag beskrivit i den här artikeln har i alla fall gett mig tillgång till verktyg jag inte hade tidigare: inte bara för att ingripa för att stötta en utsatt person eller grupp, utan också för att förstå när jag själv agerar diskriminerande och odemokratiskt och vilka performativa verktyg jag kan ta till när det händer. För jag är sannerligen inget helgon jag heller.

NOT
Nej, det fanns ingen kaffemaskin i ”fikarummet”. Den inledande berättelsen om konfrontationen i fikarummet och dialogen har dramatiserats för effektens skull. Men agerandet stämmer i stora drag.

MER
Per Herngrens hemsida  – mer info om hans kurser och texter om konflikthantering mm
Vardagens Civilkurage – en ungdomsorganisation som arrangerar civilkurageträning på olika orter i landet

Ett ansikte som ler stort mot mig

Publicerat den av — Lämna ett svar

Filmprojektorn har rullats fram och jag sitter spänd som en fjäder i skolbänken på Nybodaskolan i Tyresö. Jag hade chockats rejält under en tidigare historielektion när de ohyggliga och ofattbart grymma bilderna från Auschwitz framkastades på projektorduken. Det var ett brutalt uppvaknande. De journalfilmer från andra världskriget som därefter obönhörligt intar historielektionerna denna termin (i sjuan?) tär på mitt unga psyke. Bilderna på utmärglade, torterade kroppar och högar av lik hemsöker mig. Jag kan bara hantera denna omänsklighet med en enorm viljeansträngning. Fanns det klasskamrater som blev lika chockade som jag? Säkert. Men jag kan inte minnas att sådana känslor någonsin hanterades i klassen.

När så ytterligare en film i raden drar igång vågar jag knappt titta upp från skolbänkens blankslitna lock av trä, men när jag gör det, försiktigt, så möts jag av något oväntat. En flickas ansikte. Ett ansikte som ler stort mot mig. Hon sitter på en spårvagn en alldeles vanlig dag, i en stad någonstans i Europa. Förintelsens skräck tycks långt borta. Flickans namn är det första av förintelsens offer som jag lär mig: Anne Frank.

Jag minns ögonblicket som om det vore i går. Och jag föreställer mig, även om det kan vara en efterhandskonstruktion, att berättelsen om Anne Frank hävde min känsla av förlamning inför förintelsemaskineriets fasansfulla hopplöshet så att jag på riktigt kunde förstå att det var mänskligheten och människovärdet som stod på spel i dessa historiska händelser. Utan tvivel bidrog dessa skräckfyllda filmvisningar till att jag tidigt i livet började ta tydlig ställning i frågor som rörde mänskliga rättigheter.

Nu, närmare fyrtio år senare, så dyker Anne Frank återigen upp i mitt liv och hakar fast i mitt första möte med hennes berättelse. Men den här gången är rollerna förändrade. Nu är det jag som bidrar till det pedagogiska materialet i en utställning om Anne Frank som visas för gymnasieklasser på Forum för levande historia. För första gången tar jag mig också tid att läsa hennes dagbok i den oavkortade svenska översättningen från 2012, och det visar sig vara en fantastisk läsning! Allt detta gör mig omtumlad. Jag minns rädslorna från min barndom, samtidigt som jag känner mig hedrad av att få vara med på ett litet hörn i arbetet med att föra Anne Franks berättelse vidare. Jag skulle inte vilja säga att en cirkel i min historia har slutits, men något klickar i urverket och får klockan att slå. Slagen stoppar inte tiden, de markerar bara ett tillfälligt avslut. Ett kort uppehåll på vägen.

***

Om utställningen Anne Frank – ”Om jag bara får vara mig själv” som just nu visas på Forum för levande historia
Länk till videon Tolerera som ingår som en del i det pedagogiska materialet för utställningen.
Anne Franks dagbok i oavkortad version (ISBN 9789113050850)

***

anal edit com

anne-frank-bok-002-ed

Johan Galtungs ”Transcend & Transform”

Publicerat den av — Lämna ett svar

TandT cover 1000 copyUnder sommaren har jag umgåtts med och grävt djupare i Johan Galtungs bok ”Transcend & Transform – an introduction to conflict work”. För er som inte känner Galtung så är det knappast en överdrift att påstå att han en gigant inom den akademiska disciplin som kallas för ”freds- och konfliktstudier” men han är också en erfaren fredsarbetare, rådgivare och förhandlare.

