Den postmoderna etiken

Hur kan man förstå begreppen etik och moral i postmoderna termer? Zygmunt Bauman ger sig i kast med detta komplex i sin bok Postmodern etik (utgiven i svensk översättning på Daidalos förlag 1995). Trots att den skrevs för nästan tjugo år sedan (1993) så känns den förvånansvärt aktuell, inte minst för mina egna undersökningar. Eftersom jag knappt halvvägs in i boken märker att det finns en rad korskopplingar till sådant jag skrivit om tidigare – t.ex. om frågan om politikens roll i samhället representerad av ChantalMouffe och om moralen som första filosofi hos Emmanuel Lévinas.
Baumans självpåtagna uppgift tycks vara att försöka förstå moralens roll i ett individualiserat samhälle men också att visa på skillnaden mellan den etik som förespråkas av maktens institutioner och som manifesteras genom lagar, och den moral som uppstår före etiken i mötet mellan människor.
Postmodernistiskt färgade aktörer på den politiska arenan anklagas i bland för moralisk värderelativism men Bauman menar att det snarare är maktens institutioner som uppmanar till värderelativism genom att producera moralkodexar som utgår från en etik som jämställs med lagen.
Här finns kopplingar till Wendy Browns försök att visa hur tolerans används av statsmakten som en moralkodex för att undertrycka motsättningar, men också till Chantal Mouffes kritik av den politiska debatt som förs i ”moralens register”. Den senares teser tycks underblåsas av Baumans kritik av etiken som maktmedel. Båda vill se ett politiskt liv befriad från etik – men där Mouffe strävar mot ett politiskt samtal präglat av agonism (konflikt mellan jämlikar) verkar Bauman söka ett annat och kanske mer radikalt sätt att se på individen i samhället där moral implicerar ett personligt ansvar för den andres välfärd. 
Jag är bara halvvägs in i boken och får återkomma när den är färdigläst. Men jag anar att Baumans projekt syftar till att tillbakavisa tanken på en etisk universalism och påföljande ”monokultur” och i stället förstå hur ett samhällsbygge med gemensamma institutioner kan samsas med en kulturell och politisk pluralism och hur denna pluralism kan läsas i moraliska termer.
Det kan tyckas oändligt trist att läsa om moral när sommarsolen skiner. Men det här är riktigt spännande läsning och ”andra halvlek” ser ut att bli en rysare som överglänser vilken deckare eller handbollsfinal som helst.
Läsning:
Zygmunt Bauman, Postmodern Etik, Daidalos 1995
Wendy Brown, Regulating Aversion,
Chantal Mouffe, Om det politiska, Tankekraft förlag 2008, ISBN 9197671851

Andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Några favoriter i repris – tema makt

I gårdagens blogginlägg lät jag mitt gamla alter ego Mr Brown få krångla sig ur sin skumma garderob där han hållit hus i fyra långa år. Många av de texter som jag skrev på Mr Browns blogg har haft en stor betydelse för mitt nuvarande arbete och det gäller inte minst de som på olika sätt tar upp maktbegreppet. Sommaren är som bekant reprisernas tid och jag passar därför på och lyfter fram några texter ur serien ”Tema: makt” från Mr Browns kommentar. Ni som följt den här bloggen kommer att känna igen några återkommande begrepp och tankefigurer.
En av nyckeltexterna i temaserien om makt. Hur kan man föreställa sig ett avsägande av makt? Är fördelningspolitik ett substitut för frivillig maktöverträdelse? Glöm inte att läsa kommentarerna! Där finns många intressanta inlägg av bl.a @jimmysand och @ozonist.
Här försöker jag besvara frågan varför man bör avstå från eller avsäga sig makt och lanserar begreppet dekurrens som en antonym till konkurrens. I korthet kan man säga att den främsta anledningen till att man bör avsäga sig makt är för att minska graden av förtryck i samhället.
Om makt i relationer mellan människor och organisationer och transfereringar av makt. Jag försöker här föreställa mig hur makt produceras i relationer mellan människor och hur detta kan förstås i ett makroperspektiv.
Dessa korta texter gläntar förstås bara på dörren till en ytterst komplex begreppsvärld, som jag än så länge bara skrapat på ytan på. Men jag känner mig inspirerad att plocka upp detta tema igen!

