Etikettarkiv: feminism

Därför blir rösten rosa

Skrevs den av — Kommentera

Osäkert ursprung. PR-bild från Fi inför valet 2006?

Inför valet 2006 dök plötsligt en rosa kub upp utanför kulturhuset på Sergels torg i stockholm. Ett slags valstuga. Det handlade om ett nytt politiskt parti. Ett feministiskt. Det väckte min nyfikenhet. Nu, tolv år senare, efter en del vånda, men ändå fast besluten att börja engagera mig partipolitiskt, så har jag blivit medlem i Feministiskt initiativ. Det känns faktiskt väldigt, väldigt bra. Inte bara har Fi den coolaste och mest poetiska valfilmen. Partiet har en valplattform som tilltalar mig mycket och en intressant ideologisk grund som pekar ut en ny riktning i politiken.

Det har varit ett vingligt sökande efter ett politiskt parti som kan passa mig. Jag har sneglat både åt röda och gröna alternativ. Men det här är några av anledningarna till att min röst blir rosa den 9 september.

Fi är det enda partiet med en antimilitaristisk linje, som har fred, nedrustning och mänsklig säkerhet högt upp i partiprogrammet. När jag framhåller det argumentet händer det att folk ser en smula förbryllade ut. Bör detta verkligen vara en prioriterad fråga? Med tanke på hur läget ser ut i världen och hur nära vi varit kärnvapenkrig råder det för min del inget tvivel om den saken.

Begreppet mänsklig säkerhet är intressant i sig. Robert Egnell förklarar: Mänsklig säkerhet är i dess enklaste form ett begrepp som flyttar fokus från staten som säkerhetssubjekt till individen och olika grupper i samhället. Det är ett i grunden normativt argument som fångar upp dessa problem genom att argumentera att säkerhet är till för individen, och statens eller samhällets säkerhet är endast instrument för att uppnå detta. Närmar man sig säkerhetsbegreppet från detta perspektiv så innebär det ofta också en breddning av vad som kan anses tillhöra säkerhetsutmaningar.1

Feministiskt initiativ använder just denna bredare definition för att flytta fokus från militarism till ett annat säkerhetspolitiskt paradigm: Feministiskt initiativs säkerhetspolitik strävar efter att alla människor ska kunna utöva ett aktivt medborgarskap i samhällen med transparenta politiska processer och en representativ politisk församling på alla nivåer.2

Mänskliga rättigheter har en prioriterad position i det rosa ideologibygget. Ok, säger du kanske, men inga partier är väl emot mänskliga rättigheter? Det är säkert så, men i Fi:s program har frågan en framskjuten position. Liberaler tenderar att förespråka individens frihet. Vänstern fokuserar på klassperspektivet. Fi ser, i mina ögon, mänskliga rättigheter som en överordnad fråga. Med ett intersektionellt perspektiv på makt når Fi längre när det gäller frågor som rör fördelning av makt och resurser.

Som följer av ovanstående går inte Fi riktigt att passa in på den traditionella vänster-högerskalan. Trots detta tillhör Fi utan tvivel vänsterblocket i svensk politik och med partiet i riksdagen får vänstern en större vikt. En bra anledning att, om inte annat, taktikrösta. Samtidigt är Fi redan med och påverkar politiken i 13 kommuner och tillhör den styrande koalitionen i Stockholms stad. Fi:s politik får redan nu genomslag. Det är viktigt att komma ihåg.

Men framför allt är Fi ett framtidsparti. Om väljarna i åldern 18-29 fick bestämma skulle Fi få 18 mandat i Riksdagen 3. Det är med andra ord en tidsfråga tills Fi kommer över 4%-spärren. Jag tänker göra det jag kan för att se till att det blir nu.

Plakat från Fi-tåget 1 maj 2015. Foto: Jon Brunberg

Det lösa sambandet mellan politisk och konstnärlig radikalitet och konservatism

Skrevs den av — Kommentera

Detta är del 2 i en serie artiklar som utgår från en läsning av Lars Anders Johanssons bok Att dansa efter maktens pipa. Del 1 hittar du här.

Måste en radikal syn på konsten hos en kulturutövare hänga ihop med en progressiv syn på samhället och politiken? Och tvärtom, måste en person som sympatiserar med en konservativ politisk ideologi av nödvändighet omhulda konst som kan betecknas som konservativ? 

I sin bok Att dansa efter maktens pipa menar Lars Anders Johansson att så inte alls behöver vara fallet. Tvärtom överkorsar dessa två konfliktlinjer varandra hos olika individer och rörelser genom historien. En individ som vurmar för en konservativ ideologi kan ha en radikal konstsyn och vice versa. Och i olika grad. Och även om definitionerna av radikal och konservativ i de båda kontexterna konst och politik kan diskuteras i all oändlighet, så är jag böjd att hålla med Johansson här. Sambandet finns men är inte särskilt starkt.

