Om konstens tillkortakommanden i det politiska rummet

Jag tänker egentligen inte ge mig in i debatten om Makode Lindes tårta och den mediastorm som följt på den, som t.ex. krav på ministeravgångar, bombhot och tillbakadragna donationer. Historien är så komplex att det skulle krävas mer än några tusen tecken för att reda ut den, och jag är övertygad att många andra kommer att ta sig an den uppgiften med bravur framöver. (1)
Jag skulle bara vilja konstatera några saker:
Man bör akta sig för att vara naiv som konstnär i dagens genom-medialiserade värld. Allt man gör i offentligheten kan spridas rekordsnabbt under vissa förutsättningar. Även om man har en god avsikt med sitt arbete från början, och kan uttrycka den avsikten, kan verket uppfattas på ett sätt som motverkar den goda intentionen och som riskerar att göra mer skada än nytta.
Konst är för det mesta inte gjord med intentionen att vara politisk. Med det menar jag att den konstnär eller institution som genomfört eller visat ett verk för det mesta inte avser att bedriva ett politiskt informations- eller propagandaarbete för att få igenom en specifik politisk agenda, vinna ett val eller genomföra politiska reformer. Det kan låta så självklart att man inte behöver skriva det och ändå blir jag lika förbluffad över hur lätt det är för medier och politiker att plocka upp och ta över konstverk för sina politiska syften och negligera det faktum att konsten i fråga ofta har en distinkt konstnärlig grammatik och kontext. Resultatet blir ofta att det sprids en massa fördomar om vad konstnärer gör och vill som ofta får stå oemotsagda.
Bildkonst är ett mycket stort fält inom kulturen som omfattar en mängd olika uttryck och politiska, sociala, filosofiska och psykologiska hållningar. Denna heterogenitet tenderar att förenklas i den politiska debatten på ett sätt som gör att konst uppfattas som en homogen praktik, praktiserad av en ”radikal elit” el.dyl. med en utmejslad politisk agenda och liknande generaliseringar.
Till detta kommer att konstnärer och institutioner ofta är ovilliga att bemöta de fördomar som uppstår i en offentlig debatt. Jag har full förståelse för det – eftersom debatterna oftast är utformade utifrån en politisk grammatik och logik. Man skulle kunna säga att debatten som den förs i medierna är en del av politikens rum, där den skrivna och verbala retoriken står i fokus. Bildkonsten utgår från bilder (precis som namnet anger): reella bilder eller föreställda, som statisk eller rörlig bild, eller som i Makodes fall, iscensatt bild. Att översätta en bild till politisk retorik kan vara mycket svårare än det verkar.
Här finns ett Moment 22 att övervinna som ganska få konstnärer behärskar och är villiga att utmana, och som kräver att man är påläst, välformulerad och intresserad av debattformen (för övrigt tycker jag att Makode Linde hanterat pressen från medierna så gott han kunnat under dessa dagar).
Jag antar att min poäng är följande: jag skulle vilja se en mycket mer nyanserad och initierad debatt om konstens roll i samhället och det politiska samtalet, och inte bara när skandalerna dyker upp eller när pengar skall fördelas. Och jag skulle någon gång vilja få uppleva att den politiska debatten äger rum på konstens arena, på konstens villkor. Möjligen var det också det som var en av Makode Lindes intention med verket.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

1) Brasklapp: den som funderar över min inställning bör inte behöva tvivla på att jag tar avstånd från grova och kränkande generaliseringar

P.S. Glöm inte att komma på releasen av Tolerera – om intolerans och tolerans ur ett psykologiskt perspektiv – som släpps den 25/4 kl 19-21 på Forum för levande historia i Gamla Stan i Stockholm. Antologin tar bland annat upp hur fördomar uppstår, varför vi har dom – och hur vi kan bemöta andras fördomar och hantera våra egna. Här finns några kapitel som definitivt är relevanta för det som hände på Moderna Museet för några dagar sedan. D.S. 

Karta utan gränser

För en fem-sex år sedan rasade flera debatter om kolonialismen och dess brott i tidningar och på bloggar, som också jag deltog i. Den handlade bland annat om Dick Harrisons bok om den afrikanska slavhandeln (1), om liberalismens skuld och kanske också om postkolonialism och postpolitik. En fråga som då planterade sig i min hjärna var frågan: hur såg afrikas politiska karta ut innan kolonialisterna lade under sig kontinenten? Jag började så smått att göra efterforskningar, men att hitta ett entydigt svar på den frågan visade sig vara svårare än vad jag trodde. Eller rättare sagt: jag har ännu inte hittat en enda politisk karta som på ett enkelt sätt beskriver Afrikas politiska enheter innan the Scramble for Africa inleddes i slutet på 1800-talet. Det är egentligen rätt anmärkningsvärt, med tanke på mina idoga försök att dammsuga nätet på sådan information. Den karta som används av Wikipedia är rent pinsam i sin avskalade tomhet. De kartor som finns att tillgå via välkända kartbibliotek på nätet är förstås fokuserade på européernas besittningar, ”upptäckter” och landvinningar även om vissa imperier och statsbildningar i bland ritas ut och avgränsas. Den bild som dessa kartor förmedlar är för det första att Afrikas folk var oorganiserade och utan centrala administrationer, vilket förstås inte är sant, och att Afrika var glest befolkat, ja snarast till större delen obefolkat – ett ”terra nullius” om man så vill – vilket inte heller är sant. Dessa argument ger snabbt vika när man skrapar lite på den historiska ytan. Plötsligt framträder ett myller av länder, folk, språkområden, administrativa, ekonomiska och politiska enheter. Framträder gör också motståndet mot kolonialismen och de afrikanska folkens desperata försök att försvara sina länder och behålla sin integritet med krigföring eller diplomati. Det är kort sagt: en historia som tycks oändligt omfattande. Min resa i den historiska berättelsen har bara börjat.
Foto: snapshot från ateljén, work-in-progress
1) Tre artiklar från debatten om Dick Harrisons bok DN1, DN2, DN3

