Just out of order

Container-Terminal Bremerhaven and Autoport (2019).jpg
By Olga Ernst – Own work, CC BY-SA 4.0, Link

DN:s halvlångläsning av Jonas Fröberg om hur globaliseringens leveranskedjor slits sönder när alla stänger gränserna i coronakrisens spår är verkligen läsvärd. Den globala industrin med just-in-time som ledord hade ingen höjd för kris. Det var själva vitsen med systemen att det inte fanns någon marginal att jobba med. När leveranserna nu hotas brakar allt ihop, från Guangdong till Linköping.

Facken och de politiska proteströrelser som verkade kring millennieskiftet lyckades aldrig stoppa outsourcingen av halva industrin till låglöneländer. Sen dess har industrin fått jobba ostört i de globaliserade varukedjornas upptrampade spår (trots enstaka rop på återindustrialisering). Och nu: två månader av corona tycks ha förändrat allt. Nu verkar industriföretagen beredda att ”ta hem” sin produktion igen. När så sker markerar det slutet på en era av långtgående globalisering.

Och samtidigt så måste jag undra om de helt exceptionella åtgärder som vi ser i hela Europa i dag verkligen är befogade. Om vi får tro smittskyddsexpertisen är stängandet av gränser snarast en politisk åtgärd för att visa styrka och handlingsförmåga, men det har liten eller ingen betydelse för att bekämpa smittan. Det visas med andra ord styrka och skjuts i foten. Med samma gevär. Samtidigt.

Och det riktigt läskiga är ju hur stormen byggt upp sig en längre tid i Europa. Med EU-kris. Klimatkris. Krig. Flyktingkris. Med populism. Politisk extremism. Ekonomisk tillbakagång. En välfärd och demokrati under hårt tryck. Och nu alltså coronan som ytterligare en kris i raden.

I Sveriges radios Europapodden (avsnitt 163, inbäddad nedan) menade en av de medverkande att veckan som gick var för henne gick att jämföra med terrorattackerna den 11 september 2001. En händelse som vi instinktivt känner att den i grunden förändrar vår värld. Fast vi just nu inte vet exakt hur. Jag är beredd att hålla med.

https://www.dn.se/ekonomi/corona-sliter-sonder-varldsekonomin-framfor-vara-ogon/

Infodump: ansvarsfull utvinning av Kobolt från Kongo

Hur ser arbetet för mer ansvarsfull koboltutvinning ut just nu, julen 2019? Och hur ser arbetet ut för Samsung, som producerar den mobiltelefon som jag just nu använder. Det här är ett levande dokument med länkar som är insamlade med start i december 2019.

The Guardian, dec 16, 2019: I saw the unbearable grief inflicted on families by cobalt mining. I pray for change, by Siddharth Kara https://www.theguardian.com/global-development/commentisfree/2019/dec/16/i-saw-the-unbearable-grief-inflicted-on-families-by-cobalt-mining-i-pray-for-change

Amnesty International kom 2016 med en omfattande rapport om hantverksutvunnen kobolt från Kongo 2016. ’Major electronics brands, including Apple, Samsung and Sony, are failing to do basic checks to ensure that cobalt mined by child laborers has not been used in their products, said Amnesty International and Afrewatch in a report published today. The report, “This is What We Die For: Human Rights Abuses in the Democratic Republic of the Congo Power the Global Trade in Cobalt”, traces the sale of cobalt, used in lithium-ion batteries, from mines where children as young as seven and adults work in perilous conditions.’

https://www.amnestyusa.org/reports/this-is-what-we-die-for-human-rights-abuses-in-the-democratic-republic-of-the-congo-power-the-global-trade-in-cobalt/

Hur ser det ut hos mobiltillverkarna? Här är Samsungs deklaration om ansvarsfulla tillgångskedjor där man bland annat ställer sig bakom OECDs arbete. https://www.samsungsdi.com/sustainable-management/sustainability/supply-chain-responsibility.html

Cobalt Institute är ett slags branschorganisation för företag och organisationer som handlar använder eller arbetar med kobolt.
https://www.cobaltinstitute.org/responsible-sourcing.html
The Cobalt Institute (CI) is a non-profit trade association composed of producers, users, recyclers, and traders of cobalt. We promote the sustainable and responsible production and use of cobalt in all its forms. Formerly known as the Cobalt Development Institute (CDI), we act as a knowledge center for governments, agencies, industry, the media and the public on all matters concerning cobalt and cobalt containing substances.

