Feminism och makt

Under det år som jag har umgåtts med Steven Lukes bok Maktens ansikten så har jag saknat ett viktigt perspektiv: det feministiska. Boken är fylld till bredden med referenser till andra tänkare, men få av dem är kvinnor. Här återkommer visserligen referenser till Hannah Arendts inflytelserika texter i frågan och Lukes lyfter också fram Susan Bordo och ytterligare några namn. Vill man förstå hur maktbegreppet utvecklats och analyserats i en feministisk kontext får man alltså vända sig till en annan källa.

Till min glädje hittade jag nyligen några googlingar bort en föredömligt organiserad och tämligen översiktbar sammanställning på detta tema av filosofen Amy Allen i Stanford Encyclopedia of Philosophy som också skrivit flera böcker om makt och feminism. Den som vill dyka rätt ned i hennes text bör förstås gå direkt till källan. Läs annars gärna nedanstående sammanfattning av huvuddragen i hennes artikel. Här går jag igenom Allens introduktion (som f.ö. innehåller intressanta kategoriseringar av maktbegreppet) och jag kommer följa upp med ytterligare en artikel om hennes genomgång av de feministiska tankelinjerna om makt (Per Herngren har också en liknande genomgång på sin blogg som jag ska titta närmre på vid tillfälle).

Även Allen konstaterar inledningsvis att det är anmärkningsvärt att maktbegreppet så sällan diskuteras explicit i feministiska texter trots att konceptet uppenbarligen är centralt för feministiska teorier (”exceptions include Allen 1998, 1999, Hartsock 1983 and 1996, Yeatmann 1997, and Young 1992”). Hon identifierar tre sätt på vilket feminister har konceptualiserat makt: som en resurs som kan (åter)distribueras, som dominans och som bemäktigande (empowerment).

Hon börjar med att beskriva huvudspåren i efterkrigstidens maktteori och inleder med de likartade definitioner av makt som framförs av Dahl, Lukes, Baratz och Bachrach m.fl. som i grunden utgår ifrån tesen ”A exercises power over B when A affects B in a manner contrary to B’s interests” (Lukes 1974). Hon menar att även Foucaults inflytelserika makt-teorier har en liknande utgångspunkt men med en helt annan filosofisk bakgrund.

Två varianter av maktbegreppet (som också diskuteras utförligt i Maktens ansikten) är ”makt-över” och ”makt-att”, där ”makt-över” inbegriper föreställningar om dominans och tvångsmakt medan ”makt-att” snarare handlar om potential att agera. Många makt-teoretiker väljer att fokusera på något av begreppen. Foucault, menar Allen, befattar sig mestadels med ”makt-över” medan Arendt helt utesluter våld och dominans ur sitt maktbegrepp och ser makt enbart som potential att agera.

Ett annat sätt att dela upp den filosofiska litteraturen om makt är enligt Allen att skilja på aktions-teoretiska och systemiska/konstitutiva föreställningar om makt. Det aktions-teoretiska perspektivet fokuserar på aktörer och deras dispositionella möjligheter att agera (Lukes, Dahl etc.), och det systemiska/konstitutiva på de systematiska, strukturella möjligheterna att agera (det vi ibland kallar för strukturell makt).
”The systemic conception thus highlights the ways in which broad historical, political, economic, cultural, and social forces enable some individuals to exercise power over others, or inculcate certain abilities and dispositions in some actors but not in others.”
Även här, menar Allen, fokuserar teoretiker antingen på det ena eller andra alternativet, blandar dem eller ser dem som komplement till varandra.

