Evidens mot populism

Det är blott alltför vanligt att den ena krisen utlöser den andra och den pågående pandemin kommer att få stora negativa effekter på de mest utsatta i världen. Internationella röda korset IFRC:s vice generalsekreterare Jagan Chapagain varnade i en intervju med AFP nyligen för att den desperation som kan uppstå hos sårbara befolkningar efter covid19 kan leda till nya migrationsvågor. Efter insatserna under 2015 års flyktingkris borde ju vår beredskap vara god. Eller?

Personligen har jag undrat varför MSB var så frånvarande under flyktingkrisen hösten 2015. Visst hade vi tull och polis på plats när flyktingarna anlände men frivilligorganisationer och volontärer gick in och tog ett väldigt stort ansvar när det var som mest kaotiskt. Migrationsverket och andra institutioner var förstås överbelastade. Och krisen var av annan natur. Men ändå: om vi jämför hur institutionerna hanterat Coronakrisen med flyktingkrisen tycks skillnaderna vara väldigt stora.

Med den jämförelsen i bakhuvudet har jag noterat några reaktioner på de förslag från den parlamentariska migrationskommittén. Eskilstunakuriren noterar att vissa förslag (krav på egen försörjning, samt kunskaper i samhällsorientering och svenska för permanent uppehållstillstånd) förutom att vara principiellt tveksamma verkar praktiskt svårgenomförbara på kort tid: ”En del politikers vilja att i just dessa frågor lagstifta utifrån obefintligt beslutsunderlag ska inte underskattas.”

Rickard Olseke, Expert i migrations- och asylfrågor och Lisa Pelling
Utredningschef Arena Idé skriver i Dagens Arena om de utmaningar som vi står inför och behovet av en annan typ av diskussion om migrationsfrågan.

sin slutrapport från 2019 konstaterar Försvarsberedningen ”att instabiliteten i Mellanöstern och delar av Afrika, inklusive klimatpåverkan i dessa regioner med torka och vattenbrist som följd, gör att migrations- och flyktingströmmarna till Europa kan förväntas fortsätta.” Snarare än ”volymmål” behöver vi därför en politisk diskussion om hur vi i Sverige och tillsammans med andra länder inom EU bygger den beredskap som krävs för ett ordnat asylmottagande i en osäker omvärld.

Olseke pekar samtidigt i tidningen Syre på hur dagens svenska migrationspolitik tycks ignorera lärdomarna från 2015 och de slutsatser som dras i Riksrevisionens granskning av regeringens och myndigheternas beredskap och hantering av mottagandet och dammar i farten av en gammal slogan: Sverige kan bättre!

Som tidigare påpekats låter sig kriser inte alltid jämföras men det förefaller sannerligen som att när coronakrisen bekämpas med vetenskaplighet och evidens får flyktingkriserna nöja sig med ineffektiv populism.

Just out of order

Container-Terminal Bremerhaven and Autoport (2019).jpg
By Olga Ernst – Own work, CC BY-SA 4.0, Link

DN:s halvlångläsning av Jonas Fröberg om hur globaliseringens leveranskedjor slits sönder när alla stänger gränserna i coronakrisens spår är verkligen läsvärd. Den globala industrin med just-in-time som ledord hade ingen höjd för kris. Det var själva vitsen med systemen att det inte fanns någon marginal att jobba med. När leveranserna nu hotas brakar allt ihop, från Guangdong till Linköping.

Facken och de politiska proteströrelser som verkade kring millennieskiftet lyckades aldrig stoppa outsourcingen av halva industrin till låglöneländer. Sen dess har industrin fått jobba ostört i de globaliserade varukedjornas upptrampade spår (trots enstaka rop på återindustrialisering). Och nu: två månader av corona tycks ha förändrat allt. Nu verkar industriföretagen beredda att ”ta hem” sin produktion igen. När så sker markerar det slutet på en era av långtgående globalisering.