Toleransen och politiken – om kontrollerad intolerans och agonism

Hur kan man förstå begreppet tolerans ur ett politiskt perspektiv? Det här är en intressant dimension av toleransen (och intoleransen) som förtjänar lite extra uppmärksamhet.
Som jag ser det, från min begränsade horisont, kan man beskriva toleransens politik på flera olika sätt. Här skulle man t.ex. kunna ta upp Wendy Browns kritik av tolerans som governmentalitet som den läggs fram i hennes bok Regulating Aversion – Tolerance in the Age of Identity and Empire (Princeton University Press, 2008), något som förtjänar en egen postning.
Jag kommer här i stället att fokusera på politiken som en plats för att leva ut polariserade konflikter under kontrollerade former – som en plats för en kontrollerad intolerans. Politiken är intolerant i praktiken på så sätt att den tillåter en viss grad av polarisering, smutskastning, uteslutande och ideologisk fundamentalism. Samtidigt är det en intolerans som ”hämmas” av konstitutioner, maktdelning och demokratiska spelregler, och som därför snarare skulle kunna beskrivas som en motsträvig tolerans. Den innebär att vi kan föra debatter även i ett högt tonläge men fortfarande tolerera våra meningsmotståndare. Jag tänkter mig att gränsen för denna politiska tolerans, i alla fall i ett land som Sverige, går vid fördomsfulla och intoleranta uttaladen som riktar sig mot utsatta grupper i samhället, ett reellt hot mot demokratibygget eller det statliga våldsmonopolet. I många länder kan gränsen mellan kontrollerad och ohämmad, våldsam intolerans vara hårfin. Auktoritära och totalitära regimer tenderar att inte tolerera polarisering överhuvudtaget.
Kanske kan man se begreppet ”agonism”som en sådan kontrollerad intolerans? Chantal Mouffe beskriver i sin bok Om det politiska (Tankekraft förlag 2008) agonism som en kamp mellan jämlika motståndare i jämförelse med en antagonism som hon definierar som en polariserad kamp mellan vänner och fiender som i extrema fall, och inte minst genom att politiken spelas upp ”i det etiska registret”, kan komma att handla om att en gång för alla göra sig av med fienden. Den agonistiska kampen kanske kan beskrivas som att man erkänner konflikten och bejakar motståndarmodellen, men att man samtidigt tolererar motståndaren genom att respektera dennes rätt att framföra sina åsikter.
Är det en bra beskrivning av det politiska landskapet i Sverige i dag? Jag misstänker att Mouffe skulle placera in Sverige bland de länder som eftersträvar den dialogiska demokrati som hon kritiserar, men jag tycker mig se en ökad polarisering mellan partier och grupper av människor i det svenska samhället i dag som inte så säkert låter sig beskrivas som ”dialogisk”. Det bör också framhållas att Om det politiska är skriven 2005, innan de konflikter som utlösts av den globala finanskrisen, och färgad av det politiska klimatet i världen efter murens fall och 9/11.
Jag har mina invändningar mot det agonistiska perspektiv som Mouffe förespråkar. Hur tydlig är egentligen skillnaden mellan antagonism och agonism? Det är inte svårt att se att en agonistisk inställning till politiken nästan osynligt kan glida över i en antagonistisk – där en ökande polarisering leder till demonisering av motståndarna, försök att utesluta vissa grupper ur det politiska livet eller i värsta fall som ett fysiskt våld mot företrädare för andra politiska partier eller ideologier, fängslande av oliktänkande och ett krig mot delar av den egna befolkningen.
För egen del måste jag säga att jag vurmar för en dialogisk demokratisk pluralism, men håller den måttet när lutningen på det sluttande planet blir alltför stor? Kanske är det dags att ta ut den agonistiska kostymen ur den politiska garderoben, damma av invändingarna och syna den lite närmre i sömmarna.

Om Mouffe och agonismen (en obehaglig historia)