Varför är då maktbegreppet, för att låna en fras av Lukes, ”i grunden omstritt”? Allen menar att det dels beror på att maktbegreppet är kontextbundet – vilket begrepp man väljer att använda beror på vad man studerar – men refererar också till Lukes tanke att vårt sätt att tänka på makt kan påverka existerande maktstrukturer t.ex. genom att förstärka, utmana, demaskera eller undergräva dem. Därför är metodologiska och konceptuella frågeställningar kring makt oundvikligen politiska, och därmed också i grunden omstridda (Lukes 2005, min kursivering).
”Tanken att föreställningar om makt i sig själva formas av maktrelationer”, skriver Allen, ”ligger bakom att många feminister hävdar att det inflytelserika konceptet ’makt-över’ i sig själv är ett resultat av manlig dominans.”
Kanske är det delvis på grund av detta som Foucaults öppnare maktbegrepp, som vi skall se i nästa artikel, har haft ett så stort inflytande på många feministiska teoretiker, som t.ex. Judith Butler. Och kanske kan en påstå att Lukes sökande efter ett maktbegrepp som kan användas just för att studera situationer av ”makt-över” får honom att dras mot en mer manligt dominerad historieskrivning där många feministiska perspektiv på makt inte får plats.

 

Feministiska angreppssätt

Här följer en ytterst komprimerad genomgång av Amy Allens strukturering av olika feministiska angreppssätt visavi maktbegreppet.Jag har alldeles säkert missat viktiga bitar i den. Därtill är den sammanställd i hast. Här hittar du källan till texten.

1. Makt som resurs: liberala feministiska angreppssätt

Makt kan här förstås som en ”god” resurs som för närvarande är ojämlikt fördelad mellan kvinnor och män. Målet är att fördela makten rättvist. Man hittar denna uppfattning hos de feminister som Allen kallar liberala, som Okin och Mill. Kritik: Iris Marion Young hävdar att makt inte är något som kan ägas och att denna distributiva modell inte hjälper oss att förstå dominansens strukturella egenskaper. I stället måste makt betraktas som en dynamisk egenskap som visar sig i handling.

2. Makt som dominans

Makt som dominans behandlar ”dominans-relationer” som kan uttryckas som t.ex. förtryck, patriarkat eller underkastelse, eller med andra ord: orättfärdiga ”makt-över-relationer”. Allen delar upp detta angreppssätt i flera underkategorier.

2.1 Fenomenologiska feministiska angreppssätt

Allen tar Simone de Beauvoirs Det andra könet som ett utmärkt exempel på ett fenomenologiskt angreppssätt. ”Beauvoirs text levererar en briljant analys av kvinnans situation: de sociala, kulturella, historiska och ekonomiska villkor som definierar deras existens”.

2.2 Radikala feministiska angreppssätt

Allen skriver: ”radikala feminister tenderar att förstå makt som en dyadisk relation av dominans och underkastelse, ofta i analogi med herre/slav-relationen.” Skillnaden mellan könen är inte biologiskt utan definierad av motsatsparet makt/maktlöshet. ”MacKinnon, liksom Judith Butler och andra kritiker … anser att könsskillnader … är socialt konstruerade och formade av maktrelationer.” Kritiker menar att denna uppdelning förnekar kvinnor möjligheten att agera (agency). Frye vidhåller att all feminism värd namnet kräver separatism.

2.3 Socialistiska feministiska angreppssätt

Dominans förstås som klassförtryck i den traditionella Marxistiska synen på makt. Den andra vågens feminister kritiserade marxismen för könsblindhet. En lösning är ”Dual systems theory” som tar hänsyn både till könsförtryck och klassförtryck. Young kritiserar detta angreppssätt eftersom det tillåter marxismen att behålla sin form och vill i stället se en sant feministisk historisk materialism. Hartsock kritiserar den traditionella samhällsvetenskapens maktbegrepp eftersom den utgår från de dominerandes perspektiv. ”Den feministiska uppgiften, enligt Hartsock, är att återkonceptualisera maktbegreppet från ett specifikt feministiskt perspektiv, som grundas i kvinnors erfarenheter … vilket skulle kunna peka på en förståelse av makt bortom den som beskriver makt som makt över andra.”

2.4 Intersektionella angreppssätt

”Målet med intersektionella teorier är att utveckla ett ramverk för att analysera makt som omfattar kön, klass och ras-baserad underkastelse och deras komplexa sammankopplingar. Begreppet uppstod ur en kritik från färgade feminister av existerande feministiska föreställningar om makt”. ”En del teoretiker har påpekat att begreppet intersektionalitet i första hand kan härledas till det aktions-teoretiska perspektivet.”