Transcend & Transform fokuserar på praktiskt konfliktarbete. Den innehåller beskrivningar av 40 konfliktsituationer och förslag på angreppssätt för finna hållbara och långsiktiga lösningar på dem. Boken inleds på mikronivå med några tämligen vardagliga mellan-mänskliga scenarier, fortsätter med konflikter inom samhällen och mellan stater, för att till sist landa i globala megakonflikter mellan ideologier och system. Trots att skillnaden när det gäller skala och konsekvenser är dramatiskt mellan de olika nivåerna så utgår i princip alla exemplen från en enkel teoretisk modell: ett koordinatsystem som definierar fem möjliga utfall, eller positioner, i en situation där man kan identifiera två målbilder som står i strid med varandra. För att kunna hänga med i bokens alla svängar tills dess att koordinatsystemets olika positioner satt sig i bakhuvudet rekommenderas en fusklapp som den nedan.

galtung cheatsheet-crop copy

I boken återkommer samma metod för att närma sig konflikterna i exemplen:

Först definieras de extrema positionerna (1) och (2) som innebär att två mål (eller utfall) helt utesluter varandra. Till exempel: A får allt och B ingenting (2) eller tvärtom (1). Den ene vinner och den andre förlorar. Men konflikten är inte löst och riskerar snarare att fördjupas och förvärras.

Sedan analyseras de andra positionerna. I position (3) drar sig båda parter tillbaka från samtalet. En eventuell lösning skjuts på framtiden. Inget har egentligen åstadkommits. Position (4) innebär en kompromiss där varje part får hälften av det man önskat. Ingen är egentligen helt nöjd och konflikten kvarstår i grunden.

Position (5) är Galtungs triumfkort: ett utfall som ger båda parter det de vill ha, vilket enligt honom är den bästa möjligheten att säkra en varaktig fred. För att nå dit behöver man överskrida konflikten (transcendens) och för att uppnå det måste konflikten troligen transformeras. Att transformera och överskrida konflikter är att skapa en ny verklighet, nya förutsättningar, och då behövs kreativitet. Men inte för mycket kreativitet!

Författaren är realist (om än en utopistisk sådan). Han påstår inte att modellen är en trollformel, tvärtom: han är tydlig med att koordinatsystemet inte kan appliceras på komplicerade konflikter, och att transcendens och transformation kräver både tid, envishet, vilja och öppenhet. Det finns situationer där en kompromiss eller tillbakadragande är det enda alternativet. Det finns ”djupa” strukturer, beteenden och kulturer som kan ställa upp otaliga hinder. Och inte minst: för att en konfliktarbetare skall kunna nå framgång krävs både erfarenhet, engagemang och sociala färdigheter. Koordinatsystemet är ett hjälpmedel, inte ett botemedel.

Boken utmanar föreställningen om att en fredsprocess i första hand handlar om en förhandling vars mål är en kompromiss. För Galtung är en kompromiss bara det näst bästa alternativet och ett halvfärdigt arbete! Den transcendenta positionen, menar han, kräver dialog snarare än förhandling. Dialogen utformas så att nya frågor uppstår och nya målsättningar framträder så att konflikten kan transformeras. Med hjälp av kreativitet, erfarenhet, sociala färdigheter och kunskap (inte minst om konfliktens och aktörernas ”djupa” struktur, beteende och kultur) kan dialogen hjälpa konfliktarbetaren att hitta förslag till nya, men ändå rimliga målsättningar och lösningar som kan bidra till fred, även på lång sikt.

