Evidens mot populism

Det är blott alltför vanligt att den ena krisen utlöser den andra och den pågående pandemin kommer att få stora negativa effekter på de mest utsatta i världen. Internationella röda korset IFRC:s vice generalsekreterare Jagan Chapagain varnade i en intervju med AFP nyligen för att den desperation som kan uppstå hos sårbara befolkningar efter covid19 kan leda till nya migrationsvågor. Efter insatserna under 2015 års flyktingkris borde ju vår beredskap vara god. Eller?

Personligen har jag undrat varför MSB var så frånvarande under flyktingkrisen hösten 2015. Visst hade vi tull och polis på plats när flyktingarna anlände men frivilligorganisationer och volontärer gick in och tog ett väldigt stort ansvar när det var som mest kaotiskt. Migrationsverket och andra institutioner var förstås överbelastade. Och krisen var av annan natur. Men ändå: om vi jämför hur institutionerna hanterat Coronakrisen med flyktingkrisen tycks skillnaderna vara väldigt stora.

Med den jämförelsen i bakhuvudet har jag noterat några reaktioner på de förslag från den parlamentariska migrationskommittén. Eskilstunakuriren noterar att vissa förslag (krav på egen försörjning, samt kunskaper i samhällsorientering och svenska för permanent uppehållstillstånd) förutom att vara principiellt tveksamma verkar praktiskt svårgenomförbara på kort tid: ”En del politikers vilja att i just dessa frågor lagstifta utifrån obefintligt beslutsunderlag ska inte underskattas.”

Rickard Olseke, Expert i migrations- och asylfrågor och Lisa Pelling
Utredningschef Arena Idé skriver i Dagens Arena om de utmaningar som vi står inför och behovet av en annan typ av diskussion om migrationsfrågan.

sin slutrapport från 2019 konstaterar Försvarsberedningen ”att instabiliteten i Mellanöstern och delar av Afrika, inklusive klimatpåverkan i dessa regioner med torka och vattenbrist som följd, gör att migrations- och flyktingströmmarna till Europa kan förväntas fortsätta.” Snarare än ”volymmål” behöver vi därför en politisk diskussion om hur vi i Sverige och tillsammans med andra länder inom EU bygger den beredskap som krävs för ett ordnat asylmottagande i en osäker omvärld.

Olseke pekar samtidigt i tidningen Syre på hur dagens svenska migrationspolitik tycks ignorera lärdomarna från 2015 och de slutsatser som dras i Riksrevisionens granskning av regeringens och myndigheternas beredskap och hantering av mottagandet och dammar i farten av en gammal slogan: Sverige kan bättre!

Som tidigare påpekats låter sig kriser inte alltid jämföras men det förefaller sannerligen som att när coronakrisen bekämpas med vetenskaplighet och evidens får flyktingkriserna nöja sig med ineffektiv populism.

Just out of order

Container-Terminal Bremerhaven and Autoport (2019).jpg
By Olga Ernst – Own work, CC BY-SA 4.0, Link

DN:s halvlångläsning av Jonas Fröberg om hur globaliseringens leveranskedjor slits sönder när alla stänger gränserna i coronakrisens spår är verkligen läsvärd. Den globala industrin med just-in-time som ledord hade ingen höjd för kris. Det var själva vitsen med systemen att det inte fanns någon marginal att jobba med. När leveranserna nu hotas brakar allt ihop, från Guangdong till Linköping.

Facken och de politiska proteströrelser som verkade kring millennieskiftet lyckades aldrig stoppa outsourcingen av halva industrin till låglöneländer. Sen dess har industrin fått jobba ostört i de globaliserade varukedjornas upptrampade spår (trots enstaka rop på återindustrialisering). Och nu: två månader av corona tycks ha förändrat allt. Nu verkar industriföretagen beredda att ”ta hem” sin produktion igen. När så sker markerar det slutet på en era av långtgående globalisering.

Och samtidigt så måste jag undra om de helt exceptionella åtgärder som vi ser i hela Europa i dag verkligen är befogade. Om vi får tro smittskyddsexpertisen är stängandet av gränser snarast en politisk åtgärd för att visa styrka och handlingsförmåga, men det har liten eller ingen betydelse för att bekämpa smittan. Det visas med andra ord styrka och skjuts i foten. Med samma gevär. Samtidigt.

