Konstens frihet eller konstnärernas?

Det pågår en debatt om konstnärlig forskning i medierna just nu med andledning av Bogdan Szybers omtalade underkända avhandling ”Fauxthentication”. Jag har följt den lite på avstånd men med stort intresse. Ett av de senaste inläggen kommer från Lars O Ericsson i Kunstkritikk som menar att den akademiserade, ofria ”Edu-konsten” är ett hot mot den konstnärliga friheten.

Visst har Lars O sina poänger, inte minst i diskussionen om hur utövarna bör få möjlighet att utforma forskningsreglerna, men han lyckas inte själv med att upprätta de elementära distinktioner i debatten som han efterlyser av andra: i det här fallet distinktionen mellan ett idealistiskt konstbegrepp och utövarna, dvs konstnärerna, och de konkreta, materiella villkoren för konstnärligt skapande.

Jag reagerar i det sammanhanget framför allt på hur han undviker att göra tydliga distinktioner när han använder sig av frihetsbegreppet. För vad är det egentligen för frihetsbegrepp han talar om?

1) Det är knappast ett juridiskt frihetsbegrepp. Konst är så vitt jag vet inte ett subjekt som kan ha fri- och rättigheter. Rent juridiskt säkras ”ett fritt konstnärligt skapande” i yttrandefrihetsgrundlagen (Yttrandefrihetsgrundlag (1991:1469) kap1 §1). Det är alltså konstnärer och andra aktörer som har en sådan rättighet.

2) Om vi tolkar konstnärens frihet lite mer allmänt så vill jag hävda att det fria skapandet alltid är villkorat och under förhandling när konsten har en uppdragsgivare: detta oavsett om uppdragsgivaren är akademiska institutioner, muséer, gallerier, curators, kommunala uppdragsgivare, privata samlare m.fl. Men det går inte att generellt säga att en konstnär kommer att vara mer eller mindre fri gentemot en specifik uppdragsgivare eller i en specifik kontext. Akademin är inte nödvändigtvis mindre fri per sé för alla konstnärer.

3) Om vi ändå tänker oss att konsten verkligen är ett subjekt som kan äga eller omfatta en egenskap som vi kan kalla för frihet – hamnar vi inte då i en föreställning om konst som något andligt eller essentialistiskt? Blir inte resultatet då i ett slags idealism som utesluter en föreställning om att konstnärer och andra aktörer verkar under specifika produktionsförhållanden i specifika relationer med andra aktörer och inom kontexter och diskurser. Kort sagt, i en samhällelig, materiell kontext. Om vi talar om ett sådant idealistiskt konstbegrepp, vad kan vi i så fall över huvud taget påstå om konstens relation till något så världsligt som akademier och forskningsinstitutioner?

Visst bör vi göra allt vi kan för att försvara den konstnärliga friheten, inte minst med tanke på risken för politiska påtryckningar mot olika aktörer inom fältet, men jag menar att det krävs en tydlighet vad som faktiskt inryms i begreppet konstnärlig frihet och vem som omfattas av den. Att referera slentrianmässigt till ”konsten” som om det vore ett subjekt är inte till mycket hjälp.