Transcend & Transform är rik på aha-upplevelser. Inte minst när polletten dunsar dånande ned i backen vad gäller den ”femte dimensionen”. Fler än aspirerande ”konfliktarbetare” borde kunna läsa den. Exemplen spänner över en lång rad områden varav de flesta inte alls handlar om väpnade konflikter: även arbetsmarknad, otrohet, globalisering, val av flygplansstolar och försvarsalternativ m.m. avhandlas. Visst finns det saker att kritisera: här och där skymtar en mossig kvinnosyn fram; författaren slår ibland knut på sig själv i sina försök att vara lättläst; exemplen är lite väl många. De som hyllar kampen, starka män, hårda tag eller krig lär finna boken svårsmält. De som gillar liberala vänsterpositioner, feministisk utrikespolitik och fred med fredliga medel (titeln på en annan Galtung-bok) lär inte bli besvikna. Att Galtungs rykte fick sig en knäck 2012 tar visserligen en del glans av hans gloria, men sätter inga större käppar i hjulet för läsningen.

*

Om boken och mer läsning
Johan Galtung, Transcend and Transform, Puto Press 2004. Boken på adlibris
Transcend.org – institut skapat av Galtung

Lyssnarkonsten: på kurs med Lyssnare utan gränser

Publicerat den av — 1 kommentar ↓

Jag sitter i ett litet mötesrum med klargröna väggar i centrala Malmö. Femton stolar är arrangerade i cirkel: en för varje deltagare och för Fredrik Eklöf och Amelie Andersson från Lyssnare utan gränser som ska leda denna tvådagars grundkurs i lyssnande. Bortsett från Fredrik, som jag har haft möten med vid ett par tillfällen, är de andra personerna i rummet fullständigt okända för mig. Ändå kommer jag under de kommande 24 timmarna berätta för många av dem om mina rädslor, nojjor och tillkortakommanden på ett sätt som jag knappt ens gör med mina vänner. Det är kanske inte konstigt att jag är en smula nervös.

För att göra berättelsen kort kan vi säga att min väg till det här mötesrummet startar 2012 när jag sätter samman antologin Tolerera för Forum för levande historias uställning ”P.K.-en utställning om intolerans”. Jag har nog alltid förstått att lyssnande är agerande men det är under arbetet med texterna från psykologerna Liria Ortiz, Tomas Böhm och Fred Saboonchi som jag inser vidden av lyssnandet som en process som rymmer en mångfald av handlingsalternativ. Det är en rejäl aha-upplevelse och jag bestämmer mig för att dyka djupare ner i lyssnandets mysterier.

Efter SD:s chockartade framgångar i valet förra hösten försöker många förstå vad SD:s väljare egentligen vill och frågan om vi bör lyssna på dem eller inte fyller för ett tag debatt-kanalerna. Uppmaningar att lyssna dyker också upp i mitt twitter-flöde från helt andra håll. När jag får en inbjudan att yttra mig om läget efter valet från ett lokalt ungdomsförbund väljer jag att skriva en text som undersöker vad ett sådant lyssnande kan innebära i praktiken och i det arbetet ramlar jag över ett krönika av Marcus Priftis i Dagens Arena som handlar om Lyssnare utan gränsers samtalsmetoder för att arbeta med fördomar, diskriminering och förtryckande strukturer. Det låter synnerligen intressant och jag tar kontakt med Fredrik Eklöf och det i sin tur leder till att jag nu, ett drygt halvår senare, sitter här i det klargröna rummet beredd att lära mig mer om lyssnandets svåra konst. Det kommer att bli en omtumlande helg.

Att lyssna är att agera

Men först vill jag förklara vad jag menar med att ”lyssna är att agera”. När jag ser tillbaka på mitt liv så föreställer jag mig att jag länge och ofta (men inte alltid) såg lyssnandet som en negation av att tala och den lyssnande som ett slags tomt subjekt för den som för tillfället talar. Den som talade var den aktive och agerande, medan den lyssnande var passiv. Lyssnandet kunde i värsta fall innebära en oengagerad väntan på att få ordet. Det kan tyckas som en deprimerande syn på mellanmänskliga relationer som reducerar dem till en maktrelation, men jag misstänker dessvärre att det är så här många upplever sin roll som lyssnare. Det var i alla fall så jag ofta upplevde min egen roll som lyssnare i unga år.

