Om den uråldriga konsten att vara människa

A bull painting, made with ochre, discovered in Lubang Jeriji Saléh cave, East Kalimantan, Borneo, Indonesia, dated 40 ka. Public Domain Photo.

Veckans mest fascinerande artikel är nog ändå Anders Rydells kommentar i SVD om målningar i grottan Leang Bulu Sipong 4 på Sulawesi som skall vara 43 900 år gamla. Fyrtiotretusenniohundra år!

Det som exalterar mig mest med den här nyheten har dock egentligen inte så mycket att göra med åldern på målningarna eller frågan om det eurocentriska perspektivet. Inte heller bryr jag mig så mycket om frågan om vilken funktion målningarna kan ha haft på den tiden, eller huruvida de skall räknas som konst eller inte.

Däremot menar jag att grottmålningarna stödjer ett viktigt politiskt argument för mig när det gäller frågan om huruvida konst bör vara en del av ett samhälles kärnverksamhet eller inte.

Den uråldriga konsten visar att tidiga människor kunde avsätta tid och resurser för att uttrycka sig på ett avancerat sätt i färg och form. Kanske hade folket på Sulawesi specialister bland sig: gruppmedlemmar som hade som uppgift att måla och skulptera. Personer som hade en roll som motsvarar konstnärens roll i dagens samhälle.

Jag vill kort sagt hävda att konst är en omistlig del av vad det innebär att vara människa och att det därför är självklart att ett samhälle avsätter resurser till konst. Och att dagens avancerade samhällen i den aspekten inte skiljer sig jättemycket från de tidiga människorna på Sulawesi för 44 000 år sen.

Konst (i bredast möjliga bemärkelse) är kort sagt en del av mänskliga samhällens kärnverksamhet. Det är med andra ord en befängd idé att tro att det är möjligt att helt dra bort ett samhälleligt stöd till konsten. När det har gått så långt så finns det inte heller längre något samhälle att tala om.

En kort tråd om den offentliga konsten

Den här tråden postades ursprungligen på Twitter och återges här i lätt redigerad form.

Den offentliga konsten är ett djur som är omdiskuterat, både inom konstnärskåren och hos allmänheten. Med tanke på debatten om mushus och menskonst kan det vara dags att reda ut hur det gick till att stat, regioner och kommuner över huvud taget håller på med offentlig konst. Tråd ahead!

1/ Konst i det offentliga rummet har funnits så länge som människan. Var hällristningar, runstenar och grottmålningar offentliga? Ja, det får vi väl anta. Säkert var dom också ”beställda” av det lokala samhället och utfört av specialister, dvs det vi i dag skulle kalla för konstnärer.

2/ I Sverige var monarkin och kyrkan beställare av de stora offentliga konstverken: bronserna, ryttarstatyerna, fontäner and whatnot. Men på 30-talet börjar idén om en statlig kulturpolitik att bli mer framträdande i Europa, inspirerad inte minst av Roosevelts New Deal i USA.

3/ Som en följd av den stora depressionen skapar Roosevelts administration 1933-39 ett antal program för att stötta konstnärer. Enprocentregeln, att 1% av byggkostnader ska gå till offentlig konst etableras i den här vevan.

Läs mer: http://www.wwcd.org/policy/US/newdeal.html

4/ I Sverige börjar ecklesiastikministern Arthur Engberg att snickra på en organisation för att beställa och skapa offentlig konst som utreds 1936. Året därpå skapas Statens Konstråd för att genomföra konstprojekten, och samtidigt Konstnärernas Riksorganisation (KRO) för att företräda konstnärerna.

5/ Den storskaliga offentliga konsten har alltid skapats med maktens pengar och goda vilja oavsett om det handlat om staten, monarkin, kyrkan eller storföretag. Principen om armlängds avstånd ska hålla isär det konstnärliga uttrycket från politiska beslut och den principen gäller fortfarande och fungerar också hyfsat bra om än inte alltid perfekt.

6/ Den statligt finansierade offentliga konsten blir ofta utskälld, men måste ändå sägas vara omåttligt populär. Den innebär att tusental byggnader och livsmiljöer, som skolor, vårdinrättningar, bibliotek etc har blivit smyckade med konst.