Cover
Jag behövde bara läsa några sidor i Chantal Mouffes bok Om det politiska som jag införskaffade på Tankeverkets senaste evenemang på Södra teatern i tisdags för att förstå att det här skulle bli en läsning som utmanade mina föreställningar om demokrati och politik i grunden. Chantal Mouffe företräder här en agonistisk hållning till det politiska, vilket innebär, om jag förstår den rätt, att man betonar politikens antagonistiska sida, dess benägenhet till konflikt, som en omistlig del av demokratin och att man tilldelar antagonismen en speciell plats i det demokratiska och politiska livet. Mouffe skriver att:
Föreställningarna om en ”demokrati utan partistrider”, ”dialogisk demokrati”, ”kosmopolitisk demokrati”, ”gott styre”, ”globalt civilsamhälle”, ”kosmopolitisk suveränitet” och ”absolut demokrati” – för att bara nämna ett fåtal av de numera fashionabla begreppen – utgör alla beståndsdelar av en antipolitisk vision som vägrar att erkänna den antagonistiska dimension som ligger till grund för det politiska. Dess projekt är att skapa en värld ”bortom höger och vänster”, ”bortom hegemoni”, ”bortom suveränitet” och ”bortom antagonism”. Denna åstundan röjer en fullständig brist på förståelse för vad som står på spel i den demokratiska politiken och i det dynamiska konstituerandet av politiska identiteter samtidigt som den , vilket vi senare kommer att se bidrar till att skärpa den antagonistiska potential som redan finns i samhället.
Som en anhängare av den kosmopolitiska tanken, och som en kritiker av den intoleranta polarisering som tenderar att följa av partipolitikens ritualiserade strider känner jag mig förstås träffad. Och detta redan i bokens andra stycke! Chantal Mouffes projekt tycks kort sagt gå helt på tvärs mot mitt eget, som snarare handlar om att undersöka begrepp som ”konfliktlösning”, ”icke-kamp” och ”dekurrens”, ett projekt som tycks leda mot allt det som Mouffe tycks förkasta.

Jag misstänker kort sagt att denna lilla bok kommer att bli en av årets viktigaste, och mest obehagliga läsningar för mig. Men jag är nyfiken och beredd!
 

Vänstra Stranden har också skrivit om Mouffe och politikens medialisering

ISBN 978-91-976718-5-9

, , , , , , , , ,

De mest maktlösa – en bättre lista?

Martin Aagård gör ett försök att göra en lista över de mest maktlösa i det svenska samhället i dagens Aftonbladet, men misslyckas tyvärr kapitalt. Det känns inte som om han har tagit sin uppgift på allvar utan i stället försökt att göra en lista utifrån de personer och händelser som förekommit i media på senare tid. Det blir både tandlöst och rätt stötande. För om vi skall prata om vilka som verkligen är mest maktlösa så platsar sannerligen inte Nyamko Sabuni, Ulf Adelsohn och knappt ens de Thailändska bärplockarna.

Ska man ändå skall försöka göra en lista över de tjugo mest maktlösa grupperna i det svenska samhället så tror jag att den skulle se ut ungefär så här (med de mest maktlösa överst i listan). Jag hoppas verkligen inte att någon tar illa vid sig av den här listan. Den är inte på något sätt ”sann”. Och det handlar inte om att peka ut någon grupp eller person. Men jag tror faktiskt att den ger en lite bättre bild av maktlöshet än den som Martin Aagård presterar. Ni får gärna kritisera den, lägga till, dra ifrån eller anmärka på formuleringar

Uppdatering: listan nedan är uppdaterad (22/1 kl 14:30) och omfattar nu de 30 mest maktlösa grupperna i dagens Sverige. Jag kom på några som borde läggas till i gruppen (t.ex. slavarbetare och flyktingar i väntan på asyl).


1. Kliniskt döda
2. Hjärndöda
3. I koma
4. Spädbarn (0-2 år)
5. Barn 2-8 år
6. Gravt förståndshandikappade
7. Gravt fysiskt sjuka och inlagda
8. Gravt mentalt sjuka och omhändertagna
9. Gravt fysiskt handikappade
10. Gårdsdjur
11. Husdjur
12. Omyndigförklarade
13. Intagna (lägst i de intagnas hierkarki)
14. Inspärrade (av familj)
15. Kidnappade
16. Mentalt sjuka (svår sjukdom, omhändertagna)
17. Hemlösa
18. Barn 8-12 år
19. Slavarbetare (inkl. prostituerade)
20. Flyktingar i väntan på asylbeslut
21. Papperslösa (utan arbete)
22. Gravt nakotikaberoende
23. Gravt alkoholiserade
24. Kroniskt sjuka (svår sjukdom, inlagda)
25. Fattiga (under gränsen för existensminimum)
26. Intagna
27. Svårt fysiskt funktionshindrade (ej inlagda)
28. Papperslösa (med arbete)
29. Arbetslösa (utan a-kassa)
30. Kroniskt sjuka (utförsäkrade)

Hur många är maktlösa i Sverige?