I dag ser jag snarare lyssnande och talande som en intrikat och integrerad relationell process som är oerhört central i vårt sociala liv och att lyssnande kan vara, och nog bör vara, ett agerande som man väljer och kan anpassa mycket medvetet efter behov och situation, och inte minst använda för att förändra världen. Man kan nog påstå att lyssnandet har högst allvarliga implikationer för oss människor på alla nivåer i samhället, från vaggan till diplomati på högsta politiska nivå, och trots detta tycker jag mig ana svårigheterna att problematisera interaktionen mellan talare/lyssnare eftersom många tycks se den som ”naturlig”, och att den ”förfalskas” om man talar om den. Jag kommer att få anledning att återkomma mer om detta och annat som rör lyssnande i fler bloggposter.

Fredag

Den första kvällen på kursen genomför vi två sessioner: i den första är vi två och två och i den andra delas vi upp i grupper om tre till fyra personer. Alla får lika mycket tid för sitt talande. Den som talar bestämmer helt vad hen skall tala om och om hen vill stå eller sitta, hålla de andra i händerna eller vad det nu kan vara. Mobilens stoppur används för tidhållning. De som lyssnar – ”medhjälparna” – bekräftar och speglar den talande med nickningar och jakanden, men avbryter inte och ingriper inte på ett sånt sätt att det stör den talandes ”flow”. Ibland sägs några bekräftande ord för att hjälpa den talande på vägen. Ibland kommer en fråga som kan leda till en fördjupning av något som just sagts. Trots dessa ganska enkla regler känner jag mig väldigt osäker. När och hur bör jag inskrida som hjälpare? Hur avslutar man en session? Hur viktigt är det med tiden? Jag känner mig helt oförberedd på vad jag själv ska ta upp i dessa sessioner och tampas med hur personlig jag ska våga bli, och jag trevar med orden tills tanken hittar fram till något som jag känner att jag måste få ur mig. Att alla avgivit ett tystnadslöfte när kursen satte igång ger mig extra självförtroende att ge mig ut på känsliga, högst personliga marker som gungar under mina fötter. De andra känner uppenbarligen samma förtroende att dela med sig av sina djupt personliga berättelser till mig om nojjor, sorger och tillkortakommanden men också om framsteg och glädjeämnen. Det går inte att undvika att beröras på djupet och efter den första kvällen undrar jag för ett ögonblick hur jag kan härbärgera dessa berättelser

Mellan sessionerna får vi lära oss mer metodens syften och hur vi kan använda den. Vi har rundor och diskussioner där vi kan diskutera och ta del av andras erfarenheter och upplevelser. Det kan låta dödsallvarligt men vi har faktiskt också väldigt kul, inte minst på grund av de roliga, finurliga och samarbetsinriktade lekar som skjuts in i programmet då och då.

Lördag

Fokuset den andra dagen ligger på ”mönster”, som jag uppfattar som negativa, stelnade och oönskade föreställningar och beteenden som skapats i barndomen och hur man med metodens hjälp kan försöka att bryta eller medvetandegöra sådana mönster. Amelie demonstrerar med en av deltagarna hur man kan agera som hjälpare under en känslosam session. Själv bryter jag kanske inte några mönster den här helgen, men någon gång under den andra dagens tre sessioner klickar det i alla fall till i mig, och jag känner att jag får en instinktiv förståelse hur metoden fungerar och märker att jag kan agera med den, både som medhjälpare och som den som talar. Metodiken sätter sig i min kropp, som slappnar av och liksom börjar lita till sin förmåga. Det blir lättare att hjälpa de andra och att känna när det är läge att bekräfta eller skjuta in en fråga. Jag hittar också fram till min egen röst och behöver inte tveka lika länge innan jag hittar det som känns nödvändigt för mig att ta upp. Procedurerna börjar kännas självklara. Det är en väldigt, väldigt bra känsla.