Och det riktigt läskiga är ju hur stormen byggt upp sig en längre tid i Europa. Med EU-kris. Klimatkris. Krig. Flyktingkris. Med populism. Politisk extremism. Ekonomisk tillbakagång. En välfärd och demokrati under hårt tryck. Och nu alltså coronan som ytterligare en kris i raden.

I Sveriges radios Europapodden (avsnitt 163, inbäddad nedan) menade en av de medverkande att veckan som gick var för henne gick att jämföra med terrorattackerna den 11 september 2001. En händelse som vi instinktivt känner att den i grunden förändrar vår värld. Fast vi just nu inte vet exakt hur. Jag är beredd att hålla med.

https://www.dn.se/ekonomi/corona-sliter-sonder-varldsekonomin-framfor-vara-ogon/

Vänsterpartiet och bruksorterna

Nooshi Dadgostar, som verkar vara den mest sannolika kandidaten att bli Vänsterpartiets nya ledare har sannerligen intressanta ambitioner för politiken. Vid en pressträff i riksdagen uttryckte hon en tydlig vilja att kliva in och ta Socialdemokraternas traditionella roll i svensk politik.

Bild

Hon vill också bredda partiet, och vinna väljare inom LO-kollektivet och i ”bruksorter”. Innebär det att V kommer att börja ta en helt ny roll i svensk politik? Och vad innebär det för V internt? Det finns redan i dag uppenbarligen högst delade meningar om vilken roll partiet bör spela. Frågan är hur man ska gå tillväga rent konkret för att nå nya väljargrupper eller arbetarklassväljare utan att förlora röster i storstäderna.

Om man jämför resultatet i senaste riksdagsvalet för bergslagslänen i västsverige med Stockholms stad så har i runda slängar S 30%, SD 20% och V 7% i de förra (Bilden nedan från Riksdagsvalet för Värmlands län) medan V har 13% och SD 10% i Stockholms kommun (Dadgostars hemort).

Med tanke på hur markant konfliktlinjen mellan stad och landsbygd har blivit, så måste det vara en utmaning att nå framgång överallt.

Men missförstå mig inte, jag tycker inte det är fel på @nooshiit|s ambition. Tvärtom! Det kan innebära en kursändring för V som kan innebära ett valresultat som överraskar rejält i nästa val. Kanske är Sinn Féins chocksiffror i Irland i går något att studera närmare?

Bild
Bild

Taxes, taxes, taxes!

Rutger Bregman, författaren till boken Utopia för realister läste lusen av publiken i Davos när han försökte lyfta elefanten i rummet ”It feels like I’m at a firefighters conference and no one is allowed to speak about water”. Det handlar kort sagt om nödvändigheten att höja skatterna och bekämpa skatteflykten för att inte helt urholka välfärden och föra att minska den ojämlikhet som grasserar i västvärlden.

I decennier har vi fått vänja oss vid mantrat att ständiga skattesänkningar för de rikaste bidrar till att öka ekonomin (den ökända Lafferkurvan) samtidigt som välfärden urholkas i snabb takt. Men kanske har vi nu nått en vändpunkt? Jag noterar med intresse att det nu kommer fler och fler röster för att det det måste till skattehöjningar för att klara välfärden och minska ojämlikheten. Läs till exempel med fördel Arena Idés nyutkomna rapport Välfärdens framtid: Demografi, individuell välfärdskonsumtion och skatter i Sverige 2018 till 2040 som skrivits av Lars Fredrik Andersson, docent i ekonomisk historia vid Umeå universitet.

I rapporten konstateras, skriver Arena Idé på sin hemsida, ”att för att enbart för upprätthålla dagens vård, skola och omsorg krävs skattehöjningar på knappt 90 miljarder fram till 2040. Ska vård, skola och omsorg återställas till kvalitetsnivån före 90-talskrisen krävs ytterligare 50 miljarder. Å andra sidan, om dagens skattenivå bibehålls kommer det saknas ytterligare 135 000 medarbetare i välfärden 2040. Det är ett vägval och politiken måste våga vara ärliga med vilken väg man vill gå.”

Därför blir rösten rosa

Osäkert ursprung. PR-bild från Fi inför valet 2006?