För att visualisera sambandet ger jag er PKG/TKR-skalan!

Jag beslöt mig för att göra ett högst subjektivt test av den här tesen genom att utgå från en handfull väl kända konstnärskap och placera in dem i ett koordinatsystem där den horisontella axeln anger konstnärens politiska sympatier på en vänster-högerskala, och den vertikala anger hur vi ser dennes verk: som konstnärligt radikala eller konservativa. Den som tycker sig se likheter med koordinatsystem som höger-vänster/GAL-TAN eller den politiska kompassen är inte ute och cyklar.

Höger-vänsterskalan behöver troligen inte någon vidare förklaring. Visst finns det dem som kommer att påstå att maoism, kommunism, fascism eller nazism inte alls går att placera in på skalan på detta sätt. Och därför är det viktigt att också säga att det här är ett högst subjektivt diagram som utgår från mina kunskaper och tyckande. Jag har slängt upp det för att tydliggöra en skillnad, inte för att vara vetenskapligt korrekt.

Frågan om konstnärlig radikalitet och konservatism lär vara än mer kontroversiell inom konstkretsar. Här behövs ytterligare förklaringar.

Med radikal konst avser jag konst som är politisk, konceptuell och gränsöverskridande (PKG). Det är en konst som vill utmana traditioner, föreställningar eller konstens materialitet och som ofta, men inte alltid, använder konsten för politiska syften. Jag använder begreppet radikal eftersom Johansson föredrar det i sin bok, men skulle också kunna använda progressiv, samtida eller avantgardistisk.

Med konservativ konst menar jag en konst som är traditionell, klassicistisk och romantisk (TKR)  Den konservativa konsten förhåller sig och vill knyta an till kulturarv, tidigare epoker och ismer. Den ser konsten som ett självändamål och som ett verktyg för att uttrycka känslor snarare än politisk nytta.

Självfallet är detta en högst schematisk och alltför förenklad bild av verkligheten. Lars Anders Johansson skulle säkert själv, och med rätta, påpeka att liberalismens synsätt saknas i modellen – både i politiskt och konstnärligt hänseende. En statsvetare skulle peka på vänster-högerskalans brister. Många konstnärer skulle vända sig mot att överhuvudtaget bli kategoriserade på det här sättet. Det här är ett tankeexperiment. En författares tes illustrerad i ett diagram. Om ni har synpunkter får ni självfallet posta dem i kommentarsfältet.

OM EXEMPLEN

Judy Chicago har varit engagerad i den feministiska progressiva rörelsen i USA och hamnar därför långt ut till vänster i diagrammet.
Joseph Beuys är mer att betrakta som grön progressiv. Han var med och startade Die Grünen i dåvarande Västtyskland.
Både Beuys och Chicagos konst kan med sin performativa sida och gränsöverskridande ambition sägas vara tämligen radikal.
Malevich konst var synnerligen radikal fram till dess att Stalins regim tvingade honom in på den socialrealistiska banan efter 1927. Hur han själv stod politiskt är oklarare för mig, men han kan inte ha ansetts som särskilt konservativ med tanke på hans roll i avantgardet.
Marinetti omhuldade fascismens krigiskhet i sin maskinvurmande och radikalt futuristiska konst och hamnar därmed uppe i det högra hörnet av diagrammet.
Albert Speer med sin strikta nyklassicism och nazistiska ideologiska bakgrund får sägas vara Marinettis motsats på den högra sidan.
Arno Brekers konst blev visserligen upphöjd av Hitler och den nazistiska rörelsen men frågan är hur ideologiskt insyltad konsntnären själv var. Att hans nyklassiscistiska konst hamnar ytterst på den konstnärligt konservativa sidan råder dock inget tvivel om.
Tracy Emin har väckt uppmärksamhet med sitt stöd till brittiska Tories och sitt propagerande för konservatism inom kulturpolitiken. Hennes konst må ha varit mer radikal i början av karriären men jag placerar henne i dag närmre mitten på PKG/TKR-skalan.
Emins raka motsats är Käthe Kollowitz vars politiska engagemang för socialismen var starkt.
Mao-erans socialrealism i Kina får betraktas som en ytterlighet. Visserligen politiskt engagerat men med ett traditionellt socialrealistiskt uttryck och långt till vänster rent politiskt.
Nära mitten har jag placerat Ai Wei Wei vars konst visserligen är politisk engagerad men varken särskilt gränsöverskridande eller traditionell. Och hans politiska engagemang må vara starkt men hamnar snarast i mitten på höger-vänsterskalan.