När kursen avslutas och deltagarna skingras känns det både förtröstansfullt och samtidigt lite märkligt att tänka på att även om jag aldrig träffar dessa människor igen så härbärgerar jag deras berättelser, liksom de härbärgerar mina.

Epilog

Dagen därpå vaknar jag upp och beger mig ut från mitt gästrum nära Södervärn för att äta frukost. Ett flortungt, nästan omärkligt regn hänger i luften. Allt är dämpat. Söndagstrafiken sparsmakad. Jag sitter på en parkbänk med en kaffe i handen när jag plötsligt märker att jag är mer närvarande och avslappnad än jag varit på mycket, mycket länge.

Fler postningar om lyssnandet kommer inom sin tid

Avdelningen obskyra och ofullständiga diagram

Publicerat den av — 2 kommentarer ↓

Ibland måste man knyta ihop sina tanketrådar för att de inte skall flyta iväg, tunnas ut och försvinna i ett diffust bakhuvud. I sådana lägen kan det vara lämpligt att göra ett diagram även om det blir både obskyrt och associativt. Det är inte helt lätt att i klartext redogöra för vad ovanstående diagram beskriver – mer än att det hänger samman med min läsning av Emanuel Levinas och Zygmunt Bauman i en kontext som handlar om att undersöka begreppet universella värden. Möjligen kan man säga att det är ett försök att beskriva begreppet makt med ett paj-diagram som delas upp i bitar utifrån föreställningen om hur makt uppträder och regleras i våra liv, där allmakt och maktdelning utgör motpoler. Att de filosofer som uppträder i diagrammet står inom parentes får väl tolkas som att de placerats ut på ett ganska ”löst” sätt i diagrammet – även om framför allt Sartre och Levinas har rätt givna positioner. För att förvirra er än mer inser jag redan nu att vissa formuleringar i diagrammet måste ändras (framför allt ”hierarchy” och ”power order”) och någon del måste eventuellt flyttas (den streckade linjen vid ”morality” borde kanske vara en förlängning från ”ethics” och ”law” skulle kunna dras ut med solid linje över hela sektion B). Men uppdateringen får vänta tills i morgon. Det här är trots allt ett arbete i process. Tärningarna är i luften!

Uppdatering: det här diagrammet är verkligen ganska misslyckat. ”Meeting w. the other” är ingen bra översättning och delar av bilden är oläslig trots att man förstorar den. Jag ber verkligen om ursäkt för detta, men låter postningen stå kvar som ett monument över människans ofullständighet. Det är min förhoppning att jag skall finna någon tid för att korrigera bristerna i morgon. Tack för ert tålamod.

Uppdatering 21/5 kl 16:40: diagrammet är uppdaterat! Blev det bättre? Mer relevant? Mer förståeligt?

Några avslutande ord om "Postmodern etik" (3)