Inför valet 2006 dök plötsligt en rosa kub upp utanför kulturhuset på Sergels torg i stockholm. Ett slags valstuga. Det handlade om ett nytt politiskt parti. Ett feministiskt. Det väckte min nyfikenhet. Nu, tolv år senare, efter en del vånda, men ändå fast besluten att börja engagera mig partipolitiskt, så har jag blivit medlem i Feministiskt initiativ. Det känns faktiskt väldigt, väldigt bra. Inte bara har Fi den coolaste och mest poetiska valfilmen. Partiet har en valplattform som tilltalar mig mycket och en intressant ideologisk grund som pekar ut en ny riktning i politiken.

Det har varit ett vingligt sökande efter ett politiskt parti som kan passa mig. Jag har sneglat både åt röda och gröna alternativ. Men det här är några av anledningarna till att min röst blir rosa den 9 september.

Fi är det enda partiet med en antimilitaristisk linje, som har fred, nedrustning och mänsklig säkerhet högt upp i partiprogrammet. När jag framhåller det argumentet händer det att folk ser en smula förbryllade ut. Bör detta verkligen vara en prioriterad fråga? Med tanke på hur läget ser ut i världen och hur nära vi varit kärnvapenkrig råder det för min del inget tvivel om den saken.

Begreppet mänsklig säkerhet är intressant i sig. Robert Egnell förklarar: Mänsklig säkerhet är i dess enklaste form ett begrepp som flyttar fokus från staten som säkerhetssubjekt till individen och olika grupper i samhället. Det är ett i grunden normativt argument som fångar upp dessa problem genom att argumentera att säkerhet är till för individen, och statens eller samhällets säkerhet är endast instrument för att uppnå detta. Närmar man sig säkerhetsbegreppet från detta perspektiv så innebär det ofta också en breddning av vad som kan anses tillhöra säkerhetsutmaningar.1

Feministiskt initiativ använder just denna bredare definition för att flytta fokus från militarism till ett annat säkerhetspolitiskt paradigm: Feministiskt initiativs säkerhetspolitik strävar efter att alla människor ska kunna utöva ett aktivt medborgarskap i samhällen med transparenta politiska processer och en representativ politisk församling på alla nivåer.2

Mänskliga rättigheter har en prioriterad position i det rosa ideologibygget. Ok, säger du kanske, men inga partier är väl emot mänskliga rättigheter? Det är säkert så, men i Fi:s program har frågan en framskjuten position. Liberaler tenderar att förespråka individens frihet. Vänstern fokuserar på klassperspektivet. Fi ser, i mina ögon, mänskliga rättigheter som en överordnad fråga. Med ett intersektionellt perspektiv på makt når Fi längre när det gäller frågor som rör fördelning av makt och resurser.

Som följer av ovanstående går inte Fi riktigt att passa in på den traditionella vänster-högerskalan. Trots detta tillhör Fi utan tvivel vänsterblocket i svensk politik och med partiet i riksdagen får vänstern en större vikt. En bra anledning att, om inte annat, taktikrösta. Samtidigt är Fi redan med och påverkar politiken i 13 kommuner och tillhör den styrande koalitionen i Stockholms stad. Fi:s politik får redan nu genomslag. Det är viktigt att komma ihåg.

Men framför allt är Fi ett framtidsparti. Om väljarna i åldern 18-29 fick bestämma skulle Fi få 18 mandat i Riksdagen 3. Det är med andra ord en tidsfråga tills Fi kommer över 4%-spärren. Jag tänker göra det jag kan för att se till att det blir nu.

Plakat från Fi-tåget 1 maj 2015. Foto: Jon Brunberg

De mäktiga stegen

Det som hände i går på gränsen mellan Nord- och Sydkorea förefaller i dag som något oerhört för ett barn av kalla kriget som mig. Scenerna från den avmilitariserade zonen på gränsen mellan Nord- och Sydkorea när Kim Jong Un möter Moon Jae In måste betecknas som klassiska! Kanske, och förhoppningsvis, håller vi nu på och lägger det sista av det första kalla krigets konflikter på att till handlingarna.

I skenet från gårdagens ljud slog det mig att Kim Jong Un under hela denna tid sedan han ärvde makten från sin far kan ha spelat ett högt men smart geopolitiskt spel. Hans offensiva kärnvapenpolitik tycks nu som ett strategiskt drag för att visa styrka inför en kommande fredsförhandling samtidigt som satsningen kunnat tillfredsställa hans militärer och administration. För det är omöjligt att tänka sig att Kim Jong Un kunnat genomföra denna charmoffensiv utan ett brett stöd hos sitt militära ledarskap.