2.5 Poststrukturalistiska feministiska angreppssätt

De flesta arbeten om makt av post-strukturalistiska feminister har varit inspirerade av Foucaults ”mellanperiod” (Foucault 1977, 1978, 1980). Ett klassiskt citat från denna period är: “Power is everywhere, not because it embraces everything, but because it comes from everywhere” (1978). Foucault menar under denna period att makt först och främst är en produktiv kraft: den producerar verklighet, domäner av objekt och sannings-ritualer. Och makt producerar subjekt, subjektiverar människor. Allen menar att det inte är konstigt att så många feminister, som t.ex. Butler, Bordo och Bartsky, influerats av Foucaults maktanalys: eftersom hans ”fokus på den moderna maktens lokala och kapillära natur resonerar med feministiska ansträngningar att omdefiniera det politiska, ansträngningar som kan sammanfattas med slagordet: ’det personliga är politiskt’.” Ex. Bartky har jämfört Foucaults beskrivning av den självkontroll och självövervakning som skapas av panopticon med kvinnors kroppsliga självmedvetenhet.
Foucaults maktanalys har också kritiker bland feminister. Nancy Fraser menar att Foucaults brist på normativa uttalanden gör att han inte kan förklara varför man bör kämpa mot dominans och vad som är fel med den makt/kunskaps-regim som han beskriver. Nancy Hartsock ifrågasätter värdet av Foucaults maktbegrepp som ett analysverktyg och menar att han analyserar makten från kolonisatörens och inte den kolonialiserades perspektiv.

2.6 Analytiska feministiska angreppssätt

Ett helt annat metodologiskt perspektiv än det poststrukturella är det analytiska. Ett exempel är Ann Cudds bok ”Analyzing Oppression” från 2006. Cudd anser att strukturell rational choice theory är det bästa ramverket för att analysera förtryck eftersom man kan undvika antaganden om individuella aktörers psykologi.

3. Power as Empowerment

Allen: ”en betydelsefullt spår när det gäller feministisk teori om makt utgår från att föreställningen att ’makt-över’, dominans och kontroll är implicit ’maskulinistiska’. För att undvika sådana konnotationer så har många feminister med varierande teoretisk utgångspunkter argumenterat för en åter-konceptualisering av makt som kapacitet eller potential, och specifikt kapaciteten att bemäktiga eller förändra sig själva eller andra. Sålunda förstår dessa feminister makt som makt-att snarare än makt-över.” Bland dessa hittar vi Luce Irigaray och Hélène Cixous, Sarah Lucia Hoagland och Nancy Hartsock.
Allen citerar Miller (Miller 1992, 247–248): “Det finns ett enormt värde i att kvinnor vägrar att använda den nuvarande föreställningen om makt och dess användning. Kvinnor vill troligen snarare vara mäktiga på ett ett sådant sätt som samtidigt stärker snarare än förminskar andras makt.” Hon pekar också på Mary Parker Follett’s distinktion mellan begreppen ’makt-över’ och ’makt-med’.