7/ Den offentliga konsten bidrar till att miljön blir mer mänsklig på äldreboenden och vårdcentraler, i kommunhus och sportanläggningar. Och på torg och i tunnelbanor. Det är kort sagt omöjligt att föreställa sig vårt samhälle utan offentlig konst.

8/ Enprocentregeln lever kvar sen 30-talet och tillämpas i dag i viss utsträckning både av staten, och i många kommuner och regioner. I dag pratar vi om gestaltade livsmiljöer som tar ett helhetsgrepp om hur konst och arkitektur m.m. ska kunna förbättra för människor i deras vardag.

9/ Om det finns det någon ideologi knuten till ”offkonsten” så är det väl idén om att konsten har en roll att spela i bygget av det goda samhället: att den är demokratisk eftersom alla kan ta del av den. MEN det betyder inte att konsten nödvändigtvis är skapad med de ideologiska glasögonen eller av konstnärer som sympatiserar med den idén.

https://twitter.com/Jon_Brunberg/status/1301877350196445193

Konstens frihet eller konstnärernas?

Det pågår en debatt om konstnärlig forskning i medierna just nu med andledning av Bogdan Szybers omtalade underkända avhandling ”Fauxthentication”. Jag har följt den lite på avstånd men med stort intresse. Ett av de senaste inläggen kommer från Lars O Ericsson i Kunstkritikk som menar att den akademiserade, ofria ”Edu-konsten” är ett hot mot den konstnärliga friheten.

Visst har Lars O sina poänger, inte minst i diskussionen om hur utövarna bör få möjlighet att utforma forskningsreglerna, men han lyckas inte själv med att upprätta de elementära distinktioner i debatten som han efterlyser av andra: i det här fallet distinktionen mellan ett idealistiskt konstbegrepp och utövarna, dvs konstnärerna, och de konkreta, materiella villkoren för konstnärligt skapande.

Jag reagerar i det sammanhanget framför allt på hur han undviker att göra tydliga distinktioner när han använder sig av frihetsbegreppet. För vad är det egentligen för frihetsbegrepp han talar om?

1) Det är knappast ett juridiskt frihetsbegrepp. Konst är så vitt jag vet inte ett subjekt som kan ha fri- och rättigheter. Rent juridiskt säkras ”ett fritt konstnärligt skapande” i yttrandefrihetsgrundlagen (Yttrandefrihetsgrundlag (1991:1469) kap1 §1). Det är alltså konstnärer och andra aktörer som har en sådan rättighet.

2) Om vi tolkar konstnärens frihet lite mer allmänt så vill jag hävda att det fria skapandet alltid är villkorat och under förhandling när konsten har en uppdragsgivare: detta oavsett om uppdragsgivaren är akademiska institutioner, muséer, gallerier, curators, kommunala uppdragsgivare, privata samlare m.fl. Men det går inte att generellt säga att en konstnär kommer att vara mer eller mindre fri gentemot en specifik uppdragsgivare eller i en specifik kontext. Akademin är inte nödvändigtvis mindre fri per sé för alla konstnärer.

3) Om vi ändå tänker oss att konsten verkligen är ett subjekt som kan äga eller omfatta en egenskap som vi kan kalla för frihet – hamnar vi inte då i en föreställning om konst som något andligt eller essentialistiskt? Blir inte resultatet då i ett slags idealism som utesluter en föreställning om att konstnärer och andra aktörer verkar under specifika produktionsförhållanden i specifika relationer med andra aktörer och inom kontexter och diskurser. Kort sagt, i en samhällelig, materiell kontext. Om vi talar om ett sådant idealistiskt konstbegrepp, vad kan vi i så fall över huvud taget påstå om konstens relation till något så världsligt som akademier och forskningsinstitutioner?

Visst bör vi göra allt vi kan för att försvara den konstnärliga friheten, inte minst med tanke på risken för politiska påtryckningar mot olika aktörer inom fältet, men jag menar att det krävs en tydlighet vad som faktiskt inryms i begreppet konstnärlig frihet och vem som omfattas av den. Att referera slentrianmässigt till ”konsten” som om det vore ett subjekt är inte till mycket hjälp.