CIRAF är ett ramverk för att kunna förstå och bedöma ansvarsfullt användande av kobolt https://www.cobaltinstitute.org/ciraf.html
On 9 January 2019, the Cobalt Institute (CI) launched the Cobalt Industry Responsible Assessment Framework (CIRAF). While not a standard or certification scheme, the CIRAF is a management tool which allows participants to demonstrate that they are aligned with global good practice on responsible production and sourcing with annual public reporting being a mandatory requirement. It strengthens the ability of cobalt producers and buyers to assess, mitigate, and report on responsible production and sourcing risks in their operations and supply chain. The CIRAF also enables a more coherent and consistent approach to cobalt due diligence and reporting by the cobalt industry.

OECD 5-step framework for supply chain management

Och vad säger Northvolt om detta?

Från artikel av EURACTIF. I korthet handlar Northvolts planer om etisk utvinning av jordartsmineraler som kobolt om jag förstått det rätt att 1) handla direkt med utvinnarna och korta varukedjorna 2) hitta sätt att flytta utvinning och produktion till Europa

“We need to be very cautious about the choices we are making today,” said Emma Nehrenheim, Chief Environment Officer at Northvolt, during an EU debate about supply chain transparency in Brussels.

“Nevertheless it is incredibly important we move fast,” she told participants at the European Commission’s annual Raw Materials Week event on Wednesday (20 November).

Her comments addressed the paradox for companies with even the greenest intentions. As it stands, manufacturing clean, fossil-free technology depends on a closed-off and potentially exploitative supply chains of raw materials.

Den baltiska vägen 30 år

För 30 år sen ruskades jag om i grunden av nyheterna om den mänskliga kedja av cirka två miljoner människor genom Estland, Lettland och Litauen som genomfördes i protest mot den Sovjetiska överhögheten och för att påminna världen om 50-årsdagen av Molotov-Ribbentroppakten som. Det var som om en mental dörr öppnats för mig i ett visst avsnitt av järnridån – ett avsnitt som berörde mig och min familj i grunden. Samtidigt som det öppnade ett mentalt rum i mig som legat lite i skymundan. Det var som om framtiden tog historien i handen och sa: var inte rädd, det kommer att gå bra. Samma år besökte min far och flera av hans syskon, släktingar och vänner sina gamla hemtrakter för första gången på 45 år. Några år senare kom också jag dit för första gången. Nu är det ett annat Europa. Då kändes det helt otänkbart.

Balti kett 22.jpg

Foto By Jaan Künnap – Own work, CC BY-SA 4.0, Link

Balti kett 11.jpg

Foto By Jaan Künnap – Own work, CC BY-SA 4.0, Link

Intressant nog har demokratiaktivisterna i Hong Kong plockat upp jubileet och kommer att genomföra en egen mänsklig kedja i morgon under namnet The Hong Kong Way. Balterna satte ett exempel för mänskligheten med sin mäktiga aktion.

https://www.instagram.com/p/B1cAFUvFcFb/

Vad har babypuder med IS och Talibanerna att göra?

Använder du babypuder? Då finns risken att du stöttar islamistiska rebellgrupper i Afghanistan.

Samhället omvandlas. Under bara några decennier har världens rikare länder tagit steget mot en genomgripande digitalisering och internetifiering där elektroniska produkter spelar allt större roll för de tjänsteekonomier som växer fram. Samtidigt som vi siktar mot en grön omställning där elektroniken och inte minst transportsektorn är i stort behov av lagring av elektricitet i batterier.

