A bull painting, made with ochre, discovered in Lubang Jeriji Saléh cave, East Kalimantan, Borneo, Indonesia, dated 40 ka. Public Domain Photo.

Veckans mest fascinerande artikel är nog ändå Anders Rydells kommentar i SVD om målningar i grottan Leang Bulu Sipong 4 på Sulawesi som skall vara 43 900 år gamla. Fyrtiotretusenniohundra år!

Det som exalterar mig mest med den här nyheten har dock egentligen inte så mycket att göra med åldern på målningarna eller frågan om det eurocentriska perspektivet. Inte heller bryr jag mig så mycket om frågan om vilken funktion målningarna kan ha haft på den tiden, eller huruvida de skall räknas som konst eller inte.

Däremot menar jag att grottmålningarna stödjer ett viktigt politiskt argument för mig när det gäller frågan om huruvida konst bör vara en del av ett samhälles kärnverksamhet eller inte.

Den uråldriga konsten visar att tidiga människor kunde avsätta tid och resurser för att uttrycka sig på ett avancerat sätt i färg och form. Kanske hade folket på Sulawesi specialister bland sig: gruppmedlemmar som hade som uppgift att måla och skulptera. Personer som hade en roll som motsvarar konstnärens roll i dagens samhälle.

Jag vill kort sagt hävda att konst är en omistlig del av vad det innebär att vara människa och att det därför är självklart att ett samhälle avsätter resurser till konst. Och att dagens avancerade samhällen i den aspekten inte skiljer sig jättemycket från de tidiga människorna på Sulawesi för 44 000 år sen.

Konst (i bredast möjliga bemärkelse) är kort sagt en del av mänskliga samhällens kärnverksamhet. Det är med andra ord en befängd idé att tro att det är möjligt att helt dra bort ett samhälleligt stöd till konsten. När det har gått så långt så finns det inte heller längre något samhälle att tala om.

Den här tråden postades ursprungligen på Twitter och återges här i lätt redigerad form.

Den offentliga konsten är ett djur som är omdiskuterat, både inom konstnärskåren och hos allmänheten. Med tanke på debatten om mushus och menskonst kan det vara dags att reda ut hur det gick till att stat, regioner och kommuner över huvud taget håller på med offentlig konst. Tråd ahead!

1/ Konst i det offentliga rummet har funnits så länge som människan. Var hällristningar, runstenar och grottmålningar offentliga? Ja, det får vi väl anta. Säkert var dom också ”beställda” av det lokala samhället och utfört av specialister, dvs det vi i dag skulle kalla för konstnärer.

2/ I Sverige var monarkin och kyrkan beställare av de stora offentliga konstverken: bronserna, ryttarstatyerna, fontäner and whatnot. Men på 30-talet börjar idén om en statlig kulturpolitik att bli mer framträdande i Europa, inspirerad inte minst av Roosevelts New Deal i USA.

3/ Som en följd av den stora depressionen skapar Roosevelts administration 1933-39 ett antal program för att stötta konstnärer. Enprocentregeln, att 1% av byggkostnader ska gå till offentlig konst etableras i den här vevan.

Läs mer: http://www.wwcd.org/policy/US/newdeal.html

4/ I Sverige börjar ecklesiastikministern Arthur Engberg att snickra på en organisation för att beställa och skapa offentlig konst som utreds 1936. Året därpå skapas Statens Konstråd för att genomföra konstprojekten, och samtidigt Konstnärernas Riksorganisation (KRO) för att företräda konstnärerna.

5/ Den storskaliga offentliga konsten har alltid skapats med maktens pengar och goda vilja oavsett om det handlat om staten, monarkin, kyrkan eller storföretag. Principen om armlängds avstånd ska hålla isär det konstnärliga uttrycket från politiska beslut och den principen gäller fortfarande och fungerar också hyfsat bra om än inte alltid perfekt.

6/ Den statligt finansierade offentliga konsten blir ofta utskälld, men måste ändå sägas vara omåttligt populär. Den innebär att tusental byggnader och livsmiljöer, som skolor, vårdinrättningar, bibliotek etc har blivit smyckade med konst.

7/ Den offentliga konsten bidrar till att miljön blir mer mänsklig på äldreboenden och vårdcentraler, i kommunhus och sportanläggningar. Och på torg och i tunnelbanor. Det är kort sagt omöjligt att föreställa sig vårt samhälle utan offentlig konst.

8/ Enprocentregeln lever kvar sen 30-talet och tillämpas i dag i viss utsträckning både av staten, och i många kommuner och regioner. I dag pratar vi om gestaltade livsmiljöer som tar ett helhetsgrepp om hur konst och arkitektur m.m. ska kunna förbättra för människor i deras vardag.

9/ Om det finns det någon ideologi knuten till ”offkonsten” så är det väl idén om att konsten har en roll att spela i bygget av det goda samhället: att den är demokratisk eftersom alla kan ta del av den. MEN det betyder inte att konsten nödvändigtvis är skapad med de ideologiska glasögonen eller av konstnärer som sympatiserar med den idén.