Publicerat den av — Lämna ett svar
Tidigare delar om Postmodern Etik av Zygmunt Bauman: del 1 och del 2 samt ett litet tillägg
*
Redan i det inledande kapitlet av boken Postmodern Etik varnar Zygmunt Bauman för att boken inte kommer att presentera en en moralkodex för en postmodern tid. Det är en fullt logisk, ja kanske nödvändig hållning, om det ens skall vara meningsfullt att prata om en etik som postmodern – om man med det uppfattar det postmoderna som möjligheten till en kritisk position som förkastar vissheten (förnuftet) som det framträder inom det moderna projektet.
Samtidigt lämnar Baumans vägran att föreslå en moralkodex mig med ett slags tomhet. Den som letar efter en tydlig politisk position som kan tjäna som utgångspunkt för sökandet efter en sådan moral kommer att bli besviken. Tvärtom tycks Baumans komplexa text delvis handla om just svårigheterna i att försöka förena moral och politik i ett slags förnuftsstyrd helhet. Bauman återkommer till den ovisshet som genomsyrar det ”moraliska rummet” som står i bjärt kontrast till alla försök att skapa rationella moraliska system.
Den som läst Baumans föregående alster Auschwitz och det moderna samhället känner igen hans kritik av moderniteten som han menar möjliggjort omänskligheter som till exempel folkmord. ”Postmodern etik” verkar vara ett försök att formulera grunddragen till en moral eller ett etiskt ramverk som erbjuder en möjlighet till kritiskt tänkande och kanske också handlande bortom förnuftet. Moralen, skriver Bauman i det avslutande kapitlet, ”är inte säker i förnuftets händer trots att detta är just vad förnuftets talesmän lovar”.
Moral har i Baumans utläggning inget med etik att göra så som den formuleras inom t.ex. politiken. Tvärtom skulle man kunna säga att boken angriper frågan om ansvar och moral så som den framträder och bearbetas innan politiken träder in i bilden. Här tar Bauman hjälp av filosofen Emmanuel Levinas teorier om ansiktet och moralen som uppehåller sig kring mötet med den andre som det gestaltar sig innan det politiska träder in i bilden. Innan moralen blivit formulerad som etik och därmed relativiserats i förhållande till maktanspråk.
Men Bauman erkänner samtidigt att denna ”närhetsmoral” som han kallar den ”är sorgligt otillräcklig i ett samhälle där allt viktigt handlande sker på avstånd”. ”Den moral som alltid styrt oss och fortfarande styr oss”, skriver Bauman, ”har mäktiga men korta händer. Den behöver nu mycket, mycket långa händer”.
Den förmoderna närhetsmoralen är helt enkelt inte anpassad för en globaliserad värld och behöver översättas till samtida sociala intressen och politiska krafter, vilket Bauman medger är svårt om inte omöjligt.
”Det postmoderna avslöjandet av moderniteten kan bistå i en sådan strävan. Men det mest iögonenfallande draget hos postmodernismen, källa till både dess styrka och svaghet, är att den hyser misstro mot vissheter och inte ger några garantier. Att den vägrar frysa historien i profetior eller föregripande lagstiftning innan historien följer sin väg.”
Detta, menar Bauman, är postmodernismens tveeggade svärd. Det är helt enkelt svårt att agera i enlighet med den visdomen. Han tycks vilja leda läsaren genom det moraliska rum som i han menar har en osäker och osynlig plats i det offentliga livet men lämnar frågan öppen hur varandet i detta rum kan användas eller hanteras för att förändra samhället i grunden.
Postmodern etik är sannerligen ingen lätt bok. Den lämnar inga givna svar men för den tålmodige läsaren öppnar den upp för radikalt annorlunda sätt att föreställa sig samhället, politiken och det offentliga livet. Det är en minst sagt spännande läsning.
*
Läsning
Postmodern Ethics. Cambridge, MA: Basil Blackwell (1993). ISBN 0-631-18693-X
På svenska: Daidalos (1995). ISBN 917173 0842 (adlibris)

Långsam läsning om staten och toleransen

Publicerat den av — Lämna ett svar

Jag insåg i dag att jag har hållit på och läst Wendy Browns utmärkta Regulating Aversion – Tolerance in the age of identity and empirei över ett år. Jag plockar upp den då och då, läser ett tiotal sidor och lägger den sedan åt sidan. Försöker skriva något om den men ger upp. Inte för att den inte är intressant – för det ärden verkligen. Jag antar att den akademiska engelskan bjuder motstånd samtidigt som jag verkligen vill förstå resonemanget i minsta detalj.