Här är lite statistik som kan hjälpa till att bringa ljus till den frågan. Jag fyller på efterhand som jag hittar fler siffror. Enligt siffrorna nedan kan man uppskatta antalet maktlösa till cirka 1,5 miljoner människor, eller hela 16% av befolkningen. Notera att jag har uteslutit gårds- och husdjur ur den beräkningen.

Enligt SCB är ca 1,3 miljoner svenskar under 13 år.
Enligt Socialstyrelsen (2006) är 17.800 personer hemlösa i Sverige.
Ca 0.5% av Sveriges befolkning (45.000 personer) har en måttlig eller grav utvecklingsstörning (lul.se). Hur många av dem som är barn och hur många som har en grav utvecklingsstörning har jag inte hittat.
Enligt CAN är antalet tunga alkoholmissbrukare i Sverige mellan 50.000 och 100.000 och antalet tunga narkomaner ca 29.000 (se också missbruksutredningen). Troligen ingår många av de hemlösa i de här grupperna.
Uppskattningsvis uppehåller sig mellan 10.000 och 35.000 papperslösa i landet idag enligt Vård för alla. Papperslös. Hur många av dem som är arbetslösa har jag ingen statistik på, men det torde vara merparten.

Andra som skrivit om listan i Aftonbladet:

Peo Wagström är kritisk till övningen (av i stort sett samma skäl som jag)
Andreas är mer positiv.

 Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Om makt och tolerans: del 1 (notiser)

1.
Frågan om hur maktbegäret påverkar våra liv kom upp i samtalet efter gårdagens säsongsstart av Psykologer tittar på film – föreläsningsserien på Kulturhuset där Jonas Mosskin visar film och diskuterar den med inbjudna gäster – som igår visade filmen Z – Han lever! av den grekiske regissören Costa Gavras från 1963 som handlar om upptakten inför militärens maktövertagande i Grekland och mordet på en ledande oppositionspolitiker. Gäster var sociologen Apostolis Papakostas och psykoanalytikern Eli Högberg..

Ett tag kretsade samtalet kring varför vi söker makt och varför vi inte gör det, och vilka mekanismer vi har för att balansera makten. Alla försöker inte att uppnå absolut makt över sin omgivning, men det finns dom som är beredda att gå långt för att uppnå och behålla en maktposition För att förhindra att deras ambitioner skadar omgivningen har vi ett representativt och demokratiskt styrelseskick. Drömmen om diktaturen är ett slags dröm om allsmäktighet, att kunna bestämma över människors öden – över liv och död.

Visserligen kan man föreställa sig att en diktator skulle kunna vara upplyst och tolerant – i alla fall i teorin – men i praktiken har intolerans allt som oftast varit ett nödvändigt verktyg i söndrandet och härskandets konst. I den grekiska militärjuntans fall handlar det om att ”utrota möglet på vinrankorna”, d.v.s de progressiva och intellektuella krafterna i samhället. Kort sagt: att demonisera och avhumanisera de andra.

2.

Det går inte att undkomma att tolerans är tätt sammanflätat med makt. I många samtal jag har haft som rör projektet Tolerera så återkommer frågan om vem som har makt att behandla en person på ett visst sätt. En föreställning är att med makt kommer möjligheten att välja att vara intolerant eller tolerant. Men för en person som har mindre makt än en annan är det valet begränsat. Jag är inte så säker. Kanske beror det på hur vi hanterar våra instinkter; vårt behov av snabba belöningar. Tolerans är en mer omständlig process på kort sikt. Den kräver att vi lämnar utrymme för andras åsikter och värderingar i stället för att försöker knuffa oss fram till den bästa platsen vid köttgrytorna.

3.

Jag har också stött på föreställningen att tolerans hindrar en djupare förståelse av andras situation. Att tolerans är en skylt som säger – hit men inte längre!. – Jag tolererar dig, och låter dig vara ifred, men jag gillar i alla fall inte det du gör eller är. Om skylten hålls fram mot en person som upplever sig själv ha mindre makt en den som tolererar kan toleransen i sig upplevas som en skymf. Personen vill ha ett mer jämlikt maktförhållande, inte tolerans.

För mig är den här kritiken paradoxal. Som jag ser det är tolerans det första steget mot en djupare förståelse för en annan människas situation. Min tolerans gör att jag inte omedelbart försöker att röja en annorlunda människa ur vägen (bildligt eller bokstavligt). Tolerans innebär en möjlighet för mig att gå vidare mot ökad jämlikhet, trots min motvilja mot den andres åsikter eller värderingar. Om jag visar min intolerans, återstår egentligen bara kamp för den som känner sig förfördelad och upplever sig vara i underläge. Det är viktigt att komma ihåg att även den som upplever sig vara diskriminerad kan visa tolerans, även mot den intolerante, även om det kanske är en svårare och mer smärtsam process.

