Det pågår en debatt om konstnärlig forskning i medierna just nu med andledning av Bogdan Szybers omtalade underkända avhandling ”Fauxthentication”. Jag har följt den lite på avstånd men med stort intresse. Ett av de senaste inläggen kommer från Lars O Ericsson i Kunstkritikk som menar att den akademiserade, ofria ”Edu-konsten” är ett hot mot den konstnärliga friheten.
Visst har Lars O sina poänger, inte minst i diskussionen om hur utövarna bör få möjlighet att utforma forskningsreglerna, men han lyckas inte själv med att upprätta de elementära distinktioner i debatten som han efterlyser av andra: i det här fallet distinktionen mellan ett idealistiskt konstbegrepp och utövarna, dvs konstnärerna, och de konkreta, materiella villkoren för konstnärligt skapande.
Jag reagerar i det sammanhanget framför allt på hur han undviker att göra tydliga distinktioner när han använder sig av frihetsbegreppet. För vad är det egentligen för frihetsbegrepp han talar om?
1) Det är knappast ett juridiskt frihetsbegrepp. Konst är så vitt jag vet inte ett subjekt som kan ha fri- och rättigheter. Rent juridiskt säkras ”ett fritt konstnärligt skapande” i yttrandefrihetsgrundlagen (Yttrandefrihetsgrundlag (1991:1469) kap1 §1). Det är alltså konstnärer och andra aktörer som har en sådan rättighet.
2) Om vi tolkar konstnärens frihet lite mer allmänt så vill jag hävda att det fria skapandet alltid är villkorat och under förhandling när konsten har en uppdragsgivare: detta oavsett om uppdragsgivaren är akademiska institutioner, muséer, gallerier, curators, kommunala uppdragsgivare, privata samlare m.fl. Men det går inte att generellt säga att en konstnär kommer att vara mer eller mindre fri gentemot en specifik uppdragsgivare eller i en specifik kontext. Akademin är inte nödvändigtvis mindre fri per sé för alla konstnärer.
3) Om vi ändå tänker oss att konsten verkligen är ett subjekt som kan äga eller omfatta en egenskap som vi kan kalla för frihet – hamnar vi inte då i en föreställning om konst som något andligt eller essentialistiskt? Blir inte resultatet då i ett slags idealism som utesluter en föreställning om att konstnärer och andra aktörer verkar under specifika produktionsförhållanden i specifika relationer med andra aktörer och inom kontexter och diskurser. Kort sagt, i en samhällelig, materiell kontext. Om vi talar om ett sådant idealistiskt konstbegrepp, vad kan vi i så fall över huvud taget påstå om konstens relation till något så världsligt som akademier och forskningsinstitutioner?
Visst bör vi göra allt vi kan för att försvara den konstnärliga friheten, inte minst med tanke på risken för politiska påtryckningar mot olika aktörer inom fältet, men jag menar att det krävs en tydlighet vad som faktiskt inryms i begreppet konstnärlig frihet och vem som omfattas av den. Att referera slentrianmässigt till ”konsten” som om det vore ett subjekt är inte till mycket hjälp.
Lars O Ericsson och du utgår från olika frihetsbegrepp. Du resonerar kring ett juridiskt och ett semantiskt begrepp. Ericsson utgår ifrån ett estetiskt. Den fria konsten borde, från Ericssons synfält, således tolkas som att konstnären är, och måste vara, fri att utforma sin konstnärliga handling. Förvisso är konstnären en individ som på olika vis anpassar sig till omvärldens krav, framförallt konstvärldens olika institutioner. Det förringar dock inte Ericssons resonemang om att fri konst endast kan vara just fri om den tillåts att vara en handling som i princip kan utföras hur som helst. Därvidlag blir alltså en akademiserad konstutövning ofri. Således är konst som forskning en mycket besvärlig konstruktion och inte bara från ett konstnärligt håll. Med akademiska regelverk blir det svårt att tillåta konst som forskning om den samtidigt skall kunna vara fri konst.