Jag kan lära mig något här

Kirsten Ortwed: Raoul Wallenberg-monumentet. Ett anti-monument som blivit pro och permanent. En modig skulpturgrupp som förmedlar smärtan handgripligen. Och som växer med tiden. Jag stod här en bra stund i dag. Försökte höra formernas berättelse. Det är inte så att jag ”gillar” monumentet. Det vill inte bli gillat. Det söker inte bekräftelse eller smicker. Det glorifierar inte. Sträcker sig inte mot solen. Snarare berättar det om ett svårt och mödosamt arbete omgärdat av mörker. Och jag tänker: jag kan lära mig något här.

Kirsten Ortwed: Raoul Wallenberg-monumentet. Foto (c) Jon Brunberg, 2018

Kirsten Ortwed: Raoul Wallenberg-monumentet. Foto (c) Jon Brunberg, 2018

Kirsten Ortwed: Raoul Wallenberg-monumentet. Foto (c) Jon Brunberg, 2018

Alla foton: Kirsten Ortwed: Raoul Wallenberg-monumentet. Foto: Jon Brunberg, 2018, copyright

Konsten måste

Konsten måste vara fri
Konsten måste klara av den arbetsintensiva miljön
Konsten måste få vara ond
Konsten måste in i politiken
Konsten måste vara lättillgänglig
Konsten måste vara till för alla och inte underkastas ideologier och marknadskrafter
Konsten måste snarare vara sannare gentemot livet än livet självt
Konsten måste innefatta det andra tycker är viktigt
Konsten måste utsättas för influenser och påfrestningar för att fortsätta vara intressant
Konsten måste få vara just konst
Konsten måste tillföra en humanistisk, estetisk och poetisk dimension till omgivningen
Konsten måste få vara en zon där man prövar och utvecklar tankar och idéer
Konsten måste komma in i byggprocessen och arbetet så tidigt som möjligt
Konsten måste få vara extrem och politisk
Konsten måste se alla livets sidor
Konsten måste vänta
Konsten måste få provocera
Konsten måste vara indeterministisk
Konsten måste vara märkvärdig
Konsten måste rasande banka på evigheten portar
Konsten måste alltid vara subversiv
Konsten måste höja sig över det vardagliga
Konsten måste hitta vägar ut till människorna
Konsten måste vara aktiv i dagens samhälle
Konsten måste få vara fri att växa och verka på sina egna villkor
Konsten måste ställa frågor
Konsten måste ut på gatorna
Konsten måste förhålla sig till omgivningen
Konsten måste betraktas som ett helt annat begrepp än andra kulturella kategorier
Konsten måste få chansen att experimentera och ta sig ut på de öppna haven
Konsten måste vara ”riktig”
Konsten måste inse att vare sig den vill eller inte, så är den fastkedjad på samma sjunkande eller flytande skuta som allt annat
Konsten måste vara grundvalen för uppfostran
Konsten måste leva i sin tid
Konsten måste propsa på sin frihet, sin autonomi och särställning
Konsten måste erkänna sig själv som ett kulturellt fenomen och en historisk konstruktion
Konsten måste bejaka det partikulära
Konsten måste så klart hålla kvalité nog för att visas
Konsten måste få finnas för sin egen skull, och kvalitet därtill
Konsten måste då också få provocera och ställa obekväma frågor
Konsten måste vara fri och det är det som gör att den kan kombineras med aktivism
Konsten måste få vara autonom, anti-auktoritär och på sina egna premisser bestämma vilka processer den vill utforska
Konsten måste ha aboutness
Konsten måste bli en angelägenhet för fler
Konsten måste vara tillgänglig och tillhöra alla
Konsten måste vara mottaglig för influenser av de mest skilda slag
Konsten måste kunna göra ont
Konsten måste vara bra för människan
Konsten måste passa in som en pusselbit i samtiden
Konsten måste förmedla någonting, ha ett budskap
Konsten måste beröra!
Konsten måste utgöra en gemensam akt där vi står tillsammans och inte ensamma
Konsten måste våga provocera
Konsten måste komma ur finrummen
Konsten måste

https://www.google.com/search?q=konsten+måste