4.

Förhållandet mellan tolerans/intolerans, makt/vanmakt och kamp/icke-kamp bildar en triad av motsatspar som kan kombineras på i olika scenarier. Icke-kamp är kanske det begrepp som kräver en ytterligare förklaring. Icke-kamp är att tillfälligt eller pemanent avstå från att kämpa för eller emot något som en medveten handling. Begreppet tycks instabilt – en medveten icke-kamp tycks vara en självemotsägelse och därmed en omöjlighet. Är det eftersträvansvärt? Jag ber att få återkomma i frågan.

Tankarna om icke-kamp uppstod i samband med min läsning av Per Herngrens läsning av Judith Butlers bok Krigets ramar – När är livet sörjbart? (Tankekraft förlag, 2009). Läs mer:

http://perherngren.blogspot.com/2011/02/manniskans-ontologi-ar-sarbarhet-judith.html
http://perherngren.blogspot.com/2011/03/respons-istallet-for-politisk-paverkan_7003.html
http://perherngren.blogspot.com/2011/03/inte-princip-eller-mirakelmedel-judith.html
http://perherngren.blogspot.com/2011/03/vad-ar-prekaritet-judith-butlers.html

Andra bloggar om , , , , , , , , , , , , , ,

En trevlig eftermiddag med Zygmunt Bauman

Jag kan inte låta bli att återigen hylla Tankeverket för deras förmåga att ta hit den ena akademiska storstjärnan efter den andra. I eftermiddags var det dags för den polsk/brittiske sociologen och filosofen Zygmunt Bauman att äntra Södra Teaterns stora scen. Bauman är egentligen en ganska ny bekantskap för mig och jag började läsa hans böcker först för ett år sedan. Men sedan dess är jag en hängiven beundrare av hans provokativa och brillianta kritik av det postmoderna, flytande, tillståndet och det moderna samhället som potentiell mördarmaskin (jag har skrivit om ZB tidigare, t.ex. här och här)


Baumans föreläsning har titeln ”Dagens interregnum och dess trefaldiga utmaning”. I mina anteckningar hittar jag både det ena och andra av matnyttigt tänkande om världens aktuella tillstånd och dess kommande utmaningar.

Jag slänger in en brasklapp här: det här skall ses som mina tolkningar av mina anteckningar snarare än direkta citat. Jag kan, med andra ord, ha missförstått både det ena och det andra.
Bauman menar att dagens tillstånd präglas av ett interregnum, det vill säga att vi just nu är mellan två styrelseskick. De gamla lagarna har upphävts eftersom de inte längre är funktionella eller giltiga, samtidigt som en ny lag är under utformning. I detta vakuum råder en ”akut osäkerhet” som föder känslor av ignorans och impotens som i sin tur genererar förödmjukelse eftersom vi saknar den lämpliga verktygen för att skapa den nya världsordningen.
De verktyg som Bauman syftar på som inte fungerar längre, är treenigheten territorium, stat och nation och anledningen är att makten förflytatts från treenigheten till ett mer flytande plan där den globala marknaden opererar. Stater har inte längre makt att kontrollera dess aktörer som dessutom står för en betydande del av världsekonomin. Nationerna ”flyger blint” som Bauman uttrycker det.
Tillståndet av interregnum innebär att makten (kapaciteten att göra saker) har separerats från politiken (kapaciteten att besluta om vad som skall göras) med en ”tunn hinna”. Politiken är lokal, bunden till territorium och nationer, medan makten är global och flytande.
Med staten/nationens oförmåga att kontrollera makten följer osäkerhet, katastrofer, kollapser – med ögonblick av fred och stabilitet. Politikerna kan visserligen besluta om åtgärder, men det är oklart vem som skall genomföra besluten i en flytande värld där politikerna inte längre har kontroll.