Det är naturligtvis inte så enkelt. Storpolitiska skeenden fungerar inte på det sättet. Beslut tas, genomförs och omvärderas utifrån den rådande situationen, och en aktör har sällan möjligheten att ensam sätta agendan. Men det sätt som Kim Jong Un plötsligt vänt på sina klackar och genomförde det välregisserade mötet med Moon Jae In med uppenbar glädje kan inte tolkas på annat sätt att detta är ett skeende som Kim arbetat på länge, och med entusiasm.

 

Chantal Mouffe, Kulturhuset, den 3 maj

Det är kanske dags för en del kulturinstitutioner att förstå hur mycket folk en internationell stjärn-akademiker faktiskt kan dra. Biljetterna till Chantal Mouffes framträdande på Kulturhuset (Forum Debatt) verkar ha sålts slut i ett nafs och hörsalen var fylld till bredden när hon och Stefan Jonsson äntrade scenen. Det hade förmodligen gått att fylla en dubbelt så stor sal med förväntansfulla åhörare.

Jag har tidigare uttryckt viss skepsis till Chantal Mouffes förslag till en agonistisk politik utifrån min läsning av boken Om det politiska (Tankekraft förlag 2008). Med den här föreläsningen lyckades hon kanske inte övertyga mig om det agonistiska projektets förträfflighet, men det blev i alla fall tydligare, inte bara genom hennes utmärkta genomgång av begreppet utan också genom Stefan Jonssons spetsiga frågor som satte fingret just på de punkter i hennes teoribygge som jag tycker ömmar.

Mouffes idé om en agonistisk politik är, som jag förstår det, ett försök att formulera en radikal politik som öppnar för möjligheten till konflikt och konfrontation mellan legitima motståndare inom demokratins ramar. Hennes politiska landskap är pluralistiskt och innehåller inte bara möjligheten att välja företrädare utan att välja mellan ”riktiga alternativ” (inte bara mellan Cola och Pepsi, som hon uttryckte det).

Hon sätter denna som hon kallar ”dissociativa politik” i motsats till en ”associativ” samagerande (och konsensusinriktad?) politisk linje, som hon t.ex. hittar hos Hanna Arendt, eller i idén om en ”deliberativ demokrati”, och menar att det finns ingen demokratisk politik med ett ”vi” som inte också innehåller ett ”dom”. Konsten, menar Mouffe retoriskt, är att kunna konstruera ett vi och dom i demokratiska samhällen som inte i slutändan leder till krig, och agonismen, med sin betoning på konflikt och kamp mellan legitima ”motståndare” snarare än mellan ”vän” och ”fiende” menar hon är svaret.

Det senare, som hon kallar ”antagonism” är en typ av konflikt som inte kan ha en rationell lösning. Och som därför, under specifika omständigheter, kan leda till ”fientlig” konfrontation (läs: krig, folkmord, utrensningar etc).

Agonismen erkänner kort sagt att man inte kan (och inte bör) försonas med alla synsätt, men att (verkliga) konfrontationer mellan (radikalt olika) synsätt och kampen för vissa synsätt skall kunna härbärgeras inom demokratins ramar.

Stefan Jonsson föreslog i sin inledande presentation av Mouffe att hennes politiska teorier kanske framför allt skall ses som strategier, och inte minst, skulle man kanske kunna tillägga, strategier för en återvitaliserad radikal men demokratisk vänster. Som politisk strategi så tycks det agonistiska projektet dock ännu vara helt oprövat. Det blev tydligt när Jonsson ställde frågan om det inte fanns en stor risk att ett agonistiskt politiskt projekt i dessa konfliktfyllda tider glider över i ett antagonistiskt (en mycket intressant fråga i sig) och därmed utlöser den typ av konflikt man vill motverka – och om man i så fall kan rulla tillbaka den utvecklingen. Mouffe’s svar att det inte i dag finns samhällen med ett agonistiskt politiskt system (i alla fall inte i ”väst”), gjorde det tydligt att teorin om agonismen är, och kanske skall vara, en vision, och närmare bestämt: en vision för en vänster som törstar efter nya idéer, snarare än en modell ämnad för politisk praktik. Själv kan jag tycka att Jonssons fråga är högst relevant. Europa tycks i högsta grad befinna sig i en agonistisk tid där en övergång mot en antagonistisk politik känns obehagligt nära.