Jag undrar hur begreppet fri konst, som Ericsson beskrivit det, skulle vara idealistiskt? Vidare: Hur är det andligt eller essentialistiskt? Utövandet av fri konst, som Ericsson förklarar, kan vara allt det där eller ingetdera. Det är upp till konstnären att fritt välja vad eller hur den konstnärliga handlingen skall utföras, om den skall vara andlig etc. Den friheten är viktig.
Som både konstnärlig utövare och lärare är det upprätthållandet av fri konsts frihet från regler som är mitt enda ledljus. Det handlar vare sig om andlighet eller ideologi utan ett förhållningssätt att utöva och framföra något jag anser vara viktigt. Konst får gärna stå emot akademisk forskning. Det är i bästa fall olika sätt att betrakta omvärlden och jag ser pluralism som en styrka.
Lars O Ericsson och du utgår från olika frihetsbegrepp. Du resonerar kring ett juridiskt och ett semantiskt begrepp.
>>>> Nja. Jag utgår både från ett juridiskt och ett filosofiskt frihetsbegrepp. det har inget med semantik att göra.
Ericsson utgår ifrån ett estetiskt. Den fria konsten borde, från Ericssons synfält, således tolkas som att konstnären är, och måste vara, fri att utforma sin konstnärliga handling.
>>>> LO kräver tydlighet i debatten och jag kräver tydlighet av honom. Jag vill helt enkelt veta vad LO refererar till när han pratar om att ”konsten är fri”. För ”konsten” kan vara många saker. Det kan vara något materiellt: alltså ett konstverk av något slag. Eller en aktivitet: konstnärligt skapande. Eller så kan det syfta på konstlivet i stort. Eller på konsten som ett slags samlingsbegrepp för det som har med konst att göra.
Förvisso är konstnären en individ som på olika vis anpassar sig till omvärldens krav, framförallt konstvärldens olika institutioner.
>>>> ja, det är min poäng
Det förringar dock inte Ericssons resonemang om att fri konst endast kan vara just fri om den tillåts att vara en handling som i princip kan utföras hur som helst. Därvidlag blir alltså en akademiserad konstutövning ofri. Således är konst som forskning en mycket besvärlig konstruktion och inte bara från ett konstnärligt håll. Med akademiska regelverk blir det svårt att tillåta konst som forskning om den samtidigt skall kunna vara fri konst.
>>>> Nej, jag fattar faktiskt inte varför konstnärlig verksamhet inte skulle kunna fungera inom akademin. Visst är akademin styrd av konventioner och olika regelverk men dom går också, som Malin Arnell visade, att töja på. Och konsthallar och museer och gallerier har också sina regelverk och konventioner. för att inte tala om den offentliga konsten. Men jag tror inte att den akademiska banan passar alla konstnärer.
Jag undrar hur begreppet fri konst, som Ericsson beskrivit det, skulle vara idealistiskt?
>>>> Se första svaret: om LO syftar på konsten som ett slags samlingsbegrepp för det som har med konst att göra så närmar det sig konst som ett slags idé snarare än som något materiellt eller som en aktivitet. Jag antar att det inte är så, men kan inte utesluta det.
Vidare: Hur är det andligt eller essentialistiskt? Utövandet av fri konst, som Ericsson förklarar, kan vara allt det där eller ingetdera. Det är upp till konstnären att fritt välja vad eller hur den konstnärliga handlingen skall utföras, om den skall vara andlig etc. Den friheten är viktig.
>>>> Ja, men Lars O pratar inte om ”utövandet av konst”, konstnärer eller om konstnärlig verksamhet utan i princip bara om ”konsten”. Han reducerar bort konstnärer och den konstnärliga verksamheten. Jag menar att han gör det av en anledning och försöker förstå varför.