Migrationens betydelse
Bauman menar att moderniteten kräver migration. Här blir mina anteckningar lite skissartade men om jag tolkar dom rätt menar han att i och med industrialiseringen av Europa, vilket gjorde att människor lämnade jordbruket och därmed sin mark, så kunde människor plötsligt göras överflödiga, vilket i sin tur ledde till massmigration, framför allt till USA. Nu, hundra år senare är situationen den omvända i och med att massmigrationen flyttat hit samtidigt som befolkningsmängden ökat och tillgången på territorium minskat.
Till detta tillkommer att Europa har en åldrande och krympande befolkning. Bauman tar följande demografiska exempel: under de kommande 40 åren kommer Europas befolkning att minska från 333 miljoner människor till 242. För att undvika en ekonomisk kollaps måste 30 miljoner människor immigrera till Europa under den perioden (de här siffrorna måste jag kolla upp. är inte säker på att jag har hört helt rätt. Note to self: kolla upp källan Daeva källa: italiens förre premiärminister Massimo D’Alema i Le Monde, den 10 maj, läs mer i den här artikeln av Bauman).
Enligt Bauman skapar immigranter ett betydande värde i många Europeiska länder (ZB tar Italien som exempel där immigranter står för 11% av BNP) samtidigt som man ofta saknar en representation i sina nationell parlament som står i proportion till de värden som genereras till det gemensamma. Förr eller senare kommer det vara nödvändigt att släppa in de nya grupperna i de beslutsfattande institutionerna. Detta kommer förstås att leda till konlikter som förstärks av en känsla hos ”infödingarna” av att en kultur går förlorad.
En annan utmaning som Bauman tar upp är frågan om jordens begränsade resurser. Här kommer han också in på frågan om vad som egentligen gör oss lyckliga och hur vi kan lära oss leva på ett annat sätt än ett liv präglat av masskonsumtion och snabba kickar.

Så hur ska vi lösa dessa utmaningar?
Baumans svar är dialog (eller polylog, som han snarare vill kalla det), det vill säga ett långsiktigt samtal mellan samhällets olika grupper som måste vara öppet och präglas av ömsesidig respekt från alla håll för att kunna generera ett produktivt resultat. Ett samtal där försoning är ett centralt begrepp. Jag instämmer fullständigt med honom. Det måste vara lösningen kan jag känna spontant. Men kommer den verkligen att komma till stånd? Inte så länge som vi ”infödingar” till varje pris måste klamra oss fast vid makten. Inte så länge som vi är blinda för hur världen förändrats och dess nuvarande realiteter. Inte så länge som vi är ovilliga att förändras med världen snarare än i en konflikt med den. Om jag tolkar Bauman rätt så menar han att det är just där, i den skärningspunkten vi befinner oss. Om vi inte inser det så kan det bara leda till ytterligare katastrofer.
”Det är hög tid att juryn avslutar sina förhandlingar, kommer ut sitt rum och presenterar ett domslut.” avslutar Bauman sitt föredrag till rungande applåder.
Foton av undertecknad

Mer:
Seglora smedja rapporterar också från föredraget
Baumans artiklar i Social Europe Journal berör många av de ämnen som han tog upp i föredraget
Köpstoppsbloggen har några bra länkar till artiklar om och med Bauman, t.ex. de artiklar som publicerats i DN och SvD med anledning av hans besök i Sverige.

Att begränsas av kravet på tolerans

”Vår era präglas av oförfalskad individualism och ett sökande efter det goda livet som bara begränsas av kravet på tolerans (förenad med en självgod och skrupelfri individualism kan toleransen bara ta sig uttryck i likgiltighet).”

Meningen, som är hämtad från inledningen till Zygmunt Baumans bok ”Postmodern Etik” (1), har hemsökt mig under det senaste halvåret. Jag har inte kommit längre i boken än till andra sidan. Till just den meningen. Där blir det stopp.
Jag hade tänkt att fortsätta min serie postningar om humanism i praktiken med att särskåda begreppet tolerans, och jag kan inte tänka mig ett bättre citat att inleda med. Kanske för att den bättre än någon annan one-liner visar på vårt ”minimalistiska” förhållande till den andre, och det toleransbegrepp som det resulterar i. För Bauman handlar det om en vanligt förekommande syn på den postmodern människan som någon som kastat av sig pliktens och etikens bojor och dumpat dom i historiens sopnedkast.
Vem det är som kräver tolerans, och varför den behövs, framgår inte av citatet. Möjligen menar Bauman att det är vi människor som själva ställer kravet genom att upprätta mer eller mindre formella sociala uppförandekoder eller så syftar han på juridiska institutioner som försöker att reglera toleransen.
Kanske kan man förstå toleransen som något som är nödvändigt för att undvika det ”hobbeska naturtillståndet” – allas krig mot alla. När kravet på tolerans väl undanröjts finns inte längre några formella eller legala hinder för att utrota, förslava, fördriva, plundra eller våldta.
Priset vi betalar för att undvika samhällets sammanbrott, och därmed upprätthålla våra ”goda liv”, är därmed att vi accepterar att leva sida vid sida med människor som vi av någon anledning ogillar. Men vi gör det ytterst motvilligt och med mycket vånda och gnäll. Vi tolererar de andra med skepticism och likgiltighet.
Anders Hansson, som skrivit den utmärkta boken ”En teori om tolerans” (2), menar att likgiltighet inte kan vara grunden för ett försvar för ett tolerant förhållningssätt gentemot andra och deras idéer, även om ”moderat skepticism” kan vara viktig. Han förkastar också alternativet att vara tolerant för egen vinnings skull, och menar att utgångspunkten i stället måste vara att alla individer har rätt till hänsyn till sina intressen och att tolerans är att respektera denna rätt, oavsett vilken åsikt eller uppfattning som individen har.