Rekommenderat inlägg om bildning och politik med krispig precision

På väg till möte med Maria Wetterstrand ledsagad av Anders Wallner, hösten 2009
Om jag skall rekommendera att du läser ett enda blogginlägg i dag – ja, eller den närmsta veckan eller månaden för all del – så måste det bli Vänstra Strandens inläggi dag ”om bildningens oundgänglighet i politiken”.
Jag har haft precis samma tankar som Vänstra om behovet av bildning i politiken – detta ganska bedrövliga kapitel inom samtida svensk politisk kultur – och hon uttrycker med en sådan krispig precision om detta ämne att jag blir lätt euforisk.
Det fanns en tid när politiken var ett forum för våra allra vackraste drömmar och när politiker representerade oss genom att peka framåt, mot det som vi kunde bli. Inte försökte komma på samma nivå som medianväljaren. Bildning är inte en kunskapslåda eller litteraturkanon, det är en attityd, ett förhållningssätt till omvärlden. Men att visa bildning skulle kanske idag kunna uppfattas som utmanande eller t o m (Gud hjälpe) e-l-i-t-i-s-t-i-s-k-t! Och, inte ens jag (som tror på politiken) vill låta den typen av ointressanta och banala politiker bestämma det minsta lilla. Håller politiken av idag på att göra sig själv överflödig? Och är det just det som är meningen…
Det här ämnet ligger mig ganska varmt om hjärtat – inte minst eftersom jag som konstnär arbetar med olika teman som berör det politiska och eftersom jag i det arbetet försökt närma mig politiker och politiska organisationer på något slags jämlik fot – t.ex. när jag överlämnat Utopist-VM dokument till Maria Wetterstrand (se bild) eller Ragnar Olafur Grímsson (det första mötet kom för övrigt till just på grund av att Wetterstrand uppgav i en tidningsartikel att hon fortfarande väntade på sin stora konstupplevelse).
Det finns också en annan personlig dimension i mitt engagemang i den här frågan. Mina morföräldrar var fast förankrade i Socialdemokratins idéer om folkbildning och framför allt min morfar kom att utveckla både skrivande och språkkunskaper som ett resultat av folkbildningsvurmen. Inte minst därför känns det ganska beklämmande att just S verkar ha släppt sitt tidigare så starka bildningsideal på kulturområdet – även om min kritik förstås kan riktas både åt höger och vänster. Ibland kan jag undra om mina morföräldrars arbete var förgäves!
Det finns massor att säga i frågan, men tills vidare bör du förstås läsa Vänstra Strandens inlägg
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Toleransen och politiken – om kontrollerad intolerans och agonism