Som både konstnärlig utövare och lärare är det upprätthållandet av fri konsts frihet från regler som är mitt enda ledljus. Det handlar vare sig om andlighet eller ideologi utan ett förhållningssätt att utöva och framföra något jag anser vara viktigt. Konst får gärna stå emot akademisk forskning. Det är i bästa fall olika sätt att betrakta omvärlden och jag ser pluralism som en styrka.
>>>> Jag håller helt med om att det konstnärliga skapandet skall vara så fritt som det går, men jag menar bara att vad som kan räknas som fritt är individuellt från konstnär till konstnär. Det är (bara?) du som konstnär som kan avgöra om din konstnärliga frihet blir kringskuren. Om en konstnär känner sig frigjord inom de akademiska ramarna så kan det ju inte vara något dåligt?
Nu har jag läst Lars O och fortfarande så pratar alla inblandade i fel terminologi. Det S och ex antal innan han gör är en del av den akademiska grundutbildningen= en doktorsavhandling. När den är framlagd och godkänd så kan man söka en forskartjänst och i S fall söka ekonomiska medel för att bevisa sin låsta tanke att .., men det är raka motsatsen till forskning att leta efter en i tid förutbestämd slutsats. (jo jag har läst S:s doktorsavhandling) Jag har läst några stycken doktorsavhandlingar undet tiden 2005-2010 inom konstnärliga ämnen. En del var lite väl stiffa och en del var psykedeliska men de angrep sitt ämne seriöst. Det tycker jag inte att S gör. Doktorsavhandlingen var slapp, men har ett möjligt intressant ämne, men S lyckas inte att hitta relevans, utan blir bara defensiv och platt. Måhända lades den fram på fel högskola. Ämnet är intressant men behöver mer ny substans.
Tack för insikt. Jag har själv bara skummat S avhandling. Och tack för begreppsutredning. Om jag förstår dig rätt bör vi alltså bara tala om konstnärlig forskning efter godkänd disputation? Eller missar jag något?
Lars O Ericsson och du utgår från olika frihetsbegrepp. Du resonerar kring ett juridiskt och ett semantiskt begrepp.
>>>> Nja. Jag utgår både från ett juridiskt och ett filosofiskt frihetsbegrepp. det har inget med semantik att göra.
Ericsson utgår ifrån ett estetiskt. Den fria konsten borde, från Ericssons synfält, således tolkas som att konstnären är, och måste vara, fri att utforma sin konstnärliga handling.
>>>> LO kräver tydlighet i debatten och jag kräver tydlighet av honom. Jag vill helt enkelt veta vad LO refererar till när han pratar om att ”konsten är fri”. För ”konsten” kan vara många saker. Det kan vara något materiellt: alltså ett konstverk av något slag. Eller en aktivitet: konstnärligt skapande. Eller så kan det syfta på konstlivet i stort. Eller på konsten som ett slags samlingsbegrepp för det som har med konst att göra.
Förvisso är konstnären en individ som på olika vis anpassar sig till omvärldens krav, framförallt konstvärldens olika institutioner.
>>>> ja, det är min poäng
Det förringar dock inte Ericssons resonemang om att fri konst endast kan vara just fri om den tillåts att vara en handling som i princip kan utföras hur som helst. Därvidlag blir alltså en akademiserad konstutövning ofri. Således är konst som forskning en mycket besvärlig konstruktion och inte bara från ett konstnärligt håll. Med akademiska regelverk blir det svårt att tillåta konst som forskning om den samtidigt skall kunna vara fri konst.
>>>> nej, det fattar jag faktiskt inte varför. Visst är akademin styrd av konventioner och olika regelverk men dom går också, som Malin Arnell visade, att töja på. Och konsthallar och museer och gallerier har också sina regelverk och konventioner. för att inte tala om den offentliga konsten. men jag tror inte att det passar alla konstnärer.
Jag undrar hur begreppet fri konst, som Ericsson beskrivit det, skulle vara idealistiskt?
>>>> Se första svaret: om LO syftar på konsten som ett slags samlingsbegrepp för det som har med konst att göra så närmar det sig konst som ett slags idé snarare än som något materiellt eller som en aktivitet. Jag antar att det inte är så, men kan inte utesluta det.