Om man, som jag, vill argumentera för att en tolerantare värld är möjlig, så verkar det som om det finns all anledning att undersöka det rättsfilosofiska perspektivet.

Noter:
1) Zygmunt Bauman, Postmodern Etik, Daidalos, isbn 917173084-2
2) Anders Hansson, En teori om tolerans, Bokbox, isbn 978-91-86980-38-2

Postat till . Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Teckningen skall föreställa Thomas Hobbes

Hur dra om kringskärningarna?

Den andre är en fascinerande figur där han/hon/den/det dyker upp i filosofin. Denne skall förstås som någon som är fysiskt och psykiskt avskild från mig, ett objekt för subjektet som är jag.
I filosofin hittar man teoribildning om den andre hos t.ex. Jean-Paul Sartre eller Emmanuel Lévinas och det är framför allt den sistnämnde som intresserar mig för tillfället, kanske därför att han tycks utmana idén om subjektets avskiljdhet från objektet som naturtillstånd. Hos Lévinas blir den andre, genom att visa sitt ansikte för mig, och genom utbytande av blickar och tal, en person som gör mig ansvarig. Detta ansvar, som uppkommer som ett slags förmedveten disposition i vår relation till den andre, är moraliskt, och moralen blir hos Lévinas därför ”första filosofi” för att citera Peter Kemp, som skrivit en utmärkt liten introduktion till Lévinas som finns utgiven på svenska. (1
Det hjälper inte hur illa vi tycker om pekpinnar eller andra moraliska instrument som används av andra för att få oss att handla på ett visst sätt. Vi kan inte undfly moralen eftersom den föregår vårt medvetna val i förhållandet till andra.

I den politiska teoribildningen kanske man kan jämställa Lévinas moral med begreppet solidaritet, som ett moraliskt förhållande mellan flera människor som uppstår under vissa förutsättningar och som (nota bene) är utan politisk färg även om den möjligen har en tydligare teoribildning inom vänstern. Vänskapskorruption och svågerpolitik skulle kunna ses som andra uttryck för samma solidaritet.

För att medvetet försöka bryta detta moraliska band mellan människor måste man, precis som Zygmunt Bauman visar, avlägsna den andre långt bort från synfältet. De som planerade för die Endlösung insåg tidigt att det inte gick att mobillisera folket mot Judarna, snarare måste man steg för steg, på ett nästan omärkligt sätt, förflytta dem från andra människors (de ”vanliga” tyskarnas) synfält.(2
I dagens värld hittar vi samma typer av åtskiljande strategier i vår behandling av migranter (eller fångar). Vi skapar våra uppsamlingsläger i fysiskt (och i vissa fall juridiskt) svårtillgänglig terräng. Det Australiensiska Woomera Detention Facility för båtflyktningar är ett av de mer omskrivna exemplen. Guantanamo Bay ett exempel på ett fängelse där man praktiserat både juridisk och geografisk avskiljdhet. När kommuner som Vellinge vägrar att ta emot ens ett litet antal flyktingar innebär det i praktiken samma typ av avskiljande från möjliga möten ansikte mot ansikte. Utan dessa möten kan främlingsfientlighet och mytbildning om de andra cementeras. Utan dem kan intoleransen grassera fritt.
Det som jag intresserar mig för är egentligen det rakt motsatta: hur man kan försöka dra om dessa skiljelinjer och kringskärningar med syfte att på ett naturligt sätt öka toleransen i samhället. Det är också det som mina fortsatta undersökningar kommer att handla om.
1) Emmanuel Lévinas – en introduktion, Peter Kemp, Daidalos 1992, isbn 9186320610
2) Zygmunt Bauman – Auschwitz och det moderna samhället, Daidalos 1994, isbn 9789171730381
Tidigare postningar om den andre:  
I en annan del av universum:
Karl Palmås skriver om Modernautställningen och konstnärlig forskning utifrån ett vetenskapsteoretiskt perspektiv som känns uppfriskande i sin komplexitet.