Regulating Aversion utvecklar på ett skarpt sätt en kritik mot toleransbegreppet som jag då och då möter i debatten som handlar om hur staten använder begreppet tolerans i en moralisksnarare än i en juridiskkontext och de motsägelsefulla situationer som uppstår i den typen av maktutövning. Brown använder Michel Foucaults begrepp governmentality för att rama in problematiken som varande:
”not a matter of imposing laws on men, but rather as disposing things, that is to say, to employ tactics rather than laws, and if needed be to use the laws themselves as tactics”.
Om man skall sammanfatta Browns kritik på ett ytterst förenklat sätt kan man kanske säga att den går ut på att staten tenderar att uppmana sina medborgare till tolerans som ett sätt att hantera och reglera skillnader mellan människor, samtidigt som uppmaningen inte avspeglas i statens eget agerande som lagstiftande och utövande makt. På så sätt kan staten befästa majoritetssamhällets krav, och undvika lagstiftning som garanterar jämlikhet samtidigt som man intar en moralisk position som står i strid mot handlingarna. Det innebär i praktiken att man för över det moraliska ansvaret på den individuelle medborgaren. Det är en paradoxal hållning som i värsta fall urgröper statens moraliska trovärdighet.
Brown, vars bok på många sätt utgår från ett amerikanskt perspektiv post-9/11, tar upp två exempel på hur denna paradox praktiserats av George W Bushs administration. – dels i agerandet mot muslimer i USA efter terrorattackerna och dels i frågan om samkönade äktenskap. I båda fallen uppmanades USA:s medborgare att agera genom att visa tolerans – mot muslimer och araber i det ena fallet och mot människor med ”alternativa livsstilar” i det andra. Samtidigt agerade administrationen i strid med sina egen uppmaningar till medborgarna – i det första fallet genom att underlåta att lagstifta om att tillåta samkönade äktenskap och i det andra genom att bedriva en politik med inslag av rasism och våld mot samma befolkningsgrupper som man uppmuntrade allmänheten att tolerera. Det här är bara en liten del av Browns resonemang men jag tycker att den är belysande för hur boken är upplagd.
När jag möter den här kritiken i ett svenskt perspektiv så kan det handla om människor från ”minoritetssamhället” och kanske med ”alternativa livsstilar” som är trötta på att höra politiker slå sig för bröstet och beskriva sig själva, sina partier eller distrikt som toleranta – när de uppfattar att stat och kommun gör precis det motsatta i praktiken genom att vägra att ta reella steg mot jämlikhet och rättvisa.
Browns kritik är förstås i högsta grad relevant för mitt projekt ”Tolerera” som ju utgår från individens möjlighet att förändras i en mer tolerant riktning och individens ansvar för andra – och där jag snarast försökt ignorera hur staten behandlar frågan om tolerans för att hantera ”skillnader” mellan människor. Dessa skygglappar har behövts för att föra ner frågan till beteendenivå – men också för att jag vill lyfta fram människans ansvar och hennes möjlighet att agera och förändras. Jag är samtidigt högst medveten om att det problemkomplex som Wendy Brown presenterar i sin bok är något som i sig kräver en ordentlig genomlysning. Men det blir en senare fråga – tills vidare är jag tacksam mot Brown för att hon fördjupat min förståelse för hur toleransbegreppet kan användas i en politisk praktik. Vad som framkommer om några månader när jag återigen plockat upp boken för att läsa vidare återstår att se.


Läsning
Regulating Aversion – Tolerance in the Age of Identity and Empire (Princeton University Press, 2006, isbn 9780691136219)

Skrivet tidigare om Wendy Brown

Postmodern etik i det militära (till min förvåning)