Men det är en omställning som har en mörk baksida i form av en informell gruvindustri som präglas av våld, slaveri och andra brott mot mänskliga rättigheter, och föroreningar som hotar både människa och natur. En industri som producerar mineraler som letar sig in i varukedjorna på ett sätt som gör mineralernas ursprung oerhört svåra att spåra, vilket innebär att vi kan förutsätta att de flesta elektroniska apparater vi har i våra hem och använder dagligen, från diskmaskiner till barnens paddor innehåller konfliktmineraler.

Men det handlar inte bara om mineraler för elektronik. I Afghanistan strider just nu den Islamiska Staten (IS-KP) med Talibanerna om kontroll av utvinningen av talk, en mineral som används i allt från babypuder och smink till färg. Talket ”exporteras” till Pakistan och därifrån till USA, Europa och övriga världen. Inkomsternas storlek är oklara men finansierar utan tvivel rebellgruppernas krigsinsatser i Afghanistan och göder därmed en av världens mest långvariga konflikter. Använder du babypuder? Då finns risken att du är med och finansierar kriget.

Organisationen Global Witness släppte nyligen en rapport om
talkets betydelse för beväpnade grupper i Afghanistan som visar att grupper som IS-KP och Talibanerna tjänar stora summor på utvinningen. Se videon nedan och läs Global Witness rapport TALC: THE EVERYDAY MINERAL FUNDING AFGHAN INSURGENTS.

Diagram från Global Witness rapport

Vi har försökt närma oss den här gruppen

”Vi har försökt närma oss den här gruppen” sa SvT-reportern från Huskvarna i morse på frågan från studion om vad de hemlösa tiggarna kände efter mordet på Gica, eller Gheorge Hortolomei-Lupu som var hans riktiga namn. Ingen ur ”gruppen”, eller några talespersoner för den, eller hjälporganisationer förekom i reportaget. Istället random Huskvarnabor som mest tycktes förfäras över förövarnas unga ålder. Gica nämndes inte vid namn. ”Vi har försökt närma oss den här gruppen”. Den meningen hänger kvar i luften som ett sår.

⊕ Isobel Hadley-Kamptz sätter i DT med knivskarp precision ord på det jag tänker och känner: ”Någonstans i vårt tilltagande klimat av förakt för svaghet och annorlundaskap har just dessa barn, om polisens misstankar stämmer, fått uppfattningen att hemlösa helt saknar människovärde. Man kan misshandla och förnedra dem för att det är kul. Sedan kan man skryta om det på internet.”

Diagram – ett verk om liminalitet

[magny image=”http://blog.maktverktyg.com/wp-content/uploads/2014/11/diagram_studio_front_2400.jpg” title=”” description=”” align=”left” click=”1″ scroll_zoom=”1″ scroll_size=”1″ small_image=”” canvas_mode=”1″ maxwidth=”680px” zoom=”1″ dia=”200px” skin=”new-im-frame-simple,new-title-off,new-description-off,new-slider-below,new-im-magnifier-simple new-im-magnifier-square” ]

 

 

Vintern 2014, när jag letade efter information om samarbeten och utbyten mellan konstnärer och flyktingar så ramlade jag över det förträffliga begreppet liminalitet. Liminalitet kan beskrivas som en viss typ av upplevelse eller kvalitet som uppstår när en människa befinner sig på tröskeln till ett nytt stadium i sitt liv, utan att ha kommit dit, på samma gång som hen har lämnat sitt gamla liv, eller identitet bakom sig. Det är ett tillstånd av emellan-varande som kan präglas av förvirring, maktlöshet och identitetslöshet, men som också kan bära ett löfte eller hopp om ett annat, bättre liv. Begreppet har sitt ursprung inom 1800-talets antropologi där det använts för att studera passage-riter, men har på senare tid fått en bredare användning.