Hur kan man förstå begreppet tolerans ur ett politiskt perspektiv? Det här är en intressant dimension av toleransen (och intoleransen) som förtjänar lite extra uppmärksamhet.
Som jag ser det, från min begränsade horisont, kan man beskriva toleransens politik på flera olika sätt. Här skulle man t.ex. kunna ta upp Wendy Browns kritik av tolerans som governmentalitet som den läggs fram i hennes bok Regulating Aversion – Tolerance in the Age of Identity and Empire (Princeton University Press, 2008), något som förtjänar en egen postning.
Jag kommer här i stället att fokusera på politiken som en plats för att leva ut polariserade konflikter under kontrollerade former – som en plats för en kontrollerad intolerans. Politiken är intolerant i praktiken på så sätt att den tillåter en viss grad av polarisering, smutskastning, uteslutande och ideologisk fundamentalism. Samtidigt är det en intolerans som ”hämmas” av konstitutioner, maktdelning och demokratiska spelregler, och som därför snarare skulle kunna beskrivas som en motsträvig tolerans. Den innebär att vi kan föra debatter även i ett högt tonläge men fortfarande tolerera våra meningsmotståndare. Jag tänkter mig att gränsen för denna politiska tolerans, i alla fall i ett land som Sverige, går vid fördomsfulla och intoleranta uttaladen som riktar sig mot utsatta grupper i samhället, ett reellt hot mot demokratibygget eller det statliga våldsmonopolet. I många länder kan gränsen mellan kontrollerad och ohämmad, våldsam intolerans vara hårfin. Auktoritära och totalitära regimer tenderar att inte tolerera polarisering överhuvudtaget.
Kanske kan man se begreppet ”agonism”som en sådan kontrollerad intolerans? Chantal Mouffe beskriver i sin bok Om det politiska (Tankekraft förlag 2008) agonism som en kamp mellan jämlika motståndare i jämförelse med en antagonism som hon definierar som en polariserad kamp mellan vänner och fiender som i extrema fall, och inte minst genom att politiken spelas upp ”i det etiska registret”, kan komma att handla om att en gång för alla göra sig av med fienden. Den agonistiska kampen kanske kan beskrivas som att man erkänner konflikten och bejakar motståndarmodellen, men att man samtidigt tolererar motståndaren genom att respektera dennes rätt att framföra sina åsikter.
Är det en bra beskrivning av det politiska landskapet i Sverige i dag? Jag misstänker att Mouffe skulle placera in Sverige bland de länder som eftersträvar den dialogiska demokrati som hon kritiserar, men jag tycker mig se en ökad polarisering mellan partier och grupper av människor i det svenska samhället i dag som inte så säkert låter sig beskrivas som ”dialogisk”. Det bör också framhållas att Om det politiska är skriven 2005, innan de konflikter som utlösts av den globala finanskrisen, och färgad av det politiska klimatet i världen efter murens fall och 9/11.
Jag har mina invändningar mot det agonistiska perspektiv som Mouffe förespråkar. Hur tydlig är egentligen skillnaden mellan antagonism och agonism? Det är inte svårt att se att en agonistisk inställning till politiken nästan osynligt kan glida över i en antagonistisk – där en ökande polarisering leder till demonisering av motståndarna, försök att utesluta vissa grupper ur det politiska livet eller i värsta fall som ett fysiskt våld mot företrädare för andra politiska partier eller ideologier, fängslande av oliktänkande och ett krig mot delar av den egna befolkningen.
För egen del måste jag säga att jag vurmar för en dialogisk demokratisk pluralism, men håller den måttet när lutningen på det sluttande planet blir alltför stor? Kanske är det dags att ta ut den agonistiska kostymen ur den politiska garderoben, damma av invändingarna och syna den lite närmre i sömmarna.

Om Mouffe och agonismen (en obehaglig historia)

Cover
Jag behövde bara läsa några sidor i Chantal Mouffes bok Om det politiska som jag införskaffade på Tankeverkets senaste evenemang på Södra teatern i tisdags för att förstå att det här skulle bli en läsning som utmanade mina föreställningar om demokrati och politik i grunden. Chantal Mouffe företräder här en agonistisk hållning till det politiska, vilket innebär, om jag förstår den rätt, att man betonar politikens antagonistiska sida, dess benägenhet till konflikt, som en omistlig del av demokratin och att man tilldelar antagonismen en speciell plats i det demokratiska och politiska livet. Mouffe skriver att:
Föreställningarna om en ”demokrati utan partistrider”, ”dialogisk demokrati”, ”kosmopolitisk demokrati”, ”gott styre”, ”globalt civilsamhälle”, ”kosmopolitisk suveränitet” och ”absolut demokrati” – för att bara nämna ett fåtal av de numera fashionabla begreppen – utgör alla beståndsdelar av en antipolitisk vision som vägrar att erkänna den antagonistiska dimension som ligger till grund för det politiska. Dess projekt är att skapa en värld ”bortom höger och vänster”, ”bortom hegemoni”, ”bortom suveränitet” och ”bortom antagonism”. Denna åstundan röjer en fullständig brist på förståelse för vad som står på spel i den demokratiska politiken och i det dynamiska konstituerandet av politiska identiteter samtidigt som den , vilket vi senare kommer att se bidrar till att skärpa den antagonistiska potential som redan finns i samhället.
Som en anhängare av den kosmopolitiska tanken, och som en kritiker av den intoleranta polarisering som tenderar att följa av partipolitikens ritualiserade strider känner jag mig förstås träffad. Och detta redan i bokens andra stycke! Chantal Mouffes projekt tycks kort sagt gå helt på tvärs mot mitt eget, som snarare handlar om att undersöka begrepp som ”konfliktlösning”, ”icke-kamp” och ”dekurrens”, ett projekt som tycks leda mot allt det som Mouffe tycks förkasta.

Jag misstänker kort sagt att denna lilla bok kommer att bli en av årets viktigaste, och mest obehagliga läsningar för mig. Men jag är nyfiken och beredd!
 

Vänstra Stranden har också skrivit om Mouffe och politikens medialisering

ISBN 978-91-976718-5-9

, , , , , , , , ,