Publicerat den av — Lämna ett svar
Kanske är jag fördomsfull, men jag hade verkligen inte förväntat mig att någon inom militären skulle försöka applicera Zygmunt Baumans teorier om postmodern etik på stridssituationer. Men döm om min förvåning när jag ramlade över en uppsats på militärhögskolan där författaren försöker göra just detta.
Bauman menar – vilket jag skrev om häromdagen – att när makten försöker skapa moralkodexar utifrån lagboken som stelnar till procedurmässighet på bekostnad av individens moraliska impuls blir följden den att det moraliska jaget berövas möjligheten att bidra till det allmänna goda.
Anders Malm utgår ifrån just denna tes i sin magisteruppsats i krigsvetenskap: Historien om Masar-e Sharifs belägring – Postmodern etik och militär våldsanvändning som fokuserar på militärens värdegrundsarbete. Malm skriver i inledningen:
”Bauman visar hur den moderna byråkratin inom statens institutioner är en förutsättning för att förintelseliknande verksamheter (likt den i Auschwitz) kan möjliggöras, bland annat genom att moralen reduceras till att endast synliggöra arbetsförhållanden inom den egna myndigheten (Bauman, 1989: 55 f.). Det som händer utanför myndigheten osynliggörs genom byråkratins regler och rutiner. Dessa rutiner och regler bidrar till att producera Nietzsches givna bilder av en verklighet och till att reducera medarbetarens moraliska ansvar till att följa interna regler och uppförandekoder. Därmed kan det hävdas att Försvarsmaktens värdegrund, ironiskt nog, motverkar en utveckling av etiken inom myndigheten, då värdegrunden är homogent normerande och inte lägger grund för verklig kritik av kärnverksamheten och dess effekter. Denna undersökning skall ses likt en moralisk ansträngning att se utanför den givna normerande värdegrunden, för att söka en etik bortom myndighetens institutionsetik, och därmed möjliggöra en etik för våldsanvändning.”
”Studiens problem kan därmed sammanfattas i följande övergripande fråga:
Hur kan Försvarsmaktens värdegrund utvecklas från en etik som fokuserar på myndighetens interna principer, till en etik som tillåter ett kritiskt förhållningssätt till den militära våldsanvändningen?”
Jag har bara skummat uppsatsen men konstaterar att Malm lyckas förvåna mig igen genom att föra in ett feministiskt perspektiv på våldsanvändning i en analys av Judith Butlers bok ”Krigets ramar” som utkom i svensk översättning på Tankekraft förlag härom året.
Anders Malms uppsats är sannerligen ett intressant tillskott till den undersökning om makt, tolerans och våld som jag just nu arbetar med som en uppföljning till projektet Tolerera.
Mer läsning:
Judith Butler: Krigets ramar – när är livet sörjbart, Tankekraft förlag (adlibris) isbn 9186273027

Artigheten och toleransen (Belfast)

Publicerat den av — Lämna ett svar
Mural i östra Belfast som i stora delar kontrolleras av lojalistiska paramilitära grupper,
Det röd-vit-blå målade elskåpet är ett bra exempel på ”färgkodning”
Republikanska områden färgkodas i de irländska färgerna orange, grönt och vitt
2003, foto av undertecknad

Under de två månader jag bodde i Belfast för nästan tio år sedan slogs jag av hur artiga människor var. Man tackade busschauffören när man gick av på sin hållplats på ett sympatiskt sätt som man inte skulle göra i Sverige. Damen i den lilla tobaksaffären kallade mig för ”Darling”. Till och med vissa uttryck för sekterism hade något artigt över sig. På små vita lappar som satt uppklistrade på väggarna i ”mitt” område bad man innevånare från den närliggande katolska bostadsenklaven i vänliga ordalag att låta bli att handla i de lokala protestantiska butikerna. Trottoarerna var tydligt färgmarkerade så att det inte skulle råda något tvivel om innevånarnas religiösa tillhörighet. Jag hade inte förväntat mig att bli bemött på det här sättet men insåg snart att under den artiga ytan lurade våldet fortfarande i form av hotande sommarupplopp, bombdåd och marscher. Jag antog att hövligheten var en inlärd procedur och på samma gång högst uppriktig. Kanske en önskan om något bättre. Eller en besvärjelse för att hålla våldet på avstånd. Men den kändes ibland som en märklig paradox.

Jag föreställer mig i dag att ett lungt och artigt sätt kan vara en viktig komponent för att främja tolerans genom att det underlättar möjligheten att undersöka den andre – den annorlunda – med nyfikenhet. Den artige signalerar att hen inte är hotfull. Men jag tror vistelsen i Belfast lärde mig att artighet inte är någon fix för att lösa konflikter och ingen garant för att inte våldet blossar upp. Och det är inte nödvändigtvis ett symptom på att ett samhälle är präglat av fredlig samexistens mellan konkurrerande befolkningsgrupper.
(Fler bilder kommer inom kort)
Andra bloggar om , , , ,