Jag dröjde mig kvar vid begreppet när jag fann det i en akademisk text i tidskriften Transformations Journal som analyserar begreppet utifrån ett samarbete mellan flyktingar, aktivister och konstnärer i en liten ort i västra Australien som bland annat resulterade i utställningen ”Liminality”. I teckningen Diagram har jag utgått från den texten och försökt göra en kartläggning av spatiala och temporala aspekter av min tolkning av begreppet liminalitet i vilken flykten (i vid bemärkelse) och flyktingens situation på många sätt står i centrum. Också berättelsen om min fars flykt från Estland till Sverige 1944 har haft en viss betydelse för gestaltningen. Diagrammet beskriver ett slags rörelse genom det liminala rummet som innehåller repeterande delar, transitiva och intransitiva stadier, nyckelord och utgångar mot andra förståelser av begreppet.

En teckning av den här typen är inte lätt att dokumentera på ett bra sätt och därför har jag valt att lägga upp bilden här med ett ”förstoringsglas” så att man kan studera delarna. För bara muspekaren över bilden så aktiverar du förstoringsglaset. Scrolla för att ändra förstoringsgraden. Den första versionen av verket gjordes under en vistelse på Künstlerhaus Lukas i Ahrenshoop i januari/februari 2014 och en större version visas till och med den 23/2 2015 på Neues Kunsthaus i Ahrenshoop. Du kan se fler bilder på min hemsida.

Boken 2013: Bilal – på slavrutten till Europa av Fabrizio Gatti

Av förra årets alla böcker jag läst och seminarier jag gått på så finns det ett möte och en berättelse om samtiden som har påverkat mig mer än andra. Den 22 november gick jag till ett seminarium med den italienske wallraffande journalisten Fabrizio Gatti m.fl. på Utrikespolitiska Institutet. Gatti gjorde något som få Européer ens skulle drömma om. Under flera månader reste han tillsammans med flyktingar på deras rutt genom Mali, Niger och öknen mot Libyen, dokumenterade deras berättelser och delade deras umbäranden. Under cover som den kurdiske flyktingen Bilal lyckades han som första journalist ta sig in i det ökända flyktingförvaret på ön Lampedusa. Under täckmantel av att vara Sydafrikansk flykting tog han arbete som papperslös daglönare på frukt- och grönsaksodlingarna i södra Italien. Detta gedigna journalistiska arbete som först gavs ut 2005 finns nu på svenska i boken Bilal – på slavrutten till Europa som Gatti var i Sverige för att presentera i november.

Boken är en nagelbitare och bladvändare vars drivmedel är en brinnande indignation över de förhållanden som råder på det Gatti kallar för ”slavrutten”, i flyktingförvaren och på plantagerna. Under fyra dagar och nätter plöjde jag mig igenom de drygt 500 sidorna och möttes av en värld av maktlöshet, krossade drömmar om ett bättre liv, svält, död, övergrepp, våld, människoförakt och cynisk business – men också förhoppningar om ett nytt, bättre liv, mod och solidaritet. Allt berättat både med nykter klarhet, målande känslosamhet, nyfikenhet och indignation.

Gatti ger mycket utrymme åt de han möter på vägen: framför allt flyktingarna själva men också smugglare, militärer, funktionärer, poliser och andra. Boken redogör visserligen detaljerat för hur flyktingtrafiken fungerar, men det är de djupgående och personliga porträtten av människorna och deras öden som står i fokus och gör den här boken så speciell.

Det tycks mig nämligen som om de berättelser och den kunskap som Gatti förmedlar ofta hamnar i skymundan i de politiska och ideologiska strider om migrationen som förts i Europa under de senaste åren, där kombattanterna tycks gräva ned sig längs givna konfliktlinjer och alltför sällan vidgar sitt perspektiv bortom Schengen-området. Vad värre är att inte en enda NGO, inte ens Internationella Röda Korset/Halvmånen finns närvarande längsmed smugglingsrutten mot Libyen enligt Gatti (rutten stängdes f.ö. av Libyen under det att reportaget gjordes). Hela den hantering och de umbäranden som flyktingtrafiken innebär hamnar därmed i medieskugga samtidigt som vi Européer tycks stå handfallna inför de humanitära utmaningar som krävs för att skapa drägligare förhållanden för de mest utsatta på samma gång som vi inte tvekar att skicka trupp dit där våra intressen (läs: naturresurser som t.ex. uran) hotas. Just på grund av detta är Bilal – på slavrutten till Europa en så viktig bok.