Och samtidigt så måste jag undra om de helt exceptionella åtgärder som vi ser i hela Europa i dag verkligen är befogade. Om vi får tro smittskyddsexpertisen är stängandet av gränser snarast en politisk åtgärd för att visa styrka och handlingsförmåga, men det har liten eller ingen betydelse för att bekämpa smittan. Det visas med andra ord styrka och skjuts i foten. Med samma gevär. Samtidigt.

Och det riktigt läskiga är ju hur stormen byggt upp sig en längre tid i Europa. Med EU-kris. Klimatkris. Krig. Flyktingkris. Med populism. Politisk extremism. Ekonomisk tillbakagång. En välfärd och demokrati under hårt tryck. Och nu alltså coronan som ytterligare en kris i raden.

I Sveriges radios Europapodden (avsnitt 163, inbäddad nedan) menade en av de medverkande att veckan som gick var för henne gick att jämföra med terrorattackerna den 11 september 2001. En händelse som vi instinktivt känner att den i grunden förändrar vår värld. Fast vi just nu inte vet exakt hur. Jag är beredd att hålla med.

https://www.dn.se/ekonomi/corona-sliter-sonder-varldsekonomin-framfor-vara-ogon/

Den baltiska vägen 30 år

För 30 år sen ruskades jag om i grunden av nyheterna om den mänskliga kedja av cirka två miljoner människor genom Estland, Lettland och Litauen som genomfördes i protest mot den Sovjetiska överhögheten och för att påminna världen om 50-årsdagen av Molotov-Ribbentroppakten som. Det var som om en mental dörr öppnats för mig i ett visst avsnitt av järnridån – ett avsnitt som berörde mig och min familj i grunden. Samtidigt som det öppnade ett mentalt rum i mig som legat lite i skymundan. Det var som om framtiden tog historien i handen och sa: var inte rädd, det kommer att gå bra. Samma år besökte min far och flera av hans syskon, släktingar och vänner sina gamla hemtrakter för första gången på 45 år. Några år senare kom också jag dit för första gången. Nu är det ett annat Europa. Då kändes det helt otänkbart.

Balti kett 22.jpg

Foto By Jaan Künnap – Own work, CC BY-SA 4.0, Link

Balti kett 11.jpg

Foto By Jaan Künnap – Own work, CC BY-SA 4.0, Link

Intressant nog har demokratiaktivisterna i Hong Kong plockat upp jubileet och kommer att genomföra en egen mänsklig kedja i morgon under namnet The Hong Kong Way. Balterna satte ett exempel för mänskligheten med sin mäktiga aktion.

https://www.instagram.com/p/B1cAFUvFcFb/

Sommartema: EU, Europa, Europa #1

Jag tillhör interrail-generationen: den hord av ungdomar som i början på 80-talet reste runt Europa med för stora ryggsäckar, ett interrailkort på fickan och en minimal budget. Min första tågluff som sjuttonåring höll ett hysteriskt tempo. Så många städer och platser som möjligt skulle pressas in under den månad som kortet var giltigt: Köpenhamn, Hamburg, München, Innsbruck, Venedig, Geneve, Nice, Paris, Amsterdam, Hamburg igen och slutligen Roskildefestivalen. Själva sättet att resa på närde en föreställning om frihet och Europa blev den plats där friheten kunde förverkligas.

Möjligen är det en av anledningarna till att jag, drygt trettio år senare, har en i grunden positiv känsla för EU-projektet, trots den bristande demokratin, en flyktingpolitik som förskräcker och en isande socialkonservativ våg som drar igenom många av medlemsländerna. Kanske spelar också min bakgrund som son till en av andra världskrigets baltflyktingar in.

Jag ser utan tvekan fördelar med ett samarbetande Europa. Men hur mycket vet jag egentligen om EU? Vad har denna bläckfisk till organisation för betydelse för mig som medborgare? Hur fungerar den och vart är den på väg? För mig blev det lite tydligare under årets debatter om det så kallade copyright-direktivet. Men det var också bara ett skrapande på den hårda ytan. Det politiska maskineriet är svårt att få grepp om.