Om svårigheterna (och möjligheterna) att själv fördela makten

Jens Liljestrands artikel i dagens Sydsvenskan är verkligen mycket läsvärd. När han ser en sekvens i den numera så berömda videon med SD-topparnas framfart känner han igen sig själv – ”… den vite mannens position i det offentliga rummet. Hans självklara tillträde, tillhörighet, anspråk på att bli lyssnad på och respekterad” – och önskar att Expressens avslöjanden skulle få fler av oss ”att reflektera över frågor om identitet, makt och privilegier”.
Det är möjligen sällsynt att en journalist går ut och sätter ljus på sina egna privilegier på det sätt som Liljestrand gör i sin artikel. Däremot tror jag inte att den typ av insikt och reflektion han efterlyser är särskilt sällsynt. Jag föreställer mig tvärtom att vi bedömer och reflekterar över vår maktposition och våra privilegier varje dag – och inte bara när vi upplever vår situation som begränsad. Till och med när vi upplever att vi har stor makt att förändra och skapa våra egna liv så är vi medvetna om just detta, och ger ibland uttryck för det – som till exempel idrottsstjärnan som tackar Gud, sina föräldrar eller sin tränare för sin framgång.
Jag tror med andra ord inte att det är avsaknad av insikt som är det stora problemet när det gäller frågan hur makt kan fördelas ”bättre” eller ”rättvisare”, utan hur den påverkar vår uppfattning om andra människor, vad vi använder den till – och vad vi inte gör. Det är när insikten skall omsättas till handling som vi som sociala och politiska varelser sätts på prov.
För det första föreställer jag mig att vi sällan kommer till slutledningen att vi måste fördela vår egen makt och våra privilegier till de som är mindre bemedlade. Snarare skapar vi tankefigurer som tillåter oss att behålla och förstärka vår makt.
Vi kan t.ex. påstå att vi bara kan fördela makt genom att själva bli mäktigare – antingen genom föreställningen att vår framtida makt kommer att ”sippra ned till de andra” eller genom att vi fokuserar på att erövra makten från de som vi uppfattar som mäktigare än oss och därmed skjuter frågan om maktfördelning på framtiden. Vi kan påstå att vår makt ligger i någon annans händer eller att det inte är vår uppgift att fördela den (utan Guds, Statens, Partiets etc.). Eller så hävdar vi att vår makt är för liten för att vi skall kunna dela med oss av den. Det finns ju alltid någon annan som har mer makt än vi!
Ännu svårare blir det förstås att ta sig ur ”protektionistiska” tankefigurer om vi uppfattar det som att våra privilegier är utsatta för ett omedelbart hot – oavsett hur realistiska hotbilderna är, och oavsett var vi positionerar oss i makthierarkin – eller om vi alltid hemfaller åt att uppfatta oss själva som i underläge (eller överläge) [1].
Jag påstår inte att det är en enkel sak för den enskilde att bidra till att makten fördelas någorlunda rättvist mellan medborgare i ett samhälle på ett sätt som flertalet kan godta. Tvärtom gör det att var och en ställs inför en existentiell problematik där frågor som rör sådant som ansvar, rättigheter och skyldigheter ställs på sin spets. Det är inte heller en problemställning som har några enkla lösningar. Tvärtom föreställer jag mig att ”quick fixes” är kontraproduktiva i sammanhanget.
Så hur går man från reflektion till handling? Vilka steg tar jag som ”vit, utbildad medelklassman” för att fördela den makt jag har till de som har mindre än mig? Jag påstår verkligen inte att jag har svaret på den frågan – eller att jag skulle vara en förebild i sammanhanget. Mitt lilla bidrag har kanske varit att försöka sätta ljus på medborgarens makt [2] och att undersöka toleransens möjligheter [3] – men även för mig återstår att förstå hur jag kan gå från reflektion till handling om jag vill hjälpa till att fördela den makt jag har. Och hur jag kan göra det utifrån mina speciella förutsättningar.
Tyvärr känns det inte alltid som om den politiska sfären erbjuder någon större hjälp i den strävan och ”manualerna” finns visserligen men verkar inte vara många. Jag vet inte om Jens Liljestrand själv har haft några funderingar i den här riktningen sedan han skrev sin artikel men det vore i så fall väldigt spännande att få läsa mer om hur han resonerat över vilka steg han själv skulle kunna ta för att fördela något av sin egen makt och sina privilegier.

Man brukar ibland säga att makt inte kan tas, den kan bara ges. Frågan är vem som skall ge den och framför allt hur.

Noter
[1] Psykoanalytikern Tomas Böhm beskriver mycket träffande hur föreställningar om underläge och överläge kan bidra till paranoida föreställningar om tillvaron i ”Tolerera” sid 46 – http://www.levandehistoria.se/node/6392
[2] Maktverktyget, se maktverktyg.com
[3] Tolerera är ett projekt jag genomförde för utställningen ”P.K.-en utställning om intolerans” på Forum för levande historia. levandehistoria.se/PK