Efter föredraget på UI signerar Gatti mitt exemplar av Bilal. När jag lämnar salen öppnar jag för att se vad han skrivit. Budskapet är lika enkelt som slagkraftigt: ”No human being is illegal!”. Efter läsningen som stundtals får knogarna att vitna av indignation är det inte svårt att tänka att något för i helskotta måste göras åt detta slaveri, detta våld, detta utnyttjande. De italienska tomaterna smakar inte längre lika bra. Jag återvänder till dedikationen. Tänker att jag kommer att bära med mig Gattis budskap in i 2014.

Mer:

Jag passar på att slå ett slag för hemsidan http://flyktingarna.se/ där flyktingar till Sverige berättar om sin flykt.

Recensioner: SvDDN

Adlibris-9789197941396

Om globaliseringen och den organiserade brottsligheten

Har vi slutat att prata om globaliseringens effekter? Jag kanske har fel, men det tycks mig som om de utmaningar som vi i Sverige diskuterar i dag i allt högre grad handlar om interna affärer och hur vi förhåller oss till globaliseringen som den möter oss, snarare än hur vi påverkar och samverkan med omvärlden.
Ett bra exempel är den senaste tidens mediala fokus på gängkriminalitet och hur den beskrivs av vissa som ett fenomen som är kopplat till immigration och därmed till frågan om integration. För mig förefaller det som om vi debatterar det här frågekomplexet som om det bara ytligt hade något med vår omvärld eller globala förhållanden att göra. Som om problemen uppstått innanför vår nationsgräns och därför kan botas med en politisk medicin som inte tar hänsyn till vad som händer utanför den.
En sådan universalmedicin mot kriminaliteten som vissa gärna vill propagera för är att begränsa och kontrollera invandringen och invandrarna. Det saknas verkligen inte kreativa politiska förslag i den kategorin under de senaste åren där det senaste är Ilmar Repalus märkliga utspel att införa något slags temporärt andra klassens medborgarskap för immigranter (ni kan själva fylla på floran av utspel) [1].
I själva verket är den globala marknaden i högsta grad livaktig och vi svenskar är i högsta grad delaktiga i den. Parallellt med – och som en frukt av – det som vi uppfattar som den ”goda” med globaliseringen har det också skapats ett globalt monster.
Detta globala monster är den globala, organiserade brottsligheten i form av kriminella nätverk som verkar bli allt mäktigare i stora delar av världen. De är i högsta grad sammankopplade med globaliseringens ”vita” ekonomi eftersom de använder sig av avregleringarna på finansmarknaderna för att tvätta och investera sina förmögenheter och eftersom vårt ökade välstånd erbjuder en lukrativ marknad där de kan avyttra sina produkter i form av droger, ädelstenar, piratkopior, vapen och människor (läs: slavar).

Dessa nätverk är inte längre vare sig särskilt små eller särskilt hemliga. De lyckas karva ut små, temporära pseudostater inom existerande nationer längs den rika världens södra gränser med hjälp av ett fullkomligt hänsynslöst våld och en omfattande korruption. Dessa pseudostater redovisar visserligen inte sin årliga tillväxt eller BNP men har uppenbarligen tillräckligt med muskler för att kunna hålla sina positioner. Och vi i den rika världen bygger murarna allt högre längs dessa gränser samtidigt som vi gladeligen konsumerar det som dessa nätverk kan erbjuda i form av varor och tjänster [2].I nedanstående TED-video förklarar författaren Misha Glenny, som bland annat skrivit boken McMafia hur den organiserade globala brottsligheten fungerar. Det är tio garanterat välmatade minuter.