Att vara med andra (del 2)

I en tidigare postning tog jag upp Zygmunt Baumans försök att förstå förintelsen utifrån en moralisk sociologisk praktik, i boken Förintelsen och det moderna samhället. Bauman menar att Förintelsen gjordes möjlig på grund av modernitetens tro på rationalitet, vilket innebär att den måste räknas till ett av vår civilisations framsteg. Detta omtumlande sätt att se på ett av den moderna mänsklighetens största brott, kräver enligt Bauman, en förnyelse av sociologin, som distanserat sig från moraliska analyser i sin vilja att göra sig av med magiskt och teleologiskt, tänkande.
Baumans uppehåller sig i det arbetet kring formuleringen ”att vara med andra”. ”Den normala sociologiska praktiken tycks inte tilldela detta ”att vara med andra” (det vill säga att vara med andra människor) någon speciell ställning eller betydelse.” Den mänsklige andre, menar Bauman, fungerar normalt i sociologin som något som begränsar en aktörs valfrihet och kontroll. Något som utgör en ”teknologisk utmaning.” Den mänsklige andre erkänns men tillräknas, som Bauman skriver, inte någon subjektivitet.
Hos Jean-Paul Sartre hittar Bauman stöd för en annan utgångspunkt. I dennes ”alter” och ”ego” förvandlas den andre till en medmänniska som undergräver subjektets avskildhet och autonomi. ”I närvaro av alter-ego – det vill säga i världen – är mitt vara för mig också obönhörligen att vara för den andre.” Däremot konstaterar Bauman att moralens ställning i Sartres analys snarast är negativ: ”en gräns snarare än en inspiration.”
Det är framför allt till filosofen Emmanuel Lévinas som Bauman vänder sig för att formulera sitt utkast till en moralisk sociologi (kursiveringarna nedan är Baumans).
”För Lévinas innebär ”vara med andra”, detta den mänskliga existensens mest primära och orubbliga attribut, först och främst ansvarighet: ”…från det ögonblick den andre ser på mig, är jag ansvarig för honom, utan att ens behöva ta det ansvaret. … Framför allt är mitt ansvar ovillkorligt. Det är inte beroende av förhandskunskap om föremålets kvaliteer, det föregår denna kunskap. Det är inte beroende av att en intresserad avsikt riktar sig mot objektet; det föregår denna avsikt…. Enligt Lévinas är det faktiskt så att ansvaret är subjektivitetens väsentliga, primära och fundamentala struktur… Att bli ansvarig är att konstituera mig som subjekt…Eftersom ansvaret är det mänskliga subjektets existentiella modus, är moralen den primära strukturen för det intersubjektiva förhållandet i dess mest ursprungliga form, opåverkat av icke-moraliska faktorer (som egennytta, vinstkalkyler, rationellt sökande efter optimala lösningar eller kapitulation inför tvång)….Moralen är inte en samhällets produkt. Moralen är något som samhället manipulerar – exploaterar, omriktar, sätter ur spel.”
När Bauman definierat ansvaret, och därmed moralen, som en social ”primat” kan han gå vidare och visa hur målinriktat Nazisterna arbetade på att sätta denna grundläggande moral ur spel genom att undertryckande, neutraliserande och distanserande praktiker. Tyskarna mobiliserades inte mot Judarna, de distanserades så mycket, i flera steg, tills dess att Judarnas närvaro inte längre genererade det naturliga, grundläggande moraliska ansvaret hos den övriga befolkningen. Bauman tycks mena att våra, av moderniteten präglade, samhällen, är sårbara för den typen av politiska strategier.
Lévinas och Baumans teorier är förstås högintressanta, och användbara, i en tid som präglas av ökade konfliktytor mellan befolkningsgrupper, när högljudda röster försöker att skilja av och distansera hela befolkningsgrupper, som t.ex. Romer, från sig själva. Det finns med andra ord all anledning att återkomma deras tankegångar.

Foto: Emmanuel Lévinas, foto av Bracha L. Ettinger från Wikimedia Commons, licens: CC-BY-SA 2.5 License

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,