Vidare: Hur är det andligt eller essentialistiskt? Utövandet av fri konst, som Ericsson förklarar, kan vara allt det där eller ingetdera. Det är upp till konstnären att fritt välja vad eller hur den konstnärliga handlingen skall utföras, om den skall vara andlig etc. Den friheten är viktig.
>>>> Ja, men Lars O pratar inte om ”utövandet av konst”, konstnärer eller om konstnärlig verksamhet utan i princip bara om ”konsten”. Han reducerar bort konstnärer och den konstnärliga verksamheten. Jag menar att han gör det av en anledning och försöker förstå varför.
Som både konstnärlig utövare och lärare är det upprätthållandet av fri konsts frihet från regler som är mitt enda ledljus. Det handlar vare sig om andlighet eller ideologi utan ett förhållningssätt att utöva och framföra något jag anser vara viktigt. Konst får gärna stå emot akademisk forskning. Det är i bästa fall olika sätt att betrakta omvärlden och jag ser pluralism som en styrka.
>>>> Jag håller helt med om att det konstnärliga skapandet skall vara så fritt som det går, men jag menar bara att vad som kan räknas som fritt är individuellt från konstnär till konstnär. Det är (bara?) du som konstnär som kan avgöra om din konstnärliga frihet blir kringskuren. Om en konstnär känner sig frigjord inom de akademiska ramarna så kan det ju inte vara något dåligt?
Hmm, det är klurigt att definiera konst, vilket gör att vi så ofta pratar om varandra när vi diskuterar konst. Vi hittar sällan en gemensam definition. Kanske beror det på att konst inte kan inbegripas i en tydlig och oantastlig definition. Det kanske är slarvigt av Lars O Ericsson att inte förtydliga detta men det finns inget i resonemanget som reducerar bort konstnärer eller konstnärlig verksamhet.
Själv utgår jag ifrån en definition av konstbegreppet, som länge varit vedertagen, där konst är en idékonstruktion, byggd på teorier. Vi delar och accepterar många av dessa teorier. Eftersom konstnärer envisas med att ständigt vrida och vända på vad som kan betraktas som konst är begreppet föränderligt. Denna föränderlighet anser jag vara konstens styrka.
Men visst sysslar du med semantik. Du vill ju veta vad konst är eller betyder. Här kanske vi kan mötas om vi spaltar upp vad det är vi samtalar om: konst, fri konst, konstliv, konstvärld, konstmarknad och akademiserad konst.
Inom ovan beskrivna konstbegrepp finns det ingenting som begränsar hur eller vart en konstnär väljer att arbeta. Ericsson ger i sin text ett tydligt stöd till konstnären Bogdan Szybers konst som forskning. Problemet som Ericsson belyser är att den vetenskapliga institutionen inte kan hantera fri konst – konst där konstnären bestämmer vilka regler som används.
Jag känner inte till Malin Arnell, så jag kan inte reflektera över det.
Jag är inte alls ute efter att definiera vad konst betyder. Jag är ute efter att diskutera villkoren för konstnärlig produktion. Det är en helt annan sak. Det sätter konstnärens arbete i centrum – och det sätter ljuset på konstnärens relation till uppdragsgivare – och detta oavsett vilket konstbegrepp vi tillämpar och oavsett vilken konst som blir resultatet. Jag vill ner på en mer praktisk nivå – och fråga hur fri konstnären är att göra sin konst i den konkreta praktiska situationen. Det är därför jag menar att ”konsten” är ett för löst och idébaserat begrepp.
Jag är nog ganska färgad av att ha jobbat med KRO nu i fyra år. Dels därför att frågan om konstnärlig frihet blir något väldigt konkret i relation till politiken och till mänskliga rättigheter. Men det gör också att jag reagerar direkt på när någon försöker reducera bort konstnären ur synfältet. Som jag tycker Lars O gör. För det är en reducering. Inte en inkludering.