När till exempel Ilmar Repalu eller Sverigedemokraterna försöker koppla samman gängkriminalitet med migration i politiska utspel som fokuserar på nationella och lokala förhållanden ger man en oerhört skev bild av världen – som om vi var helt bortkopplade från den. Och vi som tenderar att kritisera dessa utspel förmår inte heller att i någon högre grad ta oss ur den nationella fållan utan reagerar på sakfrågorna som om de vore lokala problem.
Min poäng är följande. Som jag ser det har migration egentligen ganska lite med gängkriminalitet att göra. De globala kriminella nätverk som dessa gäng är en del av står framför allt i relation till de som konsumerar de varor och tjänster som nätverken kan erbjuda och det är framför allt i den rika världen som man kan tjäna stora pengar på dessa varor och tjänster så länge som det finns en efterfrågan.
Om vi verkligen ville komma åt den globala och lokala kriminaliteten skulle statsmakten bland annat vara tvungen att utöva en (ännu) hårdare kontroll över innevånarnas konsumtion av illegala varor och tjänster. Man skulle också behöva reglera finansmarknaderna, banksektorn och skatteparadisen. Och vi konsumenter skulle behöva sluta att köpa smuggelcigg, sluta röka gräs, jobba svart, gå till prostituerade eller köpa piratkopierade prada-väskor [3].
Men framför allt skulle vi behöva hjälpas åt för att göra något för att minska de globala och lokala ojämlikheterna mellan människor och nationer som driver desperata människor utan försörjning in i de kriminella gängens våld.

Det gör vi inte. Istället fokuserar vi på immigrationen. Det verkar enklast så. På kort sikt.Noter/läs mer

2) Mer om den globala organiserade brottsligheten:

Ålderskrisen (en smygande rysare)