Dags att lyfta fram konstbloggen ur skuggorna

Jag önskar kanske att det vore tvärtom, men måste säga att bloggar av svenska konstnärer är en väldigt smal genre. Visst finns det konstnärer, som till exempel Lars Vilks, som varit oerhört konsekvent, har en tät postningsfrekvens, och många läsare (antar jag – alexa.com, som i och för sig skall tas med en nypa salt, placerar Vilks.net bland de 10.000 mest besökta webbplatserna i sverige), men i stort för konstbloggen en ganska tynande tillvaro. Få av de riktigt etablerade svenska konstnärerna har bloggar. Varför det är så kan jag bara spekulera i. Däremot tycker jag att det är synd att inte fler provar detta utmärkta medium.

Jag har i alla fall startat upp en webbtjänst som försöker samla en del av dessa små guldkorn till bloggar på ett och samma ställe. Promulgator – som tjänsten heter – är en enkel RSS-läsare som jag tagit fram som en del i utvecklingsarbetet med b-cms. Tjänsten är i ”beta”, under testning och inte helt stabil ännu, men den börjar ta sig så smått och läser i dag RSS-strömmar från närmare 40 bloggar och andra webbplatser. Här samsas konstnärsbloggar, med konsthallsbloggar, strömmar från vimeo-kanaler och onlinetidskrifter. Det är alltså än så länge en kaotisk mix i det lilla formatet, men jag hoppas jag ska ha tid att utveckla tjänsten efter hand. Du kan förstås hjälpa till och tipsa om konstbloggar genom att använda det formulär som finns på sidan.

”Döda bögarna!” – om ett aktuellt konstverk som träffar hårt

Igor Grubić två-kanaliga videoinstallation East Side Story är som ett knytnävsslag mitt i ansiktet. Inte bara bildligt talat utan också bokstavligt. Den ena skärmen visar dokumentärt material (bland annat från mediakanalen B52) från ett försök att genomföra en marsch för homosexuellas rättigheter i Belgrad 2001 som spårar ur fullständigt när ”fascister, klerikala nationalister och fotbollshuliganer” lyckas bryta upp marschen och ge sig på både polis och marschdeltagare. Bilderna visar ett rått hat och ett brutalt våld, filmat på ett oerhört närgånget sätt. Människor sparkas sönder och samman. Andrar bönar och ber polis och militär om hjälp. Poliser träffas av gatsten och försöker mota bort fascisterna med salvor i luften från sina AK-47:or. Horder med unga män skanderar: ”döda bögarna!” På den andra videon visas ”dansinterventioner” på de platser där våldet bröt ut. Det är inte lätt att följa dansarnas rörelser. Våldets intensitet rycker ständigt blicken tillbaka till de dokumentära bilderna. 

När jag till slut lämnar videoverket så är det med en blandning av sorg, raseri och oro inombords. Och med en fråga. Är detta den verklighet vi är på väg mot också här i Norden? De blodtörstiga folkmassornas okontrollerade våld? Jag tror det inte, vill inte tro det, samtidigt som Anders Behring Breiviks fruktansvärda dåd på Utöya, och Malmö-skytten (och andra före dom) redan har visat att den här typen av vad man kanske kan kalla ”fascistiskt” våld mot civilpersoner tycks bevisa motsatsen. Och det är skrämmande, inte bara ur en allmänmänsklig och generellt människorättslig synvinkel – scenerna från Belgrad berör mig personligen. Inte bara för att jag känner och sympatiserar med de som är särskilt utsatta. Jag tillhör visserligen inte själv någon särskilt utsatt grupp i samhället, men jag skulle kunna hävda att jag är en del av det som Göran Hägglund en gång kallade den ”radikala eliten”. Också konstnärer av alla de slag: författare, bildkonstnärer och musiker, och intellektuella – ja alla med ett slags ”humanistisk” agenda tendererar att få betala ett högt pris när det är dags för kulturell rensning. För mig handlar därför mångkultur också om möjligheten att leva i ett kulturellt sett pluralistiskt samhälle där också min typ av åsikter och verksamhet har rätt att existera.

East Side Story visas i utställningen Psychosis, Part 1: I WillNever Talk About the War Againpå Färgfabriken i Stockholm, som för övrigt innehåller flera bra verk som handlar om krigen i det forna Jugoslavien. Den håller på t.o.m. den 19 november, så passa på och gå och se den! (utställningskatalog)
På måndag skall jag sitta i en panel på MR-dagarna på Kulturhuset som arrangeras av Forum för Levande Historia och som bl.a. handlar om poltisk korrekthet. I morgon hoppas jag hinna med och skriva några rader här om hur jag ser på begreppet PK.

Tillägg: DN recenserade utställningen den 2/11