För att råda bot på min egen okunskap bygger jag nu en liten stapel av böcker att läsa över sommaren: jag har precis läst om Per Wirténs ”Är vi framme snart?” som reder ut frågan om hur ett federalt Europa skulle kunna se ut. Jag har börjat läsa om Peo Hansens och Stefan Jonssons fascinerande undersökning ”Eurafrika” som sätter strålkastarljuset på EU:s koloniala förflutna och jag har Etienne Balibars ”Vi, det Europeiska folket?” nederst i högen (påbörjad flera gånger). Det får räcka tills vidare. Ambitionen är att kunna lägga upp mina anteckningar här i bloggen under sommaren. Om inte ledigheten helt tar över vill säga. Ni lär märka vilket.

Att dela på resurserna: brandbekämpningsplanen

European Emergency Response Capacity | DG ECHO Daily Map| 28/11/2017
Voluntary pool – Offered capacities. Copyright, European Union, 2017. Map created by ERCC Analytical Team. Sources: ECHO, ESRI, OCHA

 

Samtidigt som hundratals människor jobbar för att stoppa skogsbränderna som rasar i Sverige denna heta sommar så har en högljudd, märklig och bitvis rätt absurd debatt utbrutit i Sverige om varför vi inte har egna brandbekämpningsplan. En debatt som förstärkts av att regeringen och oppositionen kastat anklagelser mot varandra i frågan. Och där uppgifter förekommit att Italien, alltså den italienska staten, valt att bistå Sverige genom att låna ut två plan till oss.

Arvid Åhlund var den ende journalist i mitt flöde som till en början tycktes vilja kasta ljus över detta i en artikel i Dagens Industri den 18/7:

Följer man medierapporteringen kan man lätt få intrycket att flygplanen som just nu vattenbombar bränder i Ljusdal och Lillhärdal har lånats ut av generösa italienare. Det stämmer inte – de är en del av EU:s Emergency Response Coordination Centre (ERCC), unionens gemensamt finansierade civilskyddsmekanism.

Brandbekämpningsflygen må stå på italiensk mark, men de hör lika mycket hemma i svenskt luftrum. Det kallas för resurssamordning och bygger på samma logik som en bilpool eller ett försäkringsbolag.

Därifrån tog det några klick och googlingar att komma fram till webbplatsen för EU:s civilförsvar och krisberedskap som bistår med de Italienska planen mm.

The Emergency Response Coordination Centre (ERCC), operating within the European Commission’s Civil Protection and Humanitarian Aid Operations department, was set up to support a coordinated and quicker response to disasters both inside and outside Europe using resources from the countries participating in the EU Civil Protection Mechanism.

Saken är alltså den att vi delar resurser för krishantering med varandra inom EU. Som Åhlund skriver: ”Viss beredskap samordnas helt enkelt mer effektivt på EU-nivå, på samma sätt som andra saker ofta koordineras mer effektivt på nationell än regional eller kommunal nivå. Ingen anser till exempel att Härjedalens eller Ljusdals kommuner bör äga egna brandbekämpningsflyg.”

Det som förvånar och oroar mig är att både berörda politiker och oppositionen (i alla fall hittills) glömt att nämna EU-samarbetet i det ordkrig som utbrutit mellan S och M om vems fel det är att inte Sverige har egna vattenbombningsplan. Det förvånar mig eftersom båda partierna är hyfsat EU-vänliga. Här fanns väl ett utmärkt tillfälle att både förklara pedagogiskt hur EU:s krisberedskap fungerar och att lyfta fram de goda sidorna med EU-samarbetet? I stället valde de att peka finger mot varandra. Det oroar mig eftersom oviljan att förklara hur samarbetet fungerar i praktiken bara spelar korten i händerna på rena isolationister som har fullständigt orealistiska förväntningar på vad vi som ett litet land kan åstadkomma på egen hand. Att rikstäckande medier spelat med i denna fars gör inte saken bättre (istället har t ex Krissamverkan i Kalmar gjort utmärkta insatser för att förklara hur det hänger ihop). En obegriplig och oansvarig hållning av alla inblandade om ni frågar mig.

MER LÄSNING:
Myndigheten för Samhällsskydd och beredskap, MSB, meddelade den 16/7 att de begärt stöd från ERCC och att stödet skulle vara på plats i form av två plan den 18/7.