Det är kanske inte så konstigt att man sällan eller aldrig hör våra politiker tala om den smygande ålderskris som de flesta industrialiserade länder står inför. För det första är detta en kris som kommer att förändra samhället bortom de kommande mandatperioderna och för det andra är det en kris som kommer att innebära en lång rad impopulära beslut som skulle få vilken politiker som helst att kallsvetta sig till sömns om nätterna.
Att ålderskrisen kommer att ställa västvärldens nationer inför enorma utmaningar verkar vara oundvikligt – i alla fall om man får tro den statistik som publicerats av det amerikanska institutet Population Reference Bureau(PRB) som har gjort prognoser för befolkningsförändringar i 200 länder. Enligt PRB:s prognos kommer t.ex. Japans befolkning att krympa mest till år 2050 – med hela 25%! Japan är dessutom det land som har den äldsta befolkningen. Hela 23% av befolkningen är 65 år eller äldre enligt siffror från 2010. Sverige ligger inte långt efter med 19% – jämfört med 8% i snitt för alla länder. [1]
Ålderskrisen innebär i korthet att befolkningsmängden i de flesta av världens rikaste länder kommer att krympa betydligt under kommande decennier på grund av låga födelsetal i kombination med att befolkningen blir allt äldre. Nu är jag inte ekonom men även som lekman torde det stå klart att ålderskrisen innebär att skattebasen långsamt eroderar med följd att välfärdssystemen – och inte minst pensionssystemen – urholkas på meddellång sikt och kanske till slut kollapsar.
Och inte blir det ljusare om man tar den nuvarande skuldkrisen i beräkning. I USA pratar man redan om ”pensionskriget” – om urholkningen av pensionssystemen och de konflikter som uppstår som följd mellan arbetstagare och -givare, stat och pensionärer. Av de amerikanska städer som ansökt om konkursskydd verkar åtminstone Stockton ha knäckts av stora pensionsåtaganden. Och i Europa, ja till och med i Sverige, försöker sittande regeringar att tulla på pensionsfonderna för att få sina budgetar att gå ihop. Minns Reinfeldts utspel om pensionsåldern för en tid sedan!
Möjligen kan man se både skuldkrisen och ålderskrisen som två sidor av samma mynt som handlar om att västs ekonomiska dominans i världen är bruten och att industrialismens exempellösa ekonomiska framgångar i västvärlden har nått sin topp samtidigt som länder som Indien och Kina börjar att jämna ut skillnaderna mellan väst och öst och nord och syd.
En del insatta personer hävdar att den här krisen har pågått i flera decennier. Jag drar mig till minnes den mycket intressanta intervjun med IMF-ekonomen Michael Kumhof i Tidskriften Arena för en tid sedan som menar att en förklaring till skuldkrisen är att majoriteten har försökt upprätthålla den konsumtion som de vant sig vid, med hjälp av politiker som inte velat göra något åt de ökande klyftorna i samhället. Jag tänker också på systemteoretikern Immanuel Wallerstein som hävdar att vi befunnit oss i en långsam men stadig ekonomisk nedgång ända sedan oljekrisens dagar i mitten på sjuttiotalet.
Kort sagt: min generation – 60-talisterna – kan säkert njuta frukterna av välfärdssystemen men kommande generationer lär få det mycket, mycket tuffare. Och de konflikter vi ser kring välfärdssystemen i dag lär eskalera i framtiden om utvecklingen fortsätter.
Jag ber om ursäkt om jag har förstört er söndag med detta glåmiga framtidsscenario och ni frågar er säkert om det finns någon lösning på detta dilemma. Jag kan se att det finns flera typer av lösningar som florerar i debatten (OBS! Notera att punkterna nedan inte nödvändigtvis reflekterar mina personliga åsikter).
  1. Acceptera att Europas demografiska karta måste ritas om. Öka arbetskraftsinvandringen och försök lösa konflikterna kring invandringen i Europa. Massinvandring med åtföljande multikulturalism kan vara en del av lösningen och inte det problem som det ofta utmålas som. (läs ex. Bauman)
  2. Föd fler barn. Ett argument som gärna används av nationalister och isolationister som vill begränsa immigrationen till ett minimum. Frågan är vem som skulle vara beredd att återgå till ett samhälle där kvinnor förväntas föda 6-8 barn under sin livstid?
  3. Skapa monopolsituationer genom krigföring mot och utsugning av andra folk och länder. Industrialismen och kolonialismen hjälpte oss att bygga vårt välstånd. Andra världskrigets förstörelse boostade ekonomierna i västvärlden ytterligare. Allt till ohyggliga kostnader i människoliv och mänskligt lidande. Även om utsugningen inte är över vill jag påstå att de flesta européer – utom möjligen de som kan betecknas som fascister – anser att kolonialism och förtryck är oacceptabla sätt att lösa nationella ekonomiska problem på i dag.
  4. Satsa på infrastruktur, innovation, teknikutveckling, utbildning etc. Kort sagt de gängse politiska argumenten för att ”få hjulen att snurra”. Jag säger inte att det är fel väg att gå, men jag undrar om inte upprepandet av detta mantra är att blunda, köra vidare och hoppas att man ska överleva mandatperioden och ha en chans att vinna nästa val. Jag vill hellre bredda debatten och föra in det globala perspektivet. Och är det inte dags att på allvar diskutera de ökade klyftorna?
  5. En återgång till ett enklare liv. Det här argumentet förekommer i debatten, men knappast i mittfåran. Föreställningen att vi lever ohållbart och att vi riskerar att utarma jorden har däremot helt klart slagit rot i breda befolkningslager. Kanske ska det ses som en förberedelse för hårdare tider.
  6. Säkra och vidga skattebasen. Vi ser redan i dag hur regeringar i västvärlden försöker att säkra sin skattebas genom att t.ex. försöka stänga ned skatteparadis och sätta in åtgärder mot den informella sektorn i ekonomin. 
  7. Tax the rich Stridsropet från Occupy-rörelsen. Kasta idén om trickle-down överbord och slopa skattelättnader för de rikaste. Visst är på tiden att man gör något åt de enorma klyftorna mellan fattiga och rika, även på en global nivå. Men om inte majoritetssamhället vill kommer det inte att ske. Hur får man dem (oss) att ta ansvar?
Om ni frågar mig så är alternativ 2 uteslutet och alt. 3 oacceptabelt , men alt. 1, 5, 6 och 7 de mest intressanta. Ni kan säkert själva komma på fler lösningar och förslag på hur effekten av den kommande demografiska krisen skall kunna lindras.

Mer läsning:

En överskådlig grafisk presentation av befolkningspyramider från 1950 till 2050 finns på populationpyramid.net/

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Fortets murar – ny bok om europeisk migrationspolitik

I dagens Dagens Arena pushar man för Björn Hedlunds nya bok ”Fortets murar” – som handlar om migration och europeisk migrationspolitik – genom att publicera en intervju med författaren av Mikael Färnbo och ett utdrag ur boken. Jag måste säga att den verkar högintressant. Här ett citat från intervjun:
”Runt den lilla spanska enklaven Melilla i Marocko reser sig en sju meter hög betongmur. Det är taggtråd, värmesensorer, vakttorn och övervakningskameror. Allt finansierat av EU för att skydda de yttre gränserna.
– Man brukar tala om Melilla som en sorts experimentverkstad för hur man med fysisk arkitektur kan stänga ute migranter. Muren påminner starkt om Israels barriär mot de palestinska områdena, säger författaren Björn Hedlund.

Muren runt Melilla utgör kanske det mest konkreta och synliga hindret för människor att ta sig till Europa. Men egentligen utgör den bara en tråd i ett allt mer omfattande och genomgripande nät av gränskontroll som spunnits allt tätare runt Europa. Det handlar om allt från murar och databaser till lagstiftning och konventioner. Allt för att hålla dem, migranterna, borta från oss, EU-medborgarna.”

Melilla, och den Spanska enklaven Ceuta som också den ligger på den Marockanska kusten, började dyka upp i nyhetsrapporteringen för några år sedan som en av de punkter i den europeiska fortifikationen där migranter försökte ta sig in i schengenområdet. I mitt arbete med den koloniala historien dyker dessa båda orter upp som exempel på det spanska försöket till kolonisation i Afrika under slutet av 1800-talet. I själva verket erövrades dessa små territorier av Spanien redan för 500 år sedanoch har sedan dess i princip varit en del av Spanien.

Under den afrikanska kolonialismens mest aggressiva fas, det som brukar kallas för ”The Scramble for Africa” (ca 1880-1914) försökte Spanien att utvidga dessa enklaver till ett sammanhängande territorium och införliva Marocko med sina kolonier, något som också så småningom lyckades.
  En gång i tiden användes alltså dessa små landområden som utvidgning av en europeisk kolonialmakts territorium, i dag bygger man sju meter höga murar och stängsel för att hålla de tidigare kolonialiserade utanför samma enklaver. 
Ceuta och Melilla är ett utmärkt exempel på vad jag skulle kalla för en effekt av ”den koloniala bumerangen” som ett slags historiens ironi. För mer än hundra år sedan användes enklaverna för att försöka exploatera Afrikas till synes oändliga resurser i form av arbetskraft och naturtillgångar. I dag står samma arbetskraft och knackar på våra portar. Eller försöker klättra över de hinder som vi bygger allt högre och högre för att stänga dem ute. För nu är vi inte lika intresserade av arbetskraften längre, utan snarare livrädda för vad vi ser som en ”okontrollerad invasion” som till varje pris måste tyglas. Det var betydligt enklare för oss när vi kunde härja fritt i deras länder med hjälp av vår överlägsna eldkraft, precis som det är enklare för oss i dag att förlägga vår exploatering av arbetskraft utanför vårt eget fysiska och juridiska territorium (läs: Kina).
  Den koloniala bumerangen har styrt tillbaka mot punkten där vi står, men de som en gång kastade den är nu sedan länge döda och kan inte ställas till svars för sin obetänksamma girighet i ”civilisationens” namn. Vi kan bara försöka mildra dess negativa effekter för alla inblandade, men kanske framför allt tänka på vad vi kan göra för att begränsa det ständiga bumerangkastande som pågår i dag.

Foto: Melilla border fence(från Wikipedia, GNU 1